Hur hade du reagerat?

[MiniLi]

Tänk er följande scenario:

Två personer har varit vänner sedan tidiga tonåren. De är nu ca 25 år gamla och ser varandra som bästa vänner.
De har alltid varit olika som personer men det har aldrig stört vänskapen.
Sedan den ena vännen flyttade ca 8 mil bort träffas de inte så ofta men det har inte varit några större problem. De pratar i telefon relativt ofta och ses så ofta de får tid.

Nu har den ena vännen börjat känna att något har förändrats. Det tar ett tag för vännen att reda ut sina känslor men vännen inser att den är ledsen och besviken på den andra vännen. Det är inga stora saker som har hänt utan handlar om små detaljer under en lång tid som tillsammans har fått personen att känna som om relationen har blivit mer och mer ensidig.

Vännen berättar om sina känslor i ett telefonsamtal. Den andra vännen har lite svårt att förstå varför personen känner som den gör och blir ledsen över att inget har sagts tidigare, men det verkar ändå som om de hittar någon förståelse till slut.

Hur hade du reagerat om du var vännen som fick veta att den andre personen känner sig ledsen över relationen?
Vad hade hänt med relationen om det var du som var inblandad?

 

[FreSus]

Sv: Hur hade du reagerat?

Inte omöjligt scenario, de får lite distans till sitt vänförhållande, kanske är vännen som flyttade upptagen med "nytt liv" och vännen som är kvar känner sig övergiven.

Om jag var den som flyttade och blev uppringd av den som är ledsen skulle jag bli illa berörd av att den andre gått med de känslorna utan att ha sagt något, för mig är det inte något man gör som vän. Lätt hänt ja visst, men ändå. Skulle bli ledsan av att ha sårat någon annan i ren okunskap och inte ha fått en chans att ändra, göra om och göra rätt.

Om jag var den andre sidan skulle jag ha rannsakat mig själv och verkligen försökt komma till botten angående varför jag känner som jag gör. Dessutom frågat mig själv, förändras något av att jag tar upp detta nu? Är det värt att lägga tid och energi på?

Jag tror att väldigt många har svårt att acceptera att man glider isär, även som vänner.

 

[MiniLi]

Sv: Hur hade du reagerat?

Vet inte om det spelar någon roll i ditt resonemang men det är tvärt om. Det är vännen som har flyttat som nu är ledsen och tar upp saken.
Flytten var förövrigt för nästan 4 år sedan, inget nytt. Kanske var otydligt.

Säger du inte emot dig själv nu? Först säger du att du hade blivit ledsen om en vän inte sa något direkt, sen säger du att man ska tänka på om det är någon ide att säga något. Eller missuppfattar jag?

 

[FreSus]

Sv: Hur hade du reagerat?

Vet inte om det spelar någon roll i ditt resonemang men det är tvärt om. Det är vännen som har flyttat som nu är ledsen och tar upp saken.
Flytten var förövrigt för nästan 4 år sedan, inget nytt. Kanske var otydligt.

Säger du inte emot dig själv nu? Först säger du att du hade blivit ledsen om en vän inte sa något direkt, sen säger du att man ska tänka på om det är någon ide att säga något. Eller missuppfattar jag?

Nej nej, man ska absolut ta upp det direkt. Nu i efterhand ska man rannsaka sig själv angående varför man tar upp det efter så lång tid. Fyller det någon funktion.

I stället för att spekulera, i vilken situation befinner du dig i?

 

[MiniLi]

Sv: Hur hade du reagerat?

Då förstår jag hur du menar
Men om man inte inser förrän i efterhand att man faktiskt har blivit ledsen?
Småsaker som först inte verkar ha betydelse men som bygger på varandra så att "galet rinner över" sas?

Jag är den ledsna vännen. Och relationen har inte riktigt utvecklats som jag trott, därför jag vill ha lite objektiv input på scenariot

 

[Tassetass]

Sv: Hur hade du reagerat?

Jag kan väl tycka att under en vänskap som varat från barndomen in i vuxen ålder är det snudd på oundvikligt att åtminstone vid något tillfälle få en fnurra på tråden. Jag och en av mina äldsta vänner har varit vänner i över tjugo år och vi har haft många fnurror genom åren, mycket på grund av att vi är så olika. Vi har dock alltid hittat tillbaka till varandra. Ibland har vi pratat ut, ibland har vi bara låtit det vara och gått vidare. Är man så olika som vi är måste man välja sina strider men vi har alltid - till slut - förstått och respekterat att vi på något sätt trampat den andra på tårna. Med "till slut" menar jag ibland både ett och tre år.

 

[FreSus]

Sv: Hur hade du reagerat?

Sunt resonemang.

Beklagar att du är ledsen

Till TS: Hur reagerade din vän? Fanns det insikt och förståelse eller total ignorans?

Hur hade du velat att förhållandet sett ut, idag?

 

[tott]

Sv: Hur hade du reagerat?

Livet förändras. Den här berättelsen har fått mig att känna lugn över att vänner försvunnit ur mitt liv:
"Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller för resten av livet.
När du förstår orsaken, kommer du också att förstå hur du skall förhålla dig till denna person.

När någon kommer in i ditt liv, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en svårighet, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt.

Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de!

De är där, för det du behöver dem för. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att ert förhållande tar slut. Ibland dör de, andra gånger lämnar de dig.

Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut.
Det som är viktigt att förstå, är att ditt behov är mättad, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare.
Några människor kommer in i ditt liv för en PERIOD, för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le!
Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det* Det är äkta! Men bara för en period.

Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i andra relationer och områden av ditt liv.

Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt.
Tack för att du är en del av mitt liv, antingen det är för en period eller för resten av livet."

 

[MiniLi]

Sv: Hur hade du reagerat?

Jag tror att hon försökte förstå men jag är inte helt säker på att hon faktiskt tog det till sig helt och hållet. Men jag vet inte.

Problemet är att vi inte har pratat se dess. Vi hade en date inbokad men den avbokade hon via sms. Sen har jag försökt ringa henne en gång då hon inte svarade och inte heller har ringt upp igen.
Jag ska väl ringa fler gånger och hoppas att hon svarar då men jag får en olustig känsla, som om hon håller sig undan.

Jag hade önskat att hon hade tagit till sig mina känslor på ett mer genuint sätt och att hon sen iallafall inte hade betett sig som om hon undviker mig..

 

[MiniLi]

Sv: Hur hade du reagerat?

Men jag vill ju inte att hon ska försvinna ur mitt liv.

Och det jag undrar nu är väl om det är jag som gjorde något fel genom att berätta om att jag var ledsen? Borde jag be om ursäkt?

 

[FreSus]

Sv: Hur hade du reagerat?

VArför ska du be om ursäkt för att du avr ärlig?
Kanske behöver hen mer tid för att bearbeta det du sagt.
Ibland, när jag har fått kritik mot mig själv, kan jag ha svårt att smälta det. Oftast har den varit befogad men sårad blir man ändå. Får man lite tid att tänka igenom det så lugnar man sig oftast.

Om ni är bekväma med att sms:a, släng iväg ett där du skriver något typ att "Ledsen om du tog illa vid dig för att jag berättade hur jag kände. Vill gärna ha kvar dig i mitt liv som vän, hör av dig när du kan/vill" eller något sådant.

 

[MiniLi]

Sv: Hur hade du reagerat?

Jag vet inte. Jag kände att jag gjorde rätt som berättade om mina känslor men nu i efterhand så undrar jag om jag kanske borde varit tyst, med tanke på att jag nu istället känner mig undviken.

Kanske är som du säger. Att det behövs tid.
Jag får försöka ringa igen och annars skicka ett sms..

 

[Fan of Bill]

Sv: Hur hade du reagerat?

Hur hade du reagerat om du var vännen som fick veta att den andre personen känner sig ledsen över relationen?
Vad hade hänt med relationen om det var du som var inblandad?

Jag hade säkert reagerat med förvåning som första spontana känsla. Efter det hade det antagligen kommit bestörtning. Jag hade velat veta exakt vad, hur, varför, situationer som hänt, osv, som lett till detta.

Det som hade hänt med relationen är att vi hade rett ut detta, med mina frågor och hennes berättelse som ledstjärnor i vår relation. Efter det hade vi antagligen fortsatt på vår vänstig

Jag är väldigt rädd om mina vänner. Särskilt mina bästa vänner.

 

[Lotusblomman]

Sv: Hur hade du reagerat?

Men jag vill ju inte att hon ska försvinna ur mitt liv.

Och det jag undrar nu är väl om det är jag som gjorde något fel genom att berätta om att jag var ledsen? Borde jag be om ursäkt?

Jag känner igen mig väldigt väl i allt du skriver, jag sitter nämligen i samma båt. Båda vill vara vänner, vi är väldigt olika och del blir en del bråk. Men som någon skrev, man får välja sina strider och ibland får man bara acceptera att man är så pass olika att man kanske vuxit ifrån varandra.

Du gjorde verkligen rätt som talade om dina känslor. Vännen kanske är besviken att du inte sagt något tidigare. Be om ursäkt för det om du själv känner det nödvändigt, men be inte om ursäkt för vad du känner, bättre sent än aldrig. Att bägaren rinner över i bland är inte konstigt, det kanske vart så här bara för att bägaren var full och vännen nu måste få vila lite?
Är det mening att ni ska vara vänner så kommer ni över det här också. En erfarenhet rikare och även lärt er något om varandra.

Jag har lättare att beskriva i text än i tal. Jag hinner fundera och läsa igenom. Skriv ett sms till vännen och tala om att du finns kvar där (om det är det du vill!) när vännen vill prata om det som hänt. Det jag har lärt mig är att det går inte att stressa fram något. Vill inte vännen prata om det nu, låt det vara då, prata om annat om vännen hör av sig.
Jag vet också att det är mycket tankar som går både hos vännen och hos dig, försök sysselsätta dig så att man inte plockar upp telefonen och ringer bara för att man har lite tid över och vill få fram ett svar. Vännen kommer att förklara när den känner sig redo.
Lycka till!

 

[hindalhunned]

Sv: Hur hade du reagerat?

Då förstår jag hur du menar
Men om man inte inser förrän i efterhand att man faktiskt har blivit ledsen?
Småsaker som först inte verkar ha betydelse men som bygger på varandra så att "galet rinner över" sas?

Jag är den ledsna vännen. Och relationen har inte riktigt utvecklats som jag trott, därför jag vill ha lite objektiv input på scenariot

Jag tycker att det är bra att du tar upp det med vännen speciellt om det är någonting som går att reparera i efterhand. Ibland kan det dock hända att personen inte kommer ihåg händelsen/händelserna.

Jag är precis som du i det fallet att det är inte alltid jag förstår hur illa jag tar vid mig på en gång, utan det tar ett tag att reda ut känslorna för mig iom att jag gärna stänger in dem.

 

[MiniLi]

Sv: Hur hade du reagerat?

Ja.. Och jag är dessutom av åsikten att man "offrar" sig lite för sina vänner ibland. Alltså att man kanske följer med på en tävling trots att man hellre hade tagit en fika, just för att det är viktigt för vännen. Och jag vill ju få samma bemötande tillbaka.
Men när man "offrar" sig gång på gång men aldrig får samma tillbaka så blir man liksom lite ledsen..

 

[tjenixen]

Sv: Hur hade du reagerat?

Jag hade nog blivit ledsen om någon uttryckt att den var besviken på mig - det är klart, man vill ju inte såra sina vänner!

MEN jag har flyttat så mycket och har vänner på så många olika ställen att jag förstår att vänskaper och förväntningar ändras. Olika personer har olika syn på hur.

De bästa vänskaperna jag har är de som gått väldigt upp och ner, de som inte varit konstanta utan som dykt upp lite då och då. Det är de som överlevt 'allt'.

Det är inte en chans att jag - eller till min vetskap, någon av mina vänner - skulle kunna ha samma relation till varandra på distans eller samma förväntningar på vår vänskap om vi inte var på samma plats. Man har ju livet att sköta också, och är man inte på samma plats är man inte del av varandras vardag längre. Det som är så härligt med distansvänskaper är just att när man väl hörs - om än sällan - så lägger man allt annat åt sidan.

Tråkigt att höra att du är besviken på din vän.. Kanske förväntar du dig att vänskapen ska vara densamma som när ni bodde på samma ort? Kanske saknar du vänner som denna där du är nu och hoppas att din gamla vän ska fortsätta fylla den funktionen? Det kommer inte vara en hållbar förväntan i längden (kanske det är det som visat sig nu?) Värt att fundera på kanske.

 

[MiniLi]

Sv: Hur hade du reagerat?

Nej alltså, problemet handlar absolut inte om att vi sedan flera år tillbaka inte längre bor i samma stad. Det spelar mig ingen roll alls hur många veckor som går mellan våra träffar eller hur ofta vi pratar i telefon.

Mitt problem handlar mer om att jag som person har förändrats och jag upplever inte att min vän riktigt förstår det.
Vi har tex alltid delat hästintresset men jag rider inte längre. Jag har inget emot att prata häst om hon vill det, men jag bli ledsen när hon inte ens kan försöka vara intresserad av mina nya intressen.
Jag har inte heller något emot att någon gång ibland följa med henne till stallet eller på någon hästtävling, men jag blir ledsen när det upprepat händer trots att vi kanske hade planerat annat.
Jag blir också ledsen över att hon inte verkar alls intresserad av att tex följa med på mina aktiviteter, trots att jag följer med på hennes när hon vill.

Ett exempel för att göra det tydligt.
Vi hade bestämt att vi skulle träffas. Vi skulle ses hemma hos henne och mest ha det mysigt. I sista sekunden frågar hon om vi inte kan ses på en hästtävling i en annan stad istället då hon vill titta på en annan vän som tävlar.
Visst, det går väl an. Jag dör inte av att kolla på hästtävling trots att jag egentligen inte tycker att det är jättespännande längre. Jag tyckte att det var tråkigt att inte få den kvalitetstid tillsammans som vi hade fått om vi följt den ursprungliga planen.
Men jag klagar inte, för jag tycker att man ställer upp på sina vänner på det sättet. Man ger och tar. Ibland följer jag med henne på något hon väldigt gärna vill, och någon annan gång följer hon med mig på något jag vill.
Problemet är bara att det där sista aldrig händer. Det är DÅ jag blir ledsen.

Eller som när vi skulle gå på bio. Hon kunde absolut inte tänka sig att de de filmerna som jag väldigt gärna ville se, men jag förväntades tycka att det var ok att se en film som jag aldrig hade betalat för att se annars.
Återigen - det är helt ok för mig att se en halvspännande film ihop eftersom poängen är att vi ska umgås. Men när det upprepat blir att bara jag anpassar mig så blir jag ledsen.

Jag vet inte om det är jag som har konstiga krav eller syn på vänskap.
Men för mig känns det väldigt naturligt att man liksom kompromissar åt båda hållen och liksom anstränger sig iallafall lite även om man inte har exakt samma intressen.
Precis som att jag verkligen uppskattar att min sambo frågar hur det går med min träning trots att han inte alls är intresserad av hundträning. Eller att jag frågar hur det går på hans innebandy trots att jag inte har något sportintresse alls. Jag kan till och med följa med och kolla på fotboll ibland, och blir jätteglad om han vill följa med mig på något jag gärna vill göra.
Det är den typen av vänskap jag vill ha, men det kanske inte är rimligt?

 

[tjenixen]

Sv: Hur hade du reagerat?

men delar man inte vardag, går det flera veckor mellan man hörs och ses man sällan - då är det just precis sådana förändringar man ofta inte förstår.

Varför inte försöka vara konstruktiv istället - nu har du ju berättat för din vän att du är sårad. Så istället för att be henner om mer (vilket du gör eftersom du vill att hon ska anstränga sig för att lappa ihop er relation), varför inte prova att försöka få henne att förstå genom hur du beter dig? det kanske innebär att du måste ta avstånd från att följa med på hennes intressen och aktiviteter - vilket man absolut kan göra utan att vara otrevlig eller ge intryck av att vilja "ge igen".

T ex i fallet tävlingen kan du säga, nej tack, jag ses hellre över en fika när vi kan umgås utan hästar. Jag vill så gärna höra vad annat som händer i ditt liv!

kanske det innebär att ni glider ifrån varandra ett tag. kanske det är ok?

 

[tjenixen]

Sv: Hur hade du reagerat?

summan av kardemumman: om du alltid beter dig som att det är ok att kompromissa bort det du vill, kommer hon aldrig förstå att du vill ha det på ett annat sätt. oberoende av hur många gånger du säger att du är sårad över att det alltid blir som hon vill.