Hur börja skilja sig med småbarn?

[Sharpless]

Det som främst slår mig här, är att min erfarenhet säger att det är mest synd om barnen om man stannar i ett förhållande som inte är bra. Så att stanna för barnens skull är att göra dem en björntjänst.

 

[Skjøldur]

Det är fortfarande inte rättvist mot ett djur att få stå ut med någon som gormar på det. Plus att det var inte bara det här svaret som jag ansåg vara helt förkastligt som relationsråd.

Pappa skällde och gormade aldrig på Beauty, men ibland på oss mänskliga familjemedlemmar. Det var då hon gick emellan och snabbt fick honom att coola ned. Hade han inte tyckt om henne så hade han säkert skickat ut henne. Han lärde sig att det är ingen bra ide att ta ton då hon var i närheten och vi andra hade roligt åt det. Lilla Beauty var en orädd och glad vovve. Min familj var för övrigt normal. Min faster hade också hett humör och farmor, som jag aldrig träffat. Det går i arv.

 

[Flixon]

TS, jag tänker att det kanske är bra att påminna dig om de kloka ord som flera skrivit, du behöver inget skäl för att lämna. Det räcker att du inte vill längre!

Barnen mår säkert inte bra av situationen som den är idag heller. Men föreställ dig att få vara mamma utan att behöva ta hänsyn till ett tredje barn (dvs barnens pappa). Tänk att inte behöva lägga energi på förväntningar både från och gentemot honom. Det tyckte jag var det absolut skönaste, jag behövde inte längre gå runt och känna mig irriterad över allt det där han inte gjorde, men som jag förväntade mig av honom.

 

[tanten]

Vi hann liksom med det som jag önskat idag. Ett projekt som blev slutfört.
Så när jag kom hem så sa han
"Se vi kan, det blev ju klart! Nu jobbade vi väll ihop bra"

Han vill ha så mycket bekräftelse för det när jag känner som ett kaos i mig.
Allt jag känt så länge ihop med att det har lyfts och han vill försöka, och däremellan våra barn.
Vår dotter har det mycket svårt med sig själv och vi står listade för att få mer hjälp.

Hon kan ha sådana skitdagar. Vilket självklart tär på oss på båda, men att vara två är lättare då man kan avlasta varandra.

För ett av mina värsta är just, hur skulle det påverka henne

Han beter sig som en femåring som vill ha beröm för att han städat undan leksakerna


Om er dotter behöver hjälp så kan ni vara två även när ni inte bor ihop. Han slutar inte vara pappa bara för att ni inte delar boende.

Som skilsmässobarn kan jag säga att mina föräldrars giftiga relation har förstört mycket av mitt vuxna liv.

Vill du att den relation ni har ska vara hennes mall för relationer? För det är vad det blir - hon lär sig "hur det ska vara".

 

[Nahar]

Han beter sig som en femåring som vill ha beröm för att han städat undan leksakerna


Om er dotter behöver hjälp så kan ni vara två även när ni inte bor ihop. Han slutar inte vara pappa bara för att ni inte delar boende.

Som skilsmässobarn kan jag säga att mina föräldrars giftiga relation har förstört mycket av mitt vuxna liv.

Vill du att den relation ni har ska vara hennes mall för relationer? För det är vad det blir - hon lär sig "hur det ska vara".

Det fetade! Precis såhär! Alltså tänk vilken hemsk man jag hade blivit om mina föräldrar inte skiljt sig och jag hade växt upp med en pappa som aldrig lyfte ett finger i hushållet, en deprimerad mamma, och en bild av att man bara ska "bita ihop". Ush nej. Barn lär sig av vad de ser, och det är alltid bra att lära barn att ta hand om sina egna behov och känslor genom att själv ta hand om sina, det är jag fullt övertygad om!

 

[monster1]

Men läs vad jag skriver då, jag skrev ju att jag tycker inte du ska skaffa hund i nuläget! Det var inte alls det som var poängen utan att min farsa tydligen kunde behärska sig och hålla god samtalston fast vi inte trott det. Och kunde till och med han så kan Framtids man troligen lära sig han också fast kanske inte av henne.

Ortoligt deppigt att han inte kunde göra det för er skull utan för hundens. Det är ju ändå ganska självklart att en vuxen man kan behärska sig.

 

[lilstar]

Vi hann liksom med det som jag önskat idag. Ett projekt som blev slutfört.

Så när jag kom hem så sa han
"Se vi kan, det blev ju klart! Nu jobbade vi väll ihop bra"

Han vill ha så mycket bekräftelse för det när jag känner som ett kaos i mig.
Allt jag känt så länge ihop med att det har lyfts och han vill försöka, och däremellan våra barn.
Vår dotter har det mycket svårt med sig själv och vi står listade för att få mer hjälp.

Hon kan ha sådana skitdagar. Vilket självklart tär på oss på båda, men att vara två är lättare då man kan avlasta varandra.

För ett av mina värsta är just, hur skulle det påverka henne

Kan du förklara hur han avlastar dig för jag fattar verkligen inte utifrån den här tråden

 

[SaraXX]

Jag känner igen lite av din frustration. Men det finns en gigantisk skillnad mellan din och min relation: jag är särbo med en man som inte är barnens pappa. Han har alltså inget ansvar öht för mina barn, utan är med oss för att både han och vi gillar det. Han har igna egna barn och är van att s.a.s. göra det som faller honom in. Vi behöver båda lite anpassning. Jag måste bla landa i hur en sån relation ser ut, eftersom den inte följer mallen om att dela lika på ansvar, sysslor osv. Skulle vi ha varit sambos och han hade varit deras far och samma saker hade kommit upp hade jag flippat ur.

 

[Lovisaleonora]

Barnen mår säkert inte bra av situationen som den är idag heller. Men föreställ dig att få vara mamma utan att behöva ta hänsyn till ett tredje barn (dvs barnens pappa). Tänk att inte behöva lägga energi på förväntningar både från och gentemot honom. Det tyckte jag var det absolut skönaste, jag behövde inte längre gå runt och känna mig irriterad över allt det där han inte gjorde, men som jag förväntade mig av honom.

Jag har hört det från annat, nära, håll. Att veta att det inte är någon som kommer och sätter käppar i hjulen för den planerade helgens aktiviteter (genom att sova bort halva dagen och vara på dåligt humör resten av dagen), att vara närvarande förälder utan olika direktiv till barnen. Att slippa kolla om den andre gjort "sin del" (ja, det är som att ha ett extra, vuxet, barn).

Förstår inte de föräldrar som inte kan utgöra ens ett nollsummespel i vardagsekvationen, utan blir en minuspost - något som ska råddas, jobbas runt, tas hänsyn till etc. Att stöka till planeringen mer än när en inte är inräknad. Bottennapp.

 

[Lakritspipan]

Vill du att den relation ni har ska vara hennes mall för relationer? För det är vad det blir - hon lär sig "hur det ska vara".

Håller verkligen med, det är en bra infallsvinkel för att stärka beslutet att lämna, speciellt när tvekan till stor del verkar vara gällande barnen.

Man statuerar exempel som förälder hela tiden vare sig man vill eller inte, och det bästa man kan göra för sina ungar är att inte acceptera ett förhållande med skev ansvarsfördelning och dålig kommunikation. Sätter du TS ner foten i detta läge förmedlar du till ditt barn att hon aldrig behöver slita ut sig som som projektledare. Hon behöver inte acceptera dåligt beteende från en partner i framtiden. Du visar vägen- så här gör man när en relation inte är bra för en.
Så jag skulle säga att det med tanke på barnen är extra viktigt att avsluta denna pågående situation och förhållande som verkar försvåra ditt liv och göra dig ledsen. Lita på din känsla

 

[Framtiden]

Det här låter nog helt märkligt. Det är liksom vardag gör igen.. Tyvärr är det GALET mycket på jobbet just nu. Vill inte skriva ut för mycket för jag tänker på min anonymitet.
Men luften har gått ur mig och jag orkar inte lägga energin rätt just nu.

Jobbet lugnar sig om några veckor och jag tänker att det blir nån jäkla prövotid. Det där "NU eller aldrig"-et.

Jag har pratat med vår tidigare familjerådgivare. För att få hjälp att tänka. Hen har sagt att jag får det. Sen så har jag lånat en bok "Lyckligt skild".

Så jag har inte lämnat processen. Jag bara måste andas. Han vet att jag inte är säker... Jag har aldrig sagt att vi ska fortsätta, men jag har sagt vad det för MIG måste förändras... Men att jag inte tror att VI kan vara lyckliga i det, då det kommer att göra honom olycklig i längden.

 

[Framtiden]

Kan du förklara hur han avlastar dig för jag fattar verkligen inte utifrån den här tråden

När hon får sina utbrott så byter vi mellan varandra. För att försöka bryta hennes energi. Vi försöker vara följsamma för det, hon klarar inte att reglera sig. Också för att hjälpas åt att ge storebror tid, för han får ge efter en hel del då hon bokstavligen tar all uppmärksamhet.

 

[Lakritspipan]

Det här låter nog helt märkligt. Det är liksom vardag gör igen.. Tyvärr är det GALET mycket på jobbet just nu. Vill inte skriva ut för mycket för jag tänker på min anonymitet.
Men luften har gått ur mig och jag orkar inte lägga energin rätt just nu.

Jobbet lugnar sig om några veckor och jag tänker att det blir nån jäkla prövotid. Det där "NU eller aldrig"-et.

Jag har pratat med vår tidigare familjerådgivare. För att få hjälp att tänka. Hen har sagt att jag får det. Sen så har jag lånat en bok "Lyckligt skild".

Så jag har inte lämnat processen. Jag bara måste andas. Han vet att jag inte är säker... Jag har aldrig sagt att vi ska fortsätta, men jag har sagt vad det för MIG måste förändras... Men att jag inte tror att VI kan vara lyckliga i det, då det kommer att göra honom olycklig i längden.

Jag rekommenderar att ta lite tid från din sambo, inte se honom och inte prata med honom, bara ett kort tag. Välj att ta två-tre dagar ifrån mannen, bo hos någon i din släkt kanske och lägg inte så stor vikt vid det, alla behöver ju kanske komma iväg lite då och då! Jag tror, att när du kommer ur "hjulet som snurrar på", kommer komma fram till rätt beslut och förankra det i dig själv oavsett vilket det blir. Att ta 2 dagars "semester" från sin familj och hitta på något annat behöver inte säga så mycket och det är ju något som vem som helst skulle kunna göra, du kanske inte behöver bestämma något mer nu än att göra just det, och jag tror du kommer känna dig klartänkt och veta vad du ska göra när du inte är i den direkta närvaron av familjen

 

[Framtiden]

TS, jag tänker att det kanske är bra att påminna dig om de kloka ord som flera skrivit, du behöver inget skäl för att lämna. Det räcker att du inte vill längre!

Barnen mår säkert inte bra av situationen som den är idag heller. Men föreställ dig att få vara mamma utan att behöva ta hänsyn till ett tredje barn (dvs barnens pappa). Tänk att inte behöva lägga energi på förväntningar både från och gentemot honom. Det tyckte jag var det absolut skönaste, jag behövde inte längre gå runt och känna mig irriterad över allt det där han inte gjorde, men som jag förväntade mig av honom.

Det är mycket av det sistnämnda som just fått mig hit... Att jag just bara gått runt i ett dis av irritation och bitterhet över allt som inte händer, men där jag tänkt att OM han hade tagit "sin" del så jag slapp vara själv så hade ju jag varit gladare och nöjdare, och då hade vi kanske inte varit här. Om jag inte hade känt mig så ensam med allt

 

[Ajda]

TS när jag läst hela tråden så får jag en känsla av att du visst bestämt dig. Du låter inte minsta tveksam till vad du vill, men orken att genomföra det tryter. Vilket jag förstår när du beskriver din partner. Han vill inte skiljas, han har ju allt att förlora. Sin partner, hushållerska, mamman till barnen, sin försörjare.

Jag hade ballat totalt av att vara hemmets ankare själv, det hade jag inte klarat. Inte när man vet att man lever med en vuxen människa som förväntas ta hälften av ansvaret.

Tänker dessutom att om han är arbetslös så har han 8 timmar per dag till att lägga på hemmet.
Han kanske skärper till dig i början för att repa förhållandet, men frågan är om han klarar att upprätthålla det i längden?
Bara en sånn sak som att han ska sova 2-3 mitt på dagen när läget är som det är innebär ju att han inte förstår alls. Klart man kan vila på dagen. Men gör man inte en kraftansträngning på förmiddagen, lagar lunch och sen slänger sig en stund på soffan båda två (och barnen med?)?

 

[Framtiden]

Gnäll,gnäll,gnäll från min sida nu. Men jag måste få ur mig.

Han brukar sova till ca 10:15-10:45 på lördagar. Då hjälper jag ju barnen med vad de ska ha, frukost, borsta tänderna osv. Oftast har vi ju hunnit med frukt vid 10-10:30 också. Och efter de har ätit frukost har ju jag gjort mina rutiner. Städat kök, plockat tvätt, plockat i huset och oftast hunnit med att tvätta båda badrummen ( liksom HELA badrummen, ni fattar) och bytt alla textilier i sängar och badrum.

Sen ett år tillbaka när "det var droppen" hände för mig så har jag bara gjort saker... Utflykter, städat eller vad som helst utan att nämna något. Innan kunde jag ju hinta med att "jag städade badrummen nu.... " Liksom.

Men i över ett år har jag väll liksom tänkt att här bor jag och mina barn. Sen en inneboende som också är deras far, men han har sitt eget liv. Så har det verkligen känts för majoriteten av tiden. Men inte alltid, det har varit bra stunder också då hoppet liksom tänts.

Men till idag då. Han kommer upp 9:15 och undrar om det är något när jag står med lurar i öronen och plockar/städar. Och jag säger nej, jag städar.
Han står förvirrad och hjälper sen dottern att dammsuga.
Han kommer sen igen och undrar om det verkligen inte är något. Så jag säger att "nej, det är verkligen inget... Men det här är vad jag brukar göra alla lördagar . Och så vill jag hinna med allt jag inte hunnit med under veckan. Men jag har ju sagt att vi ser olika, och jag vill nästan inte säga vad tycker eller känner. För det tycker Du är jobbigt... För att jag är stressad, men de här saker betyder mycket för Mig. Vi ser olika där. " Sen tog jag upp att jag har stört mig på strykbrädet som varit framme hela veckan. Det hade han inte ens sett ... Sen säger han att han har ju dammsugit för några dagar sen. Och hade lagt in tvätt. (Fast det är en soffa oss bakom full i torr,ren tvätt) och det säger han lite uppgivet och säger sen att han känner det som ett så stort misslyckande att se mig stressad när han tycker att han verkligen försökt under veckan, men ändå är jag så stressad över saker som ska göras.

 

[athena_arabians]

Gnäll,gnäll,gnäll från min sida nu. Men jag måste få ur mig.

Han brukar sova till ca 10:15-10:45 på lördagar. Då hjälper jag ju barnen med vad de ska ha, frukost, borsta tänderna osv. Oftast har vi ju hunnit med frukt vid 10-10:30 också. Och efter de har ätit frukost har ju jag gjort mina rutiner. Städat kök, plockat tvätt, plockat i huset och oftast hunnit med att tvätta båda badrummen ( liksom HELA badrummen, ni fattar) och bytt alla textilier i sängar och badrum.

Sen ett år tillbaka när "det var droppen" hände för mig så har jag bara gjort saker... Utflykter, städat eller vad som helst utan att nämna något. Innan kunde jag ju hinta med att "jag städade badrummen nu.... " Liksom.

Men i över ett år har jag väll liksom tänkt att här bor jag och mina barn. Sen en inneboende som också är deras far, men han har sitt eget liv. Så har det verkligen känts för majoriteten av tiden. Men inte alltid, det har varit bra stunder också då hoppet liksom tänts.

Men till idag då. Han kommer upp 9:15 och undrar om det är något när jag står med lurar i öronen och plockar/städar. Och jag säger nej, jag städar.
Han står förvirrad och hjälper sen dottern att dammsuga.
Han kommer sen igen och undrar om det verkligen inte är något. Så jag säger att "nej, det är verkligen inget... Men det här är vad jag brukar göra alla lördagar . Och så vill jag hinna med allt jag inte hunnit med under veckan. Men jag har ju sagt att vi ser olika, och jag vill nästan inte säga vad tycker eller känner. För det tycker Du är jobbigt... För att jag är stressad, men de här saker betyder mycket för Mig. Vi ser olika där. " Sen tog jag upp att jag har stört mig på strykbrädet som varit framme hela veckan. Det hade han inte ens sett ... Sen säger han att han har ju dammsugit för några dagar sen. Och hade lagt in tvätt. (Fast det är en soffa oss bakom full i torr,ren tvätt) och det säger han lite uppgivet och säger sen att han känner det som ett så stort misslyckande att se mig stressad när han tycker att han verkligen försökt under veckan, men ändå är jag så stressad över saker som ska göras.

Ni verkar ha så olika syn på hur saker ska vara så jag förstår att det blir jobbigt

Min särbo "ser" inte sådant där heller. Dvs det är rätt skönt att vara särbos... Han försöker verkligen när han är här men han funkar helt enkelt på ett annat sätt än mig (inget är mer "rätt", det är bara olika). För mig funkar det att bara strunta i det och se till att jag får det som jag vill ha det hemma här. Men bor man ihop måste det skava något fruktansvärt till slut.

 

[Framtiden]

Ni verkar ha så olika syn på hur saker ska vara så jag förstår att det blir jobbigt

Min särbo "ser" inte sådant där heller. Dvs det är rätt skönt att vara särbos... Han försöker verkligen när han är här men han funkar helt enkelt på ett annat sätt än mig (inget är mer "rätt", det är bara olika). För mig funkar det att bara strunta i det och se till att jag får det som jag vill ha det hemma här. Men bor man ihop måste det skava något fruktansvärt till slut.

Ja, det är ju så. Vi har så olika syn, och när jag har andra förväntningar så blir det bara pannkaka. En utgår från sig själv, aight? Så jag kan jag nästan såna vid tanken av hur mycket jag hade fått gjort om jag hade varit hemma 5 månader. Jag har varit föräldraledig med barnen. Men då var de ju bäbisar. Så det var en annan tillvaro.

Och efter allt jag sagt kan jag ju känna att även om han inte vet, så kan man då lära sig... Av omtanke av någon annan man säger sig bryr sig om...

 

[Ceta]

Ja, det är ju så. Vi har så olika syn, och när jag har andra förväntningar så blir det bara pannkaka. En utgår från sig själv, aight? Så jag kan jag nästan såna vid tanken av hur mycket jag hade fått gjort om jag hade varit hemma 5 månader. Jag har varit föräldraledig med barnen. Men då var de ju bäbisar. Så det var en annan tillvaro.

Och efter allt jag sagt kan jag ju känna att även om han inte vet, så kan man då lära sig... Av omtanke av någon annan man säger sig bryr sig om...

Kan sätta pengar på att han lättare hade insett vad som behövs i ett hushåll om han bodde ensam.. just saying

 

[athena_arabians]

Ja, det är ju så. Vi har så olika syn, och när jag har andra förväntningar så blir det bara pannkaka. En utgår från sig själv, aight? Så jag kan jag nästan såna vid tanken av hur mycket jag hade fått gjort om jag hade varit hemma 5 månader. Jag har varit föräldraledig med barnen. Men då var de ju bäbisar. Så det var en annan tillvaro.

Och efter allt jag sagt kan jag ju känna att även om han inte vet, så kan man då lära sig... Av omtanke av någon annan man säger sig bryr sig om...

Fast ser man inte så ser man inte Sedan får man ju komma till en lösning som båda kan leva med... alternativt gå isär eller vara särbos.