Hur har ni ändrat ert liv? (Ännu en covid-19-tråd)

Mitt liv har inte ändras märkbart. Jag jobbar ju hemma även i vanliga fall. Sen har jag inget socialt liv i vanliga fall heller.

Jag har möjlighet att besöka biblioteket under "mer-öppet-tiden" då det är rätt folktomt där. Sist var jag helt ensam på bibblan.

Handlar gör jag ungefär som vanligt, men jag tänker mig för en extra gång om jag verkligen måste handla just då. Här om dagen handlade jag online i stället för att åka själv och handla det jag behövde.

Ridskolan fortsätter som vanligt och är nog min enda sociala kontakt. Annars sitter jag ensam hemma.
 
Det har ändrats ganska mycket, men inte supermycket. Det är betydligt färre personer på jobbet - många jobbar hemifrån. Undervisningen sker på distans och så även många möten. Jag har jobbat hemifrån hela den här veckan, men tycker annars att det är skönt att komma iväg och träffa folk. Min sambo är på jobbet mer än vanligt. Nästa vecka blir det en helt vanlig vecka på jobbet, fast med distansundervisning.

Den stora skillnaden här hemma i förorten som jag märker av är paradoxalt nog att det kryllar av folk, men rätt förklarligt när man tänker på det. Folk som jobbar hemma tar promenader och joggar i parti och minut. Gymnasieungdomar som har distansundervisning träffas för promenader eller joggar på eftermiddag och kväll. Det är som ett lämmeltåg förbi vårt hus ner till vattnet. Folk umgås helt enkelt mycket mer utomhus.
 
Jag jobbar som vanligt, skillnaden för vår del är ännu mer handtvätt och sprit, och att alla är hemma vid minsta förkylningssymptom.

Träffar fortfarande vänner, och tränar hund. Mestadels utomhus, men ändå.
De jag känner i riskgrupp bor inte nära så dem träffar jag ändå inte regelbundet.
Handlar i butik gör jag som vanligt och har även varit ute och käkat en gång sen läget blev allvarligare.

Är givetvis ännu mer noggrann med hygien och att inte vara allt för nära folk.
 
För mig är vardagen i stort sett som den brukar. Handlar son vanligt en gång i veckan, åker till jobbet som vanligt och är i övrigt hemma eller ute i naturen som vanligt. Den enda skillnaden egentligen är att vi inte åker till svärsläkten och dricker helgkaffe längre. Svärmor är glad för att bjuda hem oss på söndagsmiddag ett par gånger i månaden minst men det blir det inget med nu då både hon och en stor del av den övriga svärsläkten är i riskgruppen både pga ålder och sjukdom. Mina föräldrar bor utomlands så vår kontakt är som den brukar.
 
Jag har inte ändrat mycket, jobbar tre dagar i veckan, handlar på Coop på vägen hem en dag, handlar på Ica med mamma på fredagar, är hemma hos mamma och pappa de flesta helger, annars ensam hemma i min lägenhet, promenerar oftast ensam. Jag föredrar att ha folk på avstånd så det känns bra att vi nu sitter högst 4 personer per bord när vi fikar på jobbet, förr kunde 8-9 personer tränga sig in, då hände det att jag lämnade bordet.
 
Är lite förvånad över hur många det är vars liv inte ändrats alls. Träffade ni aldrig vänner eller var i sociala sammanhang innan? (Cafe, bibliotek, evenemang av något slag, föreningsliv, osv?)
Nej typ inte, hade planerat att gå på 2 olika mässor men de blev inställda och det var ju naturligtvis väldigt tråkigt. Umgås mest med min familj, vänner träffar jag några få gånger om året.
 
Mitt liv är väldigt likt sig. Jobbet går sakta eftersom alla möten är inställda, så där är det en skillnad. Men jag får ju mer gjort hemma istället. Bor på stor gård, jag hade nog fått krupp i lgh... Idag passar jag mitt barnbarn då hon inte får vara på dagis pga snorig näsa. Men i övrigt rullar det på i vanlig takt.

Det där har jag funderat lite på. Jag bor ju på 27 kvm, så jag borde verkligen få krupp (men älskar mitt boende :heart ), men jag misstänker att det är för att den lilla stugan står på en stor gård, så jag har naturen inpå knuten? Tror jag hade avlidit om jag haft lägenhet inne i stan, även om den varit större...
 
Är lite förvånad över hur många det är vars liv inte ändrats alls. Träffade ni aldrig vänner eller var i sociala sammanhang innan? (Cafe, bibliotek, evenemang av något slag, föreningsliv, osv?)

Nix. Jag är i grunden eremit och har äntligen fått så pass mycket pondus att jag kan stå för vem jag är utan att bry mig vad andra tycker. Hade jag fått bestämma skulle jag alltid jobba hemifrån, får noll och ingen energi av att träffa människor.
 
Jag vet ännu en tråd om samma ämne men funderade lite över hur olika de kan vara.

Mitt liv ser i princip likadant ut eller jag är såklart extra nogrann med hygienen men det innebär ju en mindre sak i sammanhanget. Jag undviker också att handla när jag inte är på jobbet. Tänker att jag rör mig tillräckligt i den miljön ändå.

Sen har flera möten ställts in, både fackliga och föreningsmöten. De flesta hundkurserna/träningarna pågår dock som vanligt och mina vänner träffar jag oftast där eller på hundpromenader vilket känns som en lågrisk aktiviteter eftersom man naturligt håller ett visst avstånd.

Min föräldrar bor 80 mil bort så att inte ses är det "naturliga" och vi pratar som vanligt på telefon.

Kanske ska tilläggas att jag känner mig frisk, en stor skillnad är såklart att jag blir hemma från jobbet om jag skulle börja känna mig krasslig.
I stort sett likadant, men har inte hälsat på mamma som planerat :(.
Även om vi pratar ofta på Messenger med kamera så är det inte samma sak.
 
Jobbar hemifrån. Visserligen nyanställd så det är en omställning i sig som snabbt blev mer nytt. Alla vårens konferenser är inställda eller omlagda till skype.
Barnen skickas hem från fsk vid minsta symtom så har haft barn hemma i över 3 veckor nu. Knappt nån annan där heller. Deras fritidsaktivitet pausad. En hel del vabb men även jobba kombinerat med barn.

Inställd resa, träffar inte särskilt många...
 
För mig har livet förändrats rätt mycket och jag får fortfarande stanna upp emellanåt och dubbelkolla att det här verkligen händer. Det känns helt osannolikt och jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att det skulle bli såhär illa. Inte för mig personligen alltså, jag har det otroligt bra under omständigheterna, utan för samhället i allmänhet.

Jag jobbar hemifrån på heltid. Jag går bara ut en gång om dagen (eftersom det är reglerna där jag bor), och då bara i ca en halvtimme. Jag går inte och tränar med mina träningskompisar efter jobbet. Jag träffar inte vänner på middag eller ett glas vin efter jobbet. Jag åker inte till stallet på helgerna. Vi går inte till svärmor på middag en kväll i veckan som vi brukar. Jag umgås mer med min sambo än jag någonsin gjort under de 5 år vi varit tillsammans. Jag har inte varit i en affär på över en vecka - annars brukar jag stanna till på väg hem från jobbet och köpa mjölk eller liknande typ två gånger i veckan. Ja, och så ett par inställda resor och besök ovanpå det.

Men jag har fortfarande ett jobb. Min sambo har fortfarande ett jobb. Vi har fortfarande en fin lägenhet som är bara vår, och som vi får passa på att trivas lite extra i just nu. Jag är inte sjuk. Ingen av mina nära eller kära är sjuka. Vi har inte behövt ställa in några stora resor, bröllop eller andra viktiga händelser. Jag har återigen fått bekräftat hur rätt jag och min sambo är för varandra, och hur bra vi är på att lyfta varandra när det behövs. Jag är inte särskilt orolig för min egen del, och ser inte att jag kommer att få anledning att vara det heller.

Det jobbigaste med allt det här för mig är tankarna på de fruktansvärda konsekvenserna detta har för andra människor, länder, branscher. Det gör ont i hela mig att tänka på allt lidande och hur hopplöst det måste kännas för många. Måtte det vända snart.
 
Är lite förvånad över hur många det är vars liv inte ändrats alls. Träffade ni aldrig vänner eller var i sociala sammanhang innan? (Cafe, bibliotek, evenemang av något slag, föreningsliv, osv?)

Går fortfarande på restaurang/café så det har inte ändrats.
Bio sällan men ibland, det går inte nu då de har stängt alla salonger.
Vänner och familj träffar jag som vanligt.
 
Mitt liv är rätt annorlunda i och med att jag är sjuk. Inte jobbat på snart 2v, går inte ut, träffar absolut ingen människa. Men hade jag varit frisk hade det inte varit så stor skillnad. Jag hade gått till jobbet som vanligt, handlat mat typ 1-2 ggr/v som vanligt och tränat som vanligt och träffat min familj någon gång ibland. I helgen nu skulle jag tävlat, men det är inställt/framflyttat pga corona så det är väl den största påverkan som blivit utöver sjukdomsisoleringen.

Vänner har jag knappt några och de få jag har träffar jag kanske 2-3 gånger om året så sannolikheten att det skulle infalla just nu är inte så hög. Mitt sociala får jag från familjen, kollegor och de jag tränar med i huvudsak. Och dem saknar jag alla jättemycket nu när jag är helt isolerad.
 
I vardagen så är det ingen större skillnad.

Lite mer att göra på jobbet iom att många bunkrar (jobbar på ica), dottern har halvdagar i skolan pga personalbrist och hon har hellee inga aktiviteter efter skolan just nu.
Men annars är det gym efter jobbet som vanligt, käkar ute ibland på lokala grillen, ute och promenerar....

Det stora negativa för MIG är isf att vi inte kan resa.... Det ger mig så otroligt mkt energi så det kommer märkas om detta blir långdraget.
Avbokat Riga weekend i påsk, kommer troligen inte komma iväg till bokade resan till Amsterdam i maj....
Men min stora passion är årliga sommarresan till Grekland... Jag planerar i ett år innan, vilket är halva nöjet.... Det är mitt sommarställe liksom.
Men bokade resan i juli känns rätt körd... Det gör mig sorgsen, och även när jag tänker på dom som lever på turismen där, i ett redan pressar läge :(

Men allt det där finns kvar! Glad så länge vardagen är hyfsat normal och vi har hälsan!
 
Nej, någon jätteskillnad är det inte. Jobbet går lite på tomgång. Jag är inom vården men som logoped så är man inte så mycket till hjälp där det faktiskt behövs just nu. Inställda möten och konferenser, snoriga förskolebarn och patienter i riskgrupper skapar luckor i schemat.

Socialt så gör jag i stort det jag brukar. Går till gymmet (och spritar utrustningen noga) och håller igång med teatern även om vi försöker hålla större fysiskt avstånd. De största förändringen är väl att alla reseplaner lagts på is. Tack och lov hade jag inget bokat men hela reseplaneringen för sommarens långresa är avblåst och alla spontana weekendresor för att hälsa på vänner och familj uppåt landet kommer inte att bli av.
 
Jobbar heltid hemifrån varannan vecka och skift varannan. Träffar egentligen bara kollegor även om jag handlar åt och pratar på håll med ett par grannar. Träffar inga vänner. Jag har att göra ändå, men lite mer social hade jag velat vara, kollegor håller jag alltid avståndet till som kollegor och inga jag umgås med privat. Tidigare ikväll blev jag inringd att ta fm då en kollegas sambo är sjuk så vi vill inte att han kommer in. Sa att jag ville ha kval övertid för att komma in tre timmar tidigare. :angel: Kommer in oavsett så får vi ta diskussionen om ersättning senare, inte hela världen, bara lite hack i mina planer med morgonpromenad med hundarna och gå till hästarna men det ger sig, jag är för snäll även om jag tänker säga ifrån. :o
 
Mitt liv ser precis likadant ut nu och jag har inte ändrat något. En tävling har dock blivit inställd.
 
Är lite förvånad över hur många det är vars liv inte ändrats alls. Träffade ni aldrig vänner eller var i sociala sammanhang innan? (Cafe, bibliotek, evenemang av något slag, föreningsliv, osv?)
Nej. Tycker om att vara själv.

Jag jobbar hemifrån pga hosta. Vi ska helst vara på plats men absolut inte om vi har symptom så jag har jobbat hemma nu i två veckor.

Vi bor på gård så jag har fullt upp här när jag inte jobbar. Tycker inte alls det är någon stor skillnad mot vanliga fall. Det märks heller inte i vår närmsta by. Ingen skillnad på folk i affärerna nu mot innan Corona.
 
Jag jobbar som vanligt, i matbutik så vi har snarare mer att göra.

Är i stallet lika mycket, det är ett litet kollektivstall där vi inte träffar på varann så ofta. Betydligt fler människor i omlopp där stallet ligger dock, naturreservatet ligger nära stor stad och det är väldigt många fler som går/springer/cyklar.

Stora barnet går fortfarande på förskola men jag har sagt till dem att hon kan vara hemma om de får problem med personal, men än så länge är det inte aktuellt. Väldigt mycket färre barn där, pga att nya reglerna kring sjukdom.

Vi träffar våra familjer mycket mindre, ställde bla in femårskalaset nästa helg pga smittrisken. Min lillasyster som bor i Lissabon kommer inte hem som planerat den här våren av förklarliga skäl. Hon har det tufft med stora restriktioner där borta.

Fick boka om min veterinärtid nästa vecka eftersom kliniken vill att man kommer ensam, det löste sig smidigt en annan dag när sambon kunde ha barnen.

I det stora hela känns det ändå väldigt mycket som vanligt, samtidigt som jag känner stark oro inför utvecklingen. Det är en overklig situation, men vi får komma ihåg att vi har det så bra. Tänk om det når flyktinglägren, och krigsområden.
 
Jag känner att livet är på paus.
Högskolan har stängt igen och driver endast digital undervisning, jobbet har satt stopp på grund av smittorisker, barnens fritidsaktiviteter är inställda, vänner och bekanta är sjuka = inget umgänge. Badhus, lek och busland och liknande är stängda så barnen är väldigt uttråkade.
Nu ”hotas” det med att kommunens förskolor ska stängas.
Vi har fått boka av flera resor under våren nu.
Vi skulle sälja ett fritidshus i ett annat land där gränsen är stängd, hur det blir med det får tiden avgöra.
Jag vill bara ha vanlig vardag igen..
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp