Hur gör man slut med en vän?

Jag har brutit med en fd bästa vän som haft det jobbigt. Jag var den som stod kvar i många år och stöttade, kämpade och tog massor med skit, var alltid den som ställde upp men till sist fick jag nog när hon började baktala mig.

Jag har stöttat så många år, skjutsat, hjälpt, tagit med ut och efter jag varit även övervakare åt henne så började hon se mig som en betjänt, någon som alltid skulle finnas till hands oavsett vad som än hände och när jag själv hade en kris började hon snacka skit om mig så jag klippte.

Jag ställde upp massor redan innan hon fick problem men även nu efter flera år då en gemensam vän sa att hon gärna vill ses igen så har jag sagt nej. Inte för att jag är långsint men jag orkar inte ge, ge och ge till någon som bara tar. Jag har nog med mitt som det är, jag vill inte ha energitjuvar.
 
En del vänner kvarstår hela livet medan andra är högst tillfälliga. Under åren har man olika behov och när dessa skiftar så skiftar även umgänget. Jag har några få vänner som funnits under stor del av mitt vuxna liv medan andra kommit och gått. När livet bjudit på svårigheter så har det oftast blivit naturlig utsållning, vissa vill bara ha glada kompisar och då faller man bort när det kör ihop sig tyvärr.
 
Jag förstår att om man mår dåligt kan det vara svårt att räcka till för andra, men man måste ändå inse att man måste ge något för att kunna ta. Att säga att någon inte ska höra av sig förrän denne blivit glad tycker jag faktiskt är elakt och egoistiskt. Det är ok att hon tynger dig med sitt mående men du får inte tynga henne med ditt.

Det kan vara en liten sorg att inse att man blivit utnyttjad, men en oerhörd lättnad att slippa vara den som ställer upp hela tiden, och i alla fall i mitt fall anpassar mig till en person som inte vill anpassa sig till mig.

Du har helt rätt, det är en sorg men jag vet att jag faktiskt kommer känna mig lättad när jag kommit över vår relation!
 
De här småsakerna sammantaget gör att relationen blir så uttröttande. Jag känner att hon ofta dömer mig.
Till exempel så är hon vegan, vilket inte jag är, och det kommer ibland kommentarer om att min mat är äcklig eller att jag borde äta annorlunda.
Hon kan ändra humör plötsligt och det känns som att jag måste passa vad jag säger. Sist vi träffades så pratade vi om stark mat och jag frågade om de äter mycket stark mat hemma. "ja, min pojkvän älskar stark mat" svarade hon och jag sa "jaha, jag har fått för mig att *namn* är en sån som inte gillar stark mat" vilket hon blev jättesur över, för att jag "hade något emot" hennes pojkvän?

Alltså det är sådana småsaker men det gör relationen så himla tröttsam, det ger inte energi längre utan är bara uttröttande. Jag har nyligen fått ett till barn också, jag har inte samma ork till att få en halvkass vänskapsrelation att funka.

Men, jag vill ju inte heller såra henne. Hon är en jättefin människa på många sätt, bara inte för mig längre. Hon har heller inte så många vänner.
 
De här småsakerna sammantaget gör att relationen blir så uttröttande. Jag känner att hon ofta dömer mig.
Till exempel så är hon vegan, vilket inte jag är, och det kommer ibland kommentarer om att min mat är äcklig eller att jag borde äta annorlunda.
Hon kan ändra humör plötsligt och det känns som att jag måste passa vad jag säger. Sist vi träffades så pratade vi om stark mat och jag frågade om de äter mycket stark mat hemma. "ja, min pojkvän älskar stark mat" svarade hon och jag sa "jaha, jag har fått för mig att *namn* är en sån som inte gillar stark mat" vilket hon blev jättesur över, för att jag "hade något emot" hennes pojkvän?

Alltså det är sådana småsaker men det gör relationen så himla tröttsam, det ger inte energi längre utan är bara uttröttande. Jag har nyligen fått ett till barn också, jag har inte samma ork till att få en halvkass vänskapsrelation att funka.

Men, jag vill ju inte heller såra henne. Hon är en jättefin människa på många sätt, bara inte för mig längre. Hon har heller inte så många vänner.
Med ett sådant beteende är det inte så konstigt att hon har få vänner. Får en känsla av att du måste anpassa dig till henne för att relationen skall fungera?
 
Jag tycker att det här är supersvårt. Jag hade en vän för några år sen som jag trodde att jag skulle behöva bryta med, jag var helt övertygad om att vår vänskap inte skulle kunna rinna ut i sanden utan krävde ett samtal. Som tur var hade jag lite is i magen och det blev just så, att vi gled ifrån varandra på ett naturligt sätt. Idag är jag glad att jag inte bröt då det fortfarande är kul att kunna prata med henne då och då, och vi har många varma minnen ihop. Men vi växte helt enkelt isär.

Idag har jag en eller två vänner där det skaver lite ibland. Jag har funderat på hur jag ska göra med det, men landat i att jag ska försöka ha överseende med deras brister. Vi har ändå väldigt kul när vi ses och småsakerna är inte värda att lägga så mycket vikt vid. Jag har också märkt att vår relation blivit mycket bättre när jag, på ett lättsamt sätt, har kunnat konfrontera vad jag stör mig på. Det kan räcka med "Hur menar du nu?" eller "Jag uppfattade dig såhär när du sa det där" eller dylikt, så har de förklarat utan att det blivit någon stor sak av det och oftast har vi faktiskt bara missförstått varandra. Man får inte vara för rädd för att lyfta på locket när det skaver.

Men jag har tyvärr inga goda råd att ge. Jag tror att, om relationen verkligen tär, så är det dags att bryta och det finns nog tyvärr inga jättebekväma och snygga sätt att göra det på. Kanske säga något om att du upplever att ni glidit isär och att vänskapen inte känns likadan för dig längre, i stället för att säga att "jag gillar inte dig längre och vill inte ha kontakt". Om man nu ska "sugar-coat it" lite.
 
Jag tar pauser från min bästa vän ibland. Ibland för att jag mår dåligt och inte orkar engagera mej och ibland för att det är jobbigt bara att umgås med henne av olika skäl. Och jag förutsätter att det är likadant för henne. Sen självklart så finns vi för varandra ändå om det skulle vara nått även om vi pausar.
En annan före detta vän bröt jag med genom att bara sluta svara och blockera. Hon är väldigt speciell och uppvisade mer och mer otrevliga sidor så till slut fick jag nog. Det var inte läge att försöka lappa nått mer och att prata hjälper inte för hon fattar inte att hon beter sig fel. Det är en totalt gränslös människa. Jag är inte den enda som fått ta avstånd och markera. Råkar man på henne och pratar med henne så tar hon det som att man är vänner igen.
 
Fast jag tycker inte man behöver det heller. Har man tänkt igenom situationen och inte känner att den här personen är värd att lägga tid och engeri på för att umgänget ska fungera och vara på lika villkor så tycker jag inte man behöver försöka något alls, oavsett hur små sakerna är som gjorde att klyftan uppstod från början.
Fast känner man så om personen så undrar åtminstone jag om det någonsin varit en vänskapsrelation. Om man inte ens vill ta upp att man ser problem. Är vänskap inte värt något alls, inte ens en gnutta respekt?
 
De här småsakerna sammantaget gör att relationen blir så uttröttande. Jag känner att hon ofta dömer mig.
Till exempel så är hon vegan, vilket inte jag är, och det kommer ibland kommentarer om att min mat är äcklig eller att jag borde äta annorlunda.
Hon kan ändra humör plötsligt och det känns som att jag måste passa vad jag säger. Sist vi träffades så pratade vi om stark mat och jag frågade om de äter mycket stark mat hemma. "ja, min pojkvän älskar stark mat" svarade hon och jag sa "jaha, jag har fått för mig att *namn* är en sån som inte gillar stark mat" vilket hon blev jättesur över, för att jag "hade något emot" hennes pojkvän?

Alltså det är sådana småsaker men det gör relationen så himla tröttsam, det ger inte energi längre utan är bara uttröttande. Jag har nyligen fått ett till barn också, jag har inte samma ork till att få en halvkass vänskapsrelation att funka.

Men, jag vill ju inte heller såra henne. Hon är en jättefin människa på många sätt, bara inte för mig längre. Hon har heller inte så många vänner.

Jag förstår dig. Det är jobbigt när man måste lägga band på sig själv för att inte personen man umgås med ska gå igång på något. Har en sån anhörig och det är påfrestande att hela tiden behöva vara på sin vakt och kryssa runt sånt som kan få den anhörige att gå igång. Det tar massa energi!

Du ska inte tänka på att hon inte har så många vänner, det kan aldrig bli din uppgift att behöva kompensera för det.
 
Fast känner man så om personen så undrar åtminstone jag om det någonsin varit en vänskapsrelation. Om man inte ens vill ta upp att man ser problem. Är vänskap inte värt något alls, inte ens en gnutta respekt?
Fast människor och relationer förändras. En vänskap kan betyda massor i ett skede i livet och vara enbart tärande i andra. Vissa människor och relationer är värda att rädda och andra inte. Jag har försökt rädda och lappa så många, haft överseende och bortförklarat deras dåliga sidor, men det är väldigt sällan det gett så mycket positivt i slutändan så jag har insett att jag bör (och är) vara mer selektiv med vilka människor jag verkligen vill ha i mitt liv.
 
Fast känner man så om personen så undrar åtminstone jag om det någonsin varit en vänskapsrelation. Om man inte ens vill ta upp att man ser problem. Är vänskap inte värt något alls, inte ens en gnutta respekt?

För mig är vänskaper väldigt dynamiska. Människor förändras och livssituationer ändras.

Jag har en del relationer som ligger på is men som kanske tas upp en annan dag. Ibland är just tappad respekt en av anledningarna till att det ligger på is.
 
För mig är vänskaper väldigt dynamiska. Människor förändras och livssituationer ändras.

Jag har en del relationer som ligger på is men som kanske tas upp en annan dag. Ibland är just tappad respekt en av anledningarna till att det ligger på is.
Jag tänkte när läget är som nu, att ena parten försöker hålla kontakt och den andra försöker signalera att hen inte vill ha kontakt och inte om vänskapen bara rinner ut i sanden. Det handlar inte om dynamiskt eller inte utan tydlig kommunikation. Kommunikationen kan leda till att man försöker på nytt, eller pausar tills vidare eller aldrig mer ses, men är det en som man betraktas som vän så borde man visa den respekten.
 
Jag gjorde slut med min bästa vän från gymnasiet. När jag flyttade för att börja plugga pratade vi på telefon nästan varje kväll. Hon mådde dåligt och det blev mycket terapisamtal. Jag mådde nog egentligen inte heller jättebra och hade svårt att hitta nya vänner, men jag fick aldrig frågan om hur det var med mig. Sen dog min mormor som jag var väldigt nära, och jag ringde min vän för att få stöd. Efter fem minuter hade samtalet vänt till att hon satt och grät om sina problem istället, och jag tog mod till mig och sa något i stil med att "förlåt, men ikväll orkar jag inte trösta dig, jag är för ledsen själv". Nån ringa senare kunde jag läsa på Lunarstorm om "s.k. vänner som inte finns när man behöver dem som bäst". Efter det pratade vi aldrig mer med varandra, och helt ärligt tyckte jag att det var skönt. Vänskap är inte en tävling om vem det är mest synd om. Nu drygt 10 år senare tänker jag däremot på henne ibland och har kollat upp på Facebook så att hon lever och mår bra. Jag har inget behov av någon relation, däremot.
 
Jag dumpade min bästa vän för 3 år sedan. Eller, jag *trodde* vi var bästa vänner. Det visade sig att hon stack knivar i ryggen på mig och då ledsnade jag. Jag fanns alltid där för henne, dag som natt, om hon behövde, men när jag behövde så fanns hon bara där när hon hade tid/lust/ork/whatever.

Ibland saknar jag det (jag trodde!) vi hade, men jag saknar inte *henne*.
 
Jag har en vän som jag på senaste tiden känner att jag bara blir trött av att umgås med. Det är inget specifikt som har hänt, lite småsaker bara som jag kanske förstorar upp. Men jag har ändå kommit fram till att jag vill avsluta den relationen.

Den här personen ser mig som en av sina bästa vänner, och jag har sett på henne på samma sätt tidigare. Men nu orkar jag inte längre. Hur gör man slut?

Jag har försökt låta det rinna ut i sanden men hon fattar inte vinken. Vad ska jag göra?

Ringer/messar hon ofta medan du inte svarar, och du själv inte söker kontakt med henne, är det vad du menar med att hon inte fattar vinken?

Det låter som om hon kanske inte mår helt bra, om du upplever henne som snipig, överkritisk, och att hon överreagerar på detaljkommentarer. Det är inte din uppgift att vara stöd om du inte vill - men om hon inte alltid haft det där beteendet så kan det vara en fas hon är inne i nu?

Jag tänker att det känns rimligt att ta en social paus ifrån er gemensamma relation, och det behöver kanske inte vara så tufft. Säg att du är upptagen och inte hinner umgås så mycket.

Vi du däremot bryta helt så tja, säg som det är då. Det som du skrivit här är argument för att sluta träffa nån. Jag vill inte heller umgås med någon som jag måste tassa på tå för, blir ju skitjobbigt. Sånt får jag nog med på betald arbetstid.
 
Ringer/messar hon ofta medan du inte svarar, och du själv inte söker kontakt med henne, är det vad du menar med att hon inte fattar vinken?

Det låter som om hon kanske inte mår helt bra, om du upplever henne som snipig, överkritisk, och att hon överreagerar på detaljkommentarer. Det är inte din uppgift att vara stöd om du inte vill - men om hon inte alltid haft det där beteendet så kan det vara en fas hon är inne i nu?

Jag tänker att det känns rimligt att ta en social paus ifrån er gemensamma relation, och det behöver kanske inte vara så tufft. Säg att du är upptagen och inte hinner umgås så mycket.

Vi du däremot bryta helt så tja, säg som det är då. Det som du skrivit här är argument för att sluta träffa nån. Jag vill inte heller umgås med någon som jag måste tassa på tå för, blir ju skitjobbigt. Sånt får jag nog med på betald arbetstid.
Precis, jag tar inte initiativ till att ses eller prata.

Jag tror egentligen inte att det är hon som har förändrats, utan det är nog jag. Förut har jag haft ork till att ignorera det som stört mig, men nu orkar jag inte längre.
En kombination av att jag har insett att jag måste lyssna mer på mig själv och att jag precis har fått ett till barn, jag har inte varken ork, lust eller tid att lägga min energi på en relation som tar mer än den ger.

Det är kanske det som gör det så svårt, hon har inte ändrats eller gjort något egentligen, jag bara orkar inte längre. Och hur tusan säger man det?
 
Precis, jag tar inte initiativ till att ses eller prata.

Jag tror egentligen inte att det är hon som har förändrats, utan det är nog jag. Förut har jag haft ork till att ignorera det som stört mig, men nu orkar jag inte längre.
En kombination av att jag har insett att jag måste lyssna mer på mig själv och att jag precis har fått ett till barn, jag har inte varken ork, lust eller tid att lägga min energi på en relation som tar mer än den ger.

Det är kanske det som gör det så svårt, hon har inte ändrats eller gjort något egentligen, jag bara orkar inte längre. Och hur tusan säger man det?

Man säger att man man vuxit ifrån varandra, utvecklats åt olika håll, eller så säger du att du måste lägga din tid på ditt nya barn.

Och vill du inte säga det rent ut kan du dämpa henne. Inte svara eller ringa tillbaka på en gång, inte prata så långa samtal, ta över samtalet och inte låta henne styra samtalsämnet. Gör att det helt enkelt inte blir lika positivt för henne att umgås med dig.
 
Jag har varit på båda sidorna i sådana här fall men när jag valt att avsluta vänskapen med en kompis var det en vän som gång på gång under 8 år bara drog mig ner och mer ner och allt handlade om negativa saker, hen påpekade alltid allt dåligt jag gjorde, hur jag klädde mig, vad jag sa, vägrade acceptera när jag sa att jag mådde bättre och hen var med i Jehovas vittnen vilket i sig inte innebär något dåligt, jag brydde mig inte först men när hen började försöka få med mig i böner och få med mig på möten som hen beskrev som fantastiska och det hen framförallt ville ha med mig på var en tre dagars samling med tal och föreläsning och film i ungefär 8 timmar varje dag. Hens syn på kvinnor och män var helt sjuk, hen ansåg att det var självklart att mannen i förhållandet bestämde för att dom var smartare och mer kompetenta och att Jehova gett männen den rollen :wtf:.

Hen bodde dessutom ca 30 mil från mig och när hen hälsade på var hen den absolut värsta gästen man kunde tänka sig, hemskt var det och det som från början skulle bli två nätters besök blev till en vecka.

Hen klagade på att jag gick ut med min valp, att jag hade hästen som jag var tvungen att ta hand om, jag trodde ju att det bara handlade om 2 dagar så dom dagarna hade jag skaffat en hästvakt men sen blev det ju längre så jag var ju tvungen att åka till stallet och dessutom ville jag ju vara med min häst för attjag saknade henne. Jag sa till hen att vi hade -15 grader här och att hen skulle ta med varma kläder så sa hen att hen hellre är snygg, slutade med att hen i stallet fick alla mina vinterkläder och jag fick gå i dubbla tröjor och ändå var det hen som klagade. Jag älskar mina djur och när hen kallade min valp för äcklig blev jag väldigt ledsen. Hen vägrade följa med ut med honom för att det var kallt och jobbigt så hon var på en vecka med ut en enda gång.

Hen pratade om allt underbart med sin tro och att jag skulle må så mycket bättre om jag också trodde på Jehova. Jag vet att hen var gäst men om man bor en vecka hos någon kanske man lägger till en slant om man står i affären och handlar mat men hen erbjöd sig aldrig att betala något, inte ens saker som jag bara köpte för hens skull, saker som jag alltså inte skulle äta av. Vet inte vad som är normalt men det kändes som att hen invaderade mitt hem. Hen gick dessutom igenom min garderob och var helt förtvivlad över hur fula kläder jag hade och att jag klädde mig så att jag såg tjock ut.

Vi hade ändå telefonkontakt länge efter tills jag kände att det blev alldeles för jobbigt att bara prata om negativa saker och det ändå hen drömde om var att bli missionär och bara jobba med att gå i tjänsten som heltidsjobb, så långt ifrån vad jag ville. Sen blev det 1-2 års paus och sen tog vi upp kontakten igen men det blev samma sak igen, bara negativa saker, klagande på mig och allt som var fel på mig osv osv. Vi har numera ingen kontakt alls.
 
Senast ändrad:
Jag dumpade min bästa vän för 3 år sedan. Eller, jag *trodde* vi var bästa vänner. Det visade sig att hon stack knivar i ryggen på mig och då ledsnade jag. Jag fanns alltid där för henne, dag som natt, om hon behövde, men när jag behövde så fanns hon bara där när hon hade tid/lust/ork/whatever.

Ibland saknar jag det (jag trodde!) vi hade, men jag saknar inte *henne*.
Det bästa jag nånsin gjort var att dumpa min fd vän som betedde sig så. Hon tappade en hel hög med vänner på samma gång som fick nog av henne. Det roliga är att hon hittar nya umgängen och det slutar alltid likadant. Tillslut blir hon dumpad av dom nya vännerna åxå.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 891
Senast: Whoever
·
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 935
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer I morgon ska jag träffa en person som är genomsnäll... eller nåt. Jag har träffat personen tidigare vid några tillfällen och trots...
15 16 17
Svar
323
· Visningar
19 278
Senast: Shaggy
·
L
  • Låst
Samhälle Först så vill jag vara VÄLDIGT tydlig att SJÄLV KLART så gäller inte dethär för alla! Utan det finns säkert jätte många som jobbar på o...
6 7 8
Svar
147
· Visningar
7 061
Senast: Gunnar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp