Hur går man vidare, och accepterar?

[Zewz]

Jag tog beslutet att ta bort min ponny nu i höst. I onsdags fick hon vandra vidare utan mig…
Hon var 22. Jag har har haft henne i 15 år. Hon har haft problem med hovlederna några år, har inte gått att rida på tre år. Hon hade det kämpigt i hagen på vintern, jag fick ofta servera mat och vatten där hon stod för att hon hade problem att ta sig fram om hagen var knölig av snö eller ojämnt frusen mark. Han hade kronisk bronkit som gjorde sig påmind särskilt om vintern. Så förra vintern lovade jag henne och mig själv att hon skulle slippa en vinter till. Så hon fick en fin sommar med massa bete, och en härlig höst (hoppas jag i alla fall) stort bete med hästkompisen, massa mat, inga krav, bara kli på magen och några äpplen nu och då.
Beslutet växte ju fram under lång tid, och någonstans måste jag funnit det som rätt, men nu efteråt… Kunde jag verkligen inte gjort mer för henne? Ångesten äter mig inifrån. Vem är jag att bestämma över om hon skulle leva eller dö? Kunde jag inte anlagt en annan hage? Byggt stall? (De gick på lösdrift). Försökt med smärtstillande igen?
Hon fick sluta hemma på gården, mumsande på äpplen. Jag var med henne, och det är jag glad för, men när glömmer man smällen, dunsen i backen..? En granne fick komma och lyfta upp mig ur gruset utanför huset…

Hur länge känner man såhär?

Lilla, fina Abbe…

 

[lotols]

Sv: Hur går man vidare, och accepterar?

Jag beklagar och förstår att det känns otroligt tungt. Men det låter som om du har gjort det absolut bästa för din häst och som om hon haft ett fantastiskt liv.

 

[TinyWiny]

Sv: Hur går man vidare, och accepterar?

Det är en helt naturlig del i sorgeprocessen att känna som du gör nu men det blir bättre med tiden. Visst tänker jag fortfarande på min häst som jag tvingades ta bort för sex år sedan men idag är jag övertygad om att jag gjorde allt i min makt för henne. Idag kan jag istället tänka på allt positivt och fint. Sorgen efter min dotters häst som vi tog bort i februari i år börjar också lugna sig lite. Visst minns jag dunsen efter båda två men inte alls så som första tiden då det ekade i skallen. Jag är ändå tacksam för att jag var med för då slipper jag fantisera om hur deras sista sekunder i livet var. Jag vet att de var trygga och att de aldrig hann uppfatta vad som skulle hända även om jag är helt övertygad om att de visste så var de ändå lugna och det var ingen stress eller press runt omkring.

Det gör helt enkelt fruktansvärt ont att mista en så fin vän. Du gjorde helt rätt. Du tänkte helt rätt. Försök istället att glädjas åt alla fina minnen ni har tillsammans och tänk att nu slapp hon en vinter till då hon inte mådde så bra som hon faktiskt förtjänar att må. Du fick gåvan att få ge henne en sista fin tid och du kunde ge henne den sista kärleksgåvan, att ge henne frid.

Kramar

 

[athena_arabians]

Sv: Hur går man vidare, och accepterar?

Det blir bättre men det tar tid. Jag har mycket videofilm på mina hästar (morfar började filma redan på 80-talet) men när jag tagit bort sista hästen tog det ca 5 år innan jag kunde titta på filmerna. Jag hade mardrömmar eller sov dåligt på årsdagen av att vi tagit bort henne minst lika länge (hon togs bort i början av 1996).

Nu kommer jag inte ens ihåg exakt vilken dag det var och älskar att titta på filmerna. Visst saknar jag henne men det är fina minnen jag har.

Du gjorde allt du kunde för din häst, inklusive den sista stora tjänsten vi gör för våra älskade djur.

 

[Gimlan]

Sv: Hur går man vidare, och accepterar?

Du fattade ett bra, det bästa beslutet, för din fina kompis. Du hade knappast kunnat ge henne ett bra liv efter vad du beskriver, det var färdigt för hennes del. Gör ont som f-n. Men som min mamma sa när hon fick ta bort sin gamla katt som varit hennes sambo sen över 15 år; "Det ingår i kontraktet att de går före oss."

Sen måste det ju få göra ont. Katten jag växte upp med kom till oss som kattungen när jag var sju. 18 år senare var det dags för honom att lämna in. KLART det gjorde ont då, lillebror var ju död, han hade funnits i över halva mitt liv. Jag saknar honom än, nästan åtta år senare, tittar om skuggan om hörnet inte var Pirat ändå och minns hur argt han kunde jama om man inte stod i givakt om man ville något. Just det här är ju baksidan med att ha djur, men det är ju också värt det. Minns henne, tänkt på henne, gråt och till slut så vill jag påstå att du kommer känna glädje över att ha fått vara med henne så länge.

Bladdrigt, men iaf KRAM

 

[Zewz]

Sv: Hur går man vidare, och accepterar?

Tack allihopa! Skönt att få lite stöd, bekräftat att man gjorde rätt…
Men fy tusan vad tomt det blir… När nästan allt på något vis kretsat kring henne i 15 år. Helt galet…
Till och med maken, som inte är så hästbiten, sa ”Jag kommer också sakna den sura gamla tanten..”
Nu var hon inte sur, men han såg bara hur hon uppfostrade unghästen i hagen, och inte alls var lika social som han är. Men helt och totalt genomsnäll. Jag hann i alla fall presentera min nyfödda dotter för henne i våras. Hon kom fram, la mulen mot dotterns kind och snusade lite. Precis som för att lära sig doften på den nya lilla medlemmen…

 

[Lavinia]

Sv: Hur går man vidare, och accepterar?

Hej!

Jag kan bara hålla med de andra. Du gjorde helt rätt som lät henne slippa en vinter till. Det kommer göra ont, hur länge varierar. Själv kan jag fortfarande inte minnas vilken dag vi tog bort förra hästen, hela den veckan är ett enda stort mörker. Jag minns var, att och hur vi tog bort henne, men datum, tid och vad jag gjorde dagarna efter är borta.

Låt det ta tid och sörj. Hon har det bättre nu. Mig brukar det hjälpa att tänka att nu kan min älskling beta fritt utan smärta och busa med andra hästar.

/Lavinia

 

[OutOfService]

Sv: Hur går man vidare, och accepterar?

För 2 år sedan satt jag precis i samma situation som dig. 7 oktober för 2 år sedan fick min fina fina kille somna in, 23 år gammal. Han kunde inte heller ridas dom sista åren fast han pga artros i alla ben, värst i fram. Vintrarna var också han värsta tid, sista vintern som fick mig att ta det slutgiltiga beslutet var när min hovslagare som skott hästen i 9 år sa att nu vill inte jag sko honom längre, det känns inte snällt emot honom att tvinga honom stå med böjda ben så länge. Så han fick gå barfota, med följden att när det var isigt så fick han stå inne.. sista vintern stod han inne 4 dagar i sträck för att det var isgata utanför stallet och jag var rädd att han skulle halka och fläka sig för att han var så stel och blev så osäker när det var halt. Så jag bestämde mig då att han skulle få en sista sommar med massa gräs och godis precis som din.

Det var den värsta dagen i mitt liv och veckorna före när datumet var satt var fruktansvärda, men när jag väl såg honom somna in och jag fick begrava honom på min kompis gård så var det ändå en sten som lättade.. Jag visste att han inte skulle behöva genomgå en vinter till med ont i benen..

Det är det svåraste, men också det modigaste och starkaste beslutet vi kan ta för våra fina djur.. du gjorde det rätta för din häst Och du får sörja, du får sakna..och det kommer du göra länge! Men våra hästar har det bättre nu på dom gröna ängarna, så även om du tvivlar.. du gjorde det enda rätta!

Dagen innan min kille somnade in tog jag första ridturen på 2 år och också den sista, han var som en unghäst på nytt