Hur kär är du i din partner?

[Sonic76]

Min första klagade på allt, hur jag lagade mat, tvättade, vek kläder mm
Så till slut slutade jag göra saker hemma.
Jag bröt den relationen för han behandlade mig som en betjänt.
Nästa där var allt jag gjorde fel, lagade jag mat så var det fel tidpunkt, eller fel mat, diskade jag så gjorde jag fel.
Jag fick inte vara i samma rum som honom när jag kom från jobbet eller han kom från jobbet.
Jag fick ont i magen av att inte veta vilket humör han skulle vara på.
Han är och förblir mitt livs kärlek men jag vill aldrig må så dåligt igen.

 

[Petruska]

Japp. Typ exakt så var det för mig också (iofs hade vi barn med i bilen). Men han var totalt oförstående och kränkt liksom. Min terapeut sa också att han (och män som honom) har en sån skev bild av sin person att de tror att de är så attraktiva (som partners) att man inte vill lämna dem.

Vi hade också barn. Men av vad du har skrivit, så har jag fattat det som samma mönster, men mycket värre från ditt ex än från mitt.

Men även det där att de skulle tro att de är så himla attraktiva är konstigt. Jag menar, en del personer - oavsett kön och oavsett om de är "bra" partners i det långa loppet eller inte - är ju uppenbart attraktiva för många. Många blir förtjusta i dem. (Jag har en kollega som är för snygg för sitt eget bästa, det är alltid någon som raggar på honom.) Men det här gamla exet, han är inte en sån man. Kvinnor blir förtjusta i honom i medelmåtig omfattning. Han har inte SVÅRT att hitta kvinnor, men de kryllar inte omkring honom. Varför skulle han tro att han är så attraktiv att jag står ut vad än han gjorde?

 

[micaelathegreat]

Vi hade också barn. Men av vad du har skrivit, så har jag fattat det som samma mönster, men mycket värre från ditt ex än från mitt.

Men även det där att de skulle tro att de är så himla attraktiva är konstigt. Jag menar, en del personer - oavsett kön och oavsett om de är "bra" partners i det långa loppet eller inte - är ju uppenbart attraktiva för många. Många blir förtjusta i dem. (Jag har en kollega som är för snygg för sitt eget bästa, det är alltid någon som raggar på honom.) Men det här gamla exet, han är inte en sån man. Kvinnor blir förtjusta i honom i medelmåtig omfattning. Han har inte SVÅRT att hitta kvinnor, men de kryllar inte omkring honom. Varför skulle han tro att han är så attraktiv att jag står ut vad än han gjorde?

Ah förlåt, jag vet inte varför jag förutsatte att detta var innan barn för dig. My bad!

Jag förstår vad du menar. Men jag tror att det i många fall handlar om män som har med sig sedan barndomen (eller nån annan typ av formativ ålder i sitt liv) att de Har Rätt. I mitt ex fall var det så att alla ALLTID ursäktade hans beteende. Han kunde absolut vara supercharmig och hur jävla kul som helst (på riktigt) men när han gick för långt så blev det bara överslätat av omgivningen. Andra var lättkränkta, kunde inte ta ett skämt osv. Vad det än rörde sig om så slöt hans närmaste upp som en mur och skyddade honom (när han var aggressiv, satt i fyllehäcken, åkte dit för assault*). (Hans mamma sa en gång till mig att hon inte ville höra något negativt om honom från mig, det var hennes son och hon ville inte veta). Det här skapade ett klimat där han inte kunde ha fel och alla andra var de som var "in the wrong".

* Uppdagas senare i förhållandet.

 

[Koltrast]

För mig är det förövrigt värre att försöka ha en relation med någon som vill dra sig undan när det är jobbigt. Fy, sånt stressar upp mig deluxe.
Om min partner mår dåligt på ngt sätt men vill hantera det själv, utan mig, så känner jag mig väldigt utestängd. Det är ett distanstagande som inte jag vill ha på regelbunden basis.
Det är dessutom som gjort för att dra igång drama eftersom utestängandet lämnar fullt utrymme för skenande fantasi hos den andra.

Min erfarenhet (som privatperson och kliniker) säger mig att det alltid blir minst drama när man visar känslor och pratar med varandra. Även om det bara är att man haft en tuff dag på jobbet.

Sådär är det för mig med och i min nuvarande relation har min partner tendenser till att hålla saker för sig själv, men har efter att jag varit tydlig med vad det gör med mig (lämnar fritt spelrum åt mina tankar med risken att jag tror en massa saker som inte är sanna samt att jag känner mig osäker på vad hen egentligen känner) blivit allt bättre på att släppa in mig. Utan den goda viljan att inte utsätta mig för utestängning från min partners sida hade det inte gått! Själv har jag blivit bättre på att inte tvunget ta allt i stunden, vilket jag som är känslosamt lagd gärna vill. En del saker behöver inte omedelbar hantering utan lägger sig när jag fått tid att tänka/mat/vila, men att låta saker som består ligga kvar i tystnad är såklart fortfarande omöjligt för mig och jag tar hellre itu med smått som stort än låter bli, men kanske inte längre nödvändigtvis omedelbart och i affekt.

Vi kommer närmare varandra av att bråka ibland, även om ingen av oss såklart vill bråka för bråkandets skull.

 

[monster1]

Vi kommer närmare varandra av att bråka ibland, även om ingen av oss såklart vill bråka för bråkandets skull.

Hur går det till? Alltså hur kommer man närmare varandra genom att bråka?

 

[EmmaBovary]

Hur går det till? Alltså hur kommer man närmare varandra genom att bråka?

Om bråket sedan följs av någon slags rannsakan där man ser till vad som gjorde respektive person sårad/upprörd kanske man kan undvika bråk i framtiden, samtidigt som man lär sig mer gällande hur man fungerar ihop?

 

[SaraXX]

Hur går det till? Alltså hur kommer man närmare varandra genom att bråka?

Nu spekulerar jag bara.
Om kommunikationen inte fungerar så bra och bråket/efterspelet faktiskt gör att man pratar om saken?

 

[tanten]

Jag hörde för länge sedan att en del relationer övergår till nån sorts skyttegravskrig. Jag kände så väl igen det. En kamp för att hamna i mentalt överläge.

 

[Efwa]

Om bråket sedan följs av någon slags rannsakan där man ser till vad som gjorde respektive person sårad/upprörd kanske man kan undvika bråk i framtiden, samtidigt som man lär sig mer gällande hur man fungerar ihop?

Ja, och faktiskt att man FÅR reagera som människa. För mig är det den enda relationen där jag verkligen kan vara mig själv, arg eller inte och det är relationsstärkande i sig.
Men, det förutsätter att det inte är som @tanten beskriver.

 

[Comatose]

Detta har jag funderat mycket på det senaste. Har själv en pojkvän sen 4år tillbaka, vi har våra duster emellanåt, men inte mer än så. Vi har inget vardagstjafs, diskuterar aldrig matlagning, disk, ekonomi m.m. Inget ämne vi undviker, men vi är helt överens. Men som sagt, ibland har vi våra duster, och då har jag svårt att komma till rätta igen. Säg att han gör något jag inte uppskattar, eller rent ur sagt något jag tycker är idiotiskt eller elakt. Det tar "lång" tid för mig att komma över det. Inget uttalat så, men har svårt att se charmen i honom och få tillbaka lusten, funderar på om han är den "rätta". Som tur är händer inte detta ofta.

Då tänker jag på andra. Jag vet ett par som inte kommer överens om ekonomin. Iallafall var varannan/tredje gång jag träffar dom tar hon upp hur orättvist uppdelad ekonomi dom har enligt henne, som att det ligger som ett täcke över förhållande. Hur kan hon samtidigt pussa på honom, vilja bo med honom, se en framtid ihop?? Jag fattar inte, detta har pågått i flera år.

Samma sak med ett annat par, dom ska munhuggas hela tiden. Han klankar ner på henne och hon på honom. Det är typ som att dom ska bevisa för varandra att dom är den bättre halvan, men inte genom att göra bra saker, utan att påpeka vad den andra gör dåligt. Helt öppet framför alla, jag vill inte veta hur dom låter när dom är själva. Hur kan man vilja ha det så? Sist berättade dom att dom planerade barn, jag hade snarare förväntat mig att dom skulle göra slut. Jag förstår verkligen inte, att dom någonstans däremellan ens kan tänker tanken att skaffa familj, kan kolla varandra i ögonen och säga att dom älskar varandra. Helt otänkbart för mig om jag hade tjafsat så med min pojkvän.

Ett tredje par. Han festar hela tiden och är ute med "grabbarna", hon är bara hemma. Inte för hon uppskattar egentid hemma, utan för hon kan inte vara med andra själv, när han är iväg på annat. Hon ringer och SMS:ar honom hela tiden och mår allmänt dåligt. Han tar ingen hänsyn alls till hennes känslor utan tycker bara hon är jobbig och festar ännu mer och "glömmer" mobilen. Samma sak där, nyss förlovade dom sig, trots de konstanta omständigheterna.

Ett fjärde par blev ovänner på en fest. Hon tog sitt pick och pack och flyttade hem till sina föräldrar på stört. Tre veckor senare gick dom ut med att dom förlovat sig och bokat kyrka för att gifta sig!

Fattar ingenting

Hur kära är ni i er partner? Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet? Känner ni att den andra offrar lika mycket? Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med? Eller "rullar" det mest på? Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt? Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"?

Berätta gärna!

Jag är jättekär i min partner! Varje dag tänker jag det faktiskt. Men vi bråkar också! Det är som åskoväder som drar förbi snabbt och efter en stund har båda lessnat på att vara arga och så går vi vidare.

Jag är beredd att offra en del olikheter för mitt förhållande. Hans nivå av accepterat stök är mycket lägre än min, så där har jag skärpt mig rejält. Och han har anpassat sig till min standard vad gäller en rad andra saker. Barnuppfostran. Mina tidskrävande intressen... Vi offrar! Jag tror på det. Att ge och ta och bli en enhet tillsammans. Jag vet att det anses vara fult, att man ska vara en stark individ som bara råkar älska en annan person, men jag trivs. Trivs på ett aktivt sätt alltså, jag skulle inte säga att det rullar på (eller jo det med, men ni fattar?)

 

[Ray]

Vi har varit tillsammans i 15 år. Och under den tiden har jag inte tvivlat. Jag gjorde det i början innan vi flyttat ihop. Och sen var det klart typ...
Men bråkat... Beror ju helt på vad man menar med bråka. Tjafsar gör vi periodvis rätt mycket och det har ofta att göra med sömnbrist och mycket både på jobb och hemma. Om man aldrig Tjafsar är man kanske bra på att balansera tillvaron så att båda är i fas på nåt vis? Eller att man turas om att vara utarbetad och sliten? Eller är en eller båda sånna fantastiska människor som inte blir kinkiga av att sova för lite och inte hinna allt man vill?

 

[Petruska]

Sådär är det för mig med och i min nuvarande relation har min partner tendenser till att hålla saker för sig själv, men har efter att jag varit tydlig med vad det gör med mig (lämnar fritt spelrum åt mina tankar med risken att jag tror en massa saker som inte är sanna samt att jag känner mig osäker på vad hen egentligen känner) blivit allt bättre på att släppa in mig. Utan den goda viljan att inte utsätta mig för utestängning från min partners sida hade det inte gått! Själv har jag blivit bättre på att inte tvunget ta allt i stunden, vilket jag som är känslosamt lagd gärna vill. En del saker behöver inte omedelbar hantering utan lägger sig när jag fått tid att tänka/mat/vila, men att låta saker som består ligga kvar i tystnad är såklart fortfarande omöjligt för mig och jag tar hellre itu med smått som stort än låter bli, men kanske inte längre nödvändigtvis omedelbart och i affekt.

Vi kommer närmare varandra av att bråka ibland, även om ingen av oss såklart vill bråka för bråkandets skull.

Jag funderar lite på den här osäkerheten när en inte känner sig insläppt. Jag minns från tidigt i min nuvarande relation, att partner på nåt vis helst inte pratade om saker innan hen tyckte att hen hade processat dem klart för egen del. För mig var det rätt ohanterligt, jag ser mig överhuvudtaget inte en relation där vi inte tänker högt även innan vi har tänkt "klart". Jag vet inte om det är för att jag känner mig utestängd. Jag vet att det inte har att göra med tvivel på partners "sanna kärlek till mig". Men det har nog att göra med känslan av att leva ihop, av att alls dela saker och ting.

När du, och andra, har problem med det där, handlar det då om tvivel på partners känslor för dig - er - eller mer om att det inte går att veta var någon står om hen inte tänker högt? Jag kan bli orolig för sådant som om partner är okej med ett visst resmål, en viss tv-serie eller vad som helst. Jag behöver liksom bekräftelsen att båda vill saker, för att vara lugn.

Det blir inte bråk eller tjafs om detta, men fortfarande allt då och då så ber jag partner tänka högt, säga sin mening innan den är klar, säga sin mening även om meningen om samma sak kommer att vara en annan imorgon.

Är det sådant du tänker på?

 

[Koltrast]

Jag funderar lite på den här osäkerheten när en inte känner sig insläppt. Jag minns från tidigt i min nuvarande relation, att partner på nåt vis helst inte pratade om saker innan hen tyckte att hen hade processat dem klart för egen del. För mig var det rätt ohanterligt, jag ser mig överhuvudtaget inte en relation där vi inte tänker högt även innan vi har tänkt "klart". Jag vet inte om det är för att jag känner mig utestängd. Jag vet att det inte har att göra med tvivel på partners "sanna kärlek till mig". Men det har nog att göra med känslan av att leva ihop, av att alls dela saker och ting.

När du, och andra, har problem med det där, handlar det då om tvivel på partners känslor för dig - er - eller mer om att det inte går att veta var någon står om hen inte tänker högt? Jag kan bli orolig för sådant som om partner är okej med ett visst resmål, en viss tv-serie eller vad som helst. Jag behöver liksom bekräftelsen att båda vill saker, för att vara lugn.

Det blir inte bråk eller tjafs om detta, men fortfarande allt då och då så ber jag partner tänka högt, säga sin mening innan den är klar, säga sin mening även om meningen om samma sak kommer att vara en annan imorgon.

Är det sådant du tänker på?

Nej, det handlar inte alls om att jag är otrygg med min partners känslor för mig eller önskan att (nu och tillsvidare) vara med mig. Där är jag helt trygg! Det handlar mer om att jag är lagd åt ett grubblande håll och är van att tänka högt ihop med människor runtomkring mig. Om jag inte får information eller tydliga känslor börjar jag gissa och det är ju ganska meningslöst. Dessutom är att inte dela känslor och tankar i vardagen otänkbart för mig, det vill jag ju kunna görs med alla som jag har nära. Jag gillar att resonera mig fram och min partner är lite mer lagd åt att tänka klart själv, om jag ska hårddra det.

Jag gillar inte att gissa när det är så smidigt att kommunicera.

 

[Koltrast]

Hur går det till? Alltså hur kommer man närmare varandra genom att bråka?

Som någon redan varit inne på landar våra konflikter ofta i att vi lär oss lite mer om varandra och blir lite bättre på att kommunicera, något alla säkert inte behöver bli ovänner för att uppnå. Vi bråkar inte jättemycket och aldrig långvarigt och vi är aldrig smådumma mot varandra så som beskrivits tidigare i tråden. Oftast uppstår ett bråk när någon oavsiktligt sårat den andre när vi varit trötta och stressade och vi reder i regel ut det genom att komma fram till att vi verkligen inte vill göra varandra illa och att vi noterar att vi är ganska sårbara inför varandra.

 

[Petruska]

Nej, det handlar inte alls om att jag är otrygg med min partners känslor för mig eller önskan att (nu och tillsvidare) vara med mig. Där är jag helt trygg! Det handlar mer om att jag är lagd åt ett grubblande håll och är van att tänka högt ihop med människor runtomkring mig. Om jag inte får information eller tydliga känslor börjar jag gissa och det är ju ganska meningslöst. Dessutom är att inte dela känslor och tankar i vardagen otänkbart för mig, det vill jag ju kunna görs med alla som jag har nära. Jag gillar att resonera mig fram och min partner är lite mer lagd åt att tänka klart själv, om jag ska hårdra det.

Jag gillar inte att gissa när det är så smidigt att kommunicera.

Då är jag helt med dig.

Jag tänker ungefär likadant. Jag blir ofta rätt frustrerad om samtalspartnern inte vill resonera sig/oss fram till saker och ting, och jag blir lätt småarg i den frustrationen. Det händer också att jag börjar att själv föreslå det ena efter det andra som kan tänkas vara vad samtalspartnern tycker och tänker, men jag prickar ju i stort sett aldrig rätt. Som du också antyder med gissningarna.

Där tror jag att min partner och jag hade kunnat ha seriösa problem, eller ha gjort slut för länge sedan, om hen inte hade anammat den kommunikationsstil som jag vill ha. Vi pratade om det häromdagen, faktiskt. Hen säger sig föredra den kommunikationsstilen nuförtiden, men hen är ändå inte säker på om hen skulle ta med sig det sättet att kommunicera in i en hypotetisk ny relation. Medan jag vet att utan det, för min del, blir det ingen ny relation - vare sig hypotetisk eller verklig.

I våra fall går det direkt tillbaka på hur vi har vuxit upp. Jag är uppvuxen i en familj där de vuxna pratade om allt de kom att tänka på hela tiden, och klart redovisade sina önskemål, irritationsmoment och annat för varandra. Medan partner är uppvuxen med en mamma som enligt min mening är outhärdligt skuldbeläggande och som bedrövat visar att hon inte känner sig älskad om inte alla vet vad hon känner och tänker utan att hon behöver säga det. Och skulle man då, ve och fasa, bli irriterat frustrerad, så blir hon ännu mer eländig för då är det ju bevisat att man inte älskar henne. Ungefär. (Outhärdligt. Det där är min skräckmodell för hopplös kommunikation.)

 

[escodobe]

Nej, det handlar inte alls om att jag är otrygg med min partners känslor för mig eller önskan att (nu och tillsvidare) vara med mig. Där är jag helt trygg! Det handlar mer om att jag är lagd åt ett grubblande håll och är van att tänka högt ihop med människor runtomkring mig. Om jag inte får information eller tydliga känslor börjar jag gissa och det är ju ganska meningslöst. Dessutom är att inte dela känslor och tankar i vardagen otänkbart för mig, det vill jag ju kunna görs med alla som jag har nära. Jag gillar att resonera mig fram och min partner är lite mer lagd åt att tänka klart själv, om jag ska hårddra det.

Jag gillar inte att gissa när det är så smidigt att kommunicera.

Jag håller med att man behöver kommunicera med sin partner, speciellt när det gäller något som påverkar relationen/ den andre. Och jisses vad vi pratar och resonerar om saker och förhållandet. Barnfrågan diskuterades mycket pragmatiskt på tredje träffen


Men jag gillar verkligen att jag kan komma hem efter en riktigt dålig dag och "stänga in mig" och inte interagera med någon även om vi råkar vara sambos UTAN att min partner går i spinn,oroar sig och fantiserar en massa.
Partnern vet att det inte har något med "oss" att göra så att säga.

Det är nog en av orsakerna till att jag står ut som sambo nu, jag får rum utan att behöva förklara eller övertyga om att det inte är någon fara på taket för oss, jag behöver bara bearbeta och vissa saker gör jag bäst själv.

 

[MiniLi]

Hur går det till? Alltså hur kommer man närmare varandra genom att bråka?

Jag tänker mig att det är som i terapi där vi vet att alliansbrott (jmfr bli osams) som repareras gör alliansen starkare. I terapi ser man att terapirelationer som haft alliansbrott och reparerat har en bättre allians än de som inte haft alliansbrott utan där man varit överens hela tiden.

Men reparation är ju en förutsättning. Så bråk kan göra relationen starkare men bara om man reder ut saker ordentligt och reparerar efteråt.

 

[monster1]

Jag tänker mig att det är som i terapi där vi vet att alliansbrott (jmfr bli osams) som repareras gör alliansen starkare. I terapi ser man att terapirelationer som haft alliansbrott och reparerat har en bättre allians än de som inte haft alliansbrott utan där man varit överens hela tiden.

Men reparation är ju en förutsättning. Så bråk kan göra relationen starkare men bara om man reder ut saker ordentligt och reparerar efteråt.

Men alliansbrott lär väll inte vara något frekvent förekommande mellan patient och terapeut? Det händer väll inte mer än ett par gånger? Jag tänker att det blir som när man träffat någon och det kan bli en del missförstånd och upprivande diskussioner. Men sedan vet man ju vart den andra står, då är det ju bara när det dyker upp något nytt som det blir dom diskussionerna, man plötsligt upptäcker någon sida av personen man inte sett förut. Men att tex gräla om att den ena parten druckit upp mjölken, stoppat in saker i diskmaskinen "fel", glömt hänga tvätten etc etc, ger det samma effekt?

 

[Petruska]

Jag tänker mig att det är som i terapi där vi vet att alliansbrott (jmfr bli osams) som repareras gör alliansen starkare. I terapi ser man att terapirelationer som haft alliansbrott och reparerat har en bättre allians än de som inte haft alliansbrott utan där man varit överens hela tiden.

Men reparation är ju en förutsättning. Så bråk kan göra relationen starkare men bara om man reder ut saker ordentligt och reparerar efteråt.

Nu är jag inte alls särskilt bekymrad över konflikter inom förhållanden. Det är tätt återkiommande smågräl och tjafs och stora scener utan innehåll, som jag vill slippa.

Men jag har erfarenhet både av terapeutisk allians och av kärleksrelationer, och jag ser inte mycket likhet mellan de två typerna av relation. Och de bör ju inte heller vara lika varandra.

 

[escodobe]

Ja, att hålla på att prata om drama är så otroligt nedlåtande verkligen.

Det jag gillar i min och min makes relation är att vi är väldigt bra på att inte tycka att saker är så himla stora. Vi kan vara trötta och slutkörda bägge två och råka missförstå varandra och bli arga men det går över snabbt och vi gör ingen grej av det, mitt i så kan vi börja skratta och sen är det slut på bråket. Vi behöver inte sitta och analysera eller hacka i efterhand utan vi skriver av det som att vi var trötta och that's that. Det funkar ju dock såklart bara eftersom vi bråkar bra - vi är inte elaka, vi säger inte dumma saker som vi sen ångrar, vi bråkar inte om nåt av substans (aldrig någonsin om pengar, vem gör vad hemma etc etc).

Med drama menar jag att saker blir så stora och dramatiska. Att man inte kan resonera om saker även om man är irritetad eller tycker olika. Det behöver inte gå så långt som att man blir väldigt arg, högljudd,tårar och hot om att tex göra slut eller elakheter.


Jag har sagt något elakt av ilska vid ett tillfälle under dessa år, och jag hoppas att det inte händer igen.