Hur lämna någon man älskar?

[Ramona]

Tack för bra tankar! Det flesta sakerna fanns nog där från början men har förstärkts med tiden och blivit svårare att bortse ifrån. Han har kompromissat delvis men håller fast vid några större punkter där det är svårt att kompromissa från min sida. Det rör till exempel vilken typ av mat vi äter och synsätt på vardagssysslor hemma, alltså ganska centrala delar i livet.

För mig handlar en relation mer om känslor än om praktiska ting, för praktiska ting kan man göra någonting åt, men älskar man inte personen och har man inte känslan finns det liksom ingenting kvar att jobba på. Men så länge man älskar varandra och vill vara tillsammans, finns det hopp, om man är villig att kompromissa och se till så att relationen blir bra. Det finns ingen relation som bara flyter på utan att det blir några vägbulor under relationen. Det hör liksom till! Man måste jobba på alla relationer. Men är han inte villig, eller du inte villig, att jobba på det så är det ju ingen idé. Då är det lika bra att bara göra slut.

Och det är inte svårare än att man säger sanningen rakt ut. Det går inte att linda in så det låter eller känns bättre. Man får helt enkelt bara säga som det är, att man vill separera och sen fixa allt det praktiska.

 

[Modest]

Vi har pratat om relationen, men vi blir båda väldigt ledsna när vi pratar om ett eventuellt uppbrott. Och då blir det att man "kramas och glömmer för stunden". Han tror på att en framtid för oss är möjlig, jag blir alltmer osäker.

Låter som slutet på min förra relation, när de där stunderna kommer oftare och oftare. För min del tippade det över till slut. Jag tycker du ska fråga dig själv om ni verkligen gör varandra lyckliga. Om nej - vad ska ni göra åt det?

 

[Verdandi]

För mig handlar en relation mer om känslor än om praktiska ting, för praktiska ting kan man göra någonting åt, men älskar man inte personen och har man inte känslan finns det liksom ingenting kvar att jobba på. Men så länge man älskar varandra och vill vara tillsammans, finns det hopp, om man är villig att kompromissa och se till så att relationen blir bra. Det finns ingen relation som bara flyter på utan att det blir några vägbulor under relationen. Det hör liksom till! Man måste jobba på alla relationer. Men är han inte villig, eller du inte villig, att jobba på det så är det ju ingen idé. Då är det lika bra att bara göra slut.

Och det är inte svårare än att man säger sanningen rakt ut. Det går inte att linda in så det låter eller känns bättre. Man får helt enkelt bara säga som det är, att man vill separera och sen fixa allt det praktiska.

Jag håller med om att känslorna behöver finnas kvar, för annars har man inget att jobba med.
Sen kan det kanske vara normalt att känslor går upp och ner i intensitet. Bara man har "grundkänslan" kvar.

Men jag skulle också säga att det praktiska spelar en stor roll för kärleken. En anledning till att många med små barn separerar är att vi inte är så jämställda som vi vill tro/vara. Vem orkar älska någon när man 24/7 utför även den andre personens jobb och ansvar?

Det är vanligare än man tror att vissa människor under förevändning "söker jobb", men låter någon annan (partnern) försörja en. Då gärna så att det inte heller kommer in något annat försörjningsstöd, eftersom det i så fall ställs krav som parasiten inte vill uppfylla. Jag vet inte hur det ser ut för TS, men är det som ovan så är det mycket mer i förhållandet som är i obalans. Då finns det kanske ingen kärlek, bara olika former av beroenden.

 

[cirkus]

För mig handlar en relation mer om känslor än om praktiska ting, för praktiska ting kan man göra någonting åt, men älskar man inte personen och har man inte känslan finns det liksom ingenting kvar att jobba på. Men så länge man älskar varandra och vill vara tillsammans, finns det hopp, om man är villig att kompromissa och se till så att relationen blir bra. Det finns ingen relation som bara flyter på utan att det blir några vägbulor under relationen. Det hör liksom till! Man måste jobba på alla relationer. Men är han inte villig, eller du inte villig, att jobba på det så är det ju ingen idé. Då är det lika bra att bara göra slut.

Och det är inte svårare än att man säger sanningen rakt ut. Det går inte att linda in så det låter eller känns bättre. Man får helt enkelt bara säga som det är, att man vill separera och sen fixa allt det praktiska.

Jag vet att @Nahar beskrev detta med kärlek och älska så sjukt bra för ett tag sen

Det är stor skillnad på att var förälskad och att älska. Känslor båda två men helt olika karaktär. Kortfattat - att vara kär - då är man själv i fokus och vad man vill - att älska då är den andra i fokus och man vill göra allt för den. Ibland matchar inte dessa känslor, man är inte kär i den man älskar och älskar inte den man är kär i.

 

[Masse]

Som andra skrivit innan, terapi av någon typ. Du är osäker och har ingen att prata med, ni blir ledsna bägge två när ni pratar själv och troligen skaver det i er bägge.
Vänd er till någon typ av terapeut eller någon annan bra tredje part. Är man med i svenska kyrka kan det vara en präst, dom är bra på sånt här. Man får stöd, råd och hjälp att se hur saken verkligen ligger till. Det kan hjälpa er båda att fatta rätt beslut för just er två.
Inget förhållande är gnisselfritt och det kan vara svårt att veta var gränsen går för att det ena eller andra.

 

[inverterad]

Jag känner så igen mig. Jag levde i en 10-årig relation med en man som jag blev allt mindre lycklig med. Han mådde inte heller bra i relationen men hade på nåt sätt bestämt sig för att det skulle vara vi för alltid, oavsett hur det var mellan oss. Det var oerhört svårt att lämna den relationen och han mådde väldigt dåligt och försökte ta sitt liv, och mådde sen dåligt under lång tid efteråt (och betedde sig också mycket illa med mängder av arga nattliga sms, mail med anklagelser osv). Till slut efter något år så blev det lugnare och vi kunde ses och dricka kaffe. Nu är det här flera år sen och tyvärr slutade det inte så bra för honom, men jag kan ändå inte se att jag hade några som helst alternativ annat än att lämna honom. Jag tror fullt och fast att det var det allra bästa för oss båda att bryta upp. Själv lever jag ett liv som jag är nöjd med, med en man som jag älskar och är lycklig med.

Edit: jag var också i det stadiet när jag älskade honom men inte var kär i honom, och kärleken minskade hela tiden därför att vi hade det så dåligt. Jag tror att jag hade börjat tycka illa om honom till slut om jag hade stannat längre.

Det är ett enormt svårt steg, men bara det faktum att du tänker såhär gör att du säkert långt därinne vet att det är ett helt nödvändigt steg. Det är dags.

 

[Cowgirls]

Vi har pratat om relationen, men vi blir båda väldigt ledsna när vi pratar om ett eventuellt uppbrott. Och då blir det att man "kramas och glömmer för stunden". Han tror på att en framtid för oss är möjlig, jag blir alltmer osäker.

Det där känner jag igen.. att undvika det oundvikliga som vi båda visste skulle komma.. Till slut fick vi inse att vi var tvungna att flytta isär för att båda skulle må bra. Jag blev den drivande men vi kom gemensamt fram till att det var dags. För oss tog det måååånga år innan vi flyttade isär.

Mitt tips är att vänta inte för länge, prata ut ordentligt om det. Vill ni satsa på relationen lika mycket båda två? Lägg alla korten på bordet och var ärlig med dina tankar, för bådas skull!

 

[Lovisaleonora]

Det där känner jag igen.. att undvika det oundvikliga som vi båda visste skulle komma.. Till slut fick vi inse att vi var tvungna att flytta isär för att båda skulle må bra. Jag blev den drivande men vi kom gemensamt fram till att det var dags. För oss tog det måååånga år innan vi flyttade isär.

Mitt tips är att vänta inte för länge, prata ut ordentligt om det. Vill ni satsa på relationen lika mycket båda två? Lägg alla korten på bordet och var ärlig med dina tankar, för bådas skull!

Det går också att göra det stegvis om det känns för mycket att rycka av plåstret brutalt. T ex separera, upptäcka fördelarna med att leva själv. Upptäcka att jag klarar mig på egna ben. Se nya sidor hos den andre, som en kanske vill se. Eller inte vill se.

 

[Cowgirls]

Det går också att göra det stegvis om det känns för mycket att rycka av plåstret brutalt. T ex separera, upptäcka fördelarna med att leva själv. Upptäcka att jag klarar mig på egna ben. Se nya sidor hos den andre, som en kanske vill se. Eller inte vill se.

Så gjorde vi. Vi flyttade isär med intentionen att vi skulle fortsätta att umgås och träffas på neutrala platser. Så blev det inte, vi var båda nöjda med att bo själva och är skilda idag.

 

[AraSlei]

Känner igen mig massor i det du skriver, från min senaste relation.
Mitt ex var och är en toppenkille, men vi var olika på många plan och ville olika saker. En toppenkille för någon annan, men inte för mig. Det tog alldeles för lång tid att gå isär, men eftersom vi pratat om det mycket och länge så var jag i princip bearbetad och klar när han väl flyttade ut.

 

[Voeux]

Det går också att göra det stegvis om det känns för mycket att rycka av plåstret brutalt. T ex separera, upptäcka fördelarna med att leva själv. Upptäcka att jag klarar mig på egna ben. Se nya sidor hos den andre, som en kanske vill se. Eller inte vill se.

Håller med, så tog min förra relation slut. Vi sa att vi gör slut "för nu" eftersom relationen var allt för påfrestande för oss, men när vi har fått lite eget space en tid så kanske vi kan försöka igen. Så jag flyttade ut, vi umgicks som vänner något halvår och bestämde oss sedan för att testa börja dejta igen. Det blev inte bra, engagemanget var halvdant från hans sida och jag ramlade in i armarna på en annan. Ungefär där tog det fet-slut mellan oss. Men, vi behövde verkligen den där tiden. Vi hade en fantastisk relation på många sätt och det var svårt för oss att släppa taget, så vi behövde göra det stegvis.

 

[cassiopeja]

Min erfarenhet är att det ÄR tungt, svårt och jobbigt, och inte alls så självklart när det är "nog" och när man ska lämna...
Det finns en enorm kraft i det gemensamma livet, i det "VI" man har tillsammans, i att man ju ändå bryr sig om den andre som man delat livet med ett tag.

Själv var jag "kärast i hela världen" och övertygad om att jag hade det perfekta förhållandet - i 15 år. När det då började smyga sig in känslor av tvivel och att det inte kändes bra längre, så ville jag först inte lyssna. För att ändå försöka förstå vad som hände så började jag skriva ner mina tankar och tvivel i ett dokument. Det dokumentet blev över 200 sidor långt, och var det som tillslut fick mig att inse att jag inte kunde leva kvar i förhållandet. För när jag var mitt i det, varje dag, så var det så lätt att tänka "jag kan stå ut lite till - det kanske blir bättre" (i efterhand är jag nästan skrämd av hur lätt det var att normalisera och stå ut). Men när jag läste igenom hela dokumentet och såg svart på vitt hur jag hade det, så insåg jag att jag var tvungen att bryta, för det jag beskrev i dokumentet var inte ett liv jag ville ha.

Det tog mig tre år att hitta styrka att bryta upp från förhållandet. Min man ville inte alls separera. Jag började med att försöka prata om problemen, när det inte funkade så tvingade jag iväg oss till parterapi, och jag testade även att vara särbo en kort period. Jag kontaktade även en parterapeut på egen hand. Allt för att försöka hitta någon lösning på min vantrivsel i vårt förhållande, allt för att försöka lyfta på varje sten för att leta efter en lösning som skulle kunna få det att fungera.
Men jag hittade aldrig den lösningen, och efter två år mådde jag så dåligt att jag började känna att det kvittade om jag levde eller ej. Tillslut bröt jag upp. Det fanns inget "bra tillfälle" att göra det på, det blev aldrig "rätt läge", det kom aldrig någon "rätt dag". Jag sköt upp och sköt upp, men tillslut var jag bara tvungen att driva igenom separationen, trots den gigantiska sorgen och smärtan.

Jag har läst igenom dokumentet nu när jag är "ute på andra sidan", och nu ter sig min dåvarande situation ännu värre för mig, och jag kan inte riktigt begripa hur dåligt jag verkligen stod ut med att må i förhållandet. Så i efterhand är jag glad att jag gjorde det, även om jag fortfarande känner en stor sorg över att det blev som det blev, och jag känner fortfarande en enorm omtanke om mitt ex och önskar honom allt gott. Åren av kärlek kommer alltid bo kvar i mig, men jag lever hellre ett liv för mig själv där jag kan känna sinnesfrid, än att leva i ett dåligt förhållande.

 

[Matt]

Jag har skapat ett hemligt nick för att kunna ta upp något mycket privat. Jag önskar input från andra, kanske någon har varit i min situation? Kom gärna med era erfarenheter och tankar.

För cirka 10 år sedan blev jag kär "på riktigt" för första gången och vi lever fortfarande tillsammans. Detta är min första relation. De senaste åren upplever jag att det skaver allt mer. Vi hamnar lätt i tjafs och ganska ofta höjer vi rösten. Jag funderar allt mer på att jag inte vill leva med honom längre, men bara tanken på att inte kunna t.ex krama honom längre känns outhärdlig... Vi har förstås fortfarande fina stunder när vi skrattar tillsammans och har det mysigt. Samtidigt har jag en lång (!) lista på saker som jag inte håller med honom om eller som jag inte trivs med i hans sätt att leva. Jag upplever det som att han älskar mig mer än vad jag älskar honom och jag föreställer mig att han skulle bli mycket ledsen om jag avslutar relationen. Han har aldrig gått riktigt ihop bra med mina närmaste vänner och det har gjort mig väldigt ensam i mina funderingar kring relationen, då de känns "partiska". Logiskt känns det hopplöst, eftersom jag blir ledsen varje gång vi har bråkat och det lägger ofta sordin på min fritid i övrigt. Känslomässigt är det så himla svårt att ta klivet, för den person jag en gång blev så vansinnigt kär i är ju kvar... Han saknar inkomst i nuläget och det har blivit så att jag, som har ett välbetalt arbete, försörjer honom. Han söker arbete men det är svårt i pandemitider. Detta blir ytterligare en dimension i det hela, att jag vid ett eventuellt uppbrott "sviker" någon som jag bryr mig väldigt, väldigt mycket om. Jag vet att han är vuxen och att jag förstås inte har någon skyldighet att försörja honom, men det är ändå lätt att få dessa känslor. Eftersom det här är min första relation har jag aldrig lämnat någon (eller blivit lämnad av någon) tidigare och jag har inte heller någon annan kärleksrelation att jämföra med.

Hur lämnar man någon man älskar?

Kan man det? Låter som en väldigt svårt situation. Samtidigt behöver han ta tag i sitt liv. Du behöver verkligen prata med honom så att han förstår att detta inte är hållbart i längden.

 

[cambodia]

Hoppas det är okej att jag skriver i din tråd. Idag pratade vi. Och grät. Och bestämde att vi behöver flytta isär. Jag sa det. Tillslut. Vi är vänner och jag tror det blir bra. Paniken har inte infunnit sig och känslorna har landat. Inget praktiskt är klart över huvud taget men steget är taget.

Och jag är så glad att jag till slut uttalade orden själv, för min skull.

 

[Ceta]

Hoppas det är okej att jag skriver i din tråd. Idag pratade vi. Och grät. Och bestämde att vi behöver flytta isär. Jag sa det. Tillslut. Vi är vänner och jag tror det blir bra. Paniken har inte infunnit sig och känslorna har landat. Inget praktiskt är klart över huvud taget men steget är taget.

Och jag är så glad att jag till slut uttalade orden själv, för min skull.

Va skönt för dig @cambodia Har anat länge att du inte mått så bra i relationen, så bra att du gjorde det för din egen skull

 

[cambodia]

Va skönt för dig @cambodia Har anat länge att du inte mått så bra i relationen, så bra att du gjorde det för din egen skull

Tack

 

[athena_arabians]

Hoppas det är okej att jag skriver i din tråd. Idag pratade vi. Och grät. Och bestämde att vi behöver flytta isär. Jag sa det. Tillslut. Vi är vänner och jag tror det blir bra. Paniken har inte infunnit sig och känslorna har landat. Inget praktiskt är klart över huvud taget men steget är taget.

Och jag är så glad att jag till slut uttalade orden själv, för min skull.

Jag har också haft den aningen och jag hoppas så att det blir bra för er båda, på varsitt håll