Relationer Hur gör folk för att trivas i en långvarig relation?

Jag håller ju med dig. Men hur troligt är det att det här är svaret på @_Taggis_ funderingar om hon inte ser saker som mansgrisighet och om bristande feministiska insikter inte stör henne?
Jag tänker att man kan påverkas negativt av sånt här oavsett hur man klassificerar det. Det tär ju liksom på relationen och ens känslor om det inte finns genuin jämställd respekt i relationen.
Jag vet jättemånga som definitivt inte delar min syn på relationer eller jämställdhet, de blir ju lika påverkade av den här typen av trista relationer även om de inte alka gånger verkar se sambanden själva.
 

_Taggis_

Trådstartare
Jag har ganska låg tröskel för mansgrisighet. Och hur kan det inte vara mansgrisigt när mannen inte fixar kvinnans självständighet? Det är ju jättesunkigt även om dessa män såklart kan vara fullt vettiga på andra sätt.
Klart att det är. Men det var knappast vad som visade sig första veckan.
Jag hade inte samma radar för 10 år sedan heller, som jag har idag. Tyvärr får jag säga, men jag har fostrat mig själv i detta. Det har tagit lite tid, då jag var i tidiga 20-isch var jag betydligt mer tolerant dvs indoktrinerad i det vi alla lever i. Ska jag vara ärlig visste jag inte nåt om ordet genus för 10-15 år sedan. Jag har bara kämpat i den upplevda motvinden utan att döpa den.
 
Alltså jag är jättetrött och jättetrög nu, men kan du förtydliga frågeställningen? :o
Jag tänkte bara att du kanske inte har något emot att män är mer eller mindre "traditionellt" maskulina. De flesta män är såna, och de flesta män lever väl inte ensamma. Uppenbarligen vill någon ha dem.

Själv kräver jag hög grad av feministisk medvetenhet, och ifrågasättande av och personligt arbete med genusnormer. Hos både vänner och partners. Men de flesta är inte som jag på den punkten.
 

_Taggis_

Trådstartare
Jag tänkte bara att du kanske inte har något emot att män är mer eller mindre "traditionellt" maskulina. De flesta män är såna, och de flesta män lever väl inte ensamma. Uppenbarligen vill någon ha dem.

Själv kräver jag hög grad av feministisk medvetenhet, och ifrågasättande av och personligt arbete med genusnormer. Hos både vänner och partners. Men de flesta är inte som jag på den punkten.
Intressant. Spec med tanke på att jag slagits mot de typerna av män i hela mitt vuxna liv, både privat och i yrket. Jag kräks på dem. Det blir värre ju äldre jag blir dvs ju mer jag upptäcker och irriterar mig på ojämlikheter och könsroller.
Det kan vara så att mina pojkvänner varit en lindrigare art av grissläktet, och därmed inledningsvis framstått som medvetna eftersom jag jämfört dem med ovanstående real pigs. Allt är ju relativt, grader i helvetet osv. Det kan mkt väl ligga nåt i det även om det känns hårt att tänka så i efterhand, då jag anser att jag borde varit mer klarsynt i frågan. Det blir väl en normaliseringsprocess likt många andra gissar jag...

Jag måste nog sova på denna känner jag.
 
Intressant. Spec med tanke på att jag slagits mot de typerna av män i hela mitt vuxna liv, både privat och i yrket. Jag kräks på dem. Det blir värre ju äldre jag blir dvs ju mer jag upptäcker och irriterar mig på ojämlikheter och könsroller.
Det kan vara så att mina pojkvänner varit en lindrigare art av grissläktet, och därmed inledningsvis framstått som medvetna eftersom jag jämfört dem med ovanstående real pigs. Allt är ju relativt, grader i helvetet osv. Det kan mkt väl ligga nåt i det även om det känns hårt att tänka så i efterhand, då jag anser att jag borde varit mer klarsynt i frågan. Det blir väl en normaliseringsprocess likt många andra gissar jag...

Jag måste nog sova på denna känner jag.
Alltså det är ju svårt. Inget konstigt i att man inte är helt ”klarsynt” jämt. Men kanskeen förklaring på varför du sen tröttnar?
Dvs de verkar jämställda och bra men sen när man lär känna varandra mer så dyker det upp dold grisighet?
 
Mkt bra fråga. Jag har inte tänkt på det innan.
Jag är övertygad om att om mitt liv präglades mindre av mina egna bekymmer med livet självt, så hade jag varit bättre på att leva ihop med nån. Men jag har en lång bakgrund av anorexi och därtill hörande depressioner osv och även om jag nu varit "frisk" i mer än 10 år så har jag aldrig lärt mig att acceptera min kropp. Och att då leva ihop med någon som ska ta i en och se på en, det har varit döden emellanåt. Det har inte på nåt vis gjort det lättare när det övriga börjar knaka i fogarna.
Jag mår eg bäst när jag är singel, på så vis att jag har friheten att tycka nån är intressant på avstånd och aldrig ta det längre och därmed även slippa de fysiska närhetsbitarna. Det händer sällan att nån är intressant för mig öht, men om det händer så får jag panik på bara tanken av att en måste bli fysiska med varandra tids nog. Krasst men sant.
Jag har lättare att stå ut med mig själv om jag slipper dela mig själv med nån under mina dåliga perioder. Det kanske helt enkelt är så jag ska leva. Men det känns så värdelöst på nåt vis. Jag vill gärna bygga ett liv med nån, men kanske får jag inse att det går inte för en kan inte bygga ett liv baserat på att det bara funkar de perioder jag orkar med. I en relation finns det ju två viljor och de sammanfaller ju inte alltid.
Förlåt, någon annan har kanske redan skrivit detta men har du funderat på asexualitet? Det finns kärleksrelationer utan sex, vad känner du inför det? Kanske det skulle vara mera avslappnande att slippa den biten?
 

_Taggis_

Trådstartare
Alltså det är ju svårt. Inget konstigt i att man inte är helt ”klarsynt” jämt. Men kanskeen förklaring på varför du sen tröttnar?
Dvs de verkar jämställda och bra men sen när man lär känna varandra mer så dyker det upp dold grisighet?
Det kan absolut ligga nåt i det. Jag har ju en ständig känsla av irritation och ilska över orättvisor i genusfrågor. Det känns som en ständigt slåss i glaskupan så att säga. Och att ens partner då inte för egen maskin reflekterar desto mer över att verkligheten ser ut så och således inte heller har någon direkt förståelse för ens irritation, är nog inte jättelångt från sanningen om än det inte är hela sanningen.
 

_Taggis_

Trådstartare
Förlåt, någon annan har kanske redan skrivit detta men har du funderat på asexualitet? Det finns kärleksrelationer utan sex, vad känner du inför det? Kanske det skulle vara mera avslappnande att slippa den biten?
Jag har tänkt så också. Så länge jag haft en partner som driver på mkt i fråga om sex. Jag har även provat på motsatsen, att ha partner som inte alls är drivande där. Det är skönt på sätt och vis men i slutändan händer inget alls då, eftersom jag är som jag är. Jag har fått uppfattningen om att han inte heller haft så stor drift men i slutändan har det visat sig att han bara inte vågat ta första steget. Jag uppskattar sex emellanåt, om jag är i rätt fas med mig själv. Det är dock sällan, dvs mer sällan än vissa partners önskat och därmed skapat konflikt.
 
Jag har tänkt så också. Så länge jag haft en partner som driver på mkt i fråga om sex. Jag har även provat på motsatsen, att ha partner som inte alls är drivande där. Det är skönt på sätt och vis men i slutändan händer inget alls då, eftersom jag är som jag är. Jag har fått uppfattningen om att han inte heller haft så stor drift men i slutändan har det visat sig att han bara inte vågat ta första steget. Jag uppskattar sex emellanåt, om jag är i rätt fas med mig själv. Det är dock sällan, dvs mer sällan än vissa partners önskat och därmed skapat konflikt.
Jag tänkte mera om du känner att du klarar dig utan sex alls, så kunde du vara klar med det från början så får den andre inga förväntningar och kan ta ställning om de trivs med det från början.
Men det finns ju olika sorters människor, gäller kanske att hitta den som har likadant intresse/ointresse av sex som en själv :)
 

_Taggis_

Trådstartare
Men det finns ju olika sorters människor, gäller kanske att hitta den som har likadant intresse/ointresse av sex som en själv :)
Ja, och som kan stämma i på övriga kravlistan att ha intresse för sunt leverne, långpromenader i skog och mark, träna ibland, filosofiska samtal, insatt i genusfrågor, laga mat ihop, umgås med andra människor ibland, inte ha nåt emot djur och dessutom matcha ihop med mig. Good luck. Det känns omöjligt att en inte tvingas kompromissa. Det är nog därför jag hamnat där jag hamnat, att jag inser att jag måste kompromissa och sen inte gillar det i längden :o :angel:
 
Det kan absolut ligga nåt i det. Jag har ju en ständig känsla av irritation och ilska över orättvisor i genusfrågor. Det känns som en ständigt slåss i glaskupan så att säga. Och att ens partner då inte för egen maskin reflekterar desto mer över att verkligheten ser ut så och således inte heller har någon direkt förståelse för ens irritation, är nog inte jättelångt från sanningen om än det inte är hela sanningen.
Det skulle jag inte kunna leva med ens i fjorton dagar. För mig är det utan tvekan en central urvalsgrund.
 
Ja, och som kan stämma i på övriga kravlistan att ha intresse för sunt leverne, långpromenader i skog och mark, träna ibland, filosofiska samtal, insatt i genusfrågor, laga mat ihop, umgås med andra människor ibland, inte ha nåt emot djur och dessutom matcha ihop med mig. Good luck. Det känns omöjligt att en inte tvingas kompromissa. Det är nog därför jag hamnat där jag hamnat, att jag inser att jag måste kompromissa och sen inte gillar det i längden :o :angel:
:rofl::D
Jag förstår dig. /evigt singel :p
 
Det kan absolut ligga nåt i det. Jag har ju en ständig känsla av irritation och ilska över orättvisor i genusfrågor. Det känns som en ständigt slåss i glaskupan så att säga. Och att ens partner då inte för egen maskin reflekterar desto mer över att verkligheten ser ut så och således inte heller har någon direkt förståelse för ens irritation, är nog inte jättelångt från sanningen om än det inte är hela sanningen.
Ja och då är det ju bara bra att man lämnar, om det är sånt och annat som ligger bakom att man tröttnar.
Och så får man försöka sålla hårdare nästa gång ;)
 
Vi har varit gifta nu i 14 år och jag undrar ofta hur min man står ut med mig.. Jag kan säga till honom en kväll "ska bara gå o titta till hästarna, är tillbaka om en kvart". På vägen från sommarhagen kommer jag på att jag bara måste testa måla lite med den nya färgen jag köpt och blir stående med penseln i någon timme innan telefonen ringer. Han undrar vad jag gör? Jag målar säger jag. Ett skratt brister ut i andra änden- och sen frågar han hur länge jag ska hålla på- någon timme till svarar jag. Som kanske blir två timmar.
När jag kom tillbaka sen så hade maken nattat barnen och han undrar om vi ska somna till en film tillsammans?
Jag tycker det här är kärlek och respekt från min make.

Jag skulle aldrig kunna vara ihop med någon som sätter en massa gränser och regler för mig, jag skulle bli irriterad och tröttna snabbt. Min man är likadan, han kan hålla på i timmar ute i sitt datorrum- och vi ses knappt på hela kvällen- det vi stämmer av med varandra är vem som har koll på ungarna. Har mannen inte kommit in ifrån datorrummet (annan byggnad) så går jag inte och hämtar in honom liksom utan han måste ju göra sitt färdigt vad det nu än är, kan vara ett spel, så då nattar jag ungarna. Sen när han kommer in så somnar vi till en film tillsammans.

Vi ger varandra frihet ,det skulle jag säga funkar för oss. Vi blir sura på varandra ibland men det löser sig alltid 💕
 
Ja, och som kan stämma i på övriga kravlistan att ha intresse för sunt leverne, långpromenader i skog och mark, träna ibland, filosofiska samtal, insatt i genusfrågor, laga mat ihop, umgås med andra människor ibland, inte ha nåt emot djur och dessutom matcha ihop med mig. Good luck. Det känns omöjligt att en inte tvingas kompromissa. Det är nog därför jag hamnat där jag hamnat, att jag inser att jag måste kompromissa och sen inte gillar det i längden :o :angel:
För mig är det där ganska allmänna egenskaper, som många har. Lite beroende på vad "sunt leverne" betyder. Om det handlar om att göra yoga tre timmar före frukost, och att sedan leva på chiapudding, ingefärsmoothies och spirulina, så blir väl urvalet rätt litet. Men annars, så.

När det gäller män, skulle jag säga att det är genusmedvetenheten som är den svåra haken. Få män har mycket att komma med där. Nu lever jag i en lång relation, men genusmedvetenheten och medvetenhet som sina egna genusuttryck, hade högsta prioritet vid mitt partnerval.

Sen tror jag tyvärr att många kvinnor tänder på en typ av maskulinitet som inte reflekterar genusmedvetenhet, och senare kan de inte leva med de männen just därför. Jag har tyckt mig se det bland väninnor hela livet, faktiskt. Jag menar inte att kvinnor skulle tända på farliga män, det är inte alls det jag far efter, men att många kvinnor attraheras av lite mer/annan maskulinitet än de egentligen kan leva med.
 
Det skulle jag inte kunna leva med ens i fjorton dagar. För mig är det utan tvekan en central urvalsgrund.
Exakt! Och de där sakerna är sådant som jag iaf är tydlig med under dejtingfasen (den fas jag lär känna en eventuellt blivande partner). Agnarna och vetet sorterar ut sig snabbt där ;) @_Taggis_ du kanske kan försöka lära känna dina blivande partners mer på den här fronten i början av er relation? Jag läser att du tolkar "dejting" som något annat än jag, och att dina relationer har startat genom att du känt en person och sedan har ni blivit ihop. Kanske är det värt att lägga lite krut på denna delen?
 
Ja, och som kan stämma i på övriga kravlistan att ha intresse för sunt leverne, långpromenader i skog och mark, träna ibland, filosofiska samtal, insatt i genusfrågor, laga mat ihop, umgås med andra människor ibland, inte ha nåt emot djur och dessutom matcha ihop med mig. Good luck. Det känns omöjligt att en inte tvingas kompromissa. Det är nog därför jag hamnat där jag hamnat, att jag inser att jag måste kompromissa och sen inte gillar det i längden :o :angel:
Men du vill ha en relation? Nu har jag bara skumläst lite här och där. Men det där med att du tycker det är jobbigt med en ny relation i början och så. Kanske vänta tills du hittar någon du inte tycker är jobbig att vara med i början?
 
Jag har tänkt så också. Så länge jag haft en partner som driver på mkt i fråga om sex. Jag har även provat på motsatsen, att ha partner som inte alls är drivande där. Det är skönt på sätt och vis men i slutändan händer inget alls då, eftersom jag är som jag är. Jag har fått uppfattningen om att han inte heller haft så stor drift men i slutändan har det visat sig att han bara inte vågat ta första steget. Jag uppskattar sex emellanåt, om jag är i rätt fas med mig själv. Det är dock sällan, dvs mer sällan än vissa partners önskat och därmed skapat konflikt.
Vad innebär "är som du är" i det sammanhanget?
 
För att svara på ursprungsinlägget: jag tror inte att det är helt lätt att upprätthålla en bra långsiktig relation, i alla fall om jag ser till min egen umgängeskrets. Av de nära vänner (vi är i 35-40-årsåldern) som jag kan prata öppet och ärligt med om våra respektive relationer så är det faktiskt ingen som är helt nöjd. I de allra flesta fallen handlar det om att männen inte tar tillräckligt ansvar för barn, hem, ekonomi, och att alla ska må bra. Flera håller liksom jag själv på att separera på grund av detta.

Kvinnorna biter ihop och jobbar på med det praktiska och det känslomässiga och männen är klena och gnälliga och smiter undan och vägrar inse att de brister.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp