Hur hanterar man folk som hittar på egna fakta?

Kenya

Trådstartare
Alla har säkert stött på folk som har lite väl livlig fantasi. Som påstår de mest fantastiska saker, men när man blir intresserad och ställer fler frågor blir det uppenbart att de bara hittar på.

Nu menar jag inte folk som ljuger om sig själva för att ställa sig i bättre dager eller manipulera omgivningen, utan folk som presenterar fakta om olika företeelser, som om det vore sant men utan att kunna hänvisa varken till rimlig källa eller egen erfarenhet.

Jag har kommit fram till att det socialt smidigaste vore att låtsas svälja allt se säger och byta ämne vid tillfälle.

Men jag har jättesvårt för att låtsas på det sättet. Blir så lätt att jag ställer för intresserade frågor (passiv-aggressivt?) eller råkar avslöja att jag inte tror på dem.

Folk som håller på så där har väl ofta sociala problem av nått slag så jag vill inte vara nedlåtande i onödan. Men vad göööööör man?

(Ps: menar folk som man stöter på, vänners vänner el dyl. Skulle jag mot förmodan bli nära vän med en sådan hade 100% ärlighet från min sida varit enda vägen..)
 
Jag hade nog undvikt en konversation med personen. Kanske sagt nåt om att det där tror jag inte ett dugg på om jag var på det humöret och sen gått därifrån eller börjat prata med någon annan istället.
 
Jag tycker det är rätt ointressant att diskutera med människor utan insikter (självinsikt så väl som hur världen fungerar), så jag försöker att undvika dylika personer. Helt enkelt slippa hantera dem. Jag brukar numera avfärda dem snabbast möjligt, just för att det är slöseri med min (dyrbara) energi.

På ett djupare plan vill jag inte mata den vargen, d v s jag vill inte ge uppmärksamhet (belöning) för ett sådant beteende.
 
Bra vettiga svar hittills!
Även det om att inte vilja mata vargen.
Men är det så enkelt alltid?

Om det är stallägarens dotter, syrrans nya kille eller en person i ett grupparbete i skolan?
En god väns gamla bästis från förr som följer med på en middag, en person i ett samåkningsgäng.. eller rent av en person som är kul och trevlig, och i övrigt bidrar till god stämmning i gruppen?

Bästa exemplet är kanske syrrans nya kille på morsdagmiddag hos mamma.

Är det bara bita ihop, stirra i taket och lida som gäller?
 
Bra vettiga svar hittills!
Även det om att inte vilja mata vargen.
Men är det så enkelt alltid?

Om det är stallägarens dotter, syrrans nya kille eller en person i ett grupparbete i skolan?
En god väns gamla bästis från förr som följer med på en middag, en person i ett samåkningsgäng.. eller rent av en person som är kul och trevlig, och i övrigt bidrar till god stämmning i gruppen?

Bästa exemplet är kanske syrrans nya kille på morsdagmiddag hos mamma.

Är det bara bita ihop, stirra i taket och lida som gäller?

Beror på. Vissa ger jag ren fakta och tar dom inte till sig det så säger jag bara skit i det då och pratar inte mer. Andra som jag vet inte är nån ide att ens fundera på att försöka rätta brukar jag antingen ignorera eller försöka byta ämne
 
Alla har säkert stött på folk som har lite väl livlig fantasi. Som påstår de mest fantastiska saker, men när man blir intresserad och ställer fler frågor blir det uppenbart att de bara hittar på.

Nu menar jag inte folk som ljuger om sig själva för att ställa sig i bättre dager eller manipulera omgivningen, utan folk som presenterar fakta om olika företeelser, som om det vore sant men utan att kunna hänvisa varken till rimlig källa eller egen erfarenhet.

Jag har kommit fram till att det socialt smidigaste vore att låtsas svälja allt se säger och byta ämne vid tillfälle.

Men jag har jättesvårt för att låtsas på det sättet. Blir så lätt att jag ställer för intresserade frågor (passiv-aggressivt?) eller råkar avslöja att jag inte tror på dem.

Folk som håller på så där har väl ofta sociala problem av nått slag så jag vill inte vara nedlåtande i onödan. Men vad göööööör man?

(Ps: menar folk som man stöter på, vänners vänner el dyl. Skulle jag mot förmodan bli nära vän med en sådan hade 100% ärlighet från min sida varit enda vägen..)

Räcker att visa att du vet mer än dem. Då blir de tysta eftersom de förstår att du avslöjat dem.
 
Åååh hatar det! Jag har en par såna på jobbet. Jag brukar inte kunna hålla mig. Men jag blir knäpp.

En viktig fakta som en av personerna presenterat:
Om du inte kissar då du är nödig så absorberar kroppen upp allt kiss igen.

Ringer man nödcentralen från krog X så skickar de alltid med en hjärtläkare I ambulansen för det är så många förgiftningar där.

Resten har jag förträngt.
 
Dem jag träffat som är som ts beskriver har saknat självinsikt. Dvs det hjälper inte att visa att man avslöjat dem, för dem lurar sig själva och tror på det dem säger fullt ut.

Säger inte att precis alla är så, men dem jag träffat på ljuger inte medvetet

Då är det bara att acceptera. Men säg emot.
 
Då är det bara att acceptera. Men säg emot.
Beror ju väldigt mycket på vad det är personen överdriver. Är det något på jobbet som påverkar blir det ju en helt annan sak än någon som säger att hens häst har hoppat 165cm, när det egentligen var 140cm. Jag säger inte emot vid andra exemplet, vill personen tro det får den väl göra det.
 
Beror ju väldigt mycket på vad det är personen överdriver. Är det något på jobbet som påverkar blir det ju en helt annan sak än någon som säger att hens häst har hoppat 165cm, när det egentligen var 140cm. Jag säger inte emot vid andra exemplet, vill personen tro det får den väl göra det.

Ja, för det spelar ingen roll. Tänkte mer på samhällsfrågor eller då det rör andra personer.

Men i sistnämnda fallet brukar det vara effektivast att säga något positivt om personen som omtalas.
 
Dem jag träffat som är som ts beskriver har saknat självinsikt. Dvs det hjälper inte att visa att man avslöjat dem, för dem lurar sig själva och tror på det dem säger fullt ut.

Säger inte att precis alla är så, men dem jag träffat på ljuger inte medvetet

Precis. Jag syftar på situationer där personen inte menar något illa och där det bara pajar stämningen om jag svarar nedlåtande.

Om en person är på min egen våglängd debattmässigt så låter jag dem inte komma undan! Uppskattar även när de ifrågasätter mina uttalanden, kul när jag kan motivera dem men även kul när det slutar med att jag får erkänna att jag blivit påkommen med att snacka utan att använda hjärnan.

Jag och de flesta av mina vänner tycker att det är roligt och stimulerande att det krävs en viss nivå på diskussionen.

Men om någon påstår att kroppen absorberar kisset om man inte kissar kan man liksom inte argumentera emot utan att det blir elakt...
 
Alla har säkert stött på folk som har lite väl livlig fantasi. Som påstår de mest fantastiska saker, men när man blir intresserad och ställer fler frågor blir det uppenbart att de bara hittar på.

Nu menar jag inte folk som ljuger om sig själva för att ställa sig i bättre dager eller manipulera omgivningen, utan folk som presenterar fakta om olika företeelser, som om det vore sant men utan att kunna hänvisa varken till rimlig källa eller egen erfarenhet.

Jag har kommit fram till att det socialt smidigaste vore att låtsas svälja allt se säger och byta ämne vid tillfälle.

Men jag har jättesvårt för att låtsas på det sättet. Blir så lätt att jag ställer för intresserade frågor (passiv-aggressivt?) eller råkar avslöja att jag inte tror på dem.

Folk som håller på så där har väl ofta sociala problem av nått slag så jag vill inte vara nedlåtande i onödan. Men vad göööööör man?

(Ps: menar folk som man stöter på, vänners vänner el dyl. Skulle jag mot förmodan bli nära vän med en sådan hade 100% ärlighet från min sida varit enda vägen..)

Jag tror det bästa är att ifrågasätta typ ”Fast det där stämmer inte ” osv
Annars tar det inte slut.

Om det är någon man vet att man slipper träffa fler gånger och orken tryter, kan man lämna eller ignorera.

Svårare om nån bara utelämnar eller skarvar litegrann. Normalt umgänge ska inte behöva vara som en disputation.
 
Min svärfar är sån. Allt han säger, säger han med ett självklart "det är si och så" när han kan ha hur fel som helst. Vissa gånger håller jag käften andra gånger kan jag inte låta bli att tala om för honom att han har fel. Dessutom har han på senare tid (ja eller innan Corona) lagt sig till med att han pratar och man replikerar men jag tror fan han stänger av hörapparaten - jag tror han bara vill ha sitt sagt - helt ointresserad av dialog
 
Men i sistnämnda fallet brukar det vara effektivast att säga något positivt om personen som omtalas.
Jag ser inte vad det skulle vara bra för i längden. Även om personen säkert blir glad så kan hen veta att jag inte har något intresse av det hen säger. Dvs jag svarar inte speciellt mycket, utan mer "okej". Även om personen inte inser att hen överdriver så kan hen kanske inse att jag inte är intresserad av berättelser om vad som hände för fem år sedan, men jag tittar gärna på när personen rider om det händer i nutid.
 
Svårare om nån bara utelämnar eller skarvar litegrann. Normalt umgänge ska inte behöva vara som en disputation.

Bra uttryckt med sista meningen. Håller med.

Jag är 100% fine med vita lögner, överdrifter för att göra en historia roligare eller kortare, kan även lyssna på en helt ihopljugen anekdot utan att klaga så länge den framförs med stil.

Men när folk bara berättar saker som om de vore intressanta fakta, eller hittar på för att vinna en debatt, då går det över gränsen för vad jag pallar.

Tror nyckeln ligger i om jag själv tvingas uppträda falskt i mitt bemötande av personen.
En halsbrytande överdriven historia kan jag ju skratta åt, höja på övonbrynen eller likande.

Men om någon bara säger att hästar har fyra magar som en ko så blir det pinsamt och jag blir förbannad över att tvingas hantera en jobbig social situation.
 
Min svärfar är sån. Allt han säger, säger han med ett självklart "det är si och så" när han kan ha hur fel som helst. Vissa gånger håller jag käften andra gånger kan jag inte låta bli att tala om för honom att han har fel. Dessutom har han på senare tid (ja eller innan Corona) lagt sig till med att han pratar och man replikerar men jag tror fan han stänger av hörapparaten - jag tror han bara vill ha sitt sagt - helt ointresserad av dialog

Jag ser fram emot att bli en gammal kärring. Tänker att jag kommer kunna komma undan med att bara ge fan i allt möjligt.

Nästan så jag hoppas jag får hörapparat så jag bara kan stänga av den när jag inte orkar lyssna på folk.

:rofl: :cool:
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vabruari
  • Hiss och diss del 5
  • Påsk pepp

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp