Hur förändringsbenägna/strävande är ni?

[Voeux]

Min familj skämtar ibland om hur ofta jag har flyttat de senaste tio åren, och en vän sa nyligen att "Nej nu får du inte flytta igen, jag har precis lärt mig din portkod!" Jag har även bytt jobb med jämna mellanrum, testat en ny stad och sen ganska snabbt flyttat hem igen. Jag har alltid sett det här som en stor brist hos mig själv. Jag är rastlös, alltid framåt, aldrig stilla. Men när jag väl tänkte till här om dagen så inser jag hur mycket bättre jag har gjort det för mig själv på några år. På 4 år har jag höjt min lön med 15 000 kr, genom två byten av jobb. Under samma tid har jag flyttat ut från stan för att jag fick min första egna lägenhet (hyresrätt), och sedan bytt den lägenheten ett snäpp närmare stan, för att sedan åter igen lyckas byta den tillbaka "hem" till mitt älsklingskvarter i stan. Jag har verkligen försökt sätta mig på händerna genom hela mitt vuxna liv för att inte upplevas som så flyktig och rastlös, men ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att utan den här drivkraften så hade jag fortfarande bott på ett ställe jag inte trivdes på med en betydligt lägre lön, och ett betydligt tristare jobb. Så varför piskar jag mig själv så för detta?

Hur fungerar ni, är ni väldigt förändringsbenägna? Är ni i konstant rörelse eller trivs ni mer stillsamt, och hur tänker ni kring det?

En vän till mig som är samtalscoach pratade också om "de stora hjulen" i livet och "de små hjulen". Hon menade att vissa trivs med att sätta de små hjulen i rullning. Måla om vardagsrummet, planera en resa, träna för ett lopp osv. medan andra vill snurra på de stora hjulen. Boende, jobb, kanske giftermål, barn osv. Hur är ni?

 

[BernT]

Jag är iaf extremt förändringsbenägen och rastlös. Inget tålamod heller. Vill att saker ska hända NU och det ska hända snabbt och ofta. Bra egenskap ibland och dåligt ibland. Har väldigt svårt för ''gör x och skörda frukterna om z år'' nej jag vill ha ''gör abcdefgjkjkms och få belöningen NUUUU''. Jobbar på det men det är svårt. Även om saker och ting såklart blivit bättre i livet tack vare detta med.

 

[lil-sis]

Inte särskilt skulle jag nog säga.

 

[Voeux]

Jag är iaf extremt förändringsbenägen och rastlös. Inget tålamod heller. Vill att saker ska hända NU och det ska hända snabbt och ofta. Bra egenskap ibland och dåligt ibland. Har väldigt svårt för ''gör x och skörda frukterna om z år'' nej jag vill ha ''gör abcdefgjkjkms och få belöningen NUUUU''. Jobbar på det men det är svårt. Även om saker och ting såklart blivit bättre i livet tack vare detta med.

Jag har nog ganska lätt för att göra saker nu som ger utdelning om många år MEN då måste jag också göra saker parallellt som ger utdelning snabbare Men för mig är det nog mer att det måste vara en process i rörelse. Just nu söker jag nya jobb exempelvis, och bara att processen är igång ger mig tillfredsställelse. Sen om jag hittar något nu eller i höst spelar ingen roll.

 

[FengurLaugar]

Jag är nog lite mittemellan om jag utgår från hjulen du nämner.

Jag har snurrat de stora genom att kasta mig ut från ett tryggt, fast jobb till ett annat jobb med flera tusen mer i lön och bättre villkor som passar mig som småbarnsförälder mycket bättre och gjort min vardag mycket friare och enklare än om jag varit kvar på gamla jobbet. Jag har köpt gård med stort hus ihop med min man, gift mig, skaffat två barn.

Sen gillar jag de små hjulen med att förändra hemmet till så som vi vill ha det. Har inga planer på att flytta utan här vill jag bo tills jag stupar (om inte mamma och pappas gård blir ledig innan jag är för gammal då) Jag har mindre mål i livet gällande det mesta; jobbet, mig själv, djuren, hemmet osv osv.

Jag vill att något händer hela tiden, men det behöver inte vara drastiska saker utan räcker med att vi byter plats på sovrum och kontor i nuläget som exempel Eller att jag springa halvmara även i år eller tävla unga hästen mer.

 

[BernT]

Jag har nog ganska lätt för att göra saker nu som ger utdelning om många år MEN då måste jag också göra saker parallellt som ger utdelning snabbare Men för mig är det nog mer att det måste vara en process i rörelse. Just nu söker jag nya jobb exempelvis, och bara att processen är igång ger mig tillfredsställelse. Sen om jag hittar något nu eller i höst spelar ingen roll.

Önskar jag funkade så men nä, jag vill ha utdelning direkt. Som exempel, om jag ska göra något som ska generera en belöning (typ gör x så får du köpa den där dyra klockan) då köper/skaffar jag min belöning direkt, för att jag kan och för att jag vill ha den direkt. Så drygt drag. Jag är nog inte överförtjust i processen, utan vill ha rörelse men när jag bestämmer tex ''skaffa nytt jobb'' då vill jag ha ett imorgon och själva processen med att söka och vänta osv avskyr jag. Det måste hända saker men jag har inte tålamod för ''processen''. Är ofta grym på att starta saker, lika duktig på att driva vidare när projektet kommit längre men dålig på den viktigaste delen, dvs det i mitten.

 

[Görel]

Jag gillar förändringar. När jag var yngre flyttade jag runt och bytte arbetsplatser och partners och testade massa olika saker.
Nu när jag är äldre har jag inte lika stor lust till det som tidigare. Det tar lite längre tid att acklimatisera sig men också innan jag blir uttråkad.

 

[Bison]

Jag hatar förändringar, är konservativ och grinig.
Men är jag inte nöjd med något så ficar3jag det. Jag sitter inte och surar och är missnöjd med livet.
Men flytta runt, byta jobb osv bara för att skulle jag aldrig göra så länge jag trivs bra.

 

[Voeux]

Önskar jag funkade så men nä, jag vill ha utdelning direkt. Som exempel, om jag ska göra något som ska generera en belöning (typ gör x så får du köpa den där dyra klockan) då köper/skaffar jag min belöning direkt, för att jag kan och för att jag vill ha den direkt. Så drygt drag. Jag är nog inte överförtjust i processen, utan vill ha rörelse men när jag bestämmer tex ''skaffa nytt jobb'' då vill jag ha ett imorgon och själva processen med att söka och vänta osv avskyr jag. Det måste hända saker men jag har inte tålamod för ''processen''. Är ofta grym på att starta saker, lika duktig på att driva vidare när projektet kommit längre men dålig på den viktigaste delen, dvs det i mitten.

Jag var nog mer så när jag var yngre! Så vem vet, det kanske blir bättre för dig med åren också Jag tror för egen del att det mestadels handlar om att tiden saker och ting tar känns kortare. Nu är ett år nästan ingenting, medan när jag var yngre kändes ett år framåt som ett helt annat liv.

Just nu pratar jag och sambon om vilket fint hus vi ska köpa någon gång i livet. Det lär vara om minst 10 år, men om vi inte pratar om hur vi ska komma dit redan nu så kommer vi ju aldrig komma dit.

 

[Snubbelfot]

Intressant ämne. Vi är nog rejält olika, sett till de bitarna!

Jag ser mig själv som ganska uttalat förändringsobenägen. Men samtidigt varken likgiltig, passiv eller utan driv. Jag vill hitta ett upplägg i stort som känns bra, och utveckla utifrån det. Har ofta, somliga skulle säga alldeles för ofta, nya projekt på gång men är inte benägen alls att lämna stora sammanhang och rycka upp för att starta om/nytt. Att t ex flytta eller byta jobb är en stor sak för mig, men jag lägger ofta och gärna en hel del kraft på att förbättra inom ramarna för befintligt hem eller jobb. Samma sak med relationer.

Kanske behöver man i det här sammanhanget också fundera om vad som behövs för att man skall vara nöjd och tillfreds? Om man kan bli tillfreds? Om det nödvändigtvis står i motsats till att vilja utvecklas och sträva efter förbättring på olika plan? Kanske tillståndet av lycka och tillfredsställelse inte alls är något att eftersträva, utan känslan av förbättring är mer givande för somliga?

Jag tror att jag lätt uppfattar mycket förändringsbenägna människor - ungefär som du beskriver dig själv - som rastlösa, flyktiga och kanske litet otrygga sökare. Jag blir litet nervös av dem och har kanske litet svårare att hitta tillit och stabilitet där även på ett rent mänskligt plan, om jag tänker efter.

 

[Unafraid]

Hm. Både och. Jag är inte intresserad av att flytta och har egentligen bott på två ställen 95% av mitt liv och några kortare "utflykter", men sökt mig hem igen. Bodde hemma tills jag var 25, med tre kortare "utflykter". Sen flyttade jag ihop med min sambo och vi flyttade 100meter från en liten stuga till stora huset på samma gård. men jag byter gärna jobb oftare. Jag slutar när jag "kan allt" och inte ser mer möjlighet att utvecklas. Plugga går bra känner jag, då lär jag mig nya saker hela tiden! Vi får se hur det blir sen.

 

[Fruentimber]

Jag har hoppat runt väldigt mycket tidigare i 20-årsåldern och det har gett mig viss ångest nu som 30+. Jag ångrar att jag så sent tog tag i vad jag faktiskt vill göra resten av livet, att vara 32 och student är inte helt optimalt. Jag "borde" redan ha en stabil arbetsplats med en heltidslön i linje med vad jag har utbildat mig till. Jag känner ganska ofta att en del av de yngre åren är bortkastade för att jag inte tog tillvara på tiden och var konstruktiv istället för impulsiv. Hoppade på och av utbildningar, på och av jobb, flyttade hit och dit. Det har också inverkat väldigt negativt på umgängeskretsen som blivit mindre och mindre.

Jag är förstås oerhört nöjd över var jag är i livet nu i övrigt, med sambo sedan sex år tillbaka och nyinköpt gård. Men just jobb-biten skaver tyvärr mycket i mig, så pass att jag tvekar på masterutbildning eftersom jag redan "borde" jobba.

 

[Petruska]

Inte särskilt. Men om jag skulle tänka på förändringbenägenhet, skulle jag tänka på helt andra saker än de du nämner. Det du räknar upp ser för mig ut som den rätt konventionella karriär med avseende på jobb och bostad, som är norm i vissa delar av samhället. Av vad du har skrivit om din bakgrund, framstår det som rimligt att du ser rastlös ut från din familjs håll sett. För mig visar du upp ungefär vad man kan förvänta sig, med hänsyn taget till din ålder och var du bor och sådant.

 

[BernT]

Jag var nog mer så när jag var yngre! Så vem vet, det kanske blir bättre för dig med åren också Jag tror för egen del att det mestadels handlar om att tiden saker och ting tar känns kortare. Nu är ett år nästan ingenting, medan när jag var yngre kändes ett år framåt som ett helt annat liv.

Just nu pratar jag och sambon om vilket fint hus vi ska köpa någon gång i livet. Det lär vara om minst 10 år, men om vi inte pratar om hur vi ska komma dit redan nu så kommer vi ju aldrig komma dit.

Haha du är typ max 1-2 år äldre så jag tror inte min förändring kommer så fort Men ja tiden går så fort! Vår dotter fyller 4 i år, vad hände där liksom. Vi har börjat prata på hus här med, men enda vi väntar på är egentligen att jag ska bli klar med skolan så det är inte särskilt långt bort, sen är det inget som är bråttom eftersom vi bor bra idag så just där känner jag ingen stress. Men ja 10 år går ju fort, och tiden går ju oavsett så lika bra se till att göra det bra för sig.

 

[moiran]

Om man tittar bakåt på mina 20 yrkesverksamma år så har jag har bott i två länder och flyttat 13 gånger inom fem kommuner och haft jobb i sex olika städer. Och då uppskattar jag ändå det trygga invanda och jagar inte förändringar (men förbättringar)... Så jag tycker inte du framstår som särskilt rastlös i det du beskriver...

Om du trivs med ditt liv, varför ska du se förändringarna som något negativt? Det hade varit en helt annan sak om du kände att du skapade problem med din rastlöshet, om det var något som störde eller förstörde eller att du inte kan njuta av dagen utan hela tiden jaga efter morgondagen. Men så verkar du ju inte ha det. Ruska av dig familjens skämt och fortsätt leva som du trivs!

 

[Voeux]

Intressant ämne. Vi är nog rejält olika, sett till de bitarna!

Jag ser mig själv som ganska uttalat förändringsobenägen. Men samtidigt varken likgiltig, passiv eller utan driv. Jag vill hitta ett upplägg i stort som känns bra, och utveckla utifrån det. Har ofta, somliga skulle säga alldeles för ofta, nya projekt på gång men är inte benägen alls att lämna stora sammanhang och rycka upp för att starta om/nytt. Att t ex flytta eller byta jobb är en stor sak för mig, men jag lägger ofta och gärna en hel del kraft på att förbättra inom ramarna för befintligt hem eller jobb. Samma sak med relationer.

Kanske behöver man i det här sammanhanget också fundera om vad som behövs för att man skall vara nöjd och tillfreds? Om man kan bli tillfreds? Om det nödvändigtvis står i motsats till att vilja utvecklas och sträva efter förbättring på olika plan? Kanske tillståndet av lycka och tillfredsställelse inte alls är något att eftersträva, utan känslan av förbättring är mer givande för somliga?

Jag tror att jag lätt uppfattar mycket förändringsbenägna människor - ungefär som du beskriver dig själv - som rastlösa, flyktiga och kanske litet otrygga sökare. Jag blir litet nervös av dem och har kanske litet svårare att hitta tillit och stabilitet där även på ett rent mänskligt plan, om jag tänker efter.

Jag har också tänkt på det där. När jag är i ständig rörelse så har jag ifrågasatt varför jag aldrig kan vara nöjd, vad är det jag försöker uppfylla? Men jag tror också att jag har lyssnat för mycket på vad andra säger om saken, sanningen är att jag absolut är nöjd. Jag är till och med väldigt lycklig och har alltid varit tillfreds med mina sammanhang. Så jag tänker sluta lyssna till de rösterna. Jag finner stimulans i att ständigt sträva helt enkelt. Ett boende eller ett jobb är inte vad som ger mig trygghet, jag är trygg i mig själv. Oavsett vart jag befinner mig. En flytt? Känner mig hemma redan första natten.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag har flyttat mellan olika länder, städer och sysselsättningar sedan jag var 23 och har aldrig sett mig som särskilt rastlös. Jag tänker att det är rätt normalt när man är ung att man testar olika saker, kör på det som känns bra/roligt/spännande just då. Typ alla jag känner, förutom dem som fått barn rätt tidigt, har gjort samma sak.

 

[Voeux]

Haha du är typ max 1-2 år äldre så jag tror inte min förändring kommer så fort Men ja tiden går så fort! Vår dotter fyller 4 i år, vad hände där liksom. Vi har börjat prata på hus här med, men enda vi väntar på är egentligen att jag ska bli klar med skolan så det är inte särskilt långt bort, sen är det inget som är bråttom eftersom vi bor bra idag så just där känner jag ingen stress. Men ja 10 år går ju fort, och tiden går ju oavsett så lika bra se till att göra det bra för sig.

Haha ja, jag menade inte att det blir enklare för alla vid en viss ålder, utan mer att det generellt blir enklare med tidsperspektiv med åldern.

 

[Hazel]

Jag tenderar att tröttna, och när jag tröttnat så hoppar jag sen på vad som helst för att komma undan från det jag tröttnat på. Jag har svårt att se det som en bra egenskap men självklart har det gjort att jag ibland upplevt bra saker.

För tre år sedan köpte jag ett hus, husdrömmen har alltid funnits där och jag hade turen att se mitt hus i en annons, tänka "detta är MITT hus" och sedan lyckas köpa huset. Varje gång jag ser mitt hus genom träden när jag kommer hem så kan jag inte låta bli att le, samtidigt är jag livrädd att en dag känna så som jag gjort innan, att jag vill någon annanstans. Min period på att tröttna ligger på typ 5 år.. jag är lite likadan i förhållanden.

 

[Petruska]

Jag har flyttat mellan olika länder, städer och sysselsättningar sedan jag var 23 och har aldrig sett mig som särskilt rastlös. Jag tänker att det är rätt normalt när man är ung att man testar olika saker, kör på det som känns bra/roligt/spännande just då. Typ alla jag känner, förutom dem som fått barn rätt tidigt, har gjort samma sak.

Jag tänker att du beskriver en annan sorts saker än vad trådstarten gör. Kanske? För mig ser den rastlöshet som @Voeux beskriver mest ut som steg i något slags karriär, både jobbkarriär och bostadsdito. Om det har med rastlöshet att göra, är en helt öppen fråga för mig, Jag ser mest normföljsamhet där.

Det du beskriver - och som jag känner mig mycket mer hemma i från min egen ungdom - ser i betydligt lägre grad ut att vara orienterat mot något slags mål, och i den meningen mindre karriärrelaterat. Det där att testa saker och göra tillfälliga saker som inte direkt leder någon annanstans än till att det verkar vara roligt eller spännande under tiden, det är väl något som unga personer vet att de kan göra just för att de inte har gjort det som @Voeux beskriver (och inte har fått barn). (Runt mig var det även så att de som hade häst hela tiden, alltså även under de tidiga vuxenåren, inte gjorde sådant. Jag visste när jag sålde min ponny att jag nu skulle ha ett antal år utan häst, för att möjliggöra ungefär det du beskriver. En häst hade hindrat ännu mer än vad det barn jag sen fick lite för tidigt gjorde.)

Edit: Kom just på. Mina vänner och jag drog nog igång det där du beskriver lite tidigare, också. Typ genast vid 18 eller vid studenten.