Relationer Hur hittar man barnfria singelvänner?

Hur hittar man barnfria singelvänner som är 30+?

Tidigare hade jag många vänner men nu har de fått barn och jag märker att jag inte får vara med längre. Aktiviteterna har blivit utbytta till barnkalas, dop mm och dessa blir jag inte bjuden på. Jag försöker höra av mig och vill ses men de har aldrig tid och vänskapen rinner ut i sanden.

Jag är också singel och det verkar försvåra ytterligare, då jag inte heller blir bjuden på parmiddagar. Så dop, barnkalas och parmiddagar är de nya aktiviteterna och passar man inte in i det får man inte vara med längre. Det känns så förbaskat tråkigt.

Jag vill inte ha egna barn men försöker ändå intressera mig för deras men det hjälper inte. Jag trivs också bra som singel. Vet inte om detta upplevs som ett hot och därför får jag inte vara med?

Finns det någon mer som är 30+ singel och barnfri? Får ni vara med era gamla vänner?
´Hur hittar man nya vänner? Gärna barnfria singelvänner?
Man hittar en hobby och hittar människor att umgås med, den vägen.

Mitt senaste "tillskott" i umgänget är en "granne" jag hejat en hel del på och pratat en del med när vi råkar mötas längs vägen (vilket händer någon gång i månaden kanske) men som nu lånar ut en beteshage åt mig. Vi har nog ganska mycket gemensamt - när jag var iväg med hästarna, blev jag bjuden på enkel kvällsmat och väldigt trevligt och intressant samtal med grannen plus partner.
Grannen är 15-talet år äldre än jag, och partnern i samma åldersspann som grannen.
Klar potential för ordentligt umgänge.
 
Jag skulle ha svårt att upprätthålla en vänskap med någon som ska ha sitt barn med varje gång.
Om barnet ska vara i fokus blir det svårt oavsett om de är med eller inte. Jag är ungefär lika intresserad av mina vänners barn som av deras gammelmostrar. Är de viktiga att prata om för vännen är det intressant en stund, men inte som nästan enda innehållspunkt varenda gång.
 
Om barnet ska vara i fokus blir det svårt oavsett om de är med eller inte. Jag är ungefär lika intresserad av mina vänners barn som av deras gammelmostrar. Är de viktiga att prata om för vännen är det intressant en stund, men inte som nästan enda innehållspunkt varenda gång.
Jag håller helt med! Jag är (trots att jag har barn) rätt ointresserad av barn om det inte är mitt eget.

Däremot är det vissa aktiviteter jag numera ,när hon är lite äldre, hellre/lika gärna gör med mitt barn än med vänner. Så några aktiviteter gör jag mer sällan med vänner eftersom det är så roligt att göra det med min dotter. Hon är sjukt rolig att umgås med! Men då pratar vi barn i skolåldern och bara vi två. Inte när jag träffar kompisar.
 
Anekdot.
I öppna förskolan i min lilla by så var det två gäng som satt o pratade allt som oftast. Man kunde glida ut i in i gängen utan problem men det blev alltid en uppdelning. Det var väldigt trevlig stämning.
En mamma som alltid satt vid samma bord sa en gång; -Jösses, kan ni inte prata om nååågot annat än hästar? , riktat till det andra bordet.
Hon fick svaret; -Jo då, men du kan ju inte prata om något annat än barn....
 
GoFrendly appen!! Den blev min räddning när de flesta vännerna skaffade barn/familj/flyttade. Har träffat flera fantastiska tjejer genom den som blivit bra vänner och vi hittar på saker tillsammans. Man kan antingen pratat med folk dirket genom meddelanden men jag rekomenderar att gå på något av de "event" som finns, det är alltså medlemmar som organiserar olika sorters träffar där man gör allt från drinkar och middag till klättring, promenader, bio eller vadosmhelst annat. Finns något för alla :)
Haha och häromkring verkade den allmänt kass faktiskt. För litet urval. Kan säker tvara bättre i storstäder. Men å andra sidan kansle jag är lite för specifik vad jag letar efter och sållar bort en del.
 
Man hittar en hobby och hittar människor att umgås med, den vägen.

Mitt senaste "tillskott" i umgänget är en "granne" jag hejat en hel del på och pratat en del med när vi råkar mötas längs vägen (vilket händer någon gång i månaden kanske) men som nu lånar ut en beteshage åt mig. Vi har nog ganska mycket gemensamt - när jag var iväg med hästarna, blev jag bjuden på enkel kvällsmat och väldigt trevligt och intressant samtal med grannen plus partner.
Grannen är 15-talet år äldre än jag, och partnern i samma åldersspann som grannen.
Klar potential för ordentligt umgänge.
Jag tycker det tar tid med kontaktnät även inom hobbyer. Beroende på vilken förstås.
Klart att det kanske är lättare att få kontakt i någon hobby som innebär nåt slags träff en gång i veckan tex. Men tex hästrelaterade aktiviteter tycker jag ändå det tar rätt lång tid att komma in och få en relation det kan bli något av med någon. Om man inte står inackorderad i ett stall med lite urval då.

Edit: Självvalt barnfri men gift. Så singel är jag väl i och för sig inte. Men vi umgås inte direkt med andra par..
 
Singel och barnfri, har några få vänner varav den ena hae barn men vi ses och hörs med lite jämna mellanrum ändå.

De flesta vänner jag har är genom jobbet. Det är både tjejer och killar. Det viktigaste är att man trivs ihop, sen om det är barn med i bilden eller ej kvittar.

Jag kör på få vänner istället för flera så jag hinner med att höra av mig.
 
Jag tycker det tar tid med kontaktnät även inom hobbyer. Beroende på vilken förstås.
Klart att det kanske är lättare att få kontakt i någon hobby som innebär nåt slags träff en gång i veckan tex. Men tex hästrelaterade aktiviteter tycker jag ändå det tar rätt lång tid att komma in och få en relation det kan bli något av med någon. Om man inte står inackorderad i ett stall med lite urval då.

Edit: Självvalt barnfri men gift. Så singel är jag väl i och för sig inte. Men vi umgås inte direkt med andra par..
Ja och nej.
Jag har ju varit ute på en del träningar, och på det sättet fått massor av vänner och bekanta.
för snart 20 år sedan tog jag kontakt med en person gällande ridkurs inom western. Blev väldigt välkomnad. Och när föreningen som den personen var medlem i, skulle arrangera en tävling så kontaktades jag av ordförande som fått mitt namn, och blev tillfrågad om jag ville vara funktionär. Jag insåg att det nog skulle vara ett bra sätt att faktiskt lära känna folk så jag tackade ja, och på det sättet har det fortsatt.

Så en hobby där det går att hänga med på aktiviteter - även om det inte är så ofta som en gång i veckan - är väldigt bra tycker jag.

jag deltog också ett tag i en hardangerkurs. Det var också ett trevligt sätt att umgås med nya bekantskaper. De deltagarna har jag i och för sig inte kontakt med numera, men det var väldigt trevligt medan det varade.
 
Singel eller ej tycker jag är rätt ointresant ur vänsynpunkt, det har aldrig ens slagit mig att det skulle vara en faktor?

Min erfarenhet som barnfri är att man bör vara öppen för vänner i alla åldrar, det är oftast dom under 30 eller över 45 som har tid att umgås.

Dyra och/eller tidskrävande hobbies som seriös hundträning, ridning eller dykning verkar vara rätt bra de med När det gäller att hitta andra barnfria.
 
Jag håller med om att det är svårt att träffa singlar eller andra bara för att bli vänner.
De flesta försvann vid separationen och få är kvar, men alla är så jävla upptagna.
så träffar lite folk ibland men inte ofta och de blir inte ofta nya vänner.
 
Lite hänger detta väl ihop med hur inställningen till barnen är? Vet inte om jag kan förklara utan att det låter konstigt...

En del familjer har barnet som absoluta medelpunkten i precis allt. Det som inte cirklar runr barnet är ointressant. Andra har helt enkelt utökat familjen. Dvs det finns en person till i gruppen.

Jag kraschade en vänskap när jag förklarade att jag inte ville ha hens alla uppdateringar kring barnet, inte var intresserad att hänga på websiten om barnet. Det var ju hem jag var vän med, inte barnet. Då kraschade det.

Med andra vänner har vi helt wnkelt blivit tre som umgås. Hon, jag och barnet. Och samtalsämnena har inte förändrats så himla mycket.
 
Lite hänger detta väl ihop med hur inställningen till barnen är? Vet inte om jag kan förklara utan att det låter konstigt...

En del familjer har barnet som absoluta medelpunkten i precis allt. Det som inte cirklar runr barnet är ointressant. Andra har helt enkelt utökat familjen. Dvs det finns en person till i gruppen.

Jag kraschade en vänskap när jag förklarade att jag inte ville ha hens alla uppdateringar kring barnet, inte var intresserad att hänga på websiten om barnet. Det var ju hem jag var vän med, inte barnet. Då kraschade det.

Med andra vänner har vi helt wnkelt blivit tre som umgås. Hon, jag och barnet. Och samtalsämnena har inte förändrats så himla mycket.
Hade en manlig vän som skulle ha hans son med på allt vi skulle göra, så vi kunde inte gå och ta en öl och snaka skit längre för det kan inte 12 årigar göra, eller prata om vuxna saker för vi har en 12 åring med os, som dessutom skulle vara med i alla samtal. Suck han var en god vän tills dess.
Men var hitta man nya är en bra fråga.
 
Jag har nog lika många vänner som är singlar som par, om jag tänker efter. Eller som har barn och inte.

Mina bekanta är nog tyvärr tvungna att under småbarnsåldern dras med mig och barnen eftersom jag inte hade dem på dagis. Dock har alla mina vänner utan barn pratat som vanligt, utan restriktioner. De har svurit och diskuterat högt om allt utan urskiljning, jag också.
För mig har det inte funnits på kartan att de ska skyddas från verkligheten (Inom vissa gränser såklart men omger man sig med vänner med samma vokabulär, etik och moral men med olika åsikter så är det en relativt trygg miljö) utan jag har fått ta frågor och diskussioner med barnen efteråt om de haft några frågor.

De har också fått säga till mina barn om de tycker de är för vilda eller låtit för mycket. Min bästa kompis är singel och var i början väldigt skeptisk till mig som hade barn men de kallar henne för sin extramamma
och hon känner sig nog också lite som det. Orkade hon inte höra dem flamsa omkring och hon sa åt dem så stödde jag ju det.

När det är grillning, fest, dop eller sådant så bjuder vi in alla vi vill ha där. Det är singlar och par om vartannat. Som inbjuden väljer man då själv vilket man tycker man orkar med. Känner man sig som enda singeln utanför så förstår jag att det kan kännas jobbigt men tanken är ju inte att göra en singel obekväm.
Tanken är ju att man vill ha den där och den faktiskt passar in med resten.

Dock verkar det som om vi har valt ut vänner som kanske inte ser sig som par på det sättet som vissa kan göra. Man är ett par men är skilda individer som har lätt att dela upp sig och mingla och ha kul utan att sitta ihop.
Jag ser alla mina kompisar som individer och således deras partner också.

Det är ju tråkigt om man bortser från en vän för att den är singel.
Däremot kanske man som singel/barnlös måste förhålla sig på ett annat sätt? Man kanske är den som måste resa till den med barn istället för att tycka att vännen ska ta med barn eller lämna dem för att umgås om den inte vill utan barnen.

Det viktiga är väl att det nya förhållningssättet är antingen tillfälligt när barnen är små eller att vänskap kan förändras. Det är mycket värt för en förälder att också accepteras i sin nya roll som är ganska omvälvande för de flesta.
 
Jag är 37 och har ett tiotal nära vänner i min ålder. Endast en av dem har barn ;)
Sen umgås jag med yngre typ klubbkidz och de är ju i ett helt annat läge så de räknar jag inte med. Det finns fortfarande en chans (risk? :p ) att de lugnar sig och bildar familj ;)
Jag har träffat mina vänner antingen via skola/jobb men oftast spontant, ute på event, fest eller liknande. En av mina närmaste vänner träffade jag genom en blocket-annons. Jag skulle sälja en väska, vi möttes upp, tycke uppstod vid överlämningen och hon föreslog att vi skulle ta ett glas på en bar bredvid. Det ledde till en helkväll med middag och utgång, och nu är vi polare sen många år tillbaka! :D
 
Med andra vänner har vi helt wnkelt blivit tre som umgås. Hon, jag och barnet. Och samtalsämnena har inte förändrats så himla mycket.
Det där tycker jag har fungerat bäst när det gäller ett barn, inte flera, och gärna barn som är en liten aning lillgamla till sättet. Är barnen fler än ett, är det enligt min erfarenhet väldigt svårt att få till ett umgänge som lämnar något utrymme alls åt de vuxna.

När det gäller små barn, är det också avgörande i vilken mån föräldrarna ger andra vuxna tillgång till barnet. Föräldrar som gör det omöjligt för mig och barnet att kommunicera direkt med varandra, gör enligt min upplevelse hela umgänget rätt hopplöst.
 
Det där tycker jag har fungerat bäst när det gäller ett barn, inte flera, och gärna barn som är en liten aning lillgamla till sättet. Är barnen fler än ett, är det enligt min erfarenhet väldigt svårt att få till ett umgänge som lämnar något utrymme alls åt de vuxna.

När det gäller små barn, är det också avgörande i vilken mån föräldrarna ger andra vuxna tillgång till barnet. Föräldrar som gör det omöjligt för mig och barnet att kommunicera direkt med varandra, gör enligt min upplevelse hela umgänget rätt hopplöst.
Jag har noll intresse av småbarn. RIEN. Däremot kan jag tycka att barn som är lite sköna och avslappnade och kan KOMMUNICERA utan att ha blivit förstörda av samhällets normer är rätt najs. Tänker då typ kids runt 7-10 kanske.

Kommer ihåg när min fd chef hade total kris och bara ”ok Törnis du får passa ungen” (ja ni förstår ju att alla alternativ var uttömda ;) )
Hursom jag hade ingen större koll på vad kids gillar men tog men ungen på en närliggande bar ;) Beställde in (alkoholfri) drink med ett paraply. Sen ringer den ömma modern pga vill kolla att barnet är vid liv. Ungen svarar och bara ”mamma jag kan inte prata nu jag är på AW med Törnis”.
Alla föräldrars mardröm :rofl:
 
Jag har noll intresse av småbarn. RIEN. Däremot kan jag tycka att barn som är lite sköna och avslappnade och kan KOMMUNICERA utan att ha blivit förstörda av samhällets normer är rätt najs. Tänker då typ kids runt 7-10 kanske.

Kommer ihåg när min fd chef hade total kris och bara ”ok Törnis du får passa ungen” (ja ni förstår ju att alla alternativ var uttömda ;) )
Hursom jag hade ingen större koll på vad kids gillar men tog men ungen på en närliggande bar ;) Beställde in (alkoholfri) drink med ett paraply. Sen ringer den ömma modern pga vill kolla att barnet är vid liv. Ungen svarar och bara ”mamma jag kan inte prata nu jag är på AW med Törnis”.
Alla föräldrars mardröm :rofl:
Du ser! Får man bara kommunicera med dem utan att föräldrarna stör för mycket, så är de rätt roliga ibland.

Överlag underlättas ju umgänge av att ingen liksom ställer sig mellan en själv och den man försöker umgås med.
 
Jag har noll intresse av småbarn. RIEN. Däremot kan jag tycka att barn som är lite sköna och avslappnade och kan KOMMUNICERA utan att ha blivit förstörda av samhällets normer är rätt najs. Tänker då typ kids runt 7-10 kanske.

Kommer ihåg när min fd chef hade total kris och bara ”ok Törnis du får passa ungen” (ja ni förstår ju att alla alternativ var uttömda ;) )
Hursom jag hade ingen större koll på vad kids gillar men tog men ungen på en närliggande bar ;) Beställde in (alkoholfri) drink med ett paraply. Sen ringer den ömma modern pga vill kolla att barnet är vid liv. Ungen svarar och bara ”mamma jag kan inte prata nu jag är på AW med Törnis”.
Alla föräldrars mardröm :rofl:
Ja, det finns dom föräldrar och barn som det går att umgås med rätt bra och sen finns det de som är nästan omöjliga att umgås med, eftersom barnet ska ut 100% av uppmärksamheten hela tiden, hur mycket man än försöker anpassa sig typ. Jag brukar ju ändå utgå från att det oftast är lättare för mig att anpassa mig, tex att det är jag som åker dit ect.Det är rimligt. Men något slags umgänge måste det ändå bli för att det ska vara värt att fortsätta relationen...

Jag gissar att det är någon slags kombination av föräldrarollen som just den föräldern tar och barns varierande behov.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

  • Stora BPH, MH & MT tråden.
  • Hur tusan gör man?
  • PostNord - köra ut paket

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp