Relationer Hur kär är du i din partner?

#1
Detta har jag funderat mycket på det senaste. Har själv en pojkvän sen 4år tillbaka, vi har våra duster emellanåt, men inte mer än så. Vi har inget vardagstjafs, diskuterar aldrig matlagning, disk, ekonomi m.m. Inget ämne vi undviker, men vi är helt överens. Men som sagt, ibland har vi våra duster, och då har jag svårt att komma till rätta igen. Säg att han gör något jag inte uppskattar, eller rent ur sagt något jag tycker är idiotiskt eller elakt. Det tar "lång" tid för mig att komma över det. Inget uttalat så, men har svårt att se charmen i honom och få tillbaka lusten, funderar på om han är den "rätta". Som tur är händer inte detta ofta.

Då tänker jag på andra. Jag vet ett par som inte kommer överens om ekonomin. Iallafall var varannan/tredje gång jag träffar dom tar hon upp hur orättvist uppdelad ekonomi dom har enligt henne, som att det ligger som ett täcke över förhållande. Hur kan hon samtidigt pussa på honom, vilja bo med honom, se en framtid ihop?? Jag fattar inte, detta har pågått i flera år.

Samma sak med ett annat par, dom ska munhuggas hela tiden. Han klankar ner på henne och hon på honom. Det är typ som att dom ska bevisa för varandra att dom är den bättre halvan, men inte genom att göra bra saker, utan att påpeka vad den andra gör dåligt. Helt öppet framför alla, jag vill inte veta hur dom låter när dom är själva. Hur kan man vilja ha det så? Sist berättade dom att dom planerade barn, jag hade snarare förväntat mig att dom skulle göra slut. Jag förstår verkligen inte, att dom någonstans däremellan ens kan tänker tanken att skaffa familj, kan kolla varandra i ögonen och säga att dom älskar varandra. Helt otänkbart för mig om jag hade tjafsat så med min pojkvän.

Ett tredje par. Han festar hela tiden och är ute med "grabbarna", hon är bara hemma. Inte för hon uppskattar egentid hemma, utan för hon kan inte vara med andra själv, när han är iväg på annat. Hon ringer och SMS:ar honom hela tiden och mår allmänt dåligt. Han tar ingen hänsyn alls till hennes känslor utan tycker bara hon är jobbig och festar ännu mer och "glömmer" mobilen. Samma sak där, nyss förlovade dom sig, trots de konstanta omständigheterna.

Ett fjärde par blev ovänner på en fest. Hon tog sitt pick och pack och flyttade hem till sina föräldrar på stört. Tre veckor senare gick dom ut med att dom förlovat sig och bokat kyrka för att gifta sig!

Fattar ingenting

Hur kära är ni i er partner? Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet? Känner ni att den andra offrar lika mycket? Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med? Eller "rullar" det mest på? Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt? Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"?

Berätta gärna!
 
#2
Men usch så tragiskt.

Jag har genom egna misstag lärt mig att livet är för kort för dåliga hundar och män. Måste jag hålla på och väga för- och nackdelar så är inget förhållande jag vill ha.

Men nä, jag fattar inte heller varför folk gör så som du beskriver. Så himla sorgligt att folk väljer att leva så
 
#3
Jag tror inte det är kärleken som styr sådana saker som du beskriver utan snarare hur mycket "drama" man orkar med/ Vill ha i sitt liv.
Jag har extremt låg dramatröskel privat. Dom gånger jag och sambon grälat på åtta år kan nog räknas på en hand. Och det är inte för att vi tycker lika om allt, verkligen inte.
 
#5
Jag och min man har bråkat en gång. That's it.
Mitt ex och jag bråkade ofta om mycket. Det blev ohållbart, och så är han mitt ex också. Vi är goda vänner idag men inte mer än så.

Jag hade aldrig orkat vara med någon som inte respekterar mig eller som bråkar hela tiden.
 
#6
Fyra år tillsammans. Bråkar kanske en gång om året, samma orsak varje gång. Vi är trötta och irriterade båda två samtidigt och bråkar om något helt oviktigt. Jag tror jag var så upprörd att jag storgrinade en gång för att han inte dammsugit/plockat i diskmaskinen/whatever. Inget man påverkas av dagen efter alltså.

Vi kan vardagstjafsa lite. Typ alltid om städning.

Men nej, ingen har någonsin varit på väg ifrån förhållandet, så skulle jag inte orka hålla på.
 
#7
Vi känner nog alla ungefär igen de scenarior du beskriver. Från oss själva eller från andra. För min egen del har jag en ganska låg tolerans för relationskrångel och även för relationstristess.

Om jag hade levat i något av de scenarior du beskriver, och om jag hade känt så som du beskriver dem, så hade jag gjort slut. Det gäller även så som du här skriver om ditt eget förhållande. En partner som gör saker jag tycker är elaka, kan jag inte leva med. Och jag går i stort sett aldrig runt och tvivlar på det förhållande jag lever med.

I min ungdom stod jag ut med ett skitjobbigt förhållande i sådär ungefär fem år. Sedan många år fattar jag inte varför jag stod ut med att ha det så djävla slitigt med bråk och tvivel och hela baletten.
 
#8
Jag tänker att bråk och kärlek är två helt skilda saker. De jag varit mest kär i under mitt liv har jag också bråkat mest med, konstigt nog. Det har ju inte hållit då, som ni förstår. Jag skulle aldrig vilja ha en stormig relation igen. Men kär har jag varit, uj uj..
 
#9
Det här är något som jag på senaste tiden har insett är är väldigt olika för olika personer . Jag tycker det är jobbigt med bråk och vill hellre prata lugnt och lösa situationen.
Men så har jag pratat med vänner som säger att de vill ha bråken. De tycker det är skönt att få skrika ur sig och syftet inte är att lösa något.

Så jag tror man är väldigt olika. Och tex "bråk" står för olika saker för olika människor. Och att det kanske inte återspeglar de känslor personerna har för varandra.
 
#10
Man skall också passa på med att döma andra :)

Men nej, känner inte igen det. Har typ aldrig tvekat på min nuvarande sambo. Vi kan bråka ibland, men då istället löser vi sakerna gemensamt och pratar ut, och då känns det bättre än det gjorda innan. Tycker tvärtom dom problem vi har haft har gjort oss starkare ihop :) men vi snackar verkligen också om allt nu. Känner mig lycklig, och tillrätta. Numera är det väldigt sällan vi blir osams. Ibland kan man bli irriterad över småsaker, men då är det över fort, och man pratar ut om det. Mitt ex innan gjorda jag mådde super dåligt, kontant ont i magen och annat skit.

Hade ett långvarigt förhållande i 6 år för några år sedan. Det va bra mellan oss. Sällan tjafs, men där saknades någonting, och jag tvekade ibland. Jag gjorda slut, då jag kände att detta inte va vad jag ville ha resten av livet. Ibland håller man tag i någon för man inte vill vara själv, och den andra personen känner en bättre än någon annan, men tycker oftast om man rannsakar sig själv, så vet man om det är rätt eller inte.
 
#11
Nu vet man ju inte allt men det lät som lagom roliga förhållanden :/

För att svara på dina frågor då.

Hur kära är ni i er partner?
- väldigt!

Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet?
- hm typ inget?

Känner ni att den andra offrar lika mycket?
- vi offrar ingenting

Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med?
- ja, om jag tex är på jobbet kan jag tänka på min sambo, hur mkt jag älskar honom och vilken fin människa han är och bli typ pirrig i magen haha

Eller "rullar" det mest på?
- nej

Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt?
- nej inga såna konflikter.

Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"?
- nej, jag är säker. Han med säger han iaf haha.
 
#12
Just nu har jag inget förhållande men jag känner igen ett av ex. Som du beskriver. Jag var väldigt kär i mitt ex men efter andra månaden vi var ihop så bråkade vi jämnt, han sökte verkligen bråk och sökte fel på mig hela tiden. Min känslor dog och jag gjorde slut. Dock förstår jag inte de som fortsätter vara ihop länge i samma situation.
 
#13
Alltså det är svårt! Jag orkar inte med massa drama och sånt och skulle inte vilja vara i någon av de relationer du radar upp. Samtidigt måste inte avsaknaden av bråk betyda att relationen är bra.. ett ex jag hade vi bråkade typ inte alls de sista 6 månaderna, inte för att vi hade det så bra, utan för att jag inte orkade bry mig längre (men hade annat i livet just då att jag inte heller orkade med en separation just då). Men generellt så är jag förvånad över hur folk behandlar varandra i relationer runt om mig och de fortsätter liksom vara glada och lyckliga. Det får mig att fundera på om jag har för höga krav på att få respekt och leva i odramatiska relationer.. :cautious: Men så är jag ju också singel.
 
#14
Alltså det är svårt! Jag orkar inte med massa drama och sånt och skulle inte vilja vara i någon av de relationer du radar upp. Samtidigt måste inte avsaknaden av bråk betyda att relationen är bra.. ett ex jag hade vi bråkade typ inte alls de sista 6 månaderna, inte för att vi hade det så bra, utan för att jag inte orkade bry mig längre (men hade annat i livet just då att jag inte heller orkade med en separation just då). Men generellt så är jag förvånad över hur folk behandlar varandra i relationer runt om mig och de fortsätter liksom vara glada och lyckliga. Det får mig att fundera på om jag har för höga krav på att få respekt och leva i odramatiska relationer.. :cautious: Men så är jag ju också singel.
Haha, åh, du skrev precis det jag tänkte när jag läste trådstarten :D
 
#16
Jag kommer fortfarande på mig själv med att sitta med fjärilar i magen och tänka på hur fantastisk min sambo är, så jag är nog fortfarande väldigt kär. Men det här är inget som händer varje dag, utan vissa dagar är det absolut att det mer rullar på och att vi njuter av varandras sällskap på ett mer passivt sätt så att säga.

Vad gäller bråk och drama så är vi är båda väldigt sansade människor som aldrig haft nära till bråk, så vi bråkar aldrig som så och jag har jättesvårt att tänka mig att vi någonsin skulle skrika på varandra. Det känns helt osannolikt när jag tänker på hur vi båda är som personer. Att göra slut har det heller aldrig varit tal om, det känns lika främmande det.

Med det sagt småtjafsar vi dock absolut, typ ett par gånger i månaden eller så, men det tenderar att bero på 1) någon slags politisk debatt där vi inte håller med varandra men båda vägrar ge sig eller 2) småsaker som att någon glömde köpa mjölk på väg hem eller så. Oftast är det jag som brinner av först :angel: och oftast är det ur världen på 10 minuter. Och oftast bottnar det i att en eller båda av oss var trötta/hungriga/tjuriga/stressade redan innan tjafset började. Annars tenderar vi att lösa våra olikheter genom att prata som normalt folk, och försöka komma fram till en lösning tillsammans.

Jag upplever inte att det påverkar vår relation när vi har tjafsat - jag har rätt lätt att komma över saker och ting rent generellt och går sällan och funderar på det i efterhand. Min sambo är likadan. Det har nog mycket att göra med att vi från början varit väldigt bra på att kommunicera med varandra, så vi tenderar att säga ifrån direkt när något inte känns okej och så pratar vi igenom det med en gång. Det känns inte alltid bra i stunden (ibland vill jag bara vara tyst och tjura ifred :o), men det är skönt när det är gjort och jag tror att det hjälper mycket i det långa loppet.

Tvekar gör jag inte, men eftersom jag är lite pessimistiskt lagd så är det först det senaste året som jag vågat slappna av helt och lita på att han nog faktiskt vill ha mig ändå (vi har varit tillsammans i 4 år). Och de få gånger jag, i affekt, har tänkt "nä nu jäklar!" så har det alltid slutat med att jag börjat tänka på alla hans fina sidor istället och blivit alldeles varm i magen igen. Jag tror att det skulle väldigt mycket till för att någon av oss ens skulle komma på tanken att göra slut.
 
#17
Hur kära är ni i er partner? Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet? Känner ni att den andra offrar lika mycket? Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med? Eller "rullar" det mest på? Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt? Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"?

Berätta gärna!
1) Hur kära från 7/10 till 10/10
2) Typ inga olikheter är värda att offra för förhållandet. Jag kan moderera vissa i viss mån. Vi har haft större konflikter, ett fåtal, dock inga av graden "göra slut" direkt.
Tvekar inte så mycket i nuläget, utan har bestämt mig för just nu, efter ett antal längre förhållanden.
 
#18
Vi har varit ihop sen vi var väldigt unga. Jag var bara 17 när vi träffades. Nu är jag snart 33. Under så lång tid har man definitivt ups and downs. Vi har haft perioder (ibland ganska långa) då jag har varit "mindre" kär. Men på det stora hela så är han mitt livs kärlek och jag skulle aldrig vilja leva utan honom. Senaste åren har varit våra bästa - det känns som om vi får vår belöning för att vi hållit ihop så länge och känner varandra så bra.

Vi har båda känslorna utanpå med varandra. Vi tjafsar ganska mycket om småsaker, men å andra sidan har vi inget som är outtalat. Vi bråkar extremt sällan, utan snarare tar vi det i små doser varje dag. Vi är också väldigt kärleksfulla och ömma med varandra. Säger ofta hur mycket vi älskar varandra och vad den andre betyder för oss. Snart ska vi ha barn och jag är övertygad om att ingen kan vara en bättre far än vad han kommer att vara. Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är som har en partner som både är min bästa vän och stora kärlek.

I perioder vi bråkar tänker jag i säkert flera timmar att han är "dum i huvudet". Men det går över och och 99% av tiden älskar jag honom mer än allt annat. Han kan tjura över småsaker, men är otroligt mån om att jag ska må bra. Han har t ex insisterat på att vi måste lägga undan extra pengar under min graviditet så vi kan köpa en bra häst åt mig när jag vill börja rida igen.
 

Hästar nu

Övrigt nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Rekommenderas av Google:
Upp