Hur hantera känslor kring farmor/gränsdragning

Ja, jag håller helt med. Det som oroar mig just nu är att vi inte riktigt kan prata konstruktivt kring saker med bebis utan att hon fastnar i att allt fungerar så bra för henne. Hon är liksom livrädd att jag ska tro att det inte fungerar optimalt och då begränsa umgänget, men det blir kontraproduktivt för mig för det gör att jag tappar i tillit när det känns som att man inte kan prata öppet och ärligt kring saker som fungerar mindre bra. Som att han nyps t.ex. Det visade sig för oss i stor utsträckning först igår, men när jag lyfte det har hon vetat om det längre. För mig känns det naturligt att hon skulle lyfta det och att vi skulle prata om det, men det verkar inte naturligt för henne.

Om vi ponerar att bebis skulle ramla och slå huvudet till exempel, men att hon gör bedömningen att han är OK så tror jag inte att hon skulle säga något, även om det kan vara bra för oss att veta så att vi kan hålla koll på hur han mår även senare under dagen. Detta skulle hon då undanhålla för att jag inte ska vara rädd att hon är ouppmärksam när hon har honom, men jag skulle aldrig döma henne för vad som händer om det inte var något hon gjort med uppsåt. Gudarna ska veta att jag försöker ha koll på honom men ändå är det med mig han slår sig mest.. Saker och ting händer med dom små och det hör ju livet till. :)

Det enda sattet dar du kan vara saker pa att nagon, farmor eller generell barnvakt, berattar sadant ar om du gor det till dem. Ju oppnare du ar, och ju oftare du fragar vad de tror och tycker, dessto mer kommer andra i din narhet att gora exact likadant.

Tack för mycket bra feedback! Tyvärr är farmor för mig svår att kommunicera med och det du nämner ovan skulle tyvärr inte fungera på henne. Det senare har vi smen är ändå inte övertygade om skulle följas.

Hennes rädsla att inte få vakta barnet har inget med mig att göra, utan med min mans ex och hans brors frus inställning till henne som barnvakt vad jag har förstått. Jag har alltid varit tydlig med att jag tycker att hon är en fantastisk farmor och att jag är jätteglad och tacksam för all hjälp men framförallt för att mitt barn får ha en sån nära relation till sin farmor. Ändå är hon väldigt rädd att göra fel och att det ska innebärande mindre umgänge, men tyvärr gör ju bara hennes rädsla att det blir mer komplicerat. Det är dock inget vi riktigt kan prata om, för som sagt är hon (för mig) väldigt svår att prata med. :(

Om hon haft problem med din man's forra fru och med en annan son's fru vad det galler deras barn ar det inte alls konstigt om hon ar pa sin vakt aven mot dig.

Ju mer du fragar om rad, eller bara pratar med henne pa ett oppet och arligt satt desto sakrare kommer hon att kanna sig i sin roll och hon maste nog kanna sig saker innan hon klarar av att beratta sadant som annars kan ses som kritik mot henne. (tillexempel att barnet slagit sig eller liknande)

Jag ar en ganska nybliven Farmor till an sa lange ett barnbarn pa 2 ar. I mitt fall ar det barnet's mor som inte pratar och berattar, ibland ringer jag min son, barnet's far, och ber honom beratta nar det ar nagot speciellt jag undrar over ... men oftast pratar jag glatt med min svardotter och hoppas att hon nagon gang i framtiden kommer att spontant beratta vad barnbarnet gjort eller bara kul anecdotes.

I mitt fall sa barnet's far medan de var gravida att de tankte uppfostra henne som vi uppfostrat honom :love: da han inte kunde tanka sig ett battre satt ... aven om det var en hel del han inte tyckte var helt ratt nar det begav sig :p (han var mitt "wild child":cautious:) Det ar den basta komplimang jag fatt i mitt liv. :heart
 
Ja, tror att det kan ligga mycket i det, men i grunden är jag ju inte skeptisk.. hon är en fantastisk farmor och min son avgudar henne. Jag är otroligt tacksam och glad för allt hon gör för oss och att våra barn får ha en sån närvarande farmor. Det är bara det här med att vi inte kan kommunicera med varandra som gör mig såå frustrerad och har liksom satt en fnurra på tråden, helt i onödan egentligen.

Det kan vara så små saker men som ändå gör mig galen. Här om dagen till exempel sa jag att John älskar apelsiner just nu så jag har köpt hem det till honom. Då säger hon ”jaha... men jag som tagit med clementiner till honom”. Sen när jag kommer hem från jobbet så gör hon en stor sak av att säga att ”nej, apelsinerna gillade han INTE, men clementinerna ÄLSKADE han”. Och jag hatar att det irriterar mig, men det är just det där att det hon gör liksom ska vara bättre än det jag gör. Egentligen skiter jag ju i vad han äter (i stort sett, vissa undantag skulle ju kunna finnas såklart) när han är med henne, bara han är nöjd och glad.

Men jag förstår ju att det är jag som måste svälja frustrationen och bjuda henne på det lilla att han kanske gillar hennes frukt mer. Det är ju en sån oskyldig sak. För det mesta går det men ibland kan jag bara inte bita ihop.

Den här tråden har dock gett mig mycket perspektiv och fått mig att svälja frustrationen/oron för bristen på kommunikation och fått tillbaks tacksamheten igen. :bow:
Jag vet hur det är att leva med såna personer - kan bara säga att jag hejar på dig. Ta det kallt och följ din magkänsla :heart

Du får också göra misstag i er relation, så det är inte jättehemskt om du skulle råka tappa humöret någon dag ;) (talar av erfarenhet :angel:)
 
Jag tänker att det är bättre att barnets pappa tar diskussionerna med farmor. Det kanske inte går bättre men deras relation tål säkert mer än vad er gör.

I övrigt tänker jag attman får fundera på vilka saker som definitivt är över gränsen, och resten får man försöka acceptera.
Farmor kanske lugnar sig om ni två inte längre behöver prata om de här sakerna, det kan ju vara det som bidrar till att hon beter sig lite märkligt mot dig nu.
 
Hej Buke! Hoppas att ni har lite klok input att komma med, jag känner att jag nog bara måste stöta och blöta det här ett par varv och få lite olika infallsvinklar på det hela.

Vi har i familjen tre barn, en 12-åring, en 10-åring och en 1-åring. Jag är egenföretagare och mannen har en chefstjänst som är svår att vara helt föräldraledig ifrån, vilket har lett till att vi båda har jobbat delvis under 1-åringens liv. Detta har löst sig jättesmidigt då vi har en väldigt närvarande farmor som han älskar och som gärna är med honom. Jag skulle dock kunna vara helt föräldraledig, men inte utan att det skulle drabba företagen och i förlängningen även oss ekonomiskt (i större utsträckning är att jag "bara" får fp istället för lön). Så det är inte optimalt, men skulle absolut fungera.

Så, det var lite bakgrunden. Nu till problemet. Såhär långt har det fungerat fantastiskt bra med farmor, hon är jättebra med bebis och han älskar henne. Nu börjar han dock bli lite äldre och nya sidor börjar visa sig och det börjar uppstå "situationer" som behöver hanteras. Jag lägger oerhört mycket tid på att läsa på och informera mig om barnpsykologi/-uppfostran och diskuterar mycket med min man. Vi är väldigt samstämmiga och delar samma filosofi, vilket är jätteskönt. Farmor är dock dels av en annan skola men framförallt av en annan personlighet. Hon tar mycket som kritik även om det inte alls är det.

Ett exempel är det som hände imorse. Vår bebis har senaste veckan börjat bitas och nypas, mycket (inte med mig och pappa, men med bröderna och farmor). Han är som sagt bara 1-år och av vad jag har kunnat läsa mig till så är rätt sätt att hantera det att fånga upp hans hand, att bestämt men inte skarpt säga "nej, inte så. Klappa fint." och visa hur han ska göra. Om han fortsätter så säga "när du gör så gör det ont, då får du inte vara i min famn" och sätta ner honom. När han vill komma upp igen göra samma sak igen, om beteendet fortsätter. Imorse sa jag bara till henne att vi har märkt ett beteende hos John som inte är önskvärt, vi har läst på och pratat ihop oss och vi vill hantera det såhär. Hon säger då att han har gjort så mycket med henne men att hon bara säger till ordentligt att så får man inte göra och att han då förstår för han blir ledsen. Jag, som då vill informera om vad jag har tillgodogjort mig utifrån det jag läst, säger att jag inte tror på det som metod då han förstår att man blir arg men inte direkt varför, att han är för liten för att förstå att det han gör gör ont och att han inte gör det med någon baktanke utan det är en spontan handling. Det känns inte som att hon kan ta det till sig utan fastnar i att hennes sätt fungerar bra och jag fastnar i att vi inte vill gå den vägen och gärna vill ha gehör för att vi vill testa vår variant.

Nu är det här inte ett sånt allvarligt exempel, jag tror inte att det är hela världen att göra som hon gör, men själva kommunikationsproblematiken kan jag se skulle kunna leda till stora bekymmer i framtiden. Jag tycker inte att hon är särskilt pedagogisk med dom större barnen och vill helst inte att hon bemöter John så, i vart fall inte om hon ska ha honom så mycket som hon har nu (tre dagar i veckan), då får hon för stort inflytande över hans uppfostran känner jag. Samtidigt inser jag att jag inte kan förändra en annan människa och jag inser att jag måste släppa lite på mitt kontrollbehov. Alla behöver inte göra precis som jag tror är bäst, då kommer jag hamna i en ständig konflikt med förskolepedagoger och lärare i framtiden.

Frågan är vart man drar gränsen? Ska jag försöka prata med henne, få henne att acceptera hur vi vill att man gör oavsett om hon tycker att det är rätt eller fel? Ska jag bara svälja känslorna och tänka att hon får göra som hon vill? Risken är då att det till slut landar i att jag tycker att det blir så galet att jag inte vill att hon ska ha honom, något som skulle bli en stor sorg både för John och för farmor. Eller ska jag begränsa tiden redan nu i och med att vi inte delar samma filosofi?

Tycker sånt här är så svårt.. vart drar man gränsen? Hur mycket kan man detaljstyra vad andra säger/gör kring ens barn?

Hoppas att ni förstår lite vad jag menar, även om jag skriver lite rörigt. Är som sagt inte helt klar med hur jag känner/undrar själv, men det ger mig mycket att bolla längs med vägen.


Jag fårstår hur du tänker att ni vill att det ska vara. Men farmor har haft egna barn och de har tydligt gått bra. Tror inte barnet tar skada av att farmor säger till. Även om barnet blir ledset. Bättre att farmor säger till än tollererar beteendet.

Barnuppfostran går det trender i som med allt annat. Och jag tror inte vi som är uppfostrade av gammla stränga skolan farit illa heller. Tänker inte på örfilar o sånt det är inte försvsrbart, utan vi hade stränga regler.
 
Jag tror också stenhårt på att barnen måste få bygga sina egna relationer men det förhindrar tyvärr inte att jag ofta tycker att mitt sätt skulle vara bättre i en given situation (bezzerwizzer-tendenser sitter tyvärr hårt..).

För att ha lättare att släppa det och inte lägga mig i brukar jag tänka på min kompis som många gånger berättat om hur positivt hon upplevde det som barn när hennes farmor kunde se en annan sida av henne och tolka henne annorlunda än vad hennes föräldrar gjorde. Nu är ditt barn fortfarande litet men mycket i relationer är ju en personlighetsfråga, och jag tänker att vissa delar av barnets personlighet och behov kommer klicka bra med dig och dina övertygelser medan andra delar klickar bättre med andra. Med det i åtanke blir det lätt att fokusera på hur fint de är att mitt barn har flera anknytningspersonen och kan finna tröst eller glädje hos olika, beroende på vilket behov hen har just då. Och om alla skulle göra och tänka lika i sin relation till barnet skulle den möjligheten gå förlorad.
 
Är det ditt första barn och dom två äldre dina bonusbarn?
I sådana fall har jag förståelse för att du är lite extra vaksam. Jag lovar, ditt barn kommer inte och ta skada om farmor är såsom du beskriver. Alla människor är olika och ditt barn kommer få lära sig det i förskolan osv sen också.
Att farmor är lite känslig för kritik och svårkommunicerad med dig kanske det beror på att hon känner sig lite osäker OM det nu är så att det är ditt första barn.
De flesta människor brukar slappna av och bli mindre känsliga om man pratar öppet och bekräftar och berömmer dom. Sen kan det vara lättare att prata om hur man löser problem på olika sätt.
Antar att det positiva överväger med farmor eftersom ni ändå har valt den här lösningen.

När det gäller bitande och nypande på de äldre barnen skulle jag helt enkelt prata med dom och be att dom går undan i sådana situationer. Dom är tillräckligt stora för att kunna förstå hur en bebis fungerar och kunna anpassa sig och undvika dom situationerna.

Ja precis, det här är första gången jag är med "från början". :) Ja, jag försöker vara öppen med allting kring John så hon ska känna sig inkluderad och delaktig och det tror jag att hon gör. Kanske har jag varit dålig på att berömma henne på slutet och fastnat i det jag irriterar mig på (vilket faktiskt fått mig att skämmas lite sen jag startade den här tråden, inser att jag tar hjälpen och engagemanget väldigt mycket för givet.. Så jag skickade ett gulligt meddelande igår och det blev hon väldigt glad för. Får nog skärpa mig lite där!). Ja, såhär långt har hon bara varit fantastisk med bebis, det är mer för mig (och även min man) det blir svårt i och med det här med kommunikationen.. Men jag får nog bara försöka på andra sätt.

Ja, vi har sagt det, att om dom känner att det blir för mycket och att dom blir irriterade så är det bäst att gå därifrån. Förklarat att han inte gör det för att vara elak och att han inte förstår att det gör ont på dom. Känns som att dom förstår. :)
 
Kanske sonen (dvs din man(?)) kan hjälpa till lite där? Han kanske har förslag på hur du kan lägga fram saken, eller kan ta samtalet beroende på om han vill.

Vi pratar om det jättemycket och han har en del bra tips för inte helt otippat har han många liknande drag som sin mor. :p Han är beredd att ta samtalen men samtidigt känns det som att det är mellan mig och farmor för det är ju jag som irriterar mig på det. Känns som att jag som ju också står henne väldigt nära vill ta diskussionen (om den överhuvudtaget ska tas, är just nu inte alls inne på det utan att jag bara får skärpa mig lite) själv och inte att han ska göra det åt mig. :)
 
Det enda sattet dar du kan vara saker pa att nagon, farmor eller generell barnvakt, berattar sadant ar om du gor det till dem. Ju oppnare du ar, och ju oftare du fragar vad de tror och tycker, dessto mer kommer andra i din narhet att gora exact likadant.



Om hon haft problem med din man's forra fru och med en annan son's fru vad det galler deras barn ar det inte alls konstigt om hon ar pa sin vakt aven mot dig.

Ju mer du fragar om rad, eller bara pratar med henne pa ett oppet och arligt satt desto sakrare kommer hon att kanna sig i sin roll och hon maste nog kanna sig saker innan hon klarar av att beratta sadant som annars kan ses som kritik mot henne. (tillexempel att barnet slagit sig eller liknande)

Jag ar en ganska nybliven Farmor till an sa lange ett barnbarn pa 2 ar. I mitt fall ar det barnet's mor som inte pratar och berattar, ibland ringer jag min son, barnet's far, och ber honom beratta nar det ar nagot speciellt jag undrar over ... men oftast pratar jag glatt med min svardotter och hoppas att hon nagon gang i framtiden kommer att spontant beratta vad barnbarnet gjort eller bara kul anecdotes.

I mitt fall sa barnet's far medan de var gravida att de tankte uppfostra henne som vi uppfostrat honom :love: da han inte kunde tanka sig ett battre satt ... aven om det var en hel del han inte tyckte var helt ratt nar det begav sig :p (han var mitt "wild child":cautious:) Det ar den basta komplimang jag fatt i mitt liv. :heart

Tror att du har helt rätt i det du säger! :)
 
Jag vet hur det är att leva med såna personer - kan bara säga att jag hejar på dig. Ta det kallt och följ din magkänsla :heart

Du får också göra misstag i er relation, så det är inte jättehemskt om du skulle råka tappa humöret någon dag ;) (talar av erfarenhet :angel:)

Tack snälla! :heart Nej, så är det ju... ju närmre man är ju mer tål situationen, men helt ärligt känns det som att jag har betett mig ganska illa och tagit hjälpen väldigt mycket för given. :o:crazy: Så ska ta mig i kragen!
 
Jag tänker att det är bättre att barnets pappa tar diskussionerna med farmor. Det kanske inte går bättre men deras relation tål säkert mer än vad er gör.

I övrigt tänker jag attman får fundera på vilka saker som definitivt är över gränsen, och resten får man försöka acceptera.
Farmor kanske lugnar sig om ni två inte längre behöver prata om de här sakerna, det kan ju vara det som bidrar till att hon beter sig lite märkligt mot dig nu.

Ja, ibland lutar jag åt det hållet, men samtidigt känns det konstigt att han ska ta "min fight". Känns som att det bara blir konstigt att han ska förklara för henne hur jag känner och hur jag mår. Jag tror att mycket som gör att det har börjat skava oss emellan är att det känns som att det är en tävling vem han har det bäst med. Det är ju inte så hon menar det, hon vill bara försäkra mig om att han har det bra med henne och det VET jag att han har, annars skulle han ju inte vara med mig. Men det blir så fel när hon kan säga saker som "nej mamma, jag vill inte pussas nu, nu vill jag leka med farmor" (dvs talandes för sonen) när han faktiskt inte vill pussa mig och mitt hjärta håller på går i tusen bitar för att jag ska vara ifrån honom en hel dag och har dåligt samvete för det. Då gör en sån kommentar ont, även om hon inte alls menar något illa med det och även om anledningen till att den gör ont inte har med henne att göra egentligen alls. Jag har dock tagit upp det och att jag blir ledsen när hon säger så och då blev hon jätteledsen och grät men efter det har hon inte gjort det mer. Så jag tror på att prata själv, men bara lyfta det som faktiskt gör mig ledsen/arg/orolig på riktigt och inte ta upp saker i förebyggande syfte.
 
Tack snälla! :heart Nej, så är det ju... ju närmre man är ju mer tål situationen, men helt ärligt känns det som att jag har betett mig ganska illa och tagit hjälpen väldigt mycket för given. :o:crazy: Så ska ta mig i kragen!
Det är bara positivt att du kan se det och faktiskt försöker göra bättre :up: inte alla som kan göra det! ;)

Tillägg: Man kan ju inte påverka vad andra gör (tyvärr ibland ;)) men däremot sig själv :up::heart Och rent själviskt så tycker jag att det känns bättre i magen när man är positiv i sin attityd än negativ, det är faktiskt något som man kan påverka :)
 
Jag tror också stenhårt på att barnen måste få bygga sina egna relationer men det förhindrar tyvärr inte att jag ofta tycker att mitt sätt skulle vara bättre i en given situation (bezzerwizzer-tendenser sitter tyvärr hårt..).

För att ha lättare att släppa det och inte lägga mig i brukar jag tänka på min kompis som många gånger berättat om hur positivt hon upplevde det som barn när hennes farmor kunde se en annan sida av henne och tolka henne annorlunda än vad hennes föräldrar gjorde. Nu är ditt barn fortfarande litet men mycket i relationer är ju en personlighetsfråga, och jag tänker att vissa delar av barnets personlighet och behov kommer klicka bra med dig och dina övertygelser medan andra delar klickar bättre med andra. Med det i åtanke blir det lätt att fokusera på hur fint de är att mitt barn har flera anknytningspersonen och kan finna tröst eller glädje hos olika, beroende på vilket behov hen har just då. Och om alla skulle göra och tänka lika i sin relation till barnet skulle den möjligheten gå förlorad.

Så är det ju verkligen! Jag hade också en farfar som jag var sjukt nära och som ALLTID stod på min sida (hur fel jag än hade eller hur dumma saker jag än gjort, jag var ganska "bråkig" som barn). Han backade mig alltid till 110 %, även när jag faktiskt visste själv att det var jag som gjort fel. Det var dock väldigt skönt och gav lite andrum. Hade mina föräldrar varit så tror jag att det hade blivit katastrof, men farfar var liksom tillräckligt långt borta i uppfostringsledet för att det bara skulle vara positivt.

Tack för ditt svar, det hjälper verkligen i tankegången!
 
Ja, ibland lutar jag åt det hållet, men samtidigt känns det konstigt att han ska ta "min fight". Känns som att det bara blir konstigt att han ska förklara för henne hur jag känner och hur jag mår. Jag tror att mycket som gör att det har börjat skava oss emellan är att det känns som att det är en tävling vem han har det bäst med. Det är ju inte så hon menar det, hon vill bara försäkra mig om att han har det bra med henne och det VET jag att han har, annars skulle han ju inte vara med mig. Men det blir så fel när hon kan säga saker som "nej mamma, jag vill inte pussas nu, nu vill jag leka med farmor" (dvs talandes för sonen) när han faktiskt inte vill pussa mig och mitt hjärta håller på går i tusen bitar för att jag ska vara ifrån honom en hel dag och har dåligt samvete för det. Då gör en sån kommentar ont, även om hon inte alls menar något illa med det och även om anledningen till att den gör ont inte har med henne att göra egentligen alls. Jag har dock tagit upp det och att jag blir ledsen när hon säger så och då blev hon jätteledsen och grät men efter det har hon inte gjort det mer. Så jag tror på att prata själv, men bara lyfta det som faktiskt gör mig ledsen/arg/orolig på riktigt och inte ta upp saker i förebyggande syfte.
Låter bra det du tänker i att välja dina fighter så att säga, spara dem till de saker som du verkligen stör dig på och känner starkt behov av att behöva ta itu med.
 
Ja precis, det här är första gången jag är med "från början". :) Ja, jag försöker vara öppen med allting kring John så hon ska känna sig inkluderad och delaktig och det tror jag att hon gör. Kanske har jag varit dålig på att berömma henne på slutet och fastnat i det jag irriterar mig på (vilket faktiskt fått mig att skämmas lite sen jag startade den här tråden, inser att jag tar hjälpen och engagemanget väldigt mycket för givet.. Så jag skickade ett gulligt meddelande igår och det blev hon väldigt glad för. Får nog skärpa mig lite där!). Ja, såhär långt har hon bara varit fantastisk med bebis, det är mer för mig (och även min man) det blir svårt i och med det här med kommunikationen.. Men jag får nog bara försöka på andra sätt.

Ja, vi har sagt det, att om dom känner att det blir för mycket och att dom blir irriterade så är det bäst att gå därifrån. Förklarat att han inte gör det för att vara elak och att han inte förstår att det gör ont på dom. Känns som att dom förstår. :)
Jag tycker att du verkar vara en väldigt öppen och lyhörd person. :)
Inte minst dina svar här i tråden visar på det. Du tar till dig saker på ett bra sätt och verkar tänka efter väldigt mycket på hur du själv är.
Med utgångspunkt från det tror jag samarbetet med farmor bara kommer bli bättre och bättre.

Än så länge är ju din bebis så liten. Och din första, dessutom. ;) Med tiden blir man lite mer avslappnad med allt som är omkring ens barn.

Vad härligt för farmor att bli bekräftad av dig och att hon blev så glad. Jättefint gjort av dig, tycker jag. :heart
 
Ja, ibland lutar jag åt det hållet, men samtidigt känns det konstigt att han ska ta "min fight". Känns som att det bara blir konstigt att han ska förklara för henne hur jag känner och hur jag mår. Jag tror att mycket som gör att det har börjat skava oss emellan är att det känns som att det är en tävling vem han har det bäst med. Det är ju inte så hon menar det, hon vill bara försäkra mig om att han har det bra med henne och det VET jag att han har, annars skulle han ju inte vara med mig. Men det blir så fel när hon kan säga saker som "nej mamma, jag vill inte pussas nu, nu vill jag leka med farmor" (dvs talandes för sonen) när han faktiskt inte vill pussa mig och mitt hjärta håller på går i tusen bitar för att jag ska vara ifrån honom en hel dag och har dåligt samvete för det. Då gör en sån kommentar ont, även om hon inte alls menar något illa med det och även om anledningen till att den gör ont inte har med henne att göra egentligen alls. Jag har dock tagit upp det och att jag blir ledsen när hon säger så och då blev hon jätteledsen och grät men efter det har hon inte gjort det mer. Så jag tror på att prata själv, men bara lyfta det som faktiskt gör mig ledsen/arg/orolig på riktigt och inte ta upp saker i förebyggande syfte.
Där tycker jag du gjorde helt rätt som talade om att du blev ledsen.
Det var inte ok sagt av farmor. :mad: Och uppenbarligen tog farmor det till sig också. Antagligen grät hon för att hon kände sig lite skämmig också.

Jag tror personligen att sådan rak kommunikation är helt rätt väg att gå. :)
Man sätter gränser, är tydlig och det är en sakfråga det gäller. Blir sällan några missförstånd då.
 
Jag tycker att du verkar vara en väldigt öppen och lyhörd person. :)
Inte minst dina svar här i tråden visar på det. Du tar till dig saker på ett bra sätt och verkar tänka efter väldigt mycket på hur du själv är.
Med utgångspunkt från det tror jag samarbetet med farmor bara kommer bli bättre och bättre.

Än så länge är ju din bebis så liten. Och din första, dessutom. ;) Med tiden blir man lite mer avslappnad med allt som är omkring ens barn.

Vad härligt för farmor att bli bekräftad av dig och att hon blev så glad. Jättefint gjort av dig, tycker jag. :heart

Tack snälla, vad glad jag blir! :heart Jag försöker så gott jag kan och det är det som är så skönt med buke, man får se saken från många olika infallsvinklar. Annars är det så lätt att fastna i sin egna känsla och veklighet.

Men det här mammahjärtat alltså.. oj vad det slår starkt! Häromdagen kände jag genuin ilska över att ”vår” favoritdusch på badhuset var upptagen när alla andra var lediga och ville innerst inne be personen att flytta på sig för att min bebis vill duscha där - HELT orimligt dvs! Men mammahjärtat tänker verkligen ”mitt barn över allt!”. Hoppas att det lugnar sig något med tiden, annars kommer jag få kämpa hårt med att tygla mina känslor. :angel::p
 
Ja, ibland lutar jag åt det hållet, men samtidigt känns det konstigt att han ska ta "min fight". Känns som att det bara blir konstigt att han ska förklara för henne hur jag känner och hur jag mår. Jag tror att mycket som gör att det har börjat skava oss emellan är att det känns som att det är en tävling vem han har det bäst med. Det är ju inte så hon menar det, hon vill bara försäkra mig om att han har det bra med henne och det VET jag att han har, annars skulle han ju inte vara med mig. Men det blir så fel när hon kan säga saker som "nej mamma, jag vill inte pussas nu, nu vill jag leka med farmor" (dvs talandes för sonen) när han faktiskt inte vill pussa mig och mitt hjärta håller på går i tusen bitar för att jag ska vara ifrån honom en hel dag och har dåligt samvete för det. Då gör en sån kommentar ont, även om hon inte alls menar något illa med det och även om anledningen till att den gör ont inte har med henne att göra egentligen alls. Jag har dock tagit upp det och att jag blir ledsen när hon säger så och då blev hon jätteledsen och grät men efter det har hon inte gjort det mer. Så jag tror på att prata själv, men bara lyfta det som faktiskt gör mig ledsen/arg/orolig på riktigt och inte ta upp saker i förebyggande syfte.


Jag irriterade min svardotter en hel del ett tag nar hon lamnade sin dotter har och lillan borjade for forsta gangerna visa att hon inte gillade att mamma gick. Jag (efter 3 egna barn och ett oandligt antal "andras barn") satte genast igang att avleda ... nar mamma nastan njot av att barnet visade att hon ville vara med mamma. Svardottern blev riktigt sur pa mig ett par ganger ... anda tills lillan grat efter farmor nar mamma satte henne i bilen.
Jag avledde glatt igen (men visst kandes det bra for hjartat :love:) och tog flera steg tillbaka medan jag sa till svardottern att Lillan var trottare an jag trott. Efter det har det aldrig varit nagra problem. Lillan skriker av gladje och kommer och kastar sig i min famn nar hon kommer hit eller jag dit ... Och hon skriker igen av gladje nar mamma och pappa kommer :heart och Svardottern har helt tappat kanslan av "tavling" mellan oss.
 
Jag tror också stenhårt på att barnen måste få bygga sina egna relationer men det förhindrar tyvärr inte att jag ofta tycker att mitt sätt skulle vara bättre i en given situation (bezzerwizzer-tendenser sitter tyvärr hårt..).

För att ha lättare att släppa det och inte lägga mig i brukar jag tänka på min kompis som många gånger berättat om hur positivt hon upplevde det som barn när hennes farmor kunde se en annan sida av henne och tolka henne annorlunda än vad hennes föräldrar gjorde. Nu är ditt barn fortfarande litet men mycket i relationer är ju en personlighetsfråga, och jag tänker att vissa delar av barnets personlighet och behov kommer klicka bra med dig och dina övertygelser medan andra delar klickar bättre med andra. Med det i åtanke blir det lätt att fokusera på hur fint de är att mitt barn har flera anknytningspersonen och kan finna tröst eller glädje hos olika, beroende på vilket behov hen har just då. Och om alla skulle göra och tänka lika i sin relation till barnet skulle den möjligheten gå förlorad.
Så bra skrivet tycker jag!

@Sofie_B Jag tänker att det blir en ansträngd relation av att farmor måste tänka i detalj på hur hon uttrycker sig för att du inte ska ta illa upp. Tror inte det precis gynnar en öppen och avspänd kommunikation.

Hoppas att det känns bättre för dig snart! Känner igen känslorna från när jag var nybliven mamma!
 
Ja, ibland lutar jag åt det hållet, men samtidigt känns det konstigt att han ska ta "min fight". Känns som att det bara blir konstigt att han ska förklara för henne hur jag känner och hur jag mår. Jag tror att mycket som gör att det har börjat skava oss emellan är att det känns som att det är en tävling vem han har det bäst med. Det är ju inte så hon menar det, hon vill bara försäkra mig om att han har det bra med henne och det VET jag att han har, annars skulle han ju inte vara med mig. Men det blir så fel när hon kan säga saker som "nej mamma, jag vill inte pussas nu, nu vill jag leka med farmor" (dvs talandes för sonen) när han faktiskt inte vill pussa mig och mitt hjärta håller på går i tusen bitar för att jag ska vara ifrån honom en hel dag och har dåligt samvete för det. Då gör en sån kommentar ont, även om hon inte alls menar något illa med det och även om anledningen till att den gör ont inte har med henne att göra egentligen alls. Jag har dock tagit upp det och att jag blir ledsen när hon säger så och då blev hon jätteledsen och grät men efter det har hon inte gjort det mer. Så jag tror på att prata själv, men bara lyfta det som faktiskt gör mig ledsen/arg/orolig på riktigt och inte ta upp saker i förebyggande syfte.
Men det är väl inte alls konstigt att barnets pappa pratar med farmor om hur ni vill att saker ska funka kring barnet?
Han behöver ju inte säga ”sofie_b vill inte att du...” utan han borde väl kunna ta dessa diskussioner från sitt eget perspektiv?
”Jag vill inte att du...”

Likaså kan väl han lyfta om farmor beter sig märkligt mot dig.
 
Ja, ibland lutar jag åt det hållet, men samtidigt känns det konstigt att han ska ta "min fight". Känns som att det bara blir konstigt att han ska förklara för henne hur jag känner och hur jag mår. Jag tror att mycket som gör att det har börjat skava oss emellan är att det känns som att det är en tävling vem han har det bäst med. Det är ju inte så hon menar det, hon vill bara försäkra mig om att han har det bra med henne och det VET jag att han har, annars skulle han ju inte vara med mig. Men det blir så fel när hon kan säga saker som "nej mamma, jag vill inte pussas nu, nu vill jag leka med farmor" (dvs talandes för sonen) när han faktiskt inte vill pussa mig och mitt hjärta håller på går i tusen bitar för att jag ska vara ifrån honom en hel dag och har dåligt samvete för det. Då gör en sån kommentar ont, även om hon inte alls menar något illa med det och även om anledningen till att den gör ont inte har med henne att göra egentligen alls. Jag har dock tagit upp det och att jag blir ledsen när hon säger så och då blev hon jätteledsen och grät men efter det har hon inte gjort det mer. Så jag tror på att prata själv, men bara lyfta det som faktiskt gör mig ledsen/arg/orolig på riktigt och inte ta upp saker i förebyggande syfte.
För mig framstår det som att du har rätt mycket svartsjuka och kontrollkänslor kring bebisen.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hejsan! Kände att jag ville gå med i tråden, även fast vi inte börjat försöka än. Vi tänkte börja försöka i juni om det går som det...
2
Svar
22
· Visningar
1 578
Senast: orkide
·
Övr. Barn Vi tillbringar emellanåt en del tid tillsammans med barnens två kusiner och deras föräldrar. När vi gör det blir det uppenbart att vi...
2
Svar
23
· Visningar
2 246
Övr. Barn "ALLA spelar Fortnite!" Ja, enligt min 8 åring iaf. Efter att ha frågat runt bland vänner och barnens kompisar så verkar det gälla...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
3 790
Senast: Mirtai
·
Småbarn Att små barn sover dåligt vet vi ju alla. Det går i perioder. Men nu har lillebror, 13 månader, sovit dåligt i sju månader. Minst ett...
Svar
7
· Visningar
542

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Jättehungrig katt
  • Kattbilder #9
  • Hundrädda

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp