Relationer Hur gör folk för att trivas i en långvarig relation?

_Taggis_

Trådstartare
Vad är hemligheten bakom att lyckas i långa relationer? Alltså inte att bara vara i en långvarig relation utan att faktiskt trivas i den? Jag håller på att gå bet på livet här känner jag. Är 35 år och har hunnit med några seriösa relationer i vuxen ålder. Jag har haft rätt så normala relationer antar jag, inga större draman utan bara svårigheter en kan anta ingår i gemene mans liv tex depressioner, dålig kommunikation, känslor som tagit slut och annat vardagsmat. Inget som (mig veterligen) otrohet, missbruk, misshandel och liknande. Jag är less på att aldrig känna att jag trivs i en relation mer än kortare perioder (6-12 mån), och jag vill komma åt problemet innan jag sumpat ännu en relation som eg inte innehåller några konkreta fel...

Nu har jag levt så länge att jag ser mönster ganska klart, och den enda gemensamma nämnaren jag kan se i mina relationer är jag själv. Mina partners har varit rätt så olika varandra, olika intressen, personligheter, lättheter och svårigheter. Men den högsta gemensamma nämnaren är att jag tröttnar, tids nog har jag helt enkelt tappat intresset för relationen, vi har sk vuxit isär och jag har lämnat efter varierande tid (1-3 år). Det är alltid jag som lämnar, och mina partners har i samtliga fall inte alls varit med på tåget.
Jag är en självständig person som eg inte behöver någon för att få livet att gå runt, och jag tror att det är en stor del i detta. Jag är helt enkelt oberoende, och för mig är en partner en berikning av min tillvaro och inget behov jag har så att säga. Jag har aldrig velat ha barn och familj och jag har aldrig haft ekonomiska behov av att vara två. Jag vill "bara" ha en bästa vän i min partner där vi har ett intellektuellt och praktiskt utbyte i vårt gemensamma liv, men även mkt utrymme för egentid och egna intressen.

En känsla jag haft i mina senaste relationer har varit att jag varit ensam om att ha större behov av det intellektulla, att sitta och prata om samtida händelser såsom politik, nyheter, världshändelser etc likväl som mer filosofiska samtal om livet, livsåskådning, drömmar och planer etc. Jag älskar att höra hur en intressant person ser på saker, lära mig nåt av att umgås osv. Det kan ha funnit en nyfikenhet från min partner inledningsvis men att det efter en tid ebbat ut där, och jag har känt mig ensam om detta. Jag har haft mer utbyte av att ha dessa stunder med mina vänner än med mina partners.
Till slut blir det svårt att umgås, då jag inte vet hur jag ska finna min partner intressant då det intellektuella utbytet saknas helt eller delvis, eller för den delen gemensamt intresse för att göra praktiska saker ihop i vardagen tex laga mat, picknick, cykelturer, träna etc etc. Jag har då dragit mig undan och skapat mitt egna liv utanför vårt gemensamma och med tiden har det givetvis lett till att vi gått isär då jag fått större intresse för att lägga tid på mitt eget projekt än att dra runt vår relation i nåt påhittat gemensamt.
Jag har genom åren även tyckt att det varit viktigt att träna, laga hälsosam mat, vardagsmotionera, vara ute i naturen, umgås med djur osv men även här har relationerna börjat halta efter ett tag (eller så har jag upptäckt först efter ett tag att det haltat). Jag hade ett förhållande där vi delade dessa intressen men tyvärr övergick det i en kompisrelation, och tog slut. Men de övriga partners jag haft har i olika grad varit rätt så ointresserade både av att reflektera över kost, motion, naturen eller alltdera.
En övergripande känsla jag haft i alla relationer, utom den där vi slutade i en kompisrelation, är att inget händer om jag inte styr upp det. Dvs jag har fått komma med ideer och hitta på aktiviteter, utflykter osv och upplevt att om jag inte är "lekledare" så händer ingenting annat än att vi sitter hemma, eftersom partnern varit jättenöjd med att bara umgås på tuman hand och haft lägre behov av att hitta på nya saker än jag haft. Och då tröttnar jag.

Jag har i regel också alltid haft ett lägre behov av intimitet än mina partners. Dels pga mina närhetsproblem kopplat till trauman i yngre år, men även för att jag har svårt att liksom gå igång på nån som jag inte känner nåt större utbyte med. Däremot har vi krockat lite här, då mina partners överlag inte har samma bekymmer som mig, vilket lett till tjat och press och det har dödat min lust helt i perioder. Jag minns särskilt en relation där det enda problemet han upplevde mellan oss, var att vi hade sex för sällan. I övrigt såg han inga som helst problem, och ja det gick inte att komma vidare då han fokuserade helt på sexbrist och jag på att försöka hitta ett intresse för min partner.
Jag tror att detta också kan vara en stor del i att jag inte lyckats i relationerna, eftersom jag har ett komplext förhållande till sex och väldigt få av mina partners har haft förståelse för det. Så vi har dragit ojämnt även här, det har blivit en stor knut tids nog som varit svår att förbise.

Jag fattar inte vart det går så fel för mig? Jag menar, ingens liv är ju friktionsfritt så de flesta människor bör ha gått igenom liknande scenarion som jag beskrivit ovan, men hur tar folk sig vidare? Jag ser par runtikring mig som i min ålder varit ihop i 10 år eller mer, och de verkar fortfarande ha utbyte av varandra om än det inte alltid är guld och gröna skogar.
En teori jag har är min självständighet, att jag har svårt att ta in nån i mitt liv fullt ut och att jag alltid har en stor del av mig själv bara för mig själv så att säga. Jag skapar aktiviteter på egen hand om jag blir uttråkad. Jag har tex alltid haft häst/-ar och det har inte varit nåt jag delat med nån partner. De har varit ointresserade i olika hög grad av att delta i det livet ens litegrann ibland. Men jag vet inte om det är så enkelt riktigt. Det måste vara nåt annat hos mig som gör att jag stöter bort dem?

Jag lever nu i en distansrelation och det är ju svårt i sig, dock kan jag även känna att det är ganska skönt för jag vill nog inte ha nån helt nära inpå heller. Jag blir så frustrerad över dessa saker som inte fungerar så bra, så det kan kännas lika bra för mig att vi bara ses ibland så att svårigheterna inte upptar större delen av ens vardag. Jag tänker ofta att jag borde lägga ner allt vad relationer heter öht, och bara strunta i att försöka lyckas i det. Men samtidigt vill en ju inte vara ensam genom livet ändå. Jag vill gärna ha ett gemensamt liv, kanske på sikt hus och hem som vi kunde sköta ihop osv, men jag är trött på att bli uttråkad av livet och en partner som inte vill åt samma håll som jag... det verkar helt omöjligt för mig att ha en relation där behoven av både egenutrymme samt intellektuellt utbyte går i samklang med en partners. Och så då att ha nån som står ut med mina humörsproblem och mitt mående som periodvis är obotligt helt under isen. På så vis är väl distansrelationen ok, jag slipper känna att jag nöter ut nån med mitt komplicerade sätt att vara. Men samtidigt har vi heller aldrig tid att växa ihop, och vi fastnar i att vara tysta på varsin kant då kommunikationen fastnar i frustration och vi inte hinner reda ut saker innan nån av oss måste resa hem till sitt igen.

Så, för att avsluta denna roman:
Ni som lever i långvariga relationer och känner att ni trivs i dem - vad är hemligeten? Hur lyckas ni? Vad har ni gemensamt och vad har ni överseende med att ni får sköta på egen hand? Har era visioner ändrats under åren i en gemensamriktning eller har ni alltid haft samma framtidssyn osv?
 
Vad är hemligheten bakom att lyckas i långa relationer? Alltså inte att bara vara i en långvarig relation utan att faktiskt trivas i den? Jag håller på att gå bet på livet här känner jag. Är 35 år och har hunnit med några seriösa relationer i vuxen ålder. Jag har haft rätt så normala relationer antar jag, inga större draman utan bara svårigheter en kan anta ingår i gemene mans liv tex depressioner, dålig kommunikation, känslor som tagit slut och annat vardagsmat. Inget som (mig veterligen) otrohet, missbruk, misshandel och liknande. Jag är less på att aldrig känna att jag trivs i en relation mer än kortare perioder (6-12 mån), och jag vill komma åt problemet innan jag sumpat ännu en relation som eg inte innehåller några konkreta fel...

Nu har jag levt så länge att jag ser mönster ganska klart, och den enda gemensamma nämnaren jag kan se i mina relationer är jag själv. Mina partners har varit rätt så olika varandra, olika intressen, personligheter, lättheter och svårigheter. Men den högsta gemensamma nämnaren är att jag tröttnar, tids nog har jag helt enkelt tappat intresset för relationen, vi har sk vuxit isär och jag har lämnat efter varierande tid (1-3 år). Det är alltid jag som lämnar, och mina partners har i samtliga fall inte alls varit med på tåget.
Jag är en självständig person som eg inte behöver någon för att få livet att gå runt, och jag tror att det är en stor del i detta. Jag är helt enkelt oberoende, och för mig är en partner en berikning av min tillvaro och inget behov jag har så att säga. Jag har aldrig velat ha barn och familj och jag har aldrig haft ekonomiska behov av att vara två. Jag vill "bara" ha en bästa vän i min partner där vi har ett intellektuellt och praktiskt utbyte i vårt gemensamma liv, men även mkt utrymme för egentid och egna intressen.

En känsla jag haft i mina senaste relationer har varit att jag varit ensam om att ha större behov av det intellektulla, att sitta och prata om samtida händelser såsom politik, nyheter, världshändelser etc likväl som mer filosofiska samtal om livet, livsåskådning, drömmar och planer etc. Jag älskar att höra hur en intressant person ser på saker, lära mig nåt av att umgås osv. Det kan ha funnit en nyfikenhet från min partner inledningsvis men att det efter en tid ebbat ut där, och jag har känt mig ensam om detta. Jag har haft mer utbyte av att ha dessa stunder med mina vänner än med mina partners.
Till slut blir det svårt att umgås, då jag inte vet hur jag ska finna min partner intressant då det intellektuella utbytet saknas helt eller delvis, eller för den delen gemensamt intresse för att göra praktiska saker ihop i vardagen tex laga mat, picknick, cykelturer, träna etc etc. Jag har då dragit mig undan och skapat mitt egna liv utanför vårt gemensamma och med tiden har det givetvis lett till att vi gått isär då jag fått större intresse för att lägga tid på mitt eget projekt än att dra runt vår relation i nåt påhittat gemensamt.
Jag har genom åren även tyckt att det varit viktigt att träna, laga hälsosam mat, vardagsmotionera, vara ute i naturen, umgås med djur osv men även här har relationerna börjat halta efter ett tag (eller så har jag upptäckt först efter ett tag att det haltat). Jag hade ett förhållande där vi delade dessa intressen men tyvärr övergick det i en kompisrelation, och tog slut. Men de övriga partners jag haft har i olika grad varit rätt så ointresserade både av att reflektera över kost, motion, naturen eller alltdera.
En övergripande känsla jag haft i alla relationer, utom den där vi slutade i en kompisrelation, är att inget händer om jag inte styr upp det. Dvs jag har fått komma med ideer och hitta på aktiviteter, utflykter osv och upplevt att om jag inte är "lekledare" så händer ingenting annat än att vi sitter hemma, eftersom partnern varit jättenöjd med att bara umgås på tuman hand och haft lägre behov av att hitta på nya saker än jag haft. Och då tröttnar jag.

Jag har i regel också alltid haft ett lägre behov av intimitet än mina partners. Dels pga mina närhetsproblem kopplat till trauman i yngre år, men även för att jag har svårt att liksom gå igång på nån som jag inte känner nåt större utbyte med. Däremot har vi krockat lite här, då mina partners överlag inte har samma bekymmer som mig, vilket lett till tjat och press och det har dödat min lust helt i perioder. Jag minns särskilt en relation där det enda problemet han upplevde mellan oss, var att vi hade sex för sällan. I övrigt såg han inga som helst problem, och ja det gick inte att komma vidare då han fokuserade helt på sexbrist och jag på att försöka hitta ett intresse för min partner.
Jag tror att detta också kan vara en stor del i att jag inte lyckats i relationerna, eftersom jag har ett komplext förhållande till sex och väldigt få av mina partners har haft förståelse för det. Så vi har dragit ojämnt även här, det har blivit en stor knut tids nog som varit svår att förbise.

Jag fattar inte vart det går så fel för mig? Jag menar, ingens liv är ju friktionsfritt så de flesta människor bör ha gått igenom liknande scenarion som jag beskrivit ovan, men hur tar folk sig vidare? Jag ser par runtikring mig som i min ålder varit ihop i 10 år eller mer, och de verkar fortfarande ha utbyte av varandra om än det inte alltid är guld och gröna skogar.
En teori jag har är min självständighet, att jag har svårt att ta in nån i mitt liv fullt ut och att jag alltid har en stor del av mig själv bara för mig själv så att säga. Jag skapar aktiviteter på egen hand om jag blir uttråkad. Jag har tex alltid haft häst/-ar och det har inte varit nåt jag delat med nån partner. De har varit ointresserade i olika hög grad av att delta i det livet ens litegrann ibland. Men jag vet inte om det är så enkelt riktigt. Det måste vara nåt annat hos mig som gör att jag stöter bort dem?

Jag lever nu i en distansrelation och det är ju svårt i sig, dock kan jag även känna att det är ganska skönt för jag vill nog inte ha nån helt nära inpå heller. Jag blir så frustrerad över dessa saker som inte fungerar så bra, så det kan kännas lika bra för mig att vi bara ses ibland så att svårigheterna inte upptar större delen av ens vardag. Jag tänker ofta att jag borde lägga ner allt vad relationer heter öht, och bara strunta i att försöka lyckas i det. Men samtidigt vill en ju inte vara ensam genom livet ändå. Jag vill gärna ha ett gemensamt liv, kanske på sikt hus och hem som vi kunde sköta ihop osv, men jag är trött på att bli uttråkad av livet och en partner som inte vill åt samma håll som jag... det verkar helt omöjligt för mig att ha en relation där behoven av både egenutrymme samt intellektuellt utbyte går i samklang med en partners. Och så då att ha nån som står ut med mina humörsproblem och mitt mående som periodvis är obotligt helt under isen. På så vis är väl distansrelationen ok, jag slipper känna att jag nöter ut nån med mitt komplicerade sätt att vara. Men samtidigt har vi heller aldrig tid att växa ihop, och vi fastnar i att vara tysta på varsin kant då kommunikationen fastnar i frustration och vi inte hinner reda ut saker innan nån av oss måste resa hem till sitt igen.

Så, för att avsluta denna roman:
Ni som lever i långvariga relationer och känner att ni trivs i dem - vad är hemligeten? Hur lyckas ni? Vad har ni gemensamt och vad har ni överseende med att ni får sköta på egen hand? Har era visioner ändrats under åren i en gemensamriktning eller har ni alltid haft samma framtidssyn osv?
Jag tycker det låter som att du träffat fel partners, inte att det är något fel på dig?
Jag är också självständig och inte beroende av någon annan men det har inte alls varit ett hinder för mig. Det viktigaste har varit att hitta någon jämlike. Som har samma värderingar och mål i livet och som kan utmana dig intellektuellt och som du kan samtala med. Inte bara leva bredvid varandra.
Hittar du en jämlike som också är förstående för dina tidigare trauman så kommer säkerligen sexlivet falla på plats det med.
 
Jag tror att många går in i relationer på lite tillgjorda grunder och ofta blir kära i förälskelsen snarare än personerna och därmed saknas lite grunden för att i längden verkligen tycka om personerna. Så i början är allt lite tillgjort och man är lite mer accepterande för olikheter och saker man egentligen inte gillar men som sedan i längden börjar bli för mycket.

Jag tror det är mer framgångsrikt att hitta en person man kan vara konstruktiv och utvecklande med snarare än att försöka hitta någon som är perfekt och allt från början. Alla människor kommer över tid till viss del förändras och utvecklas oavsett och då är person man är utvecklings/förändringskompatibel med en större tillgång än någon som är bra i just ingångsskedet. Gemensam eller iaf kompatibel syn på utveckling och förändring är nog ett måste för långtida framgång.
 

_Taggis_

Trådstartare
Håller med er alla tre och det roliga i den här kråksången är att jag själv tycker att jag varit väldigt medveten om det ni säger. Jag har dels aldrig letat efter en partner, snarare tvärtom, vilket är en förusättning för att inte kasta sig in i relationer ogenomtänkt. Enligt mig.
Jag har aldrig fattat tycke för en ny och okänd person. Det har varit att jag efter en tid blivit intresserad av nån jag har i min närhet på ett eller annat sätt. Jag har även efter varenda relation utvärderat och konkretiserat de personlighetsdrag som inte fungerade ihop med mina för att hålla mig undan från liknande i framtiden. Jag har varit singel ett par år mellan varje längre relation och tycker att jag hittat mig själv i mig själv innan jag ens är vaken för att upptäcka nån ny. Ändå hamnar det i samma läge i slutändan, varpå min analys är att jag måste vara den stora felande länken...
 
Håller med er alla tre och det roliga i den här kråksången är att jag själv tycker att jag varit väldigt medveten om det ni säger. Jag har dels aldrig letat efter en partner, snarare tvärtom, vilket är en förusättning för att inte kasta sig in i relationer ogenomtänkt. Enligt mig.
Jag har aldrig fattat tycke för en ny och okänd person. Det har varit att jag efter en tid blivit intresserad av nån jag har i min närhet på ett eller annat sätt. Jag har även efter varenda relation utvärderat och konkretiserat de personlighetsdrag som inte fungerade ihop med mina för att hålla mig undan från liknande i framtiden. Jag har varit singel ett par år mellan varje längre relation och tycker att jag hittat mig själv i mig själv innan jag ens är vaken för att upptäcka nån ny. Ändå hamnar det i samma läge i slutändan, varpå min analys är att jag måste vara den stora felande länken...
Men just när det gäller relationer, så måste ju du ingå i dem. Partnern är däremot utbytbar.

Av det du skriver, tolkar jag in att du har vänrelationer. Och av någon anledning väljer du partners som saknar egenskaper som vännerna har, och som verkar vara förutsättningar för vänskap.

Jag tycker att en partner ska ha mer, inte mindre, av vännernas goda sidor.
 

_Taggis_

Trådstartare
Jag tror att många går in i relationer på lite tillgjorda grunder och ofta blir kära i förälskelsen snarare än personerna och därmed saknas lite grunden för att i längden verkligen tycka om personerna. Så i början är allt lite tillgjort och man är lite mer accepterande för olikheter och saker man egentligen inte gillar men som sedan i längden börjar bli för mycket.
En annan paradox är att jag ju faktiskt avskyr att vara förälskad, lära känna en ny partner osv med allt det innebär. Det är nog därför jag aldrig dejtar, eller fattar tycke för en helt ny bekantskap. Det har ofta varit så att vi jobbat på samma ställe, han finns perifert i bekantskapskretsen eller liknande så jag har snarare fått erkänna att jag blivit intresserad av någon än det att jag sökt efter förälskelser. Finns tex inget värre än att ha sex första 20-isch gångerna med en ny partner, tycker jag :o Allt det där nya tycker jag är rent hemskt. Den enda fördelen med det är väl att en inte behövt visa alla sina sidor och att en umgås så pass lite att det går att dölja. Så att vara ute efter förälskelsekicken i sig är inte riktigt min grej...
 

_Taggis_

Trådstartare
Men just när det gäller relationer, så måste ju du ingå i dem. Partnern är däremot utbytbar.

Av det du skriver, tolkar jag in att du har vänrelationer. Och av någon anledning väljer du partners som saknar egenskaper som vännerna har, och som verkar vara förutsättningar för vänskap.

Jag tycker att en partner ska ha mer, inte mindre, av vännernas goda sidor.

Ja, jag har goda vänrelationer. Inte jättemånga med djupa och ärliga. Och jag har lätt att få kontakt med folk överlag, även om allt inte blir djupa vänrelationer osv så är jag tex uppskattad i min yrkesroll för mina sociala förmågor.
Min analys är således att jag är lätt att hänga med, men inte att leva med. En vän lever en ju inte med på samma vis som en partner, och jag väljer vilka dagar jag träffar vänner. De hemska perioderna ringer jag inte ens vänner, och träffar bara ett fåtal personer utanför arbete. Jag har snarare tänkt att det är en av anledningarna till att relationerna haltar, att jag inte går att leva med all in så att säga?
 
Jag tror en hel del av att ha långvariga relationer faktiskt är lite tur. När jag träffade min man var han 20 och jag 25 och när jag ser tillbaka så en av de saker som räddade oss i början var att vi dels kunde prata om allt, dels att vi faktiskt växte "ihop" istället för åt varsitt håll. Vi var ju ändå rätt unga så det hade kunnat gå lite hursom helst. Jag var tydlig redan tidigt i relationen var mina gränser gick och han likaså så man visste vilka ramar man hade, sen har vi ju haft samtal om vi vill ändra på något eller bara en allmän diskussion om vi vill nåt annat. Inte superromantiskt men det har ju gjort att vi har den relation vi vill ha istället för att blunda och hoppas på det bästa. Vi har inte haft nån super-passion (vilket jag haft i andra relationer och kommit fram till att det man tolkat som passion har mer varit berochdalbana, kaos och tumult pga man inte passat ihop) men såklart nykära och det har liksom djupnat och blivit mer allteftersom. Sen har vi såklart haft svackor, eller bara jag ibland men kan man sätta fingret på vad det är så blir det lättare. Relationen blir ju lidande av att jag är trött, sliten och vantrivs å mitt jobb eller annat, det gäller ju att man kommer på sig själv med att ta ut saker där som egentligen hör hemma nån annastans.
Det som jag tror gjort att vi efter 15 år fortfarande är tillsammans: Vi trivs i varandras sällskap, det finns ingen person vi trivs så bra med som varann (vilket tyvärr gör en lite lätt osocial). Vi stöttar varandra i allt, vi puttar på varann så att vi faktiskt gör det där man vill göra även om det innebär att relationen tillfälligt blir lidande. Vi gör saker tillsammans men det går utmärkt att hitta på egna grejjer också, blir inga sura miner om jag är borta några timmar på gymmet eller han åker på nån kurs själv.
 
Vad är hemligheten bakom att lyckas i långa relationer? Alltså inte att bara vara i en långvarig relation utan att faktiskt trivas i den? Jag håller på att gå bet på livet här känner jag. Är 35 år och har hunnit med några seriösa relationer i vuxen ålder. Jag har haft rätt så normala relationer antar jag, inga större draman utan bara svårigheter en kan anta ingår i gemene mans liv tex depressioner, dålig kommunikation, känslor som tagit slut och annat vardagsmat. Inget som (mig veterligen) otrohet, missbruk, misshandel och liknande. Jag är less på att aldrig känna att jag trivs i en relation mer än kortare perioder (6-12 mån), och jag vill komma åt problemet innan jag sumpat ännu en relation som eg inte innehåller några konkreta fel...

Nu har jag levt så länge att jag ser mönster ganska klart, och den enda gemensamma nämnaren jag kan se i mina relationer är jag själv. Mina partners har varit rätt så olika varandra, olika intressen, personligheter, lättheter och svårigheter. Men den högsta gemensamma nämnaren är att jag tröttnar, tids nog har jag helt enkelt tappat intresset för relationen, vi har sk vuxit isär och jag har lämnat efter varierande tid (1-3 år). Det är alltid jag som lämnar, och mina partners har i samtliga fall inte alls varit med på tåget.
Jag är en självständig person som eg inte behöver någon för att få livet att gå runt, och jag tror att det är en stor del i detta. Jag är helt enkelt oberoende, och för mig är en partner en berikning av min tillvaro och inget behov jag har så att säga. Jag har aldrig velat ha barn och familj och jag har aldrig haft ekonomiska behov av att vara två. Jag vill "bara" ha en bästa vän i min partner där vi har ett intellektuellt och praktiskt utbyte i vårt gemensamma liv, men även mkt utrymme för egentid och egna intressen.

En känsla jag haft i mina senaste relationer har varit att jag varit ensam om att ha större behov av det intellektulla, att sitta och prata om samtida händelser såsom politik, nyheter, världshändelser etc likväl som mer filosofiska samtal om livet, livsåskådning, drömmar och planer etc. Jag älskar att höra hur en intressant person ser på saker, lära mig nåt av att umgås osv. Det kan ha funnit en nyfikenhet från min partner inledningsvis men att det efter en tid ebbat ut där, och jag har känt mig ensam om detta. Jag har haft mer utbyte av att ha dessa stunder med mina vänner än med mina partners.
Till slut blir det svårt att umgås, då jag inte vet hur jag ska finna min partner intressant då det intellektuella utbytet saknas helt eller delvis, eller för den delen gemensamt intresse för att göra praktiska saker ihop i vardagen tex laga mat, picknick, cykelturer, träna etc etc. Jag har då dragit mig undan och skapat mitt egna liv utanför vårt gemensamma och med tiden har det givetvis lett till att vi gått isär då jag fått större intresse för att lägga tid på mitt eget projekt än att dra runt vår relation i nåt påhittat gemensamt.
Jag har genom åren även tyckt att det varit viktigt att träna, laga hälsosam mat, vardagsmotionera, vara ute i naturen, umgås med djur osv men även här har relationerna börjat halta efter ett tag (eller så har jag upptäckt först efter ett tag att det haltat). Jag hade ett förhållande där vi delade dessa intressen men tyvärr övergick det i en kompisrelation, och tog slut. Men de övriga partners jag haft har i olika grad varit rätt så ointresserade både av att reflektera över kost, motion, naturen eller alltdera.
En övergripande känsla jag haft i alla relationer, utom den där vi slutade i en kompisrelation, är att inget händer om jag inte styr upp det. Dvs jag har fått komma med ideer och hitta på aktiviteter, utflykter osv och upplevt att om jag inte är "lekledare" så händer ingenting annat än att vi sitter hemma, eftersom partnern varit jättenöjd med att bara umgås på tuman hand och haft lägre behov av att hitta på nya saker än jag haft. Och då tröttnar jag.

Jag har i regel också alltid haft ett lägre behov av intimitet än mina partners. Dels pga mina närhetsproblem kopplat till trauman i yngre år, men även för att jag har svårt att liksom gå igång på nån som jag inte känner nåt större utbyte med. Däremot har vi krockat lite här, då mina partners överlag inte har samma bekymmer som mig, vilket lett till tjat och press och det har dödat min lust helt i perioder. Jag minns särskilt en relation där det enda problemet han upplevde mellan oss, var att vi hade sex för sällan. I övrigt såg han inga som helst problem, och ja det gick inte att komma vidare då han fokuserade helt på sexbrist och jag på att försöka hitta ett intresse för min partner.
Jag tror att detta också kan vara en stor del i att jag inte lyckats i relationerna, eftersom jag har ett komplext förhållande till sex och väldigt få av mina partners har haft förståelse för det. Så vi har dragit ojämnt även här, det har blivit en stor knut tids nog som varit svår att förbise.

Jag fattar inte vart det går så fel för mig? Jag menar, ingens liv är ju friktionsfritt så de flesta människor bör ha gått igenom liknande scenarion som jag beskrivit ovan, men hur tar folk sig vidare? Jag ser par runtikring mig som i min ålder varit ihop i 10 år eller mer, och de verkar fortfarande ha utbyte av varandra om än det inte alltid är guld och gröna skogar.
En teori jag har är min självständighet, att jag har svårt att ta in nån i mitt liv fullt ut och att jag alltid har en stor del av mig själv bara för mig själv så att säga. Jag skapar aktiviteter på egen hand om jag blir uttråkad. Jag har tex alltid haft häst/-ar och det har inte varit nåt jag delat med nån partner. De har varit ointresserade i olika hög grad av att delta i det livet ens litegrann ibland. Men jag vet inte om det är så enkelt riktigt. Det måste vara nåt annat hos mig som gör att jag stöter bort dem?

Jag lever nu i en distansrelation och det är ju svårt i sig, dock kan jag även känna att det är ganska skönt för jag vill nog inte ha nån helt nära inpå heller. Jag blir så frustrerad över dessa saker som inte fungerar så bra, så det kan kännas lika bra för mig att vi bara ses ibland så att svårigheterna inte upptar större delen av ens vardag. Jag tänker ofta att jag borde lägga ner allt vad relationer heter öht, och bara strunta i att försöka lyckas i det. Men samtidigt vill en ju inte vara ensam genom livet ändå. Jag vill gärna ha ett gemensamt liv, kanske på sikt hus och hem som vi kunde sköta ihop osv, men jag är trött på att bli uttråkad av livet och en partner som inte vill åt samma håll som jag... det verkar helt omöjligt för mig att ha en relation där behoven av både egenutrymme samt intellektuellt utbyte går i samklang med en partners. Och så då att ha nån som står ut med mina humörsproblem och mitt mående som periodvis är obotligt helt under isen. På så vis är väl distansrelationen ok, jag slipper känna att jag nöter ut nån med mitt komplicerade sätt att vara. Men samtidigt har vi heller aldrig tid att växa ihop, och vi fastnar i att vara tysta på varsin kant då kommunikationen fastnar i frustration och vi inte hinner reda ut saker innan nån av oss måste resa hem till sitt igen.

Så, för att avsluta denna roman:
Ni som lever i långvariga relationer och känner att ni trivs i dem - vad är hemligeten? Hur lyckas ni? Vad har ni gemensamt och vad har ni överseende med att ni får sköta på egen hand? Har era visioner ändrats under åren i en gemensamriktning eller har ni alltid haft samma framtidssyn osv?
Nu är vi bara inne på år 3 men jag känner mig, varje dag, tacksam och lycklig över att jag får dela livet med min sambo. Vi kompletterar varandra perfekt, vi har väldigt roligt tillsammans och dessutom är vi väldigt olika vilket hela tiden ger nya infallsvinklar att lära sig om varandra :) Framförallt är vi helt trygga med att vi vill ha ett liv med varandra och de gemensamma målen sträcker sig framåt minst 10-20 år hela tiden❤

Mamma och pappa ligger väl snart på 40 år tillsammans. Dom har sagt att nyckeln är att ha roligt tillsammans och att hela tiden låta varandra utvecklas tex yrkesmässigt eller så, så att man hela tiden stöttar varandra och driver de gemensamma målen framåt :)
 
Ja, jag har goda vänrelationer. Inte jättemånga med djupa och ärliga. Och jag har lätt att få kontakt med folk överlag, även om allt inte blir djupa vänrelationer osv så är jag tex uppskattad i min yrkesroll för mina sociala förmågor.
Min analys är således att jag är lätt att hänga med, men inte att leva med. En vän lever en ju inte med på samma vis som en partner, och jag väljer vilka dagar jag träffar vänner. De hemska perioderna ringer jag inte ens vänner, och träffar bara ett fåtal personer utanför arbete. Jag har snarare tänkt att det är en av anledningarna till att relationerna haltar, att jag inte går att leva med all in så att säga?
Statistiskt sett, så separerar par där kvinnan har/får någon jobbig sjukdom, medan par där detsamma drabbar mannen istället håller ihop.

Men om du dumpar, vanligen, bör det ju inte vara för att du är svår att leva med.
 
Du kanske är högkänslig och spänningssökande (HSP)? Jag känner igen mig i en hel del av det du skriver, och det är karaktäriserande drag.
 
Jag tror det ofta handlar om vilka mål man har i livet också. Råkar de målen vara gemensamma (både kortsiktiga och långsiktiga mål) tror jag sannolikheten för att man ska orka längre är lite större. Men då vet jag inte varför man ska sikta på att vara ihop länge heller. Kvalitet framför kvantitet.
 
Statistiskt sett, så separerar par där kvinnan har/får någon jobbig sjukdom, medan par där detsamma drabbar mannen istället håller ihop.

Men om du dumpar, vanligen, bör det ju inte vara för att du är svår att leva med.
Spännande att det faktiskt finns statistik på det. Nu har vi provat båda varianterna och konstaterat att vi båda står kvar när den andre blir sjuk.
Utan maken hade jag nog gått under när jag fick cellgiftsbehandling och maken hade inte klarat sig om jag inte hade stått på hans sidan vid hans långa sjukdomstid.

@_Taggis_ jag har inget svar på vad som gör att vi håller ihop och trivs. Vi har roligt ihop, vi gör saker på egen hand och tillsammans, vi grälar och skriker på varandra ibland och vi är rörande överens ibland. Vi har gått igenom mycket tillsammans och livet och våra prioriteringar har förändrats med åren. Vi har varit ihop i 20 år nu och gifta i 15 år.
 
Om definitionen på en bra relation sätts som att vara tillsammans länge, så kan ju en bra relation som tar slut stämplas som dålig utan att vara det. En relation kan ju vara bra ett tag, men senare inte fungera för att den ene eller andre förändras så att det inte fungerar lika bra längre. Då var det ju ändå en bra relation medan det varade eller till att börja med.
 
Spännande att det faktiskt finns statistik på det. Nu har vi provat båda varianterna och konstaterat att vi båda står kvar när den andre blir sjuk.
Utan maken hade jag nog gått under när jag fick cellgiftsbehandling och maken hade inte klarat sig om jag inte hade stått på hans sidan vid hans långa sjukdomstid.

@_Taggis_ jag har inget svar på vad som gör att vi håller ihop och trivs. Vi har roligt ihop, vi gör saker på egen hand och tillsammans, vi grälar och skriker på varandra ibland och vi är rörande överens ibland. Vi har gått igenom mycket tillsammans och livet och våra prioriteringar har förändrats med åren. Vi har varit ihop i 20 år nu och gifta i 15 år.
Det är också så att när en parterna flyttar in på ett vårdboende så får män fler besök av sin partner än kvinnor i samma situation. Dvs om det är frun som flyttar in på boendet, får hon färre besök av sin partner än om det är en man som flyttar in.
 

_Taggis_

Trådstartare
Du kanske är högkänslig och spänningssökande (HSP)? Jag känner igen mig i en hel del av det du skriver, och det är karaktäriserande drag.
Jag är inte så insatt i de där benämningarna. Jag tror inte att jag har så höga krav på livet annat än att trivas. Jag söker nog snarare ett lugn än sensationer, men eftersom jag är rastlös och aldrig känt mig nöjd i en livssituation desto längre så har jag sökt mig vidare. Det gäller både relationer, jobb och bostadsort etc. Jag vill inte slösa tid på att misstrivas, jag har nåt sorts optimeringstänk hela tiden. Jag har slösat bort så oerhört mkt tid på att vara sjuk och frånvänd från livet under sena tonår och tidiga 20, med återkommande historier därefter, så jag känner att jag har ingen tid att förlora på sånt som inte fungerar. Jag har en rätt så komplicerad relation till livet självt och periodvis fungerar den inte alls utan jag går bara och inväntar slutet.
Jag har alltid sett det som ett problem i relationer, för om jag inte ens orkar med livet så hur ska jag orka med nån annan och ffa hur ska nån annan orka med mig? Det är faktiskt först idag efter att ha läst inlägg #11 av @Petruska som jag börjat reflektera över att bevisligen har ju mina partners stått ut... Kanske skapar jag problem som inte finns? Igen aning, men faktum är att mina relationer med tiden blivit som en sten i skon. Jag har gått runt och varit ständigt irriterad över sånt som inte fungerat och till slut äter det upp intresset.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp