Enya
Trådstartare
Med anledning av min systers plötsliga död för en och en halv vecka sedan och därefter min familjs sedvanliga drama och bråk, som uppstår närhelst tillfälle ges, känner jag mig nu aningens anti. Som en riktig motvallskärring liksom, som vill göra allt själv utan att ens lämna över ett enda dugg till min tjafsiga familj, när jag väl dör. För är det något jag är så gräsligt trött på så är det osämja, tjafs, drama och bråk, över skit. Att bestämma hur och var begravningen ska hållas osv är ju den lätta biten, för min egen del, och plötsligt är det minimalt att gräla om.... inget att skapa drama om. Det vore ju nästan något jag ser fram emot att få uppleva, min familj utan drama!
Ekonomiskt har jag i stort sett bara småslantar som mina barn ju lär ärva, men vad händer med mina prylar, som ju inte är av något ekonomiskt värde ALLS? Man kan ju skriva ett testamente om ekonomiska tillgångar och ens barn måste ju ärva, men vad gäller ens prylar? Kan man testamentera det ner till minsta pryl om man så vill? Eller testamentera bort det någon helt annanstans än till familjen helt och hållet? Allra helst hade jag velat välja ut någon loppis att skänka allt till.... Bara för att. Så att de inte har något att gräla om liksom. Kan man det, helt utanför familjen?
Jag förstår inte sådana här bråk, men det tär verkligen. På riktigt.
Det som är mest ekonomi i är ju hunden, så det säger ju precis vad jag rent faktiskt äger.... och den anser jag inte att någon i min familj ska få ta hand om, det är som upplagt för gräl och han kommer inte må bra hos någon av dem. Kan jag välja någon utomstående helt att ge honom till om jag dör? För här kan jag garantera att det blir dragkamp! Även om det inte finns något annat av värde? Finns inte han lär ju någon annan hund finnas i mitt liv.
Min bror som delar bostad med min mamma, de hyr hus ihop, anser att ingen av hans syskon ska få komma in och röra något när mamma dör, utan det får vänta tills han dör. Han anser redan nu att allt hon har är hans ("den är min, den är min, den är min och den" och när mamma säger emot blir hon bara överkörd...) så när han väl dör så finns inte en pinal kvar som är mammas egentligen. Så gissa hur sådant tas emot i en grälsjuk familj?! (min mamma har inget av större ekonomisk värde, förutom en gammal volvo 245a... vilket är givet att han ska ha enligt honom förstås )
Jag blir så trött. Jag förstår inte tankegångarna. Hans. Familjens. Tjafs vid dödsfall. Det första jag gjorde när jag fick veta om min systers död var att prata med min syster jag inte pratat med sedan i januari eftersom hon är sur på mig, förklarade att för vår systers skull och hennes barn får vi hålla sams nu och göra det fint och bra för dem och för vår mamma. Samma med min andra syster som hon inte heller pratat med på flera månader eftersom hon var sur på henne också, och vi pratade med varandra alla tre, sams igen. Min bror däremot började med att säga "Jag bestämmer och om ni bråkar om det eller något alls får ni inte vara i närheten". Man kan ju undra vilket som gick hem bäst hos oss alla.
Efter detta ska jag fanimig flytta så långt norr till norraste norra Sverige som det bara går, inte ens det är tillräckligt långt bort. Till månen. Jag ska flytta dit. Ensam.
Ekonomiskt har jag i stort sett bara småslantar som mina barn ju lär ärva, men vad händer med mina prylar, som ju inte är av något ekonomiskt värde ALLS? Man kan ju skriva ett testamente om ekonomiska tillgångar och ens barn måste ju ärva, men vad gäller ens prylar? Kan man testamentera det ner till minsta pryl om man så vill? Eller testamentera bort det någon helt annanstans än till familjen helt och hållet? Allra helst hade jag velat välja ut någon loppis att skänka allt till.... Bara för att. Så att de inte har något att gräla om liksom. Kan man det, helt utanför familjen?
Jag förstår inte sådana här bråk, men det tär verkligen. På riktigt.
Det som är mest ekonomi i är ju hunden, så det säger ju precis vad jag rent faktiskt äger.... och den anser jag inte att någon i min familj ska få ta hand om, det är som upplagt för gräl och han kommer inte må bra hos någon av dem. Kan jag välja någon utomstående helt att ge honom till om jag dör? För här kan jag garantera att det blir dragkamp! Även om det inte finns något annat av värde? Finns inte han lär ju någon annan hund finnas i mitt liv.
Min bror som delar bostad med min mamma, de hyr hus ihop, anser att ingen av hans syskon ska få komma in och röra något när mamma dör, utan det får vänta tills han dör. Han anser redan nu att allt hon har är hans ("den är min, den är min, den är min och den" och när mamma säger emot blir hon bara överkörd...) så när han väl dör så finns inte en pinal kvar som är mammas egentligen. Så gissa hur sådant tas emot i en grälsjuk familj?! (min mamma har inget av större ekonomisk värde, förutom en gammal volvo 245a... vilket är givet att han ska ha enligt honom förstås )
Jag blir så trött. Jag förstår inte tankegångarna. Hans. Familjens. Tjafs vid dödsfall. Det första jag gjorde när jag fick veta om min systers död var att prata med min syster jag inte pratat med sedan i januari eftersom hon är sur på mig, förklarade att för vår systers skull och hennes barn får vi hålla sams nu och göra det fint och bra för dem och för vår mamma. Samma med min andra syster som hon inte heller pratat med på flera månader eftersom hon var sur på henne också, och vi pratade med varandra alla tre, sams igen. Min bror däremot började med att säga "Jag bestämmer och om ni bråkar om det eller något alls får ni inte vara i närheten". Man kan ju undra vilket som gick hem bäst hos oss alla.
Efter detta ska jag fanimig flytta så långt norr till norraste norra Sverige som det bara går, inte ens det är tillräckligt långt bort. Till månen. Jag ska flytta dit. Ensam.
