Hur mår du? Jo tack det är bra! Våga prata om psykisk ohälsa

[GotAsecret]

Tipsar om Therese Lindgrens bok om just psykisk ohälsa.
Hon tar upp så mycket bra i den, handfasta råd och tips (inga klyschor, utan rena och konkreta tips från den "måendes" perspektiv liksom) som hjälpte henne, hur hon hanterar sitt mående, hur hennes väg till hjälp sett ut. Hur omgivningen sett ut. Hur vardagen sett/ser ut. Hur hon hanterar sin ångest, sin sociala fobi o.s.v. i dagsläget. Både som privatperson och "youtuber".
Mycket som man själv kan relatera till och känna igen sig i. "Det där kunde ha varit/är ju jag". Och också fångar upp alla tankar och känslor. Att det är hopplöst, skamfyllt, hjälplöst o.s.v.

Lättläst bok dessutom. Som även folk "runtomkring" en kan ha stor nytta av att läsa.
(finns även som ljudbok på t.ex. nextory)

 

[Nickname]

Våga säga det nu om det har eskalerat. Och du kan absolut be att få annan psykolog! Jag hoppas verkligen du får rätt hjälp med ditt mående! Du skrev innan att du känner dig ensam om det här. Jag känner till känslan, har haft åkomma som jag inte pratade med någon om som jag trodde jag var ensam i världen om. Vilken lättnad det var när jag sökte hjälp och förstod att jag inte alls var ensam. Du är inte heller ensam!

Tack, ja det är nog först nu som jag ser ett samband mellan att jag river mig mer när jag mår dåligt. Hade heller ingen aning om att det fanns fler som har samma problem tidigare.

 

[Nickname]

Tipsar om Therese Lindgrens bok om just psykisk ohälsa.
Hon tar upp så mycket bra i den, handfasta råd och tips (inga klyschor, utan rena och konkreta tips från den "måendes" perspektiv liksom) som hjälpte henne, hur hon hanterar sitt mående, hur hennes väg till hjälp sett ut. Hur omgivningen sett ut. Hur vardagen sett/ser ut. Hur hon hanterar sin ångest, sin sociala fobi o.s.v. i dagsläget. Både som privatperson och "youtuber".
Mycket som man själv kan relatera till och känna igen sig i. "Det där kunde ha varit/är ju jag". Och också fångar upp alla tankar och känslor. Att det är hopplöst, skamfyllt, hjälplöst o.s.v.

Lättläst bok dessutom. Som även folk "runtomkring" en kan ha stor nytta av att läsa.
(finns även som ljudbok på t.ex. nextory)

Tack för tipset, ska kika närmare på den!

 

[GotAsecret]

Tack för tipset, ska kika närmare på den!

Jag kan skicka den om du vill
Har läst den + har Nextory så den kanske gör mer nytta hos dig

 

[Sissa]

Tack, ja det är nog först nu som jag ser ett samband mellan att jag river mig mer när jag mår dåligt. Hade heller ingen aning om att det fanns fler som har samma problem tidigare.

Det är inte lätt att se samband när man mår dåligt, och se vad som är vad. Mitt problem pågick i år utan att jag såg samband eller hade ord för det. KBT hjälpte mig som sagt. Mycket effektivt och bra.

 

[monster1]

Skapade mig ett anonymt namn här på buke för att kunna skriva öppet utan att någon känner igen mig. Mitt problem är att jag tycks drabbas av depressioner i olika perioder.

Det hela startade med en utmattningsdepression för dryga 5 år sedan eller ja det har nog startat långt innan dess också det här med att depressioner, fast det var då det eskalerade. Egentligen förstod jag inte vad det var som hände för 5 år sedan, jag mådde bara riktigt skit länge och till sist efter drygt ett halvår fick en vän mig att söka hjälp. Under tiden jag var sjukskriven hade jag svårt att få förståelse från omgivningen för att jag var sjuk. I min familj har man liksom inte "accepterat" psykisk ohälsa. Det var väldigt påfrestande att försvara sig inför omgivningen i en redan sårbar situation.

Efter ett par år mådde jag bättre, men efter mobbing av en chef (sa till sist upp mig själv) så återkom depressionen i ett antal månader. Sökte inte hjälp utan försökte ta mig igenom med mycket motion o s v.

Nu de senaste två åren har jag haft en stressig/pressad livssituation p g a sjuka anhöriga och jobb och nu på sensommaren var det dags igen att börja må dåligt. Eller rättare sagt jag känner hur det tar tag om mig och det svänger kraftigt från att må riktigt dåligt till att må lite bättre under några dagar.

Ett annat problem som jag har är att jag river mig kraftigt i ansiktet så det blir sår (vilket jag egentligen alltid gjort) men problemet ökar när jag mår sämre.

Båda dessa problem skäms jag över och med tanke på att jag har svårt att öppna upp mig för människor jag känner och att jag tidigare blivit bemött med oförståelse från omgivningen så är jag ensam i mina problem. En dag "öppnade" jag upp mig lite grann för en person jag har förtroende för, d v s jag berättade att jag inte mår 100. Naturligtvis tog personen tre steg tillbaka och jag fick vatten på kvarn, "berätta inget för någon".

Hur tycker ni att jag ska gå vidare? Ska jag söka hjälp? Kanske få perspektiv eller hjälp med varför det svänger så kraftigt för mig och hur jag ska jobba med det. Vågar man berätta för omgivningen eller ska man skita i det? Orkar inte försvara mitt mående ständigt. Ursäkta mitt inlägg, men jag känner mig ensam i detta.

Jag har inte upplevt att folk backat när jag pratat om min psykiska ohälsa. Snarare har det varit fler som frågat om saker eller så har det visat sig att de också mår dåligt i perioder. Jag tycker man ska göra som man vill, om man inte känner för att berätta så låt bli vill du prata om det prata på.

 

[Nickname]

Jag kan skicka den om du vill
Har läst den + har Nextory så den kanske gör mer nytta hos dig

Tack! Kollar om jag kan hitta den som ljudbok, då jag har lite svårt för att läsa böcker.

 

[Nickname]

Jag har inte upplevt att folk backat när jag pratat om min psykiska ohälsa. Snarare har det varit fler som frågat om saker eller så har det visat sig att de också mår dåligt i perioder. Jag tycker man ska göra som man vill, om man inte känner för att berätta så låt bli vill du prata om det prata på.

Vad skönt att du har motsatt erfarenhet Men när man blir bemött med oförståelse gång på gång så vill man faktiskt inte dela med sig längre. Det blir för tungt när man mår dåligt helt enkelt.

 

[TheRedLightning]

Det vore fint om han gått i pension eller så...

Håller tummarna mentalt för dig.

 

[monster1]

Vad skönt att du har motsatt erfarenhet Men när man blir bemött med oförståelse gång på gång så vill man faktiskt inte dela med sig längre. Det blir för tungt när man mår dåligt helt enkelt.

Helt begripligt, det ska vara ens eget val att berätta eller ej.

 

[Petruska]

Vad skönt att du har motsatt erfarenhet Men när man blir bemött med oförståelse gång på gång så vill man faktiskt inte dela med sig längre. Det blir för tungt när man mår dåligt helt enkelt.

Det hjälper ju inte dig, men jag tror att du har nästan extrem otur med din omgivning på den punkten. Min erfarenhet av att prata om depression, är att nästan alla har en historia att berätta.

 

[Sofie_B]

Jag har också tidigare i mitt liv blivit lite bränd av att ha mötts av väldigt dålig förståelse när jag har ventilerat hur jag mår, något som för mig gjorde att jag utvecklade ett hetsätningsbeteende när jag mådde dåligt. I grund och botten är jag otroligt kommunikativ med hur jag mår och svarar väldigt gärna ärligt på frågan "hur är läget?", men jag har lärt mig att vara mycket mer selektiv än jag egentligen av naturen är. Och ju sämre jag mår, desto mer selektiv är jag.

Så om du känner att du verkligen vill prata med någon i din närhet, välj en eller ett par som du verkligen känner dig trygg med och som tar ditt mående på allvar. Och så pratar du bara med dom. Alla andra säger du bara "det är bra tack! Hur är det själv?" till. Och som dom andra sagt, ja, du ska söka hjälp. Det är ett väldigt bra första steg!

 

[Nickname]

Jag har också tidigare i mitt liv blivit lite bränd av att ha mötts av väldigt dålig förståelse när jag har ventilerat hur jag mår, något som för mig gjorde att jag utvecklade ett hetsätningsbeteende när jag mådde dåligt. I grund och botten är jag otroligt kommunikativ med hur jag mår och svarar väldigt gärna ärligt på frågan "hur är läget?", men jag har lärt mig att vara mycket mer selektiv än jag egentligen av naturen är. Och ju sämre jag mår, desto mer selektiv är jag.

Så om du känner att du verkligen vill prata med någon i din närhet, välj en eller ett par som du verkligen känner dig trygg med och som tar ditt mående på allvar. Och så pratar du bara med dom. Alla andra säger du bara "det är bra tack! Hur är det själv?" till. Och som dom andra sagt, ja, du ska söka hjälp. Det är ett väldigt bra första steg!

Ja jag kommer att vara väldigt selektiv Det kan dock vara svårt att veta vem som kommer att bemöta en på rätt sätt och vem som backar i förväg. Just för tillfället känner jag mig lite bättre, men kommer troligen att söka hjälp inom en snar framtid.

 

[Sofie_B]

Ja jag kommer att vara väldigt selektiv Det kan dock vara svårt att veta vem som kommer att bemöta en på rätt sätt och vem som backar i förväg. Just för tillfället känner jag mig lite bättre, men kommer troligen att söka hjälp inom en snar framtid.

Det förstår jag absolut! Men (tyvärr) låter det ju som att du kan utesluta en hel del som redan har visat att dom inte kan förvalta det förtroendet.. Det brukar vara en ganska bra idé att börja med någon som själv är kommunikativ och inte håller upp en fasad kring det egna måendet. Har du någon sådan i din närhet, någon som du känner som kan säga att det är skittungt hemma/i relationen/på jobbet osv? Börja isf där!

 

[Diabetikern]

Håller med ovanstående sök hjälp beta sen av det en bit i taget i den takt du orkar. Gå inte runt och fundera på vad andra anser eller hur de kommer att reagera. Det är du som är den viktiga.

Oförstående chefer och vårdpersonal kommer alltid att finnas tyvärr. När man stöter på en sådan får man försöka be om en annan.

Jag har diabetes och haft i många år. Så många läkare/sjukvårdare jag bytt ut de senaste åren innan jag hittade rätt. Det tog många år innan jag vågade säga till men det är min diabetes och mitt välmående. När jag väl tog steget och bad om att få byta läkare kändes allt mycket lättare igen.

Nu jämför jag självklart inte depression med diabetes. Det enda de har i liknelse är att de båda är sjukdomar som kan drabba alla.

Önskar dig stort lycka till! Du är värd att må bra!

 

[Monstermom]

Just för tillfället känner jag mig lite bättre, men kommer troligen att söka hjälp inom en snar framtid.

Passa på att söka hjälp direkt är mitt tips då, tänk så mycket svårare det blir sen om du mår sämre igen?

 

[Squie]

Ja jag kommer att vara väldigt selektiv Det kan dock vara svårt att veta vem som kommer att bemöta en på rätt sätt och vem som backar i förväg. Just för tillfället känner jag mig lite bättre, men kommer troligen att söka hjälp inom en snar framtid.

Man lär sig.
Mot privatpersoner - random var jag väldigt selektiv, de behövde inte veta.
Mot vårdpersonal - öppen. de är där för min skull, för att jag ska få hjälp. o då måste jag också vara öppen.