Hur hantera känslor kring farmor/gränsdragning

Sofie_B

Trådstartare
Hej Buke! Hoppas att ni har lite klok input att komma med, jag känner att jag nog bara måste stöta och blöta det här ett par varv och få lite olika infallsvinklar på det hela.

Vi har i familjen tre barn, en 12-åring, en 10-åring och en 1-åring. Jag är egenföretagare och mannen har en chefstjänst som är svår att vara helt föräldraledig ifrån, vilket har lett till att vi båda har jobbat delvis under 1-åringens liv. Detta har löst sig jättesmidigt då vi har en väldigt närvarande farmor som han älskar och som gärna är med honom. Jag skulle dock kunna vara helt föräldraledig, men inte utan att det skulle drabba företagen och i förlängningen även oss ekonomiskt (i större utsträckning är att jag "bara" får fp istället för lön). Så det är inte optimalt, men skulle absolut fungera.

Så, det var lite bakgrunden. Nu till problemet. Såhär långt har det fungerat fantastiskt bra med farmor, hon är jättebra med bebis och han älskar henne. Nu börjar han dock bli lite äldre och nya sidor börjar visa sig och det börjar uppstå "situationer" som behöver hanteras. Jag lägger oerhört mycket tid på att läsa på och informera mig om barnpsykologi/-uppfostran och diskuterar mycket med min man. Vi är väldigt samstämmiga och delar samma filosofi, vilket är jätteskönt. Farmor är dock dels av en annan skola men framförallt av en annan personlighet. Hon tar mycket som kritik även om det inte alls är det.

Ett exempel är det som hände imorse. Vår bebis har senaste veckan börjat bitas och nypas, mycket (inte med mig och pappa, men med bröderna och farmor). Han är som sagt bara 1-år och av vad jag har kunnat läsa mig till så är rätt sätt att hantera det att fånga upp hans hand, att bestämt men inte skarpt säga "nej, inte så. Klappa fint." och visa hur han ska göra. Om han fortsätter så säga "när du gör så gör det ont, då får du inte vara i min famn" och sätta ner honom. När han vill komma upp igen göra samma sak igen, om beteendet fortsätter. Imorse sa jag bara till henne att vi har märkt ett beteende hos John som inte är önskvärt, vi har läst på och pratat ihop oss och vi vill hantera det såhär. Hon säger då att han har gjort så mycket med henne men att hon bara säger till ordentligt att så får man inte göra och att han då förstår för han blir ledsen. Jag, som då vill informera om vad jag har tillgodogjort mig utifrån det jag läst, säger att jag inte tror på det som metod då han förstår att man blir arg men inte direkt varför, att han är för liten för att förstå att det han gör gör ont och att han inte gör det med någon baktanke utan det är en spontan handling. Det känns inte som att hon kan ta det till sig utan fastnar i att hennes sätt fungerar bra och jag fastnar i att vi inte vill gå den vägen och gärna vill ha gehör för att vi vill testa vår variant.

Nu är det här inte ett sånt allvarligt exempel, jag tror inte att det är hela världen att göra som hon gör, men själva kommunikationsproblematiken kan jag se skulle kunna leda till stora bekymmer i framtiden. Jag tycker inte att hon är särskilt pedagogisk med dom större barnen och vill helst inte att hon bemöter John så, i vart fall inte om hon ska ha honom så mycket som hon har nu (tre dagar i veckan), då får hon för stort inflytande över hans uppfostran känner jag. Samtidigt inser jag att jag inte kan förändra en annan människa och jag inser att jag måste släppa lite på mitt kontrollbehov. Alla behöver inte göra precis som jag tror är bäst, då kommer jag hamna i en ständig konflikt med förskolepedagoger och lärare i framtiden.

Frågan är vart man drar gränsen? Ska jag försöka prata med henne, få henne att acceptera hur vi vill att man gör oavsett om hon tycker att det är rätt eller fel? Ska jag bara svälja känslorna och tänka att hon får göra som hon vill? Risken är då att det till slut landar i att jag tycker att det blir så galet att jag inte vill att hon ska ha honom, något som skulle bli en stor sorg både för John och för farmor. Eller ska jag begränsa tiden redan nu i och med att vi inte delar samma filosofi?

Tycker sånt här är så svårt.. vart drar man gränsen? Hur mycket kan man detaljstyra vad andra säger/gör kring ens barn?

Hoppas att ni förstår lite vad jag menar, även om jag skriver lite rörigt. Är som sagt inte helt klar med hur jag känner/undrar själv, men det ger mig mycket att bolla längs med vägen.
 
Antingen får hon sköta det på sitt sätt eller så får ni välja annan omsorg. Självklart kan du förklara för henne hur ni vill ha men inte kräva att hon gör så. Precis som det kommer vara på dagis och i skola.

Tack för svar! Jag förstår ju att det blir svårt och inte bra att detaljstyra, men vart drar man gränsen liksom? Jag är alltid öppen för att någon annan kan vara av en annan filosofi och har mer än gärna en diskussion om det, men nu känns det inte som att det är där skon klämmer utan att det blir lite prestige i det och när det hamnar där känns det bara som att det finns förlorare.

Sååå svårt. Jag känner ju så starkt för allting kring barnen, men samtidigt så blir det kanske inte bra eller hållbart i längden.
 
Jag skulle säga att frågan om var man drar gränsen för mig INTE kan handla om vad du "tillåter" resp "förbjuder" farmor att göra. Hon är hon och hennes och bebis relation är deras. Om du inte litar på henne som barnvakt, får du hitta en annan barnvakt, som du litar på.
 
Jag tror att farmor gör så gott hon kan! Barnet kommer alltid möta olika personligheter och tillvägasätt, det i sig är inget man kan ”skydda” barnet ifrån.

Ja, det tror definitivt jag också, annars skulle hon såklart inte få vara med honom. :) Men det är svårt vart man ska dra gränsen, vad man ska blanda sig i, när är dom tillräckligt stora för att lära sig att olika regler/förhållningssätt gäller med olika personer osv?
 
Sen tycker JAG att det är lite överambitiöst att ha så mycket idéer om korrekt barnuppfostran att ingen annan, i princip, kan ta hand om ens barn. Barnet behöver ju också lära sig att livet inte är en pedagogisk skyddad verkstad.

Ja, men nu var ju det att dra lite väl stora slutsatser på det jag skrev. :) Jag skrev väl ingenstans att jag har så mycket idéer om ämnet att ingen annan i princip kan ta hand om mitt barn? Jag säger att det krockar med farmors sätt att vara och förhålla sig och jag kan se att det skulle kunna uppstå samma situation med vissa lärare och pedagoger i framtiden.

Jo, men måste det vara så svart och vitt? Att antingen köper man allt någon gör/säger/tycker, eller också blir det nolltolerans? Att antingen duger någon fullt ut eller så duger den inte alls? Det kanske måste vara det, det vet jag inte utan nu vill jag bara resonera kring frågan. Men tänker att om jag/vi skulle landa i att nej, vi har nog för olika synsätt jämfört med farmor så vi väljer att lösa det på annat sätt så skulle det vara en väldigt stor förlust för både barnet och farmor och hon skulle nog känna sig väldigt berövad på möjlighet att ändra sig/hantera situationen annorlunda. Det är ju ingenting hon har gjort hittills som är så allvarligt att jag tycker att det är skadligt för honom att vistas kring farmor, däremot vill jag gärna att han, av sina anknytningspersoner, ska bemötas på ett visst sätt som hon inte alltid representerar (inte av illvilja utan av otanksamhet) och skulle vilja göra henne uppmärksam på det.

Men, som sagt - jag har startat den här tråden för att jag känner mig mycket tveksam kring hur mycket jag kan "klampa" in. Känner bara att det är så svårt med en sån liten, för han kan ju varken välja själv eller ge uttryck för dom känslor och funderingar som väcks. 12-åringen t.ex. kan ofta prata om hur farmor är, vad hon säger och gör olika mot hans föräldrar och hur det får honom att känna. Han har ju dock en helt annan förståelse för att människor är olika individer med olika sätt att vara och reagera än vad en 1-åring har. Förstår du lite hur jag tänker? Jag tänker att ju yngre barn, ju mer skyddad verkstad. Ju äldre barn - ju större och vidare värld och ju större förståelse för att det finns olikheter av alla dess slag. Säger dock inte att det behöver vara rätt, men det är så jag känner.
 
Ja, det tror definitivt jag också, annars skulle hon såklart inte få vara med honom. :) Men det är svårt vart man ska dra gränsen, vad man ska blanda sig i, när är dom tillräckligt stora för att lära sig att olika regler/förhållningssätt gäller med olika personer osv?
Lära sig olika regler har jag inte märkt att det skulle vara några problem. De får ju ofta olika regler och rutiner ex på förskola och hemma också.

Spontant hade jag dragit gränsen var jag tror barnen riskerar att ta skada. Tänker tex på inställningar kring "boys will be boys", barnens vilja inte räknas eller att de mår bra av att gråta. Man kan såklart diskutera mindre saker men där hade jag begränsat umgänget om jag inte fick gehör. Måste vara svårt att passa någons barn så mycket om man inte kan göra delvis på sitt sätt också.
 
Nu har jag inte barn och noll erfarenhet förutom det faktum att jag inte känner er så du behöver inte lyssna på mig ;)
Men jag tänker att det inte finns någon perfekt uppfostran av ett barn, även om man försöker göra så gott man kan. Dvs alla barn kommer att råka på liknande uppfostran som kanske inte är det bästa sättet i en situation. Ingen får en perfekt uppväxt. Jag tror inte att ditt barn kommer att ta skada av exemplet du tog upp. Om det skulle senare dyka upp något som är mera avgörande eller känns mera viktigt för dig som du inte gillar hos farmor så får du ta det då. Just nu verkar det vara i grå-zonen för dig så att säga?

Tillägg: Hon uppfostrade ju trots allt pappa som inte blev så illa? ;) (sagt med humor)
 
Ja, det tror definitivt jag också, annars skulle hon såklart inte få vara med honom. :) Men det är svårt vart man ska dra gränsen, vad man ska blanda sig i, när är dom tillräckligt stora för att lära sig att olika regler/förhållningssätt gäller med olika personer osv?
Det lär dom sig snabbt, våra barn vet precis vem de ska fråga om saker och ting. De är 2,5 och 4 år gamla.
Om de skulle fråga om en kaka innan maten:
Mamma (jag): Nja, ni kan få en efter maten.
Pappa: Absolut inte!
Mormor: Javisst!
Farmor: Vill bi ha två?

Min poäng är att barnet kommer mötas av olika värderingar och förhållningssätt genom hela livet och jag tror man gör barnet en björntjänst om man skyddar dem mot det.
Om ditt barn inte far illa till (vilket det inte gör vad jag kan läsa mig till) så låt farmor hållas. Det är deras relation och du och barnet har en annan relation.
 
Ja, men nu var ju det att dra lite väl stora slutsatser på det jag skrev. :) Jag skrev väl ingenstans att jag har så mycket idéer om ämnet att ingen annan i princip kan ta hand om mitt barn? Jag säger att det krockar med farmors sätt att vara och förhålla sig och jag kan se att det skulle kunna uppstå samma situation med vissa lärare och pedagoger i framtiden.

Jo, men måste det vara så svart och vitt? Att antingen köper man allt någon gör/säger/tycker, eller också blir det nolltolerans? Att antingen duger någon fullt ut eller så duger den inte alls? Det kanske måste vara det, det vet jag inte utan nu vill jag bara resonera kring frågan. Men tänker att om jag/vi skulle landa i att nej, vi har nog för olika synsätt jämfört med farmor så vi väljer att lösa det på annat sätt så skulle det vara en väldigt stor förlust för både barnet och farmor och hon skulle nog känna sig väldigt berövad på möjlighet att ändra sig/hantera situationen annorlunda. Det är ju ingenting hon har gjort hittills som är så allvarligt att jag tycker att det är skadligt för honom att vistas kring farmor, däremot vill jag gärna att han, av sina anknytningspersoner, ska bemötas på ett visst sätt som hon inte alltid representerar (inte av illvilja utan av otanksamhet) och skulle vilja göra henne uppmärksam på det.

Men, som sagt - jag har startat den här tråden för att jag känner mig mycket tveksam kring hur mycket jag kan "klampa" in. Känner bara att det är så svårt med en sån liten, för han kan ju varken välja själv eller ge uttryck för dom känslor och funderingar som väcks. 12-åringen t.ex. kan ofta prata om hur farmor är, vad hon säger och gör olika mot hans föräldrar och hur det får honom att känna. Han har ju dock en helt annan förståelse för att människor är olika individer med olika sätt att vara och reagera än vad en 1-åring har. Förstår du lite hur jag tänker? Jag tänker att ju yngre barn, ju mer skyddad verkstad. Ju äldre barn - ju större och vidare värld och ju större förståelse för att det finns olikheter av alla dess slag. Säger dock inte att det behöver vara rätt, men det är så jag känner.
Jag tänker snarare att de allra flesta duger tillräckligt bra. Och för mig låter det som att farmor ingår i den gruppen.

Det jag säger är att jag inte tycker att man bör gå in och styra andras sätt att relatera. Inte ens när den ena parten i relationen är din lilla unge. Om man verkligen tycker att man behöver gå in och styra, då skulle jag hellre se att man inte lät dem umgås på egen hand (i samma omfattning).
 
Ja, det tror definitivt jag också, annars skulle hon såklart inte få vara med honom. :) Men det är svårt vart man ska dra gränsen, vad man ska blanda sig i, när är dom tillräckligt stora för att lära sig att olika regler/förhållningssätt gäller med olika personer osv?
Det är just det jag inte tycker är svårt. Man ska inte blanda sig i. Och jag tror inte en sekund på att barn behöver att vuxna gör likadant (jag vill helst inte kalla det "regler", det är ett gräsligt ord), snarare tvärtom.
 
Vi har också barnvakt av farmor/farfar eller mormor/morfar ganska ofta och jag lägger mig faktiskt inte i alls hur de gör när de säger till vårt barn. Jag litar på dem och att de aldrig skulle göra något som är direkt skadligt för barnet i längden. Jag och barnets far har också olika åsikter kring en del saker och även där är vår inställning att pappa gör vissa saker som fungerar för honom, jag gör andra saker som fungerar för mig. Jag skulle nog inte se situationen du beskriver som ett problem, men så har jag heller ingen särskild "uppfostringsstrategi" utan tar det mest som det kommer. Jag är mer petig med mina hästar gällande hantering, ärligt talat :p
 
Senast ändrad:
Hej Buke! Hoppas att ni har lite klok input att komma med, jag känner att jag nog bara måste stöta och blöta det här ett par varv och få lite olika infallsvinklar på det hela.

Vi har i familjen tre barn, en 12-åring, en 10-åring och en 1-åring. Jag är egenföretagare och mannen har en chefstjänst som är svår att vara helt föräldraledig ifrån, vilket har lett till att vi båda har jobbat delvis under 1-åringens liv. Detta har löst sig jättesmidigt då vi har en väldigt närvarande farmor som han älskar och som gärna är med honom. Jag skulle dock kunna vara helt föräldraledig, men inte utan att det skulle drabba företagen och i förlängningen även oss ekonomiskt (i större utsträckning är att jag "bara" får fp istället för lön). Så det är inte optimalt, men skulle absolut fungera.

Så, det var lite bakgrunden. Nu till problemet. Såhär långt har det fungerat fantastiskt bra med farmor, hon är jättebra med bebis och han älskar henne. Nu börjar han dock bli lite äldre och nya sidor börjar visa sig och det börjar uppstå "situationer" som behöver hanteras. Jag lägger oerhört mycket tid på att läsa på och informera mig om barnpsykologi/-uppfostran och diskuterar mycket med min man. Vi är väldigt samstämmiga och delar samma filosofi, vilket är jätteskönt. Farmor är dock dels av en annan skola men framförallt av en annan personlighet. Hon tar mycket som kritik även om det inte alls är det.

Ett exempel är det som hände imorse. Vår bebis har senaste veckan börjat bitas och nypas, mycket (inte med mig och pappa, men med bröderna och farmor). Han är som sagt bara 1-år och av vad jag har kunnat läsa mig till så är rätt sätt att hantera det att fånga upp hans hand, att bestämt men inte skarpt säga "nej, inte så. Klappa fint." och visa hur han ska göra. Om han fortsätter så säga "när du gör så gör det ont, då får du inte vara i min famn" och sätta ner honom. När han vill komma upp igen göra samma sak igen, om beteendet fortsätter. Imorse sa jag bara till henne att vi har märkt ett beteende hos John som inte är önskvärt, vi har läst på och pratat ihop oss och vi vill hantera det såhär. Hon säger då att han har gjort så mycket med henne men att hon bara säger till ordentligt att så får man inte göra och att han då förstår för han blir ledsen. Jag, som då vill informera om vad jag har tillgodogjort mig utifrån det jag läst, säger att jag inte tror på det som metod då han förstår att man blir arg men inte direkt varför, att han är för liten för att förstå att det han gör gör ont och att han inte gör det med någon baktanke utan det är en spontan handling. Det känns inte som att hon kan ta det till sig utan fastnar i att hennes sätt fungerar bra och jag fastnar i att vi inte vill gå den vägen och gärna vill ha gehör för att vi vill testa vår variant.

Nu är det här inte ett sånt allvarligt exempel, jag tror inte att det är hela världen att göra som hon gör, men själva kommunikationsproblematiken kan jag se skulle kunna leda till stora bekymmer i framtiden. Jag tycker inte att hon är särskilt pedagogisk med dom större barnen och vill helst inte att hon bemöter John så, i vart fall inte om hon ska ha honom så mycket som hon har nu (tre dagar i veckan), då får hon för stort inflytande över hans uppfostran känner jag. Samtidigt inser jag att jag inte kan förändra en annan människa och jag inser att jag måste släppa lite på mitt kontrollbehov. Alla behöver inte göra precis som jag tror är bäst, då kommer jag hamna i en ständig konflikt med förskolepedagoger och lärare i framtiden.

Frågan är vart man drar gränsen? Ska jag försöka prata med henne, få henne att acceptera hur vi vill att man gör oavsett om hon tycker att det är rätt eller fel? Ska jag bara svälja känslorna och tänka att hon får göra som hon vill? Risken är då att det till slut landar i att jag tycker att det blir så galet att jag inte vill att hon ska ha honom, något som skulle bli en stor sorg både för John och för farmor. Eller ska jag begränsa tiden redan nu i och med att vi inte delar samma filosofi?

Tycker sånt här är så svårt.. vart drar man gränsen? Hur mycket kan man detaljstyra vad andra säger/gör kring ens barn?

Hoppas att ni förstår lite vad jag menar, även om jag skriver lite rörigt. Är som sagt inte helt klar med hur jag känner/undrar själv, men det ger mig mycket att bolla längs med vägen.
Håller med övriga. Ser inget problematiskt i situationen med farmor som du beskriver den. Jag tror du behöver lita på att hon gör så gott hon kan och att hon antagligen inte kommer ”förstöra” erat barn. Kan du inte det kan de nog inte umgås i den utsträckning de gör...

Sen vet jag allt om hur frustrerande det kan vara att se andra umgås med ens barn på andra sätt än en själv skulle göra. Mina barns farmor gör mig galen rätt ofta, men brukar andas djupt och lämna det okomentetat då jag inte tror för mycket socker, lek med maten, whatever allvarligt kommer skada mitt barn :)
 
Näe, jag tycker nog inte att man kan "uppfostra"/detaljstyra farmor och dennes relation till barnet och förhållningssätt till såna här frågor. Utan man får nog köpa hur hon är och gör med barnet - eller begränsa umgänget genom att välja en annan omsorgsform, om man tycker det är såpass allvarligt att man vill det. Det beror förstås lite på vad det handlar om också, jag utgår från ditt exempel, om det ligger på den nivån.
 
Lära sig olika regler har jag inte märkt att det skulle vara några problem. De får ju ofta olika regler och rutiner ex på förskola och hemma också.

Spontant hade jag dragit gränsen var jag tror barnen riskerar att ta skada. Tänker tex på inställningar kring "boys will be boys", barnens vilja inte räknas eller att de mår bra av att gråta. Man kan såklart diskutera mindre saker men där hade jag begränsat umgänget om jag inte fick gehör. Måste vara svårt att passa någons barn så mycket om man inte kan göra delvis på sitt sätt också.

Ja, jag håller helt med. Det som oroar mig just nu är att vi inte riktigt kan prata konstruktivt kring saker med bebis utan att hon fastnar i att allt fungerar så bra för henne. Hon är liksom livrädd att jag ska tro att det inte fungerar optimalt och då begränsa umgänget, men det blir kontraproduktivt för mig för det gör att jag tappar i tillit när det känns som att man inte kan prata öppet och ärligt kring saker som fungerar mindre bra. Som att han nyps t.ex. Det visade sig för oss i stor utsträckning först igår, men när jag lyfte det har hon vetat om det längre. För mig känns det naturligt att hon skulle lyfta det och att vi skulle prata om det, men det verkar inte naturligt för henne.

Om vi ponerar att bebis skulle ramla och slå huvudet till exempel, men att hon gör bedömningen att han är OK så tror jag inte att hon skulle säga något, även om det kan vara bra för oss att veta så att vi kan hålla koll på hur han mår även senare under dagen. Detta skulle hon då undanhålla för att jag inte ska vara rädd att hon är ouppmärksam när hon har honom, men jag skulle aldrig döma henne för vad som händer om det inte var något hon gjort med uppsåt. Gudarna ska veta att jag försöker ha koll på honom men ändå är det med mig han slår sig mest.. Saker och ting händer med dom små och det hör ju livet till. :)
 
Jag tror att farmors metod nog fungerar ypperligt för att få en unge att sluta nypas. För jag utgår ifrån att hon bara säger till strängt.

Ja, problemet med nypandet är framförallt att han nyper sina bröder, som inte riktigt kan behärska sig utan till slut ryter i och tar hårt i honom, varpå han blir rädd. Med farmor är jag inte orolig att det ska eskalera på samma sätt, men jag tror att han kanske snabbare slutar med beteendet om han blir konsekvent bemött. Vet dock inte, kanske spelar det farmor gör med honom absolut ingen roll för vad/hur han agerar med bröderna.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hejsan! Kände att jag ville gå med i tråden, även fast vi inte börjat försöka än. Vi tänkte börja försöka i juni om det går som det...
2
Svar
22
· Visningar
1 449
Senast: orkide
·
Övr. Barn "ALLA spelar Fortnite!" Ja, enligt min 8 åring iaf. Efter att ha frågat runt bland vänner och barnens kompisar så verkar det gälla...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
3 529
Senast: Mirtai
·
Småbarn Att små barn sover dåligt vet vi ju alla. Det går i perioder. Men nu har lillebror, 13 månader, sovit dåligt i sju månader. Minst ett...
Svar
7
· Visningar
481
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Känns skitjobbigt att främmande personer ska komma hit och se mitt kaos men jag får väl säga att jag är mitt i en storstädning eller...
Svar
6
· Visningar
709
Senast: Rosett
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Kattsnack 10
  • Valp 2023 -den andra

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp