SoffiProppi
Trådstartare
Denna gång valde jag att inte vara anonym, känns bäst så. Visa vem jag är.
2007 är ett år jag helt vill ska falla i glömska. Ett år med mycket sjukdommar och hästar som jag fått säga farväl till. Våren börjar med att jag får bältros. En sjukdom som gjorde att jag kände mig äcklad av mig själv. Fick äta tabletter som gjorde mig sjukt deprimerad och matt. Började i samma veva leta häst. Tredje hästen vi tittade på köpte vi. En mycket fin halvblodsvalack med gångarter att dö för. f 95, tävlad LA/LA och mycket snäll o välhanterad. 6 dagar efter provridninge hämtade vi honom, några dagar innan skolavslutningen. Efter 2 dagar med nya hästen sprängde han 2 staket, klådde upp 2 hästar (ledarvalacken o ettåringt sto) och tog över ett sto som han valde som "sitt". Hon fick inte göra ngt utan honom. Detta gjorde det omöjligt att hämta honom i hagen. Han vägrade gå med och stack iväg flera gånger. Jag fick in honom iallafall i lilla stallet där han totalt blev galen. Stegrade mot mig, sparkade bakut etc. Jag fick fast honom på sidorna med han hota mig, stegrade ngt otroligt så jag gick ur stallet, stängde dörrarna o öppnade en halvdörr för att försöka lugna honom. Gick inte. Var så rädd att han skulle skada sig att jag var helt utom mig. Ingen var på gården så jag blev helt förtvivlad. Tillslut så gjorde jag en "tunnel" ut i hagen, öppnade dörren o hästen skenade ut i hagen igen. Fick sedan hjälp av min faster (mkt hästvana) o hon kände igen beteendet. Det bestämdes att han skulle tillbaka.
Det var den drömmen.
Bältrosen gav tillslut med sig o jag mådde bättre. Letade häst igen o hittade en underbar 5 åring. Hon besiktades o vi fick hem henne. Blev halt 2 dagar efter köp, en ordentlig hovböld. Gick 2 veckor med bandage på foten. Under dessa 2 veckor hade vi uppmärksammat att hon var sne i "bakkärran". Tog ut en veterinär när hon var frisk som sa att han aldrig skulle kunna låta henne gå UA genom bes. Köpet gick tillbaka. Hade hästpaus ett tag. Red gamla foderhästen medans han väntade på att säljas. Hastigt hittades en köpare som köpte min älskling, ngn jag avskydde. Mådde mkt dåligt då han åkte. Senare kommer han tillbaka, halt o i dålig form. Går hela sommaren utan att tränas ordentligt. Säljs sedan igen till en tjej som var mycket duktigare o han trivs nu.
Det var mitt livs största misstag. Att inte köpa honom, eller snarare få honom, då ägaren ville inget annat än att ge honom till mig. Börjar skolan, har dåligt självförtroende efter alla hästdrömmar i krasch samt tonårsbråk med föräldrarna.
Hittar i okt en ny underbaring. Jättefin skimmelvalack, f 2001. Köp. Första veckan får han stå eftersom vi inte hittade en passande sadel. Går istället ut o går långa promenader. v 2 börjar jag rida. Känns sådär. Hästen hade väldigt mkt överskottenergi o det var inte särskilt kul alla gånger. Fick hjälp av en jätteduktig dressyrare som rider honom 2 gg, van vid heta hästar, men vågar inte rida honom mer. Rider regelbundet några veckor. Rider mest ute, då gick jättebra. Men i paddock var han hetare. Några dagar gick allt åt skogen, andra var helt underbara. 2 dagar innan jul händer det. Rider i "lilla ridhuset". Hoppar upp och hästen börjar genast takta iväg. Försöker lugna honom som jag alltid gjort men denna gången lyssnade han inte. Sätter i ett hörn av i sken och jag styr genast upp mot väggen då ridhuset är för litet för en storhäst att galoppera i. Han tar då språng o sparkar till i ridhusväggen. Blir jätteskrämd av sig själv och kastar sig iväg varpå jag ramlar av o flyger av med huvudet före in i väggen. Hjälmen klyvs på mitten av smällen o hela axelpartiet är känsellöst. Ont överallt men ser då att hästen haltar. Sår på ena benet av benskyddet och även svullen. Inackorderingsstallet med 26 inackroderingar är såklart helt tomt. Ringer efter föräldrarna som kommer på 8 minuter. Tar hand om hästen som mår bättre efter en liten stund. Jag känner mig helt värdelös, sämst. Jag som ryttare borde kunnat göra olyckan ogjord tycker jag själv. Mår så dåligt psykiskt att jag helst bara vill försvinna. Jag mår så dåligt att jag struntar i allt vad skola heter. Skiter i allt förutom min halta häst. Tar hand om honom varje dag, hältan vägrar ge med sig. 1 Januari. Går en promenad med min halting. Han stegrar 2 gg så jag beslutar att gå in i lilla ridhuset där han känner igen sig o allt är lugnt. Då stegrar han yttligare 1 gg. Jag bestämmer mig för att släppa honom då jag knappt kunde hålla honom o jag ville inte att han skulle springa löst med extra långt kedjegrimskaft o fastna. Då sticker han iväg med en gång och skenar runt runt i ridhuset. Svischar förbi mig så nära att jag känner luftdraget. Sparkar bakut några cm från mig, gör riktiga anfall. Han försökte aldrig skada mig, men när han sparkade bakut var han riktigt nära ibland. Skyndade mig ur ridhuset men då tar han o försöker hoppa över sargen(160cm). Blir livrädd att han ska hoppa o fastna med bakbenen o slå över över mig eller skada sig fördärvad, går in igen o han fortsätter skena runt. En kompis pappa kommer för att se vad som låter så in i bängen. När jag får syn på honom flippar jag ur. Tårarna bara sprutar, benen skakar o hela jag är i upplösningstillstånd. Aldrig förr har jag känt mig så värdelös. Han blir helt vettskrämd när han ser att jag är där inne o han tror seriöst att hästen kommer att skada mig, men jag vägrar att gå ut ur ridhuset. Han springer efter dottern, hink med havre, hjälm o kedjegrimskaft. De kommer tillbaka o dottern går in. Hästen kastar sig över havren o skakar i hela kroppen. Jag står bara i mitten o gråter o skakar. Hon får fast hästen o går direkt in i stallet. Pappan tar han om mig. Ringer mina föräldrar som kommer fortare än fortast. Jag är helt matt. Mår så dåligt psykiskt att jag knappt känner för att prata. Hade läxor att göra över lovet som ligger o kastar dåligt samvete över mig. Veterinär (speciellt utb på häst anatomi) kommer för att titta på hästen, en gång för alla. Går direkt på ryggen och märker direkt att han har kissing spine. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Detta var förklaring på allt. Varför han alltid blev så stressad så fort han kom ur form. Ändå hade vi känt o klämt på ryggen, både en annan vet o andra hästkunniga människor. Han var även klinikbes UA. Endast 6 år gammal o kanske aldrig mer ridbar pga felaktig inridning. Han körs tillbaka till säljaren, en lång och jobbig väg att färdas, de 20 mil till henne. Nu är jag hästlös igen. Det jag älskar mest är jag rädd för att älska, tänk om detta händer igen? Mamma klagar på att jag jobbar på för dåligt i skolan, men hur faan ska jag kunna göra det när det jag älskar mest, det som driver mig framåt, är borta? Allt känns jobbigt. Haft både kräksjuka, magsjuka, influensa och halsfluss detta året pga dåligt imunförsvar = mkt frånvaro från skolan. Jag har i hela mitt liv mått dåligt över mitt utseende, tycker jag ser ut som en kille utan smink, är tjock. Har en bror som hela tiden kommeterar min vikt, utseende och förudmjukar mig inför andra. Vet inte vad jag ska göra. Jag vill absolut inte att alla ska tycka synd om mig, bara förstå hur en 14 årig tjej kan må.
Detta blev väldigt långt o jag gråter nu när alla minnena kommer tillbaka, men det känns skönt att få släppa ut allt, "skriva av sig" som man brukar säga. Tack för att buke finns med alla underbara bukare. :')
2007 är ett år jag helt vill ska falla i glömska. Ett år med mycket sjukdommar och hästar som jag fått säga farväl till. Våren börjar med att jag får bältros. En sjukdom som gjorde att jag kände mig äcklad av mig själv. Fick äta tabletter som gjorde mig sjukt deprimerad och matt. Började i samma veva leta häst. Tredje hästen vi tittade på köpte vi. En mycket fin halvblodsvalack med gångarter att dö för. f 95, tävlad LA/LA och mycket snäll o välhanterad. 6 dagar efter provridninge hämtade vi honom, några dagar innan skolavslutningen. Efter 2 dagar med nya hästen sprängde han 2 staket, klådde upp 2 hästar (ledarvalacken o ettåringt sto) och tog över ett sto som han valde som "sitt". Hon fick inte göra ngt utan honom. Detta gjorde det omöjligt att hämta honom i hagen. Han vägrade gå med och stack iväg flera gånger. Jag fick in honom iallafall i lilla stallet där han totalt blev galen. Stegrade mot mig, sparkade bakut etc. Jag fick fast honom på sidorna med han hota mig, stegrade ngt otroligt så jag gick ur stallet, stängde dörrarna o öppnade en halvdörr för att försöka lugna honom. Gick inte. Var så rädd att han skulle skada sig att jag var helt utom mig. Ingen var på gården så jag blev helt förtvivlad. Tillslut så gjorde jag en "tunnel" ut i hagen, öppnade dörren o hästen skenade ut i hagen igen. Fick sedan hjälp av min faster (mkt hästvana) o hon kände igen beteendet. Det bestämdes att han skulle tillbaka.
Det var den drömmen.
Bältrosen gav tillslut med sig o jag mådde bättre. Letade häst igen o hittade en underbar 5 åring. Hon besiktades o vi fick hem henne. Blev halt 2 dagar efter köp, en ordentlig hovböld. Gick 2 veckor med bandage på foten. Under dessa 2 veckor hade vi uppmärksammat att hon var sne i "bakkärran". Tog ut en veterinär när hon var frisk som sa att han aldrig skulle kunna låta henne gå UA genom bes. Köpet gick tillbaka. Hade hästpaus ett tag. Red gamla foderhästen medans han väntade på att säljas. Hastigt hittades en köpare som köpte min älskling, ngn jag avskydde. Mådde mkt dåligt då han åkte. Senare kommer han tillbaka, halt o i dålig form. Går hela sommaren utan att tränas ordentligt. Säljs sedan igen till en tjej som var mycket duktigare o han trivs nu.
Det var mitt livs största misstag. Att inte köpa honom, eller snarare få honom, då ägaren ville inget annat än att ge honom till mig. Börjar skolan, har dåligt självförtroende efter alla hästdrömmar i krasch samt tonårsbråk med föräldrarna.
Hittar i okt en ny underbaring. Jättefin skimmelvalack, f 2001. Köp. Första veckan får han stå eftersom vi inte hittade en passande sadel. Går istället ut o går långa promenader. v 2 börjar jag rida. Känns sådär. Hästen hade väldigt mkt överskottenergi o det var inte särskilt kul alla gånger. Fick hjälp av en jätteduktig dressyrare som rider honom 2 gg, van vid heta hästar, men vågar inte rida honom mer. Rider regelbundet några veckor. Rider mest ute, då gick jättebra. Men i paddock var han hetare. Några dagar gick allt åt skogen, andra var helt underbara. 2 dagar innan jul händer det. Rider i "lilla ridhuset". Hoppar upp och hästen börjar genast takta iväg. Försöker lugna honom som jag alltid gjort men denna gången lyssnade han inte. Sätter i ett hörn av i sken och jag styr genast upp mot väggen då ridhuset är för litet för en storhäst att galoppera i. Han tar då språng o sparkar till i ridhusväggen. Blir jätteskrämd av sig själv och kastar sig iväg varpå jag ramlar av o flyger av med huvudet före in i väggen. Hjälmen klyvs på mitten av smällen o hela axelpartiet är känsellöst. Ont överallt men ser då att hästen haltar. Sår på ena benet av benskyddet och även svullen. Inackorderingsstallet med 26 inackroderingar är såklart helt tomt. Ringer efter föräldrarna som kommer på 8 minuter. Tar hand om hästen som mår bättre efter en liten stund. Jag känner mig helt värdelös, sämst. Jag som ryttare borde kunnat göra olyckan ogjord tycker jag själv. Mår så dåligt psykiskt att jag helst bara vill försvinna. Jag mår så dåligt att jag struntar i allt vad skola heter. Skiter i allt förutom min halta häst. Tar hand om honom varje dag, hältan vägrar ge med sig. 1 Januari. Går en promenad med min halting. Han stegrar 2 gg så jag beslutar att gå in i lilla ridhuset där han känner igen sig o allt är lugnt. Då stegrar han yttligare 1 gg. Jag bestämmer mig för att släppa honom då jag knappt kunde hålla honom o jag ville inte att han skulle springa löst med extra långt kedjegrimskaft o fastna. Då sticker han iväg med en gång och skenar runt runt i ridhuset. Svischar förbi mig så nära att jag känner luftdraget. Sparkar bakut några cm från mig, gör riktiga anfall. Han försökte aldrig skada mig, men när han sparkade bakut var han riktigt nära ibland. Skyndade mig ur ridhuset men då tar han o försöker hoppa över sargen(160cm). Blir livrädd att han ska hoppa o fastna med bakbenen o slå över över mig eller skada sig fördärvad, går in igen o han fortsätter skena runt. En kompis pappa kommer för att se vad som låter så in i bängen. När jag får syn på honom flippar jag ur. Tårarna bara sprutar, benen skakar o hela jag är i upplösningstillstånd. Aldrig förr har jag känt mig så värdelös. Han blir helt vettskrämd när han ser att jag är där inne o han tror seriöst att hästen kommer att skada mig, men jag vägrar att gå ut ur ridhuset. Han springer efter dottern, hink med havre, hjälm o kedjegrimskaft. De kommer tillbaka o dottern går in. Hästen kastar sig över havren o skakar i hela kroppen. Jag står bara i mitten o gråter o skakar. Hon får fast hästen o går direkt in i stallet. Pappan tar han om mig. Ringer mina föräldrar som kommer fortare än fortast. Jag är helt matt. Mår så dåligt psykiskt att jag knappt känner för att prata. Hade läxor att göra över lovet som ligger o kastar dåligt samvete över mig. Veterinär (speciellt utb på häst anatomi) kommer för att titta på hästen, en gång för alla. Går direkt på ryggen och märker direkt att han har kissing spine. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Detta var förklaring på allt. Varför han alltid blev så stressad så fort han kom ur form. Ändå hade vi känt o klämt på ryggen, både en annan vet o andra hästkunniga människor. Han var även klinikbes UA. Endast 6 år gammal o kanske aldrig mer ridbar pga felaktig inridning. Han körs tillbaka till säljaren, en lång och jobbig väg att färdas, de 20 mil till henne. Nu är jag hästlös igen. Det jag älskar mest är jag rädd för att älska, tänk om detta händer igen? Mamma klagar på att jag jobbar på för dåligt i skolan, men hur faan ska jag kunna göra det när det jag älskar mest, det som driver mig framåt, är borta? Allt känns jobbigt. Haft både kräksjuka, magsjuka, influensa och halsfluss detta året pga dåligt imunförsvar = mkt frånvaro från skolan. Jag har i hela mitt liv mått dåligt över mitt utseende, tycker jag ser ut som en kille utan smink, är tjock. Har en bror som hela tiden kommeterar min vikt, utseende och förudmjukar mig inför andra. Vet inte vad jag ska göra. Jag vill absolut inte att alla ska tycka synd om mig, bara förstå hur en 14 årig tjej kan må.
Detta blev väldigt långt o jag gråter nu när alla minnena kommer tillbaka, men det känns skönt att få släppa ut allt, "skriva av sig" som man brukar säga. Tack för att buke finns med alla underbara bukare. :')
