Hur kunde du! * varning sorglig*

S

Smillan

Hur kunde du?



När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta.
Du kallade mig ditt barn, och trots antalet skor jag tuggade sönder och
några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän.
När jag var "dum" hund, pekade du ditt finger mot mig och frågade:
"Hur kunde du?"
- men sedan veknade du och la mig på rygg och gosade med mig.

Det tog lite längre tid än väntat för mig att bli rumsren,

för du hade väldigt mycket att göra, men vi klarade av det tillsammans.

Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt vid din sida och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på dina lugna andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.


Vi gick långa promenader i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta
glass (jag fick bara våfflan för "glass är inte bra för hundar" sa du),

jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagen.
Så småningom började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär

och la mycket tid på att leta efter en människovän.
Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser,
klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då
du kom hem, och jag blev lycklig för din skull när du blev kär.
Hon, numera din fru, är inte en "hundmänniska", men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, visade henne tillit och lydde henne. Jag var lycklig därför att du var lycklig.

Sen kom människobarnen och jag delade din glädje och lycka.

Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade och jag ville ta hand om dem också.
Det var bara det att hon och du var oroliga att jag skulle skada dom, och jag tillbringade mesta tiden förvisad till ett annat rum eller en hundbur. Åh, som jag ville älska dom, men jag blev "fånge i kärleken."

När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de försökte stå på egna ben,

petade med fingrarna i mina ögon, undersökte mina öron, kysste mig på nosen.

Jag älskade allt som hade med dom att göra och deras beröringar,

ditt kel med mig var numera så sällsynt - och jag skulle försvara dem med mitt liv om det så behövdes.
Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.
Det var tider då andra frågade om din hund, och du visade stolt det foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig. De senaste åren svarade du bara "Ja" och bytte sedan samtalsämne. Jag hade gått från att vara din hund till bara en hund, och du undvek
alla kostnader som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad, och du och de ska flytta
till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet
för din familj, men det fanns en tid då jag var din enda familj.


Jag var jätteglad över bilturen (precis som i början av vårt förhållande) tills vi
kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla, och hopplöshet.
Du skrev under lite papper och sa: "Jag vet att ni kommer att hitta ett fint hem
till henne." Dom skakade sina huvuden och gav dig en ansträngd blick.
Dom inser att för en medelålders hund, även med papper så är det nästan omöjligt.
Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls medan han skrek:
"Nej pappa!!! Snälla, låt dom inte ta min hund!"
Och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt för liv! Du gav mig en avskedsklapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig.

Du hade en tid att passa, och nu har jag en också.

Efter att du gått sa de snälla flickorna att du säkert visste om att du skulle
behöva lämna bort mig för flera månader sen men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem. Dom skakade sina huvuden och sa: "Hur kunde du?"

Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter.
Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sedan.
I början då någon passerade min bur, pirrade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var någon som brydde sig, någon som kunde rädda mig. När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde henne snällt genom korridoren till ett annat rum. Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända, men det var också en känsla av lättnad.

"Kärlekens fånge" hade nu nått slutet.
Jag var orolig för henne, sådan är min natur. Bördan vägde tungt för henne,
och det känner jag till, på samma vis som jag kände till alla dina sinnesstämningar.
Försiktigt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan. Vant stack hon in nålen i min åder. När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade: "Hur kunde du?"

Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa "Jag är så ledsen."
Hon kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv - en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden.

Och med den sista lilla kraften jag hade försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt:

"Hur kunde du?" inte var riktat mot henne. Det var dig, min älskade husse, jag tänkte på.


Jag glömmer dig aldrig och kommer att vänta på dig i all framtid.
Måtte alla i ditt liv fortsätta att visa dig så mycket lojalitet som jag gjorde.


//© Jim Willis
 
Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

Fy i helvete vad jag avskyr folk som inte tar ansvar för sina djur! Blir verkligen vansinnig när jag läser sådant här, även om det i detta fall rör sig om fiktion. Varför skaffa om man inte vill ha?

Visst, det finns omständigheter man inte KAN råda över, om man t ex får ett kraftigt allergiskt barn eller liknande, men i en sådan situation måste man ju ändå anstränga sig till det yttersta för att hitta en lämplig lösning för djuret.

Att det inte går att hitta ett bra omplaceringshem till en äldre hund (som ändå klarar en omplac), utan att avlivning är enda möjligheten köper jag inte heller. Det mesta går om man anstränger sig... Tycker många avlivar sina djur alldeles för lättvindigt, ung. "nu passar det inte längre", precis som i berättelsen.

Fy f......n...
 
L

lenizen

Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

Den var riktigt sorglig :cry:
 
M

Matiz

Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

Gud va fin den var!!! *torkar tärar från kinden*
 
B

Buttercup3

Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

:cry: Usch, hatar sådant där. Förstår inte hur folk kan lämna bort sina hundar sådär, blir så arg :mad: sånt här händer säkert dagligen också :(
 
V

voltigehoppare

Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

ja. när ska folk inse att djur inte är till ör slit och släng?
 
Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

snyft, snörvel, snörvel...gråt....
ALDRIG i hela mitt liv jag skulle ta ett sådant beslut..., inte ens om jag själv var allergisk...
 
Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

:cry: :cry: :cry:

Kramar min älskade hund nu, jag vill ha min 40 kg schäfer i knät i kontorsstolen.... :p

Hur kan man göra så mot sin hund. Det värsta är nästan inte att den blir lämnad på hemmet utan att den blir så ignorerad och bortglömd i hemmet.

Min hund är en del av mig, en stooor del :love:
 
D

Dolores_88

Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

Fick rysningar genom hela kroppen när jag läste klart. Den träffade på rätt ställe. Jag önskar att fler kunde läsa den, framförallt personer som gör såhär.
 
R

Rigoletto

Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

Hela min själ gråter när jag läser detta, jag tänker på min "egen" hund som jag inte får träffa längre pga att jag separerade ifrån hennes husse, och han tillåter inte att jag träffar henne.

Hon sitter själv hemma i huset från kl 6 på morgonen till tidigast kl 5 på kvällen fem dagar i veckan när han jobbar, och oftast tränar han fotboll två dagar i veckan efter jobbet...

När jag bodde där var hon aldrig själv mer än högst fem timmar, jag gick låååååånga promenader med henne i skogen, hon var jämt med mej i stallet, jag gjorde allt med henne, hon var mitt barn, mitt allt...

Nu känner jag mej som HAN i berättelsen, jag har svikit henne, men jag har inte gjort det med mening, jag skulle göra ALLT, precis ALLT för att få henne tillbaka.

Jag älskar dej min lilla Snorkis :cry:
 
Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

Vad fin den var :cry: *torkar tårarna och springer för att pussa på hunden*
 
N

Nora_

Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

oj va fin den var... berör verkligen :cry:
tårarna rinner... måste springa ner å krama om min hund....
 
E

elvisS

Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

vilken sorglig,sitter med tårar i ögonen. Det värsta är att det kan hända/händer sånt...stackars oskyldiga djur..
 
Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

Jag som var på så bra humör, du fick mig att gråta... du är onD!! elak =)
 
Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

Jag tänker på sommarkatter när jag läser det här. När folk verkligen skaffar djuren för ett tags trevligheter för att sedan bara överge dem utan vidare.

Herregud, en djur är en familjemedlem! Det blir tomt och tyst här hemma när hunden är borta, och alldeles kallt och ensamt i sängen när katten är ute på nattjakt.
 
Sv: Hur kunde du! * varning sorglig*

Jag brukar aldrig bli rörd. Men det blev jag nu. Och tårögd. Otroligt sorglig. :(
 

Liknande trådar

Övr. Hund Igår var nog den värsta dagen i mitt liv, min älskade hund som varit sjuk under en längre period blev plötsligt akut dålig. Det började...
Svar
5
· Visningar
1 455
Senast: hemlig
·
Övr. Hund Jag har panik. Jag har en vuxen hund sen tidigare och ville ha en till hund som fyllde behov som min vuxna hund inte gör. Ville ha en...
Svar
16
· Visningar
3 400
Senast: iNHALE
·
Övr. Hund Har skrivit en tråd innan om detta, men måste skriva igen. För drygt en vecka sen fick min hund somna in.. hon skulle fylla 12 i...
Svar
11
· Visningar
2 562
Senast: fejko
·
Hundhälsa Hej, jag känner mig väldigt handfallen inför situationen jag är i, behöver alla tips, råd och synpunkter som finns. Jag känner att jag...
Svar
7
· Visningar
1 658
Senast: s957
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattbilder #7
  • Hjälp att bolla ras!
  • Valp 2022

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Soffa i skinn eller tyg
Upp