Relationer Hur gör folk för att trivas i en långvarig relation?

Funderar vidare på om det (generellt, inte bara när det gäller TS) är att man kan vara lite rastlös i själen eller vad man ska säga, och då vill man skaka av sig det som tynger ner och drar tillbaka, medan andra kanske biter ihop och kämpar/kompromissar mer? Att det går upp och ner i långvariga relationer hör man ju ofta, men vad är det som förhindrar vissa att avsluta relationen när relationen är dålig?
Det där att det går upp och ner i relationer, verkar ju folk främst säga när det går ner. Och jag brukar så gott som alltid uppfatta det som att det i själva verket befinner sig i ständigt ner-läge när någon säger så.

Jag skulle säga att om relationen är dålig, finns det ingen mening med att fortsätta den.

Men frågan är vad "ner" är och vad "dålig" är, kanske. I min nuvarande relation (som pågått i ca 20 år), tänker jag väldigt sällan att det går ner eller att det är dåligt. Däremot händer det förstås att någon av oss gör något som den andra ogillar, eller att vi inte alls förstår varandra. Men hittills har det vid varje tillfälle lett till att vi, efter att ha skrikit och gapat lite, pratar intensivt med varandra under en tid. Därefter brukar relationen kännas glad och lättsam igen. (Sen varierar relationen i intensitet, men det tycker jag inte är samma sak som att den är mer eller mindre bra. Det är mer en fråga om att man prioriterar sin tid lite olika i olika perioder.)

Om vi inte gemensamt reagerade just med allt det där pratandet, och om det inte därefter kändes bättre, ser jag inte att vi hade varit ihop så här länge. Men som jag ser det jobbar vi inte på relationen, vi kämpar inte, och vi kompromissar i stort sett inte. Vi bara är.
 

_Taggis_

Trådstartare
@Petruska Jag tror att det du beskriver är helt enkelt andra ord för tex "upp eller ner", "bra eller dåligt" eller att en relation "varierar". Sedan är ju människor i regel så att vi ser ingen anledning att ta upp eller ens kommentera saker som fungerar, det är rätt naturligt att reagera först när det går "ner" eller liknade.
 
@Petruska Jag tror att det du beskriver är helt enkelt andra ord för tex "upp eller ner", "bra eller dåligt" eller att en relation "varierar". Sedan är ju människor i regel så att vi ser ingen anledning att ta upp eller ens kommentera saker som fungerar, det är rätt naturligt att reagera först när det går "ner" eller liknade.
Kan vara så. Det känns inte alls så, men det kan så klart stämma.

Om det som andra kallar ner, är det som jag kallar att relationen är mindre intensiv (tex för att jag har fått en extra häst på halsen eller har en tung deadline på jobbet), då börjar jag luta åt att man har en lite underlig förväntansnivå. Inte just på förhållanden, men på allting? För mig gäller tex samma sak för hästeriet. Vissa perioder är det mest att jag fortsätter eftersom hästen måste tas omhand, och om jag inte håller igång henne blir det så jobbigt att komma igång sedan, medan andra perioder kan jag knappt tänka på annat än hästen och ridningen och det är det roligaste som finns. De första kanske tre åren med hästen var det så hela tiden, numera varierar det (jag har haft samma häst i 11 år).

Men om det enda med förhållanden som är intressant, är de mer intensiva perioderna, då är det ju fullt rimligt att ingen relation blir så himla lång. Och jag ser inte att det skulle vara ett problem. Min häst har jag ju ansvar för även när jag inte riktigt har lust, men så är det ju lyckligtvis inte med en annan vuxen människa.
 
Det där att det går upp och ner i relationer, verkar ju folk främst säga när det går ner. Och jag brukar så gott som alltid uppfatta det som att det i själva verket befinner sig i ständigt ner-läge när någon säger så.

Jag skulle säga att om relationen är dålig, finns det ingen mening med att fortsätta den.

Men frågan är vad "ner" är och vad "dålig" är, kanske. I min nuvarande relation (som pågått i ca 20 år), tänker jag väldigt sällan att det går ner eller att det är dåligt. Däremot händer det förstås att någon av oss gör något som den andra ogillar, eller att vi inte alls förstår varandra. Men hittills har det vid varje tillfälle lett till att vi, efter att ha skrikit och gapat lite, pratar intensivt med varandra under en tid. Därefter brukar relationen kännas glad och lättsam igen. (Sen varierar relationen i intensitet, men det tycker jag inte är samma sak som att den är mer eller mindre bra. Det är mer en fråga om att man prioriterar sin tid lite olika i olika perioder.)

Om vi inte gemensamt reagerade just med allt det där pratandet, och om det inte därefter kändes bättre, ser jag inte att vi hade varit ihop så här länge. Men som jag ser det jobbar vi inte på relationen, vi kämpar inte, och vi kompromissar i stort sett inte. Vi bara är.
Intressant tanke, som fick mig att klura lite över hur jag uppenbarligen skiljer på partnerrelation och vänskapsrelationer. Jag tror att det som skiljer för mig är att jag har lite extra fördragsamhet med en partner, och förväntar mig att hen har det även med mig. I perioder när jag av någon anledning, må så vara sorg, sjukdom, hormoner, stress, eller bara trötthet, inte är en särskilt fin person och som kanske inte i alla lägen är den partner min partner egentligen förtjänar (och därför inte heller mottaglig för ett samtal om mig och min roll i relationen på en konstruktiv nivå), så förväntar jag mig liksom att hen väntar ut läget och inte tänker lika kortsiktigt som i vart fall jag annars tenderar göra i andra relationer. Språnget från "det här är inte så kul just nu" till "jag avslutar relationen" är nog längre för mig i en parrelation, än i en vänskapsrelation tror jag. Eller, i vart fall så tar jag mer ansvar för den andra personens mående och finns mer tillhands, liksom jag förväntar mig det omvända. Lite mer ömsesidigt bärande (även om det i mitt fall över åren varit mer kriser på min sida, där min partner fått bära mig än tvärtom).

Dessa perioder har jag tänkt som "nerperioder", som liksom inte definierar vår relation som sådan eftersom det är undantagstillstånd - men som för någon som inte velat "ta sig igenom" antagligen snarare hade definierats som "dåligt = avslut". Att få barn var för oss till viss del en sådan "nerperiod" t.ex., vårt långa gemensamma liv fram tills dess, som definierats av två personer som gör asmycket kul ihop, blev liksom helt omkullkastat. Tack och lov uppvägdes det av att jag var så glad och tacksam över vilken fantastiskt jämställd och fin förälder min partner visade sig vara att jag blev lite nykär - annars hade nog relationen varit riktigt kass på ett sätt som hade varit svårt att läka givet att det som "var vi" så totalt förändrades. Eller så är grunden bara att jag fortfarande älskar min partner - om den känslan skulle försvinna så spelar det nog ingen roll vad någon av oss gör, då finns ju inget kvar att "vänta ut" heller. Så, kanske håller jag ändå med dig, även om jag har svårt att omfamna den tanken.
 

_Taggis_

Trådstartare
@Petruska Du har helt klart en poäng i detta. Jag tar det med mig :)
Ibland upplever jag ffa att min nuvarande partner blir osäker så fort jag inte lägger så mkt tid på att skriva långa meddelanden eller på annat sätt visa mig mkt engagerad (vi lever ju på distans så är svårt att visa så mkt på annat vis i vardagen). Jag är dock sån som person att jag har svårt för att fokusera lika mkt på flera saker. I långa perioder är det som sagt 150% häst, men senaste 2 åren har jag bara haft en eller två rehabhäst/-ar vilket gett utrymme för annat (har tex träffat nuvarande partner i detta, jag skulle aldrig haft utrymme för att upptäcka honom i en mer intensiv period med två hästar :o ). Sedan skaffade jag hundvalp. Jag jobbar nu heltid, har unghund, hästen rids dagligen igen om än det bara är igångsättning hemmavid... jag håller dessutom på ta lastbilskort för att bredda min kompetens och ligga steget före ifall det behövs ett extra/byte av jobb. Jag tror det är ganska naturligt att jag då inte lägger en massa tid på att bekräfta min relation. Det kanske inte är konstigare än så helt enkelt..?
 
För att en relation ska fungera väl länge tror jag det är bra om båda har förmågan att ha olika roller i relationen. Att vara alltför olika i det och som det så vackert heter "komplettera varandra" fungerar enbart så länge båda behåller sina roller. Kan en istället turas om så underlättar det i längden.
 
Intressant tanke, som fick mig att klura lite över hur jag uppenbarligen skiljer på partnerrelation och vänskapsrelationer. Jag tror att det som skiljer för mig är att jag har lite extra fördragsamhet med en partner, och förväntar mig att hen har det även med mig. I perioder när jag av någon anledning, må så vara sorg, sjukdom, hormoner, stress, eller bara trötthet, inte är en särskilt fin person och som kanske inte i alla lägen är den partner min partner egentligen förtjänar (och därför inte heller mottaglig för ett samtal om mig och min roll i relationen på en konstruktiv nivå), så förväntar jag mig liksom att hen väntar ut läget och inte tänker lika kortsiktigt som i vart fall jag annars tenderar göra i andra relationer. Språnget från "det här är inte så kul just nu" till "jag avslutar relationen" är nog längre för mig i en parrelation, än i en vänskapsrelation tror jag. Eller, i vart fall så tar jag mer ansvar för den andra personens mående och finns mer tillhands, liksom jag förväntar mig det omvända. Lite mer ömsesidigt bärande (även om det i mitt fall över åren varit mer kriser på min sida, där min partner fått bära mig än tvärtom).

Dessa perioder har jag tänkt som "nerperioder", som liksom inte definierar vår relation som sådan eftersom det är undantagstillstånd - men som för någon som inte velat "ta sig igenom" antagligen snarare hade definierats som "dåligt = avslut". Att få barn var för oss till viss del en sådan "nerperiod" t.ex., vårt långa gemensamma liv fram tills dess, som definierats av två personer som gör asmycket kul ihop, blev liksom helt omkullkastat. Tack och lov uppvägdes det av att jag var så glad och tacksam över vilken fantastiskt jämställd och fin förälder min partner visade sig vara att jag blev lite nykär - annars hade nog relationen varit riktigt kass på ett sätt som hade varit svårt att läka givet att det som "var vi" så totalt förändrades. Eller så är grunden bara att jag fortfarande älskar min partner - om den känslan skulle försvinna så spelar det nog ingen roll vad någon av oss gör, då finns ju inget kvar att "vänta ut" heller. Så, kanske håller jag ändå med dig, även om jag har svårt att omfamna den tanken.
Intressant!

Men om vi talar om vänner, alltså någorlunda långvariga vänner, eller "riktiga" vänner eller vad man vill kalla det. En skillnad mellan vänner och partner är ju i praktiken att jag just inte träffar mina vänner om vi inte båda orkar med varandra och umgänget just då. Det är rätt ok att sitta fast med en helvetes arbetsbelastning eller sjuka barn eller vad som helst i flera månader, och sedan ses när man hinner och då är allt fullt ok.

Oavsett om man är särbo eller sambo, verkar det inte funka så med partners.

Sen tänker jag nog inte att min partner direkt förtjänar en partner som är ständigt i god form. Dels för att jag inte tycker att relationer riktigt är något man "förtjänar", dels för att jag inte tror att det existerar människor utan svackor. Fasen, det räcker ju med en rejäl förkylning så är man urtrist i över en vecka! Det är omöjligt att vara en "bättre" partner än så.

Min partner har nyss varit rätt trist i ungefär ett halvår av ungefär såna skäl. Någon kombo av kris på jobbet, långvarig infektionssjukdom och sorg över en av sina goda vänner som gick bort. Förutom att hen har varit rätt småtråkig, men jag ser det egentligen inte som att relationen var dålig då. Båda visste varför partner var tråkig, och båda räknade med att det går över. Och så hade vi lite småtråkigt ihop, helt enkelt. (TV-serier är en räddare i sådan nöd.) En trots allt ganska kärleksfull småtråkighet. Slutar man vara kär/älska, ser jag ingen mening i att fortsätta.
 
För att en relation ska fungera väl länge tror jag det är bra om båda har förmågan att ha olika roller i relationen. Att vara alltför olika i det och som det så vackert heter "komplettera varandra" fungerar enbart så länge båda behåller sina roller. Kan en istället turas om så underlättar det i längden.
Absolut! Att turas om att dra! De tider som det behövs att någon drar.
 
@Petruska Du har helt klart en poäng i detta. Jag tar det med mig :)
Ibland upplever jag ffa att min nuvarande partner blir osäker
Men där gör du ett rollövertagande som jag inte skulle göra, och som jag inte tror är bra för någon relation mellan jämbördiga vuxna. Du upplever att han blir osäker! Hur sjutton då? Hans osäkerhet är hans. Hans känslor är det hans sak att uppleva. Och det är hans sak att berätta om dem för dig om han vill det.

För mig är det inte alls konstigt om du har begränsat med tid för skriftligt småprat med särbon. Men det är konstigt för mig att du inte gör bättre skillnad på dina och hans känslor.
 
Det där att det går upp och ner i relationer, verkar ju folk främst säga när det går ner. Och jag brukar så gott som alltid uppfatta det som att det i själva verket befinner sig i ständigt ner-läge när någon säger så.

Jag skulle säga att om relationen är dålig, finns det ingen mening med att fortsätta den.

Men frågan är vad "ner" är och vad "dålig" är, kanske. I min nuvarande relation (som pågått i ca 20 år), tänker jag väldigt sällan att det går ner eller att det är dåligt. Däremot händer det förstås att någon av oss gör något som den andra ogillar, eller att vi inte alls förstår varandra. Men hittills har det vid varje tillfälle lett till att vi, efter att ha skrikit och gapat lite, pratar intensivt med varandra under en tid. Därefter brukar relationen kännas glad och lättsam igen. (Sen varierar relationen i intensitet, men det tycker jag inte är samma sak som att den är mer eller mindre bra. Det är mer en fråga om att man prioriterar sin tid lite olika i olika perioder.)

Om vi inte gemensamt reagerade just med allt det där pratandet, och om det inte därefter kändes bättre, ser jag inte att vi hade varit ihop så här länge. Men som jag ser det jobbar vi inte på relationen, vi kämpar inte, och vi kompromissar i stort sett inte. Vi bara är.
När jag hör andra prata om att relationen går upp och ner så brukar deras "ner" vara något helt annat än det du beskriver. Alltså inte timmar eller dagar av gnissel, utan veckor och månader. Kanske t o m år. Jag tycker att det är fascinerande att man kan vara nykär i en person som faktiskt varit ett ruttet as för en tid sedan. För min egen del så tappar jag helt förmågan även om jag kan vara vän med personen även i fortsättningen.

Att man inte är på topp, eller att man bråkar, det är ju en del av livet. Vi är ju levande människor och inte några maskiner.
 

_Taggis_

Trådstartare
@Petruska Ja jag märker på honom att han blir avvaktande och tassande och när vi sedan talar om saken så kommer det fram att han blir osäker på mina känslor när jag i perioder inte ligger lika mkt tid på att höra av mig mellan gångerna vi ses. Det är nog inte så mkt en feltolkning utan eg ren fakta.

Det är fö lätt att säga att det är hans sak att prata om sina känslor om han vill. Ja förvisso. Men isf blir det inte mkt sagt alls. Ibland (ofta) måste jag börja dra ord ur honom för at det ska komma nåt begripligt ut. Orsak "är introvert och inte van att tala ut"... jaha hur sjutton ska en förhålla sig till det då... då jag besvarar hans tystnad med tystnad blir det...tysssstnad...
 
Men där gör du ett rollövertagande som jag inte skulle göra, och som jag inte tror är bra för någon relation mellan jämbördiga vuxna. Du upplever att han blir osäker! Hur sjutton då? Hans osäkerhet är hans. Hans känslor är det hans sak att uppleva. Och det är hans sak att berätta om dem för dig om han vill det.

För mig är det inte alls konstigt om du har begränsat med tid för skriftligt småprat med särbon. Men det är konstigt för mig att du inte gör bättre skillnad på dina och hans känslor.
Du är något på spåren här, jag tar lätt över andras känslor eller känner in dom och försöker anpassa mig för att de inte ska behöva känna så. Istället för att tänka att det där är hens känslor som hen får hantera. Gör det skitjobbigt i relationer.
 
Du är något på spåren här, jag tar lätt över andras känslor eller känner in dom och försöker anpassa mig för att de inte ska behöva känna så. Istället för att tänka att det där är hens känslor som hen får hantera. Gör det skitjobbigt i relationer.
Det ligger i den kvinnliga könsrollen. Och det är en för kvinnor väldigt dyr del av densamma.

Tyvärr har jag inga råd att komma med. Jag är bara inte sån. Det är inget jag har lärt mig medvetet.
 
Intressant!

Men om vi talar om vänner, alltså någorlunda långvariga vänner, eller "riktiga" vänner eller vad man vill kalla det. En skillnad mellan vänner och partner är ju i praktiken att jag just inte träffar mina vänner om vi inte båda orkar med varandra och umgänget just då. Det är rätt ok att sitta fast med en helvetes arbetsbelastning eller sjuka barn eller vad som helst i flera månader, och sedan ses när man hinner och då är allt fullt ok.

Oavsett om man är särbo eller sambo, verkar det inte funka så med partners.

Sen tänker jag nog inte att min partner direkt förtjänar en partner som är ständigt i god form. Dels för att jag inte tycker att relationer riktigt är något man "förtjänar", dels för att jag inte tror att det existerar människor utan svackor. Fasen, det räcker ju med en rejäl förkylning så är man urtrist i över en vecka! Det är omöjligt att vara en "bättre" partner än så.

Min partner har nyss varit rätt trist i ungefär ett halvår av ungefär såna skäl. Någon kombo av kris på jobbet, långvarig infektionssjukdom och sorg över en av sina goda vänner som gick bort. Förutom att hen har varit rätt småtråkig, men jag ser det egentligen inte som att relationen var dålig då. Båda visste varför partner var tråkig, och båda räknade med att det går över. Och så hade vi lite småtråkigt ihop, helt enkelt. (TV-serier är en räddare i sådan nöd.) En trots allt ganska kärleksfull småtråkighet. Slutar man vara kär/älska, ser jag ingen mening i att fortsätta.
Jag håller med, det tärande i en partnerrelation, i vart fall där man lever tillsammans, är ju att tvingas dela nedsidorna så konkret och inte bara kunna pausa. I min partners fall att behöva stå ut med en ganska lynnig, snäsig och otrevlig partner när jag inte förmått/orkat censurera mig själv och mitt humör t.ex. En vän hade definitivt tagit lång paus från den vänskapen i dessa lägen - och jag är tveksam till om relationen kunnat bli lika nära igen.

Jag menade nog inte direkt att relationen i sig är något man "förtjänar", utan syftade mer till bemötande och deltagande. En labil energitjuv som inte bidrar till något annat än det mest nödvändiga i hemmet och vars tonfall är under all kritik är liksom inte ett bemötande som en oskyldig partner förtjänar och där hade nog en ny relation gått i stå eller gått under, tror jag. ( I en långvarig relation där vi båda erfarenhetsmässigt vet att den personen inte är "norm" är det lättare att ha överseende, givetvis reagera och bli förbannad i stunden, men sedan tänka "ge hen något att äta, ett tyst rum att sova i och så blir det bättre snart".)
 
Det finns alltid undantag, det är därför man säger "ingen regel utan undantag".
Du kan ju inte säga att män besöker sina fruar mindre än tvärtom baserat på en av dina bekantas upplevelser?
Jag har jobbat i vården i över 15 år och delar inte alls din bekants uppfattning.
 
@Petruska Ja jag märker på honom att han blir avvaktande och tassande och när vi sedan talar om saken så kommer det fram att han blir osäker på mina känslor när jag i perioder inte ligger lika mkt tid på att höra av mig mellan gångerna vi ses. Det är nog inte så mkt en feltolkning utan eg ren fakta.

Det är fö lätt att säga att det är hans sak att prata om sina känslor om han vill. Ja förvisso. Men isf blir det inte mkt sagt alls. Ibland (ofta) måste jag börja dra ord ur honom för at det ska komma nåt begripligt ut. Orsak "är introvert och inte van att tala ut"... jaha hur sjutton ska en förhålla sig till det då... då jag besvarar hans tystnad med tystnad blir det...tysssstnad...
Kan ni inte ha ett system där den som behöver lite mer bekräftelse säger just så. "Jag behöver mer bekräftelse nu". Det blir ju lite komplicerat om det är du som hela tiden ska behöva känna efter och gissa dig till vad han har för behov för tillfället. Det går ju åt rätt mycket energi att hela tiden hålla känselspröten aktiva, energi som du kanske inte har just nu?
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp