Hur mår du? Jo tack det är bra! Våga prata om psykisk ohälsa

Nickname

Trådstartare
Skapade mig ett anonymt namn här på buke för att kunna skriva öppet utan att någon känner igen mig. Mitt problem är att jag tycks drabbas av depressioner i olika perioder.

Det hela startade med en utmattningsdepression för dryga 5 år sedan eller ja det har nog startat långt innan dess också det här med att depressioner, fast det var då det eskalerade. Egentligen förstod jag inte vad det var som hände för 5 år sedan, jag mådde bara riktigt skit länge och till sist efter drygt ett halvår fick en vän mig att söka hjälp. Under tiden jag var sjukskriven hade jag svårt att få förståelse från omgivningen för att jag var sjuk. I min familj har man liksom inte "accepterat" psykisk ohälsa. Det var väldigt påfrestande att försvara sig inför omgivningen i en redan sårbar situation.

Efter ett par år mådde jag bättre, men efter mobbing av en chef (sa till sist upp mig själv) så återkom depressionen i ett antal månader. Sökte inte hjälp utan försökte ta mig igenom med mycket motion o s v.

Nu de senaste två åren har jag haft en stressig/pressad livssituation p g a sjuka anhöriga och jobb och nu på sensommaren var det dags igen att börja må dåligt. Eller rättare sagt jag känner hur det tar tag om mig och det svänger kraftigt från att må riktigt dåligt till att må lite bättre under några dagar.

Ett annat problem som jag har är att jag river mig kraftigt i ansiktet så det blir sår (vilket jag egentligen alltid gjort) men problemet ökar när jag mår sämre.

Båda dessa problem skäms jag över och med tanke på att jag har svårt att öppna upp mig för människor jag känner och att jag tidigare blivit bemött med oförståelse från omgivningen så är jag ensam i mina problem. En dag "öppnade" jag upp mig lite grann för en person jag har förtroende för, d v s jag berättade att jag inte mår 100. Naturligtvis tog personen tre steg tillbaka och jag fick vatten på kvarn, "berätta inget för någon".

Hur tycker ni att jag ska gå vidare? Ska jag söka hjälp? Kanske få perspektiv eller hjälp med varför det svänger så kraftigt för mig och hur jag ska jobba med det. Vågar man berätta för omgivningen eller ska man skita i det? Orkar inte försvara mitt mående ständigt. Ursäkta mitt inlägg, men jag känner mig ensam i detta.
 
Kort svar. Hade du sökt hjälp utan att berätta för omgivningen med tanke på mina tidigare erfarenheter?

Det korta svaret var lite poängen, dvs jag tycker det är jätteviktigt att du börjar i den änden och släpper alla andra trådar just nu. Sök hjälp, när du får hjälp kommer det att hjälpa med hur du ska hantera din omgivning och dina tidigare erfarenheter också.

Gör en sak: sök hjälp. När du checkat av det kan du titta på resten i den takt och ordning du vill och orkar, men just nu är det bara en punkt på din lista.
 
Kort svar. Hade du sökt hjälp utan att berätta för omgivningen med tanke på mina tidigare erfarenheter?
Om man delar upp dina "tidigare erfarenhter" så är de väl dels den hjälp du fick från vården och dels din chef.

Puckade chefer finns överallt. Och goda likaså.
Det finsn chefer som nte begriper att man kan vara sjuk ofta, t.ex. har en mage som inte fungerar. Så att hänga upp det på en chef som inte var OK tycker jag itne att du ska göra.

Hjälpen från vården - var den OK?

Derpession är en sjukdom. Precis som MS, diabetets, crohns, benbrott.
När man är sjuk söker man hjälp från vården.

Att låta bli att söka hjälp från vården för att man har fått möta åsikter om sjukdomen är inte konstruktivt.

Sök vård.
 
Om man delar upp dina "tidigare erfarenhter" så är de väl dels den hjälp du fick från vården och dels din chef.

Puckade chefer finns överallt. Och goda likaså.
Det finsn chefer som nte begriper att man kan vara sjuk ofta, t.ex. har en mage som inte fungerar. Så att hänga upp det på en chef som inte var OK tycker jag itne att du ska göra.

Hjälpen från vården - var den OK?

Derpession är en sjukdom. Precis som MS, diabetets, crohns, benbrott.
När man är sjuk söker man hjälp från vården.

Att låta bli att söka hjälp från vården för att man har fått möta åsikter om sjukdomen är inte konstruktivt.

Sök vård.

Hjälpen från vården för ca 5 år sedan var både bra och dålig. Psykologen då var närmast en katastrof, men läkare, sjukgymnast var väldigt bra.
 
Att du inte upplever stöd från omgivningen verkar vara en del av problematiken så då finns det knappast någon anledning att berätta för dom.
Konstigt, jag har alltid tyckt att jag haft någon slags skyldighet att berätta för omgivningen. Men inser mer och mer att jag kan köra ett eget race till att börja med, starta där och liksom få verktygen före jag berättar, tack! :)
 
Sök hjälp, vänd dig till en vårdcentral som du har förtroende för och börja där. Det finns bra psykologer och med remiss från läkare kan du få det på högkostnadsskyddet. Gå inte och dra på det för länge utan försök ta tag i det. Jag ångrar att jag väntade för länge, det finns bra hjälp att få.
 
Sök hjälp, vänd dig till en vårdcentral som du har förtroende för och börja där. Det finns bra psykologer och med remiss från läkare kan du få det på högkostnadsskyddet. Gå inte och dra på det för länge utan försök ta tag i det. Jag ångrar att jag väntade för länge, det finns bra hjälp att få.
Jag ska försöka ta tag i det i nästa vecka trots mitt motstånd. Det kan ju finnas bättre psykologer än min tidigare erfarenhet. Hoppas att du har fått den hjälp du behöver nu :heart
 
Hjälpen från vården för ca 5 år sedan var både bra och dålig. Psykologen då var närmast en katastrof, men läkare, sjukgymnast var väldigt bra.
Det finns andra psykologer, jag har också haft otur och hamnat hos en dålig, som kortfattat sa att jag inte hade dom problemen som jag sa... men någonstans därute finns det bra också. Själv har jag inte orkat leta upp dom, för mina problem försvann när jag och mitt ex delade på oss. Hoppas det löser sig för dig.
 
Det finns andra psykologer, jag har också haft otur och hamnat hos en dålig, som kortfattat sa att jag inte hade dom problemen som jag sa... men någonstans därute finns det bra också. Själv har jag inte orkat leta upp dom, för mina problem försvann när jag och mitt ex delade på oss. Hoppas det löser sig för dig.

Ja jag får väl tala om att jag inte vill komma till samma, om han fortfarande finns kvar
 
Nej det gjorde jag inte. Det var andra problem som var betydligt större just då

Våga säga det nu om det har eskalerat. Och du kan absolut be att få annan psykolog! Jag hoppas verkligen du får rätt hjälp med ditt mående! Du skrev innan att du känner dig ensam om det här. Jag känner till känslan, har haft åkomma som jag inte pratade med någon om som jag trodde jag var ensam i världen om. Vilken lättnad det var när jag sökte hjälp och förstod att jag inte alls var ensam. Du är inte heller ensam! :heart
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Hej! Hur tar jag steget för att faktiskt söka vård för att man mår dåligt psykiskt? I grund och botten handlar det om något som...
Svar
1
· Visningar
698
Senast: Monimaker
·
Kropp & Själ Jag var väldigt nära att skriva det här under anonymt nick, men kom sedan fram till att det här inte är något att skämmas för och att...
2 3
Svar
44
· Visningar
4 563
Senast: Mineur
·
Kropp & Själ Jag är sedan en tid tillbaka sjukskriven på grund av utmattningssyndrom, och har från flera håll fått höra att jag ska "ge mig själv tid...
7 8 9
Svar
161
· Visningar
11 054
Senast: MML
·
Kropp & Själ Behöver alla tips jag kan få! Hur ska man göra för att få motivation till att orka göra saker man mår bra av och vad är det för saker...
Svar
6
· Visningar
1 409
Senast: fejko
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp