Hur fungerar det med dialekter?

Mineur

Trådstartare
Moderator
Vi kom att prata lite om dialekter i en annan tråd och det har fått mig att fundera... Vad är det egentligen som avgör om en person anammar en dialekt eller ej? Är vissa personer mer "immuna" än andra? Är somliga dialekter svårare att anamma än andra?

För egen del pratar jag nästan ingen dialekt alls, trots att jag till stor del växte upp i Malmö (bodde dock i Linköping mina första 8 år) och trots att alla i min släkt, inklusive mina föräldrar, alltid har pratat ganska mycket skånska. Men varken jag eller min bror (som var 11 när vi flyttade) övergick någonsin till skånska. Han behöll till stor del sin Linköpings-dialekt, och jag övergick som sagt till att prata något som väl bäst beskrivs som rikssvenska.

Jag funderar också på vad som hade hänt om jag hade fortsatt att bo i Sverige och "leva mitt liv på svenska" så att säga. Undrar om jag någon gång hade börjat anamma någon slags dialekt då? Som det är nu har jag inte bott i Sverige på heltid sen jag var 18, vilket är 10 år sen nu, så min svenska får ju väldigt lite influenser liksom och jag pratar inte svenska mer än kanske 1-2 timmar i månaden. Jag antar att det innebär att den eventuella lilla tillstymmelse till dialekt jag en gång hade slätats ut lite. Eller kanske inte?

Finns det några språkkunniga (eller andra, för all del) som har några teorier?
 
Kanske lite OT... Men jag är uppvuxen i Västergötland, flyttade till Småland och sedan till Halland, där man frågade om jag kommer från Norge :confused:.

Mina kompisar som har flyttat runt har kvar sin grunddialekt, men avskalad. Jag märker direkt in min skånska kompis pratat med sin familj, då blir det väldigt grötigt. 😁
 
Jag kommer ursprungligen från Västergötland och bor numera i Småland sen över 10 år sedan. Jag tycke aldrig att jag ändrade sättet jag pratade på, tyckte jag pratade precis som jag brukar. Däremot har jag hört att det är många som tror att jag kommer från typ Tranemo/Limmared, då jag bryter på Småländska.
Min västgötska finns kvar under men den är inte lika tydlig längre, däremot är jag hemma och hälsar på mamma eller pappa så byter ja tillbaka.

Jag har väldigt lätt för att anamma, minns fortfarande ett ridläger jag var på, tror vi var 10st, varav 2 tjejer kom från Värmland och vi andra från Västergötland. Om jag säger så här alla västgötar pratade värmländska i slutet av veckan och värmländskorna pratade västgötska.

Jag kan härma en del dialekter väldigt bra, göteborskan sitter rätt bra, stockholmskan kan ja få till ibland, skånskan är lite samma. Själv tycker jag det är kul med dialekter att hört var folk kommer ifrån ursprungligen, oftast finns det något litet spår kvar om de inte pratar rent och de aldrig flyttat förstås, men tycker även det är kul att höra att vi kommer från olika ställen i landet. :)
 
Jag byter dialekt omedvetet och har gjort det hela mitt liv.
Den enda skillnaden är att det tar längre tid att byta ju äldre jag blir. Men är jag tillräckligt länge på en plats så byter jag till den dialekt som pratas runt om mig.
Nu har jag jobbat i Ystad i många år och fått en riktigt bred skånska, riktigt Ystadmål.
Lite samma sak händer när jag är utomlands, är jag där tillräckligt länge börjar jag tänka på det språk jag talar där.
 
Min småländska är tydlig trots 20 år i Uppsala. Flyttade hit som vuxen (25).
Bodde mina första 6år i Malmö och pratar jag med en skåning så glider jag mot den dialekten.
 
Jag plockar snabbt upp dialekten där jag befinner mig... jag har fått frågan om jag är från Västerbotten bla :D Det funkar på andra språk med, jag har fått frågan om jag kommer från UK eller om jag bott där länge (jag har varit i London i en vecka...).

Min mamma har en rätt neutral dialekt, mycket för att hon flyttade runt flera gånger som liten. Min bys dialekt är heller inte det allra värsta dalabräket (Svärdsjö är känt för att ha en relativt "neutral" dalaton) så min pappa hade också en mild dialekt. Jag bodde i Uppsala länge och arbetade medvetet på att jobba bort dialekten eftersom jag vid den tidpunkten hatade allt som hade med Dalarna att göra. Jag var inte ens med i V-Dala utan Uplands nation :laugh:

Min hemmasnickrade teori är att jag och mamma som båda har språköra plockar upp dialekter lätt pga det.

Enligt min särbo (västerbottning) kommer min daladialekt fram starkare när jag är förbannad :rofl:
 
Jag byter absolut dialekt. Men skånska r kommer aldrig in i munnen... Så jag tror absolut det är skillnad på dialekter.
På samma vis kan jag lätt ta olika engelska dialektvarianter men franska har jag inte kunnat lära mig alls... Säkert inte alla engelska heller naturligtvis. Vissa ligger bättre i munnen än andra....
 
Jag har en massa dialekter.
Dock inte den från örbyhus där jag är uppväxt av någon anledning
 
Om man plockar upp en dialekt eller inte beror på om man vill passa in eller inte. Kort sagt.

Vill man passa in i sitt "nya" umgänge assimilererar man ganska fort det nya sättet att prata. Vill man distansasiera sig från det, så gör man det inte, till den grad att man kan få en starkare "original" dialekt än vad man haft tidigare. Det här är något som sker ganska autmatiskt/utan faktiskt input från personen i fråga.
 
Jag pratar den dialekt min mamma och pappa pratar även om det är 30 år sen jag flyttat från stället. Min son på 5 år pratade först min dialekt då jag var hemma med honom, nu när han blivit äldre även byns dialekt samt nån dialekt längre bort ifrån som kommit från dagis.
 
Jag är härmapa och plockar omedvetet upp hur omgivningen pratar. Det blir lite genant ibland, för jag är rädd att de ska tro att jag härmas med flit eller vill driva med dem. Min äldste är likadan, hen åkte på idrottsläger i somras och kom hem med världens tydligaste gulliga dialekt från den landsändan. En äldre släkting har berättat att hen flyttade runt i olika delar av Sverige pga faderns yrke. Född på Gotland, talade gotländska när hen flyttade till Värmland och blev hånad för sin dialekt. Plockade upp värmländskan, flyttade till Skåne, blev hånad för dialekten *igen* O_o Efter det gick hen över till en utslätad rikssvenska och fortsatte med det resten av livet.
 
Jag känner två infödda smålänningar som gifte sig och flyttade till Skåne för över 40 år sedan. En av dem pratar klockren skånska, den andra har behållt sin småländska hela tiden. Så antar att olika människor är olika påverkbara.

Dolph Lundgren glömde ju svenskan efter tre månader i USA. Vissa människor är väldigt lättpåverkade.
 
Jag är uppvuxen utanför Uppsala, men har bott i Danmark nästan hela mitt vuxna liv. Min mamma är från Stockholm och pappa flyttade från Östergötland till Stockholm på 60-talet, så min rikssvenska dialekt har nog varit närmare stockholmskan än uppländskan. Jag pratar väldigt sällan ordentlig svenska, det närmaste jag kommer är min och (den danska) makens skandinaviska mish-mash ;) . Men jag kunde tydligt märka att jag började använda mer uppländska ord när jag flyttade utomlands! Jag hade aldrig sagt ord som "brövee" (bredvid) och "lös" (lyste) innan jag flyttade från Sverige :D. Finns säkert någon psykologisk förklaring på det ;) .
 
För mig är det jättestor skillnad på dialekter. Har språköra och trillar direkt in i andras sätt att prata. Skånskan kan jag dock inte få till även om jag försöker - främst R:en som stället till det. Så nu pratar jag någon hybrid av skånska och rikssvenska med en skvätt dalmål. Har skånsk språkmelodi men rikssvenska språkljud. Låter förjävligt, hör det till och med själv men kan inte stänga av det.
 
Jag har ingen aning om vilken dialekt jag pratar. Är uppvuxen här i västra götaland, så jag antar att det är någon blandning av västgötska, göteborgska, och något inslag av stockholmska (110% oklart varför stockholmska är med). Min Svenska är influerad av förskolan och skolan eftersom vi pratat andra språk hemma.

Sen jag började gymnasiet har min dialekt nog slätats ut något och blivit mer lik rikssvenska. Min lekman-teori på det är att jag är ovan vid att prata svenska nu, så när jag väl gör det anstränger jag mig för att jag tror att folk inte skulle förstå mig annars :o
Annars är jag en sån som snappar upp dialekter mycket snabbt bara jag väl kommer igång att prata svenska. Men det finns det undantag på dialekter jag inte kan ta efter... till exempel skånska och framför allt skånska R.

Jag är likadan i engelskan, beroende på vem jag pratar med så pratar jag olika dialekter. Tex på mattelektionerna blir min dialekt mer brittisk och på samhällskunskapslektionerna blir min dialekt mer amerikansk. Min teori för detta är att matteläraren är brittisk och således pratar brittisk engelska medan samhällsläraren är amerikan ock således pratar amerikansk engelska (rocket science! :idea:). Enda undantaget jag kan komma på här, är olika brytningar. Tex bryter spanska läraren på spanska och det kan jag inte ta efter.

Min familj/nära släkt säger att när jag blir arg så blandar jag svenska och engelska helt hur som helst och orden kommer ut på olika språk. Det är inte fint :rofl:
 
Jag är från mellannorrland men bott i södra Sverige i sju år nu. Tappat en hel del av dialekten tyvärr, det sörjer jag lite. 😓
 
För mig är det jättestor skillnad på dialekter. Har språköra och trillar direkt in i andras sätt att prata. Skånskan kan jag dock inte få till även om jag försöker - främst R:en som stället till det. Så nu pratar jag någon hybrid av skånska och rikssvenska med en skvätt dalmål. Har skånsk språkmelodi men rikssvenska språkljud. Låter förjävligt, hör det till och med själv men kan inte stänga av det.

Haha, jag har motsatt problem med R:en! :D Jag är utflyttad skåning, har dämpat ner mina rrrr kraftigt och bytt språkmelodi säger mina kompisar himmavid. Men jag har jätte-jättesvårt för tungspets-R! Jag har pluggat språk där jag behövt försöka få till dem, och det låter ju eländigt... Fast ännu värre om jag försöker tala svenska med sådana R, då bryter jag ihop av skratt över hur jag själv låter!
 
Jag tar lätt efter dialekter och uttryck. Tror det är väldigt individuellt som flera andra skrivit här redan.

Jag är Malmöit men under somrarna som barn var jag ofta flera veckor i Småland eller Östergötland, under de veckorna tänkte jag tom på den dialekten där vi var. Om jag sen var hemma igen men pratade i telefon med en kompis som bodde i Småland så kunde min mamma höra på hur jag pratade efter samtalet att jag pratat med Smålands-kompisen :D Mina O:n är än idag inte skånska, de liksom fastnade i något mellanläge mellan småländska och skånska. Men resten av min dialekt är skånska. Sen 5 år tillbaka bor jag dessutom på landsbygden i Skåne och här pratar folk riktigt grov skånska, så om något så har min skånska blivit grövre... förutom O:na då :p
 

Liknande trådar

  • Låst
Samhälle Jag har funderat en hel del på svenskars relation till religion och speciellt kristendom. Jag vill först säga att jag inte lägga några...
68 69 70
Svar
1 380
· Visningar
38 154
Senast: Mineur
·
Samhälle Först så vill jag säga att vi trots allt har det ganska bra i Sverige som har relativt låga avgifter för sjukvården jämfört med många...
2
Svar
31
· Visningar
1 327
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
3 893
Kropp & Själ Jag har en fundering angående diagnos och feldiagnosticering. När jag var runt 12 blev fick jag diagnosen autism samt en ovanlig och...
Svar
15
· Visningar
1 521
Senast: kolblakkur
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Kattsnack 10
  • Valp 2023 -den andra

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp