Relationer Hur länge är det rimligt att som vuxen vara som ett barn i förhållande till sina föräldrar?

Det jag velat ha har jag fått spara till själv, häst, bil, lägenhet, kontantinsats etc.
Samma här. Det har varit viktigt i vår familj att inse värdet och arbetet det kräver att kunna köpa och hålla sig med saker. Att sedan få ett bidrag till det, vare sig det är ekonomiskt eller arbetsinsats, är saker som kommit i efterhand när vi barn redan sparat ihop och/eller visat att vi planerat för det. Jag tror att det varit sunt. Men givetvis inser jag att vi är priviligerade som ändå haft förmånen att avlastas ekonomiskt även om majoriteten av de ekonomiska utgifterna legat på oss själva.
 
Jag får mycket hjälp ekonomiskt av mina föräldrar. Jag har varit sjukskriven i många år av mitt vuxenliv och student eller väldigt låginkomsttagare resten av tiden. Föräldrarna har det bra ställt ekonomiskt.
När jag varit sjukskriven för depression under flera år fick jag min häst av mina föräldrar för att få mig att må bättre, två år efter det så tog jag mig ur sjukskrivningen tack vare hästen.
De har sedan dess hjälpt mig ekonomiskt med hästen när jag behöver det för att de vet hur mycket han gör för mitt psykiska mående.
 
När är det rimligt att vuxen-barn relationen övergår till vuxen-vuxen relation?

Jag läste den här artikeln https://www.sydsvenskan.se/2019-08-04/sa-far-du-stopp-pa-pappa-betalar häromdagen och då jag länge har funderat över detta fenomen så vill jag lyfta det till diskussion. Jag har ingen relation till mina föräldrar och har klarat mig själv sedan jag slängdes ut som trettonåring men för mig känns det väldigt märkligt att en vuxen människa regelbundet tar emot pengagåvor. Särskilt när gåvan är ifrån någon som har det sämre ställt ekonomiskt än vad man själv har men även annars.

Min sambo menar att det är normalt att "låna" (dvs. aldrig betala tillbaka vilket både förälder och barn är medvetna om men man kallar det för lån när man ber om pengar) av sina föräldrar när man är ung och så kanske det är men isåfall, vid vilken ålder ska man då bli vuxen och klara sig själv? Vid 25? 30? 35? När? Och spelar isåfall förälderns ekonomi in? Det vuxna barnets ekonomi? Borde det inte vara bättre att skapa relationer (de tar upp i artikeln att ibland beror gåvorna på en önskan att ses) på andra sätt än att man ska betala för att ses och låta sina vuxna barn vara just vuxna med de kanske för en själv obekväma beslut de tar? Varför känner man behov av att ha den hållhaken på sina barn det innebär att serva dem ekonimiskt även som vuxna? Varför vill man inte att ens barn ska få leva sina egna liv, upptäcka hur de själva vill leva utan föräldrarnas åsikter och inblandning? För mig känns det som ett desperat försök att hålla kvar något som egentligen inte finns för finns det i grunden en välfungerande relation så finns det ju ingen anledning att betala för att ses. Då vill man ju ses från båda sidor.

Är det min bakgrund som ställer till det för mig och det kanske faktiskt är helt sunt och normalt att betala och underhålla sina vuxna barn med diverse och på så sätt binda dem till sig? För mig är det att inte låta sina barn bli vuxna och leva sina egna liv. Att inte tillåta att en vuxen-vuxenrelation växer fram utan att tvinga på sitt barn att ständigt vara just barn i förhållande till en själv. Ett sätt att styra över barnet och dess liv men jag kan självklart ha fel.

Precis som de tar upp i artikeln kan den som har ekonomisk makt styra över den andre och det är i mina ögon aldrig sunt. Som förälder har man redan ett övertag på så sätt att barnet har vuxit upp med en och att fortsätta som när barnet var just barn, försörja hen, istället för att ha en vuxen-vuxenrelation ger ju ett övertag även senare i livet. Varför vill någon som enligt lagen blivit vuxen fortsätta vidhålla den sneda maktfördelningen när det inte längre behövs? För om någon annan betalar så har ju denne också vetorätt på något vis och det gör ju att hela relationen styrs av pengar istället för en ömsesidig önskan om en bra vuxen-vuxenrelation med sin förälder/sitt barn.

Föräldra-barn relationer kan vara svårt nog ändå utan att man behöver blanda in pengar som inte bör vara relevanta i någon relation så varför gör man så? Är pengatransaktioner det enda medel man har och känner till eller vad handlar det om?
Jag vet inte riktigt om pengar och vuxenrelationer behöver ha med varandra att göra. Mina föräldrar hjälpte mig ekonomiskt ibland långt efter det att jag blivit vuxen. Nu är de pensionärer, och då är det jag som betalar saker för dem istället, eftersom jag har bättre inkomster än dem nu. Det har inget med vuxenrelationen att göra, utan handlar mer om att man hjälps åt i familjen. Den som har mer pengar hjälper den som har mindre.
 
Jag är uppvuxen i ett medelklasshem och har alltid haft privilegiet att kunna få hjälp ekonomiskt av mina föräldrar vid behov. De har dock alltid varit noga med att det är ett lån som jag ska betala tillbaka, vilket jag tycker har varit bra. Jag har tillexempel fått hjälp när jag som student behövde en dator, betalade sedan av den med lite pengar i månaden under drygt ett år. Min pappa köpte också en lägenhet till mig att bo i när jag var runt 25 år, det är jag så tacksam för att jag ibland vill gråta eftersom det fick mig att kunna lämna ett destruktivt förhållande.
Idag tjänar jag inte mycket mindre än mina föräldrar och då tycker jag att det blir lite mer problematiskt eftersom mina föräldrar fortsatt är inställda på att bjuda när vi är ute och äter tillsammans exempelvis, jag är nog rätt dålig på att säga till där eftersom jag också faller in i barnrollen när jag träffar dem, men rent logiskt är det väl nästan så att jag borde bjuda dem nuförtiden.
Jag är alltså väldigt privilegierad när det kommer till att få hjälp av mina föräldrar vid behov och det är något jag vill föra vidare till mina eventuella barn också, om jag har möjlighet.
 
Jag och mina systrar har alltid fått hjälp ekonomiskt av mamma. Senast fick jag ett lån till kontantinsats, som amorteras med ränta, men bättre ränta än banken. Mamma-banken har väldigt gott om pengar så det känns naturligt att låna av henne.
Vi får även pengar ibland. I våras fick jag en symaskin, för några år sen fick jag 50’ till en ny bil. Jag hade råd att köpa en billig bil men hon ansåg att jag behövde en lite nyare och säkrare bil, så då sköt hon till pengar.

Min mamma har alltid haft det knapert. Lärare, frånskild, stort hus och tre barn. Jag är uppväxt på billiga halvfabrikat med ärvda kläder och fick cykla dit jag skulle. Sedan hon fick stora summor i oväntade och väntade arv så ansåg hon att hon ville hjälpa oss så att vi inte skulle behöva vända på slantarna som hon gjorde. Hon fick aldrig några pengar av sina föräldrar, som dog med många - aldrig använda - miljoner på banken.

Vi har diskuterat detta mycket genom åren och det viktiga för min mor är att pengarna kommer som ett oväntat tillskott. Något som gör livet lättare för oss. Den dagen vi förväntar oss att få pengar eller förlorar uppfattningen om sakers värde, då har det blivit fel.
Men eftersom jag fortfarande skäms när jag behöver be om ett lån så är jag nog på rätt sida fortfarande. För man ska ju klara sin egen ekonomi!

Min pappa har jag dock aldrig bett om pengar. Kanske någon hundralapp någon gång. Men han har inte samma ekonomiska förutsättningar och vi har inte samma relation. Får jag pengar av honom så vet jag att det är för att mildra hans dåliga samvete. Dom pengarna smakar sämre.
 

TinyWiny

Trådstartare
Nu när artikeln är synlig för alla (kopierad i sin helhet i inlägg 25) kanske endel tänker annorlunda om min trådstart. Jag ber om ursäkt för att den inte gick att läsa som diskussionsunderlag som det var tänkt men då den inte var låst för mig tog jag förgivet att den var öppen för alla.

Det är alltså sådana här destruktiva pengatransaktioner jag syftar på där föräldrarna binder upp barnen genom att betala för dem och där barnen utgår ifrån att föräldrarna självklart ska betala för dem. Inte att man får förtida arv, blir bjuden på något, får låna pengar av föräldrarna som betalas tillbaka eller att man ger sina barn gåvor. Inte heller att barnen får en startplåt i form av en större summa pengar den dagen de flyttar hemifrån/blir myndig utan just när en förälder betalar för att knyta barnet osunt hårt till sig och barnet inte får bli/ses vuxen och kapabel att klara sig själv. Som exempel när föräldern betalar för hästen för att det ska finnas en hållhake och hens vuxna barn gnäller över det faktum att hen behöver umgås med föräldern för att föräldern ska fortsätta betala för hästen istället för att inse att man kanske faktiskt inte har råd med häst just då, dvs. ta vuxenansvar. Att som förälder helt enkelt betala sitt barn för att hen ska umgås med en och där det är tydligt att det finns en baktanke med det det vuxna barnet får.
 

Mineur

Moderator
Jag har aldrig bett mina föräldrar om ekonomiskt stöd och skulle inte känna mig bekväm att göra det heller, trots att de har det mycket gott ställt. Trots det har jag fått hjälp med både kontantinsats och inköp av möbler. Det har också hänt att mina föräldrar sagt något i stil med "vi har hyrt en lägenhet i Italien vecka 39, det finns sängplatser till er också om ni vill göra oss sällskap", och jag/vi har då betalat själva resan dit men fått boendet gratis.

Dessa ekonomiska bidrag har alltid kommit oväntat, och först efter att jag själv räknat på saken för att se hur jag ska kunna ha råd själv. Men jag kan alltså räkna på ena handens fingrar de gånger detta har hänt.

En sådan slags destruktiv relation som beskrivs i artikeln har jag nog aldrig hört talas om, och jag har svårt att tänka mig att någon av mina vänner befinner sig i en sådan situation. De flesta jag vet har fått stöd på samma sätt som jag, dvs när det verkligen behövts och med en tydlig "no strings attached"-approach.
 

TinyWiny

Trådstartare
Fast det där låter ju bara konstigt. ”Ekonomiskt oberoende” blir ju dessutom fel i sammanhanget, för det är det väl få som blir under sin livstid även om beroendet inte är till föräldrarna. Och helt ärligt, hur vanligt är det att föräldrar betalar dyra saker åt sina barn om de har dåligt med besparingar och barnen tjänar tre gånger så mycket? Jag kan såklart ha jättefel, men jag har svårt att tro att det är vanligt och det är givetvis något helt annat än att föräldrar med mer pengar och gott ställt betalar middagar/resor eller ger ekonomiska gåvor och lån.
Jo ekonomiskt oberoende är fel ord men jag utgår ifrån att det syftas på att det vuxna barnet ska försörja sig själv. Dvs oberoende av föräldrarnas ekonomi. Hur vanligt det är vet jag inte och det var väl lite det jag funderade på, har jag missat något pga min dysfunktionella uppväxt? Är det kanske helt normalt att som vuxen förvänta sig att ens föräldrar betalar för en och att det är jag som bara tycker att det är ett märkligt sätt att ha en relation på?
 
Jag har aldrig fått ekonomiskt stöd av mina föräldrar, de har inga pengar heller även om de inte är direkt fattiga. Jag tycker inte att just pengar skulle vara ett mått på en osund relation, det är andra faktorer som avgör.
 
Jo ekonomiskt oberoende är fel ord men jag utgår ifrån att det syftas på att det vuxna barnet ska försörja sig själv. Dvs oberoende av föräldrarnas ekonomi. Hur vanligt det är vet jag inte och det var väl lite det jag funderade på, har jag missat något pga min dysfunktionella uppväxt? Är det kanske helt normalt att som vuxen förvänta sig att ens föräldrar betalar för en och att det är jag som bara tycker att det är ett märkligt sätt att ha en relation på?
Jag är 60 och från arbetarbakgrund. Jag kan inte säga att jag stött på den sortens relation mer än någon enstaka gång under mitt liv. Så utgår jag från mina erfarenheter så är de väldigt ovanligt.

Det som skaver i ditt resonemang är meningen "förvänta sig att ens föräldrar betalar" Det tror jag aldrig att jag noterat? Det enda jag vt är missbrukande barn som "räddas" av sina föräldrar. Men då är det inte pengarna som är bekymret.

I övrigt så - föräldrar betalar gärna för sina barn, som en sorts kärleksgärning.
 

Mineur

Moderator
Är det kanske helt normalt att som vuxen förvänta sig att ens föräldrar betalar för en och att det är jag som bara tycker att det är ett märkligt sätt att ha en relation på?
Nej, det är inte normalt att förvänta sig att föräldrarna ska betala för en. Det innebär dock inte att det är onormalt att föräldrar ibland (!) betalar något för sina barn. Det är just förväntandet som är problemet - både på det sätt att barnet förväntar sig att föräldrarna ska betala, och att föräldrarna förväntar sig att de på något vis ska få makt över barnet genom att betala saker för dem. Det är inte normalt, men det är som sagt inte heller något jag någonsin stött på.
 

TinyWiny

Trådstartare
Jag har aldrig fått ekonomiskt stöd av mina föräldrar, de har inga pengar heller även om de inte är direkt fattiga. Jag tycker inte att just pengar skulle vara ett mått på en osund relation, det är andra faktorer som avgör.
Något mått är det såklart inte men det var det här jag ville diskutera just nu. Föräldra-vuxet barn relationer kan som sagt vara knepiga.
 

TinyWiny

Trådstartare
Jag är 60 och från arbetarbakgrund. Jag kan inte säga att jag stött på den sortens relation mer än någon enstaka gång under mitt liv. Så utgår jag från mina erfarenheter så är de väldigt ovanligt.

Det som skaver i ditt resonemang är meningen "förvänta sig att ens föräldrar betalar" Det tror jag aldrig att jag noterat? Det enda jag vt är missbrukande barn som "räddas" av sina föräldrar. Men då är det inte pengarna som är bekymret.

I övrigt så - föräldrar betalar gärna för sina barn, som en sorts kärleksgärning.
Ja det är just förväntningarna som skaver för mig med. Att som vuxet barn förvänta sig att föräldrarna ska betala för en och att som förälder känna att man behöver betala för ditt och datt för att "få ha" en relation med sitt barn. Att det förekommer och är destruktivt vet jag men någon statistik har jag inte.
 

TinyWiny

Trådstartare
Nej, det är inte normalt att förvänta sig att föräldrarna ska betala för en. Det innebär dock inte att det är onormalt att föräldrar ibland (!) betalar något för sina barn. Det är just förväntandet som är problemet - både på det sätt att barnet förväntar sig att föräldrarna ska betala, och att föräldrarna förväntar sig att de på något vis ska få makt över barnet genom att betala saker för dem. Det är inte normalt, men det är som sagt inte heller något jag någonsin stött på.
Precis! Det är förväntandet som är problemet. Det och att barnet inte ses som kapabel att klara sig själv.
 

Görel

Moderator
Jag är medveten om att jag har det privilegierat med föräldrar med goda ekonomiska förhållanden som haft möjlighet att hjälpa till ekonomiskt. Däremot har jag inte förväntat mig att bli bjuden på många år men uppskattar när jag blir det. Mest överraskad blev jag för några år sen då jag hade en tuff period och min mamma bjöd med mig på en resa till Teneriffa tillsammans med henne och pappa.

Däremot så räknar vi aldrig på vem som betalar vad. Under flera år ordnade jag mat till midsommar och jul och betalade även för den. När våra föräldrar firade guldbröllop gjorde jag och mitt syskon middag åt dem och eftersom jag gjorde huvudrätten betalade jag också den svenska oxfilen de fick.
Förr om åren åt jag ofta lunch med min pappa i hans personalmatsal eftersom jag hade uppdrag i närheten, och han betalade varje gång. Jag erbjöd mig men han ville betala för mig.
 
Jag har nog aldrig i hela mitt liv träffat en vuxen som förväntat sig att dennes förälder/föräldrar ska betala för dem. :confused:
 
Något mått är det såklart inte men det var det här jag ville diskutera just nu. Föräldra-vuxet barn relationer kan som sagt vara knepiga.
vad jag menar är att pengar i sig inte är ett problem utan de är ju ett uttryck och medel för en sund eller osund relation. Om jag har möjlighet att hjälpa mina vuxna ungar ekonomiskt när den dagen kommer så skulle jag jättegärna göra det. Om de kan bo hemma under universitetsåren (om de vill plugga) och jag kan hjälpa till så att de slipper studielån, ja jättegärna. Jag delar gärna mina fattiga slantar med dem så länge de behöver. Jag är alltså inget fan av att de ska göra rätt för sig och dylikt. Att lära dem hushålla med pengar är en annan sak, tycker jag. Där brukar jag involvera dem i, nu blir det inget av x eller x, för vi måste spara för att ha råd att göra x eller x. Men jag tror min syn är så liberal eftersom jag i stort sett aldrig haft några större summor pengar i hela mitt liv och nästan aldrig tjänat några heller. Plus att ägodelar aldrig varit viktiga heller. Jag tror att självständiga barn får man på andra sätt än genom pengar, det handlar mer om att lära dem sunda värderingar och att de får bygga upp en egen självkänsla och också får göra fel och känna att de fixar det också.
 
Jo ekonomiskt oberoende är fel ord men jag utgår ifrån att det syftas på att det vuxna barnet ska försörja sig själv. Dvs oberoende av föräldrarnas ekonomi. Hur vanligt det är vet jag inte och det var väl lite det jag funderade på, har jag missat något pga min dysfunktionella uppväxt? Är det kanske helt normalt att som vuxen förvänta sig att ens föräldrar betalar för en och att det är jag som bara tycker att det är ett märkligt sätt att ha en relation på?
Det är såklart olika. I min familj har pengar aldrig betytt något mer än just pengar, inte beroende eller självständighet eller så. Det är bara pengar, liksom. Jag har fått ganska mycket pengar av dem efter 18-årsdagen - de har sponsrat utlandsstudier, satt lite guldkant på studiemedlet, bidragit till bostadsköp, allt möjligt. Jag har aldrig någonsin bett om pengar dock, det skulle kännas väldigt märkligt. De har frågat om jag velat ha när de sett att det varit knappt, och då har jag sagt ja. Det har aldrig varit lån - hela poängen var ju att skjuta till pengar eftersom de hade och inte jag, och att då betala tillbaka hade ju lite motverkat syftet. Då hade man varit tillbaka i att de hade och inte jag.

När jag fick en egen bra inkomst så slutade de skjuta till, givetvis, och nu när de har det lite knappare så betalar jag saker för dem istället. Inkomstutjämning mellan olika skeden av livet, helt enkelt. Det är ju inte alltid utgifter och inkomster kommer i samma perioder i livet.
 
Senast ändrad:

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp