Hur gör man när man dör om man inte har ekonomiska tillgångar?

Jag blir så förvånad varje gång jag hör att arvingar har råkat i gräl över lösöre. Jag förstår ju att egendom med penningvärde kan röra upp känslor, och folk blir osams över hur mycket sommarstugan kan värderas till.

Men vanliga möbler, alldagligt porslin, en skruttig bil, böcker? Varför vil man gräla om sådant? Förutom då kanske om någon viss speciell grej har ett väldigt känslomässigt värde av någon speciell anledning.

Jag är kanske alltför ointresserad av att samla på mig saker över huvudtaget, så jag fasar för den dagen då mina föräldrars ägodelar ska fördelas. Jag vill inget ha, jag äger ju redan allt jag behöver. Men jag tycker ju att det kunde vara trevligt om mormorsmors gamla stol funnits kvar i släkten. Så om min systers barn eller min kusin vill ha något, hade jag blivit lättad och glad.

Handlar det kanske mer om makt, grälsjuka eller kanske saknad efter släktingen, än att man faktiskt vill ha den där vasen eller mattan?
Jag håller på och hjälper till att sälja en (levande) släktings gård, obebodd sen 20+ år. Finns ytterst lite prylar av värde, men jag ville ha några småsaker och ett skåp. Har en annan släkting som stridslystet nämnde att hen ville ha skåpet efter jag uttryckte att jag var intresserad. Jag vill fortfarande ha skåpet, men kommer inte slåss för det. Jag kan dock tycka att jag som faktiskt har varit på gården rätt mycket genom åren och dessutom lägger rätt mycket tid på försäljning kanske skulle ha förtur till en möbel, men men :angel:
 
Tanken på pengar eller tanken på att någon annan får pengar tar verkligen fram det värsta ur människor.

Säger som @Enya det bästa man kan göra för sina barn är att lämna absolut inget av värde där den där girigheten kan orsaka svår konflikt. I andra hand registrera sina önskemål tydligt och juridiskt korrekt så att inga luckor finns att bråka om.
 
Jag håller på och hjälper till att sälja en (levande) släktings gård, obebodd sen 20+ år. Finns ytterst lite prylar av värde, men jag ville ha några småsaker och ett skåp. Har en annan släkting som stridslystet nämnde att hen ville ha skåpet efter jag uttryckte att jag var intresserad. Jag vill fortfarande ha skåpet, men kommer inte slåss för det. Jag kan dock tycka att jag som faktiskt har varit på gården rätt mycket genom åren och dessutom lägger rätt mycket tid på försäljning kanske skulle ha förtur till en möbel, men men :angel:
Förstår att du inte orkar tjafsa men ändå tråkigt att den andra ska få det då bara för att den är tjafsig, känns ju inte som att den ”förtjänar” möbeln.
 
Det finns ett talesätt som säger att man känner inte en person helt förrän man delat ett dödsbo med hen. Det ligger en del i det. (och jag är väldigt glad över att det fungerat smärtfritt mellan mig och min bror efter båda våra föräldrar - skilda så två separata processer)

@Enya det du kan göra är att gripa tillfället nu när det är aktuellt och prata med dina barn om saken. Berätta hur du tänker. Säg att allt du har kommer tillfalla dem, ingen annan har rätt till det. Om de vill kan de välja ut några saker de vill behålla av sentimentala skäl ** (se nedan) och sen skänka resten till en loppis eller liknande. Det finns också organisationer som ordnar med tömning av avlidnas bostäder och tar hand om det som är värt att tas omhand.

**
För att undvika bråk när den dagen kommer kan du skriva ett brev där du talar om vem av dem som "ska ha" vad, för att undvika att de träter om småsaker. De kan ju ha fått önska i förväg.
 
Förstår att du inte orkar tjafsa men ändå tråkigt att den andra ska få det då bara för att den är tjafsig, känns ju inte som att den ”förtjänar” möbeln.
Jo, det är min känsla också. Men den andra personen kanske tycker att möbeln är superviktig av någon anledning? Frågan är hur mycket jag ska orka "slåss" för att få den? Svaret är typ inget alls, det är trots allt bara en pryl.

Hade det varit ekonomiska tillgångar vid ett dödsbo känner jag att det är lättare, sälj huset/bilen/båten och dela pengarna rakt av, alternativt värdera och köp ut den/dom andra.
 
Jo, det är min känsla också. Men den andra personen kanske tycker att möbeln är superviktig av någon anledning? Frågan är hur mycket jag ska orka "slåss" för att få den? Svaret är typ inget alls, det är trots allt bara en pryl.

Hade det varit ekonomiska tillgångar vid ett dödsbo känner jag att det är lättare, sälj huset/bilen/båten och dela pengarna rakt av, alternativt värdera och köp ut den/dom andra.
Min mammas syskonskara hade inbördes auktion efter mormor. Dom som ville ha något fick lägga ett bud. Sen delades det på pengen. Då syns det rätt så fort om någon verkligen vill ha något eller mest vill bråka.
 
Jo, det är min känsla också. Men den andra personen kanske tycker att möbeln är superviktig av någon anledning? Frågan är hur mycket jag ska orka "slåss" för att få den? Svaret är typ inget alls, det är trots allt bara en pryl.

Hade det varit ekonomiska tillgångar vid ett dödsbo känner jag att det är lättare, sälj huset/bilen/båten och dela pengarna rakt av, alternativt värdera och köp ut den/dom andra.
Man kan ju känna stort affektionsvärde för vissa saker. Jag har bland annat ett träskepp som min morfarsfar byggt och en fåtölj från mormors pigkammare där jag som när jag bodde hos henne. De sakerna ger mig stor glädje.
 
Min mammas syskonskara hade inbördes auktion efter mormor. Dom som ville ha något fick lägga ett bud. Sen delades det på pengen. Då syns det rätt så fort om någon verkligen vill ha något eller mest vill bråka.
Ja, jag har hört fler som gjort så! Verkligen en bra idé!
Man kan ju känna stort affektionsvärde för vissa saker. Jag har bland annat ett träskepp som min morfarsfar byggt och en fåtölj från mormors pigkammare där jag som när jag bodde hos henne. De sakerna ger mig stor glädje.
Ja, självklart! Just det här skåpet har dock den andra personen noll affektionsvärde av, jag har väl ett litet, men inte så att jag tycker att det är värt att bråka om. Men generellt kan en grej helt utan ekonomiskt värde absolut ha ett stort värde beroende på vad man förknippar grejen med.
 
Man kan ju känna stort affektionsvärde för vissa saker. Jag har bland annat ett träskepp som min morfarsfar byggt och en fåtölj från mormors pigkammare där jag som när jag bodde hos henne. De sakerna ger mig stor glädje.
Jag tog min pappas skepparexamens-diplom från 1965. Det var skrivet med fin snirklig handstil och inramat i en fin ram. Monetärt värde noll och inget, men värt massor för mig.
 
Tack för era svar! :)

Jag har funderat på Vita Arkivet, men har inte haft ork att kolla upp det närmare, fyllde i ett sådant ark när min man dog, nu verkar det vara digitalt? Har ännu inte kollat upp det alltså, krävs en viss ork, men tack för länken, det underlättade för mig! Var arket jag fyllde i har jag ingen aning om, men antar dessutom att jag inte har samma åsikter i dag när jag är ...ja, snart 42, som när jag var 25. Livet och mognaden har kommit ikapp i mångt och mycket.

Jag har pratat med mina barn om det här vid några tillfällen, vi har upplevt några dödsfall så det här med hur man ärver och vem som gör det har kommit på tal några gånger. Dock har jag aldrig sagt rakt ut nu, att jag faktiskt inte vill att de egentligen "ärver". Jag skulle vilja ge det där sentimentala prylarna nu till dem och så skulle jag vilja ordna med så att resten av prylarna (prylarna som alltså inte har ekonomi, inte pengarna alltså) redan är planerade för, att allt planeras för, att inget tjafsas om ens. Att det bara blir en lista att följa och beta av. Det är vad jag tänkt på nu sedan min syster dog och luften gick ur.

Men jag ska prata med dem och skriva ner hur jag vill ha det och även vem som ska ta hand om hunden osv. De vet redan att jag egentligen tycker att det här med att ärva är lite märkligt. Bättre att den som har pengarna sätter sprätt på dem när de lever än sparar dem till efterlevande, kan man njuta när man lever så ska man. De efterlevande får själv spara ihop till sin njutning. Tänker jag.

Jag är också ointresserad av prylar, jag älskar MINA saker och blir riktigt ledsen när någon sak går sönder, men andras är ju inte mina liksom. Visst har jag några saker från min pappa som jag är glad att min mamma tog när han dog. Jag har även något från min man, och visst blev jag oerhört sårad när jag nu för ett år sedan fick veta att min mans syster hade hans klocka och armband, hade haft sedan han dog 2005, och då, förra året gav till min ena son (min andra fick inget av det). Jag tog illa vid mig av två orsaker. Dels för att det var min mans och jag hade velat ha det nära mig när han dog, och dels att det var mina söners så småningom. Och så förstås, att han hade TVÅ söner och inte en.... Så visst, ointresse har jag, men samtidigt kan jag förstå att man vill ha något av sin närstående. Men bråka om det? Hur orkar man ens.

@Görel du har helt klart en poäng i det du skrev. Jag har sett det många gånger. Men han är inte ensam, det finns en syster till som är drivande, väldigt lik honom. Vad han drivs av är nog syskonsvartsjuka, något han alltid haft, att vilja ha mamma för sig själv. Grälen handlar ofta om att lyfta sig själv och smutskasta oss andra inför henne så att hon håller med honom och ser honom och "väljer" honom. Vad som driver min syster är önskan om uppmärksamhet. Min familj är dysfunktionell.
 
@Enya jag tycker du ska fråga dina barn om de vill ha något av dina saker av affektionsvärde och så skänker du bort resten.
Alternativt säljer du hela bohaget till en firma och så får barnen dela på den lilla slant det blir (går det att göra så i Sverige?).
Jag tycker det är rätt vettigt att redan nu bestämma hur du vill ha det och vart din hund ska.
 
Med anledning av min systers plötsliga död för en och en halv vecka sedan och därefter min familjs sedvanliga drama och bråk, som uppstår närhelst tillfälle ges, känner jag mig nu aningens anti. Som en riktig motvallskärring liksom, som vill göra allt själv utan att ens lämna över ett enda dugg till min tjafsiga familj, när jag väl dör. För är det något jag är så gräsligt trött på så är det osämja, tjafs, drama och bråk, över skit. Att bestämma hur och var begravningen ska hållas osv är ju den lätta biten, för min egen del, och plötsligt är det minimalt att gräla om.... inget att skapa drama om. Det vore ju nästan något jag ser fram emot att få uppleva, min familj utan drama!

Ekonomiskt har jag i stort sett bara småslantar som mina barn ju lär ärva, men vad händer med mina prylar, som ju inte är av något ekonomiskt värde ALLS? Man kan ju skriva ett testamente om ekonomiska tillgångar och ens barn måste ju ärva, men vad gäller ens prylar? Kan man testamentera det ner till minsta pryl om man så vill? Eller testamentera bort det någon helt annanstans än till familjen helt och hållet? Allra helst hade jag velat välja ut någon loppis att skänka allt till.... Bara för att. Så att de inte har något att gräla om liksom. Kan man det, helt utanför familjen?
Jag förstår inte sådana här bråk, men det tär verkligen. På riktigt.

Det som är mest ekonomi i är ju hunden, så det säger ju precis vad jag rent faktiskt äger.... och den anser jag inte att någon i min familj ska få ta hand om, det är som upplagt för gräl och han kommer inte må bra hos någon av dem. Kan jag välja någon utomstående helt att ge honom till om jag dör? För här kan jag garantera att det blir dragkamp! Även om det inte finns något annat av värde? Finns inte han lär ju någon annan hund finnas i mitt liv.

Min bror som delar bostad med min mamma, de hyr hus ihop, anser att ingen av hans syskon ska få komma in och röra något när mamma dör, utan det får vänta tills han dör. Han anser redan nu att allt hon har är hans ("den är min, den är min, den är min och den" och när mamma säger emot blir hon bara överkörd...) så när han väl dör så finns inte en pinal kvar som är mammas egentligen. Så gissa hur sådant tas emot i en grälsjuk familj?! (min mamma har inget av större ekonomisk värde, förutom en gammal volvo 245a... vilket är givet att han ska ha enligt honom förstås )

Jag blir så trött. Jag förstår inte tankegångarna. Hans. Familjens. Tjafs vid dödsfall. Det första jag gjorde när jag fick veta om min systers död var att prata med min syster jag inte pratat med sedan i januari eftersom hon är sur på mig, förklarade att för vår systers skull och hennes barn får vi hålla sams nu och göra det fint och bra för dem och för vår mamma. Samma med min andra syster som hon inte heller pratat med på flera månader eftersom hon var sur på henne också, och vi pratade med varandra alla tre, sams igen. Min bror däremot började med att säga "Jag bestämmer och om ni bråkar om det eller något alls får ni inte vara i närheten". Man kan ju undra vilket som gick hem bäst hos oss alla.

Efter detta ska jag fanimig flytta så långt norr till norraste norra Sverige som det bara går, inte ens det är tillräckligt långt bort. Till månen. Jag ska flytta dit. Ensam.

Man gör inte ett dugg, kommunen tar hand om dig. Du kan lämna in deposit summa för önskad begravningsplats, samt beställa din gravsten i för tid, dock blir den inte färdigställd innan de vet din döds dag., Se bara till att alla dina önskemål finns dokumenterade i form av testamenten mm så har släkten inget att säga till om när den dagen kommer.
 
Tack för era svar! :)

Jag har funderat på Vita Arkivet, men har inte haft ork att kolla upp det närmare, fyllde i ett sådant ark när min man dog, nu verkar det vara digitalt? Har ännu inte kollat upp det alltså, krävs en viss ork, men tack för länken, det underlättade för mig! Var arket jag fyllde i har jag ingen aning om, men antar dessutom att jag inte har samma åsikter i dag när jag är ...ja, snart 42, som när jag var 25. Livet och mognaden har kommit ikapp i mångt och mycket.

Jag har pratat med mina barn om det här vid några tillfällen, vi har upplevt några dödsfall så det här med hur man ärver och vem som gör det har kommit på tal några gånger. Dock har jag aldrig sagt rakt ut nu, att jag faktiskt inte vill att de egentligen "ärver". Jag skulle vilja ge det där sentimentala prylarna nu till dem och så skulle jag vilja ordna med så att resten av prylarna (prylarna som alltså inte har ekonomi, inte pengarna alltså) redan är planerade för, att allt planeras för, att inget tjafsas om ens. Att det bara blir en lista att följa och beta av. Det är vad jag tänkt på nu sedan min syster dog och luften gick ur.

Men jag ska prata med dem och skriva ner hur jag vill ha det och även vem som ska ta hand om hunden osv. De vet redan att jag egentligen tycker att det här med att ärva är lite märkligt. Bättre att den som har pengarna sätter sprätt på dem när de lever än sparar dem till efterlevande, kan man njuta när man lever så ska man. De efterlevande får själv spara ihop till sin njutning. Tänker jag.

Jag är också ointresserad av prylar, jag älskar MINA saker och blir riktigt ledsen när någon sak går sönder, men andras är ju inte mina liksom. Visst har jag några saker från min pappa som jag är glad att min mamma tog när han dog. Jag har även något från min man, och visst blev jag oerhört sårad när jag nu för ett år sedan fick veta att min mans syster hade hans klocka och armband, hade haft sedan han dog 2005, och då, förra året gav till min ena son (min andra fick inget av det). Jag tog illa vid mig av två orsaker. Dels för att det var min mans och jag hade velat ha det nära mig när han dog, och dels att det var mina söners så småningom. Och så förstås, att han hade TVÅ söner och inte en.... Så visst, ointresse har jag, men samtidigt kan jag förstå att man vill ha något av sin närstående. Men bråka om det? Hur orkar man ens.

@Görel du har helt klart en poäng i det du skrev. Jag har sett det många gånger. Men han är inte ensam, det finns en syster till som är drivande, väldigt lik honom. Vad han drivs av är nog syskonsvartsjuka, något han alltid haft, att vilja ha mamma för sig själv. Grälen handlar ofta om att lyfta sig själv och smutskasta oss andra inför henne så att hon håller med honom och ser honom och "väljer" honom. Vad som driver min syster är önskan om uppmärksamhet. Min familj är dysfunktionell.
Även jag tycker att folk ska använda sina pengar när dom lever än spara till efterlevande. Problemet är ju att folk inte vet när dom kommer dö så dom vet ju inte när det sista ska spenderas.
 
Tack för era svar! :)

Jag har funderat på Vita Arkivet, men har inte haft ork att kolla upp det närmare, fyllde i ett sådant ark när min man dog, nu verkar det vara digitalt? Har ännu inte kollat upp det alltså, krävs en viss ork, men tack för länken, det underlättade för mig! Var arket jag fyllde i har jag ingen aning om, men antar dessutom att jag inte har samma åsikter i dag när jag är ...ja, snart 42, som när jag var 25. Livet och mognaden har kommit ikapp i mångt och mycket.

Jag har pratat med mina barn om det här vid några tillfällen, vi har upplevt några dödsfall så det här med hur man ärver och vem som gör det har kommit på tal några gånger. Dock har jag aldrig sagt rakt ut nu, att jag faktiskt inte vill att de egentligen "ärver". Jag skulle vilja ge det där sentimentala prylarna nu till dem och så skulle jag vilja ordna med så att resten av prylarna (prylarna som alltså inte har ekonomi, inte pengarna alltså) redan är planerade för, att allt planeras för, att inget tjafsas om ens. Att det bara blir en lista att följa och beta av. Det är vad jag tänkt på nu sedan min syster dog och luften gick ur.

Men jag ska prata med dem och skriva ner hur jag vill ha det och även vem som ska ta hand om hunden osv. De vet redan att jag egentligen tycker att det här med att ärva är lite märkligt. Bättre att den som har pengarna sätter sprätt på dem när de lever än sparar dem till efterlevande, kan man njuta när man lever så ska man. De efterlevande får själv spara ihop till sin njutning. Tänker jag.

Jag är också ointresserad av prylar, jag älskar MINA saker och blir riktigt ledsen när någon sak går sönder, men andras är ju inte mina liksom. Visst har jag några saker från min pappa som jag är glad att min mamma tog när han dog. Jag har även något från min man, och visst blev jag oerhört sårad när jag nu för ett år sedan fick veta att min mans syster hade hans klocka och armband, hade haft sedan han dog 2005, och då, förra året gav till min ena son (min andra fick inget av det). Jag tog illa vid mig av två orsaker. Dels för att det var min mans och jag hade velat ha det nära mig när han dog, och dels att det var mina söners så småningom. Och så förstås, att han hade TVÅ söner och inte en.... Så visst, ointresse har jag, men samtidigt kan jag förstå att man vill ha något av sin närstående. Men bråka om det? Hur orkar man ens.

@Görel du har helt klart en poäng i det du skrev. Jag har sett det många gånger. Men han är inte ensam, det finns en syster till som är drivande, väldigt lik honom. Vad han drivs av är nog syskonsvartsjuka, något han alltid haft, att vilja ha mamma för sig själv. Grälen handlar ofta om att lyfta sig själv och smutskasta oss andra inför henne så att hon håller med honom och ser honom och "väljer" honom. Vad som driver min syster är önskan om uppmärksamhet. Min familj är dysfunktionell.
Men tror du att DINA barn kommer att bråka? Vad andra gör i släkten är ju inte ett problem så länge dina barn överens?
 
Det är också bra om man på något sätt lämnar efter sig en lagom mängd medel för att uppfylla de önskemål man har om begravning och ”avveckling” av andra saker om det behövs. Alltså även om man siktar på noll arv att bråka om. För sånt kan också bråkas om. Pengar, pengar, pengar.
 
Det är också bra om man på något sätt lämnar efter sig en lagom mängd medel för att uppfylla de önskemål man har om begravning och ”avveckling” av andra saker om det behövs. Alltså även om man siktar på noll arv att bråka om. För sånt kan också bråkas om. Pengar, pengar, pengar.
När en anhörig dog så fanns det inte så himla mycket pengar, men tydligen går pengarna först till begravning och det som blir över blir över. I det här fallet blev typ inget över.
 
När en anhörig dog så fanns det inte så himla mycket pengar, men tydligen går pengarna först till begravning och det som blir över blir över. I det här fallet blev typ inget över.
Ja, dör personen i Sverige funkar det så. Annars är det mer komplicerat och man får pytsa in pengar för att få det löst och sedan långt in i framtiden kanske det finns pengar att få tillbaka när man betalat tillräckligt många jurister för att från nära noll informationsmängd gräva och reda ut om det finns några tillgångar överhuvudtaget som står och förfaller.

I vissa länder är det lite extra bonus att man dessutom inte bara ärver tillgångar utan ärver det slutgiltiga saldot oavsett om det är plus eller minus.
 
Man gör inte ett dugg, kommunen tar hand om dig. Du kan lämna in deposit summa för önskad begravningsplats, samt beställa din gravsten i för tid, dock blir den inte färdigställd innan de vet din döds dag., Se bara till att alla dina önskemål finns dokumenterade i form av testamenten mm så har släkten inget att säga till om när den dagen kommer.
Det är inte alltid så enkelt som att bara överlåta det till kommunen. Kommunen går in om det verkligen inte finns några tillgångar i dödsboet och om ingen anhörig är villig eller kapabel att betala. Om det finns tillräknerliga anhöriga kan det vara en lång strid att få kommunen att ta hand om begravningen. Vi hade ett sånt ärende hos oss nyligen där en person avled i början på året utan tillgångar och de närstående krigade med den aktuella kommunen i nästan två månader för att få dem att bekosta omhändertagandet. Under denna tiden låg den avlidne på bårhuset eftersom få begravningsbyråer är villiga att börja handlägga ett ärende så länge det är stridigheter om vem som ska ta kostnaderna och hur det ska betalas. Även det allra enklaste omhändertagandet kosta en slant.


Mitt tips är att avsätta en viss summa pengar som är öronmärkta för begravningskostnaderna och spendera eller skänka bort resterande tillgångar innan din död.
 
Man gör inte ett dugg, kommunen tar hand om dig. Du kan lämna in deposit summa för önskad begravningsplats, samt beställa din gravsten i för tid, dock blir den inte färdigställd innan de vet din döds dag., Se bara till att alla dina önskemål finns dokumenterade i form av testamenten mm så har släkten inget att säga till om när den dagen kommer.
Det är ingen automatik i att kommunen gör något. Finns det inte pengar till begravningen så måste dödsboet göra en ansökan om bistånd innan ärendet handläggs. Och även om kommunen står för kostnaden så är det fortfarande dödsboet som ska organisera begravning, tömma bostad, genomföra diverse administrativa åtgärder osv.

Det är bara om det inte finns någon som handhar dödsboet (dvs. inga arvingar) som kommunen kommer att engagera sig i något genomförande.
 

Liknande trådar

Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 417
Senast: lundsbo
·
Kropp & Själ Brukar inte skriva trådar på buke, framförallt inte gnälliga sådana. Men nu vet jag bokstavligen inte vart jag ska ta vägen längre...
2
Svar
36
· Visningar
4 623
Kropp & Själ En natt i somras fick jag påhälsning av polisen, min fars dödsbesked slängdes i ansiktet på mig och en pappåse med hans personliga...
2
Svar
20
· Visningar
4 277
Senast: Sockerbit
·
T
Övr. Barn Jag vet inte längre vart jag ska vända mig, så jag vänder mig hit. Historien är rätt lång och komplicerad, så jag hoppas att ni orkar...
Svar
10
· Visningar
2 448
Senast: YorkWann
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Hiss och diss del 5
  • Påsk pepp
  • Vilka poddar lyssnar du på?

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp