Hur börja skilja sig med småbarn?

Status
Stängd för vidare inlägg.
Läser om styrräntan och får is i magen! Ska jag klara det själv? Å andra sidan har jag ju i princip fått göra det innan och hade vi varit i lag under hösten hade jag ju fått ombesörja för hans utbildning mm också ...

Hade sådan huvudvärk igår.
Ännu en anledning att sluta försörja honom för gott nu. Du har drivit och försörjt en hel familj inklusive en mansbebis, det mesta kommer kännas enkelt i jämförelse när skilsmässan är klar.
 
Idag är min sista dag på semestern, och för mitt eget välmående ska jag helt logga ut från diverse sociala medier och dra ner på skärmtiden rejält. Ett av de största problemen med det är att jag inte kan följa ett par trådar på Buke (den här och den av @pepp mest). Kära @Framtiden, vad långt du har kommit! Häng i och håll ut, och sköt om dig. Jag önskar dig en sommar med fina stunder och vila emellanåt. Jag hoppas kunna läsa ikapp en massa positivt i augusti :heart
 
Idag är min sista dag på semestern, och för mitt eget välmående ska jag helt logga ut från diverse sociala medier och dra ner på skärmtiden rejält. Ett av de största problemen med det är att jag inte kan följa ett par trådar på Buke (den här och den av @pepp mest). Kära @Framtiden, vad långt du har kommit! Häng i och håll ut, och sköt om dig. Jag önskar dig en sommar med fina stunder och vila emellanåt. Jag hoppas kunna läsa ikapp en massa positivt i augusti :heart
Men tack kära du ❤️ det tänker jag också! Vi ses i augusti och Carpe Diema skiten ut sommaren nu!
 
I fredags pratade vi och jag nämnde att jag vill skriva papper och börja bodelningsprocessen. Det blev ett 2,5 timmars samtal och jag var helt trasig dagen efter. Jag fick nypa mig i armen och aktivt tänka på vad andra påtalat som brister i vårt förhållande hela tiden.

Dagen efter då jag var ett vrak ringde jag Kvinnofridslinjen (alltså! Världens bästa jobbar där och nu har jag ju ringt X antal gången:angel:) de frågade vilken ort jag bor i och sa att Kvinnojouren här har jurist :banana: ska ringa imorgon.


Ändå idag! Så pratade vi precis nu, och han hade stött på en bekant. Hen hade hälsat till mig och jag frågade om han hade sagt att vi gått isär. Då hade han sagt det,men att han hade förlorat sin fru,men vunnit en vän. För att vi pratar bättre och öppnare om allt nu än innan, och han ändå kan känna tacksamhet för det även om jag aldrig kommer att flytta tillbaka till honom. Vi kunde också reda ut en del frågetecken jag hade om fredagens samtal.

Det är nog första gången jag kände mig något uppåt om att kanske det kan gå utan blodspillan... Men men. Vi får se.


Ett myrsteg i taget.


Sen så är jag helt trasig. Min Spotify var på helt random sånger. Så kommer Ainbusk singers med Jag mötte Lassie och jag börjar storgråta .. jahopp... Min kloka syster menade att jag är i kris och då händer saker bara. Gå igenom det och let go liksom.

Men det är som jag fått ett tyngtäcke över huvudet sista tiden. Jag känner mig så trög på något vis. Och gråter! Massor!
 
Eller så tänker jag nu precis när jag ska somna att varför tänker jag det klokt att vi ska vara vänner?

Är det för att han var kall i fredags och varm idag?
Efter allt som har hänt....

Blir jag igen bara förd in i något jag inte ser klart nu igen... Jag blir tokig.
 
Eller så tänker jag nu precis när jag ska somna att varför tänker jag det klokt att vi ska vara vänner?

Är det för att han var kall i fredags och varm idag?
Efter allt som har hänt....

Blir jag igen bara förd in i något jag inte ser klart nu igen... Jag blir tokig.
Jag tänker att man absolut kan skiljas som vänner, eller i alla fall överens. Ni behöver ju inte vara vänner som umgås, men att ni (sen, när allt är klart) faktiskt kan ha normala samtal och så i samband med barnen tex).

Heja dig!
 
Eller så tänker jag nu precis när jag ska somna att varför tänker jag det klokt att vi ska vara vänner?

Är det för att han var kall i fredags och varm idag?
Efter allt som har hänt....

Blir jag igen bara förd in i något jag inte ser klart nu igen... Jag blir tokig.
Min uppfattning är att du kommer att må bättre ju mer distans du får till den här mannen. Ett visst mått kontakt kommer ni ha på grund av barnen, men personligen tror jag att ett absolut minimum är det som gagnar dig mest. Ingen kan sia om framtiden, men jag tror chansen är liten att han kommer visa sig vara en fantastisk människa som vän när han varit sån här som partner. Han har betett sig och behandlat dig och dina barn på ett rent ut vidrigt sätt. Tycker du förtjänar bättre vänner än så.

Men jag tror att du får ta det i den takt du orkar, att du mår bra av att ta en dag i sänder och fortsätta föra tillbaka fokus på vad du vill och vad du behöver, hela tiden, om och om igen, tills det faller sig naturligt att prioritera och värna om dig själv. Du behöver inte fatta beslut om hur er relation ska se ut om tjugo år idag.

Din syster är klok, du är absolut i kris. Så var extra snäll mot dig själv, ta hand om dig själv som du tar hand om dina barn när de är sjuka ❤️
 
Eller så tänker jag nu precis när jag ska somna att varför tänker jag det klokt att vi ska vara vänner?

Är det för att han var kall i fredags och varm idag?
Efter allt som har hänt....

Blir jag igen bara förd in i något jag inte ser klart nu igen... Jag blir tokig.
Jag trodde också att det var klokt att vara vänner. Jag ville ju så gärna att han skulle vara den där pappan jag visste att han kunde vara. Vi var till och med ute vid ett tillfälle. Bartenderna frågar då mig något om mitt ex. och jag svarar glatt att han är mitt ex. och att det ju är bra att kunna umgås som vänner. Bartendern tittar på mitt ex. ger honom en menande blick och sa, tja, det är ju också ett sätt att se till att hon förblir din. De här orden snurrade i mitt huvud länge. Väldigt länge. Tillslut insåg jag att det bartendern sagt var sant. Mitt ex. var aldrig intresserad av att vara vän med mig, han ville få mig i säng och se till att ingen annan fick mig i säng. Det var jäkligt sorgligt att inse det men efter det slutade jag släppa in honom som vän och jag kunde börja läka. Normal hyfs och artighet ska man såklart visa vid överlämningar men har ena parten misshandlat den andre så ska det inte vara mer än så.
 
Eller så tänker jag nu precis när jag ska somna att varför tänker jag det klokt att vi ska vara vänner?

Är det för att han var kall i fredags och varm idag?
Efter allt som har hänt....

Blir jag igen bara förd in i något jag inte ser klart nu igen... Jag blir tokig.
Tycker precis som @Valerianovna här, du behöver tid för att få rå om dig och dina känslor utan påverkan från honom.

Istället för en vän hade jag nog sagt att han ska bli en bekant på sin höjd, ingen vän. Bekant enbart p.g.a. era barn men inte närmare än så. Det är snart dags att börja acceptera den där ex-stämpeln, även för dig.
 
Jag har varit otroligt paranoid på sista tiden. För Bukefalos hemsidan var framme på min mobil en dag jag var hos honom .... Så jag var rädd att han skulle konfrontera mig, eller utnyttja på något vis. Han har ju sett mig på Buke under annat namn otaliga gånger så han vet ju vad Buke är... (Fast han aldrig har känt Buke som nu :heart)


Jag har varit sådär jädra velig, tackolov står alla nära och kära,med er fast vid att "Nej, gå vidare. "
Förra gången sa en del "men jag kan inte bestämma åt dig,du måste känna själv" kan säga nu.... Så SATANS fel svar! .. Nästa gång om ni någon gång träffa någon i samma sits. Säg "om du går på fakta? Om du skriver ner saker praktiskt vad säger det dig?" För att KÄNNA EFTER går inte! Det är ju det som är skadat :(
Att jag är förvirrad... Att jag ömsom saknar det bra, när jag mådde absolut skit och han fick känna sig som räddande prinsen... Så när jag mår skit nu förväntar ju sig min hjärna att Han ska rädda mig ...
Jag skriver brev till honom nu, som jag aldrig ska skicka,men för att få ur mig bara...

Jag har fått hjälp via jobbet, till en psykoterapeut, utan att berätta allt, men delar av det ni tagit del av så sa hen att hen fick gåshud och att jag gjort något jättestort,men hen ska skriva till min chef att jag befinner mig i kris och min chef inte förstått allvaret i min situation. Det känns ju sådär ... För jag fattar själv inte än. Hen gav mig mer råd och tips jag ska följa,och att jag fick fler telefonnummer att använda mig av under semestern.

Jag har mått skitdåligt, bara bryter ihop och sen mår jag ju kasst för att jag varit så låg. Hej å hå. Men jag ska dricka kaffe med en vän ikväll. Mycket är ju för att jag inte har barnen heltid. Det känns så egoistiskt och fruktansvärt :heart och mör jag inte har dom mår jag skit... När jag borde "vila upp mig", få energi osv. Så är jag ett vrak när jag har dom...

Min äldsta har också dåliga vanor så jag känner mig så ambivalent. För jag säger ju till, och hen tycker jag bara är arg, och vi hamnar i dålig cirkel. Hen tycker ju det är roligare i huset såklart med. Jaja...

Det här blev nog rörigt.


Men, sammanfattningsvis.

*Jag är fucked-up just nu
*Jag har stöd
*De jävla papperna måste in (yesiknow) måste bara uppför den där stegen (igen) och hoppa
*Barnen kommer överleva det här, right? :cry::heartarghh:
*NI är fantastiska
 
Jag har varit otroligt paranoid på sista tiden. För Bukefalos hemsidan var framme på min mobil en dag jag var hos honom .... Så jag var rädd att han skulle konfrontera mig, eller utnyttja på något vis. Han har ju sett mig på Buke under annat namn otaliga gånger så han vet ju vad Buke är... (Fast han aldrig har känt Buke som nu :heart)


Jag har varit sådär jädra velig, tackolov står alla nära och kära,med er fast vid att "Nej, gå vidare. "
Förra gången sa en del "men jag kan inte bestämma åt dig,du måste känna själv" kan säga nu.... Så SATANS fel svar! .. Nästa gång om ni någon gång träffa någon i samma sits. Säg "om du går på fakta? Om du skriver ner saker praktiskt vad säger det dig?" För att KÄNNA EFTER går inte! Det är ju det som är skadat :(
Att jag är förvirrad... Att jag ömsom saknar det bra, när jag mådde absolut skit och han fick känna sig som räddande prinsen... Så när jag mår skit nu förväntar ju sig min hjärna att Han ska rädda mig ...
Jag skriver brev till honom nu, som jag aldrig ska skicka,men för att få ur mig bara...

Jag har fått hjälp via jobbet, till en psykoterapeut, utan att berätta allt, men delar av det ni tagit del av så sa hen att hen fick gåshud och att jag gjort något jättestort,men hen ska skriva till min chef att jag befinner mig i kris och min chef inte förstått allvaret i min situation. Det känns ju sådär ... För jag fattar själv inte än. Hen gav mig mer råd och tips jag ska följa,och att jag fick fler telefonnummer att använda mig av under semestern.

Jag har mått skitdåligt, bara bryter ihop och sen mår jag ju kasst för att jag varit så låg. Hej å hå. Men jag ska dricka kaffe med en vän ikväll. Mycket är ju för att jag inte har barnen heltid. Det känns så egoistiskt och fruktansvärt :heart och mör jag inte har dom mår jag skit... När jag borde "vila upp mig", få energi osv. Så är jag ett vrak när jag har dom...

Min äldsta har också dåliga vanor så jag känner mig så ambivalent. För jag säger ju till, och hen tycker jag bara är arg, och vi hamnar i dålig cirkel. Hen tycker ju det är roligare i huset såklart med. Jaja...

Det här blev nog rörigt.


Men, sammanfattningsvis.

*Jag är fucked-up just nu
*Jag har stöd
*De jävla papperna måste in (yesiknow) måste bara uppför den där stegen (igen) och hoppa
*Barnen kommer överleva det här, right? :cry::heartarghh:
*NI är fantastiska
Bara lite kort - en totalt friktionsfri relation med barn finns inte.Då är du inte fungerande som förälder. :heart
 
Han ringde. Han frågade om jag hade bestämt mig. Jag sa ja.


Han är jättearg och besviken.

Att han aldrig fått en chans. Att jag gjort samma sak i tio år .. att jag ljuger och förnekar och fattar beslut på vad jag intalar mig själv


Fy vad du är bra.

Det är inte ditt ansvar att han blir arg och besviken. Även om det är jobbigt.

Du har gett honom hur många chanser som helst. Men det är vanligt att människor får panik när dom väl inser att dom inte får flera chanser. Det är lättare att skylla på någon annan för sitt dåliga beteende, vilket han gör nu.
 
Han ringde. Han frågade om jag hade bestämt mig. Jag sa ja.


Han är jättearg och besviken.

Att han aldrig fått en chans. Att jag gjort samma sak i tio år .. att jag ljuger och förnekar och fattar beslut på vad jag intalar mig själv
Som jag ser det är det han som aldrig TAGIT de oändligt många chanser som du gett honom. Det är han som fortsatt med samma usla beteende i tio år. Det är han som ljuger och förnekar - både för sig själv, för dig och för barnen.

Fortsätt kämpa och stå på dig, du är så fruktansvärt stark som kommit såhär långt. Det kanske inte känns så, men du är det.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Relationer Jag och sambon ska gå isär. Vi har två barn gemensamt. Sambon vägrar att diskutera frågan om boendet för barnen. Vi kan inte ha varannan...
2
Svar
30
· Visningar
3 020
Senast: Inte_Ung
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 850
Senast: Whoever
·
Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
898
Senast: Crossline
·
Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 332
Senast: tuaphua
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp