Hur mycket störningar ska man tolerera som lägenhetsboende? (utbruten från Vad gör vi? Del CIX)

[Hoarfrost]

Vaknade av att grannens charmiga son hade ett raseriutbrott igen. Han vrålar skriker och kastar saker omkring sig. Slår sönder saker mot min vägg. I dag började han redan klockan 5 och har fortfarande inte slutat.

Tycker synd om grannen, det här händer kanske varannan dag när han bor här. Tror han bor växelvis hos sina föräldrar.

 

[Mineur]

Vaknade av att grannens charmiga son hade ett raseriutbrott igen. Han vrålar skriker och kastar saker omkring sig. Slår sönder saker mot min vägg. I dag började han redan klockan 5 och har fortfarande inte slutat.

Tycker synd om grannen, det här händer kanske varannan dag när han bor här. Tror han bor växelvis hos sina föräldrar.

Usch, vi har lite samma situation här. Tack och lov bor barnet i vårt fall tre våningar ovanför oss, så vi hör henne aldrig förutom när hon får utbrott på gatan/i trappuppgången men med tanke på hur ofta det händer så vill jag inte ens fundera över hur det låter uppe i deras lägenhet... Vi trodde att det var en fas hon gick igenom men det har varit likadant i ett år nu. Det gör så ont i hjärtat att höra en femåring vara så hopplöst upprörd!

 

[Hoarfrost]

Usch, vi har lite samma situation här. Tack och lov bor barnet i vårt fall tre våningar ovanför oss, så vi hör henne aldrig förutom när hon får utbrott på gatan/i trappuppgången men med tanke på hur ofta det händer så vill jag inte ens fundera över hur det låter uppe i deras lägenhet... Vi trodde att det var en fas hon gick igenom men det har varit likadant i ett år nu. Det gör så ont i hjärtat att höra en femåring vara så hopplöst upprörd!

Ja, man tycker ju synd både om den upprörda personen och personerna som bor med dem. Det måste vara så himla jobbigt för båda parter.
I detta fall är den upprörda personen någonstans mellan 17-19. Han håller fortfarande på men har haft några uppehåll under dagen.
Han kastar ju och slår sönder typ stolar och grejer mot min vägg... så ja, det hörs och känns ganska bra.

 

[Mineur]

Ja, man tycker ju synd både om den upprörda personen och personerna som bor med dem. Det måste vara så himla jobbigt för båda parter.
I detta fall är den upprörda personen någonstans mellan 17-19. Han håller fortfarande på men har haft några uppehåll under dagen.
Han kastar ju och slår sönder typ stolar och grejer mot min vägg... så ja, det hörs och känns ganska bra.

Oj, ja det var en lite annorlunda situation trots allt! Jösses!

 

[Sigvard]

Ja, man tycker ju synd både om den upprörda personen och personerna som bor med dem. Det måste vara så himla jobbigt för båda parter.
I detta fall är den upprörda personen någonstans mellan 17-19. Han håller fortfarande på men har haft några uppehåll under dagen.
Han kastar ju och slår sönder typ stolar och grejer mot min vägg... så ja, det hörs och känns ganska bra.

Jag hade ringt polisen eller stövlat dit själv. Man får inte bete sig hur som helst, omgivningen måste stå för det normala.

 

[godisklubba]

Ja, man tycker ju synd både om den upprörda personen och personerna som bor med dem. Det måste vara så himla jobbigt för båda parter.
I detta fall är den upprörda personen någonstans mellan 17-19. Han håller fortfarande på men har haft några uppehåll under dagen.
Han kastar ju och slår sönder typ stolar och grejer mot min vägg... så ja, det hörs och känns ganska bra.

Oj, jag trodde att det handlade om en typ sjuåring som kastade grejer i väggen. Men det låter ju inte varken kul eller bra att personen blir så upprörd att han inte kan hantera sina känslor på något annat sätt...

För övrigt tror jag att vi kan vara de störiga grannarna emellanåt dock typ fyra gånger/år och inte flera timmar i sträck och så brukar det hända på eftermiddagen/kvällen här.

Men jag lider med dig... grannarna under oss bodde i ett hus på landet tills för snart ett halvår sen. De har ett barn och när hen blir arg så springer hen upp och ner i trappuppgången och skriker och baknar på alla dörrar. Vilket händer några gånger i veckan Hen står ofta och bankar i balkongräcket också, vilket låter jättemycket in till våran lägenhet.

Vi har pratat med föräldrarna och bett dem att i alla fall prata med barnet om att hen inte ska banka på våran dörr när hen blir arg, för det skrämmer livet ur våra katter. Föräldrarna säger att vi får lära oss att acceptera sånt om vi bor i lägenhet, men jag kan inte se det som normalt störande att flera gånger i veckan stå utanför grannens dörr och banka och skrika som en tok

 

[godisklubba]

Jag hade ringt polisen eller stövlat dit själv. Man får inte bete sig hur som helst, omgivningen måste stå för det normala.

Det kan finnas orsaker bakom varför personer agerar som de gör och då hjälper det inte att ringa polisen. Hade vi bott i lägenhet när min bror var mindre och hade sina värsta studer så hade vi säkert fått både en, två och tre pikar från grannarna. Men det hade inte hjälpt. Min bror har ADHD och kan KAN INTE hantera sina känslor bättre än vad han gör. Jag har också haft (och har) mina stunder och det handlar inte om att vilja störa andra.

Det är svårt att förklara, men det handlar verkligen inte om någon vilja. Man vill inte störa grannarna under eller jämte. Men man kan inte lägga band på sig själv. Och då spelar det ingen roll om polisen, grannen eller mamma säger till en. Det handle absolut inte om dålig uppfostran, i mitt och min brors fall handlar det om ADHD och autism - dvs funktionsnedsättningar. Det är ungefär som att be en person i rullstol att bara resa sig upp och gå... det går inte.

Det ursäktar så klart inte ett oacceptabelt beteende, absolut inte. Men jag blir uppriktigt ledsen av kommentarer som denna. Funkisfamiljer har redan så många "dolda" fighter och många är redan jagade av diverse myndigheter. Det blir bara ytterligare en stress om polisen skulle komma och knacka på dörren och den där ytterligare stressen kanske är droppen till att föräldern nästa gång inte kan hantera utbrottet alls. Om föräldern tappar tålamodet och skriker tillbaka, så kanske utbrottet blir tio resor värre och det vinner ju ingen på.

Men som sagt, jag säger inte att att man får bete sig hur som helst, funktionsnedsättning eller inte. Jag vill bara att folk i allmänhet ska förstå att det inte är så lätt som de vill få det att låta. För tro mig, vi om några, vill att det ska vara enkelt med rosa fluffiga moln.

 

[Sigvard]

Det kan finnas orsaker bakom varför personer agerar som de gör och då hjälper det inte att ringa polisen. Hade vi bott i lägenhet när min bror var mindre och hade sina värsta studer så hade vi säkert fått både en, två och tre pikar från grannarna. Men det hade inte hjälpt. Min bror har ADHD och kan KAN INTE hantera sina känslor bättre än vad han gör. Jag har också haft (och har) mina stunder och det handlar inte om att vilja störa andra.

Det är svårt att förklara, men det handlar verkligen inte om någon vilja. Man vill inte störa grannarna under eller jämte. Men man kan inte lägga band på sig själv. Och då spelar det ingen roll om polisen, grannen eller mamma säger till en. Det handle absolut inte om dålig uppfostran, i mitt och min brors fall handlar det om ADHD och autism - dvs funktionsnedsättningar. Det är ungefär som att be en person i rullstol att bara resa sig upp och gå... det går inte.

Det ursäktar så klart inte ett oacceptabelt beteende, absolut inte. Men jag blir uppriktigt ledsen av kommentarer som denna. Funkisfamiljer har redan så många "dolda" fighter och många är redan jagade av diverse myndigheter. Det blir bara ytterligare en stress om polisen skulle komma och knacka på dörren och den där ytterligare stressen kanske är droppen till att föräldern nästa gång inte kan hantera utbrottet alls. Om föräldern tappar tålamodet och skriker tillbaka, så kanske utbrottet blir tio resor värre och det vinner ju ingen på.

Men som sagt, jag säger inte att att man får bete sig hur som helst, funktionsnedsättning eller inte. Jag vill bara att folk i allmänhet ska förstå att det inte är så lätt som de vill få det att låta. För tro mig, vi om några, vill att det ska vara enkelt med rosa fluffiga moln.

Jag har jobbat inom LSS i tio år, behöver inte förklaringar. Faktum kvarstår: omgivningen måste stå för det normala. Man kan inte avfärda allt med att personen inte kan hjälpa det. Vi vet dessutom inte om ifall personen är våldsam mot anhöriga. Finns många mödrar som är rädda för sina söner.

 

[Hoarfrost]

Det kan finnas orsaker bakom varför personer agerar som de gör och då hjälper det inte att ringa polisen. Hade vi bott i lägenhet när min bror var mindre och hade sina värsta studer så hade vi säkert fått både en, två och tre pikar från grannarna. Men det hade inte hjälpt. Min bror har ADHD och kan KAN INTE hantera sina känslor bättre än vad han gör. Jag har också haft (och har) mina stunder och det handlar inte om att vilja störa andra.

Det är svårt att förklara, men det handlar verkligen inte om någon vilja. Man vill inte störa grannarna under eller jämte. Men man kan inte lägga band på sig själv. Och då spelar det ingen roll om polisen, grannen eller mamma säger till en. Det handle absolut inte om dålig uppfostran, i mitt och min brors fall handlar det om ADHD och autism - dvs funktionsnedsättningar. Det är ungefär som att be en person i rullstol att bara resa sig upp och gå... det går inte.

Det ursäktar så klart inte ett oacceptabelt beteende, absolut inte. Men jag blir uppriktigt ledsen av kommentarer som denna. Funkisfamiljer har redan så många "dolda" fighter och många är redan jagade av diverse myndigheter. Det blir bara ytterligare en stress om polisen skulle komma och knacka på dörren och den där ytterligare stressen kanske är droppen till att föräldern nästa gång inte kan hantera utbrottet alls. Om föräldern tappar tålamodet och skriker tillbaka, så kanske utbrottet blir tio resor värre och det vinner ju ingen på.

Men som sagt, jag säger inte att att man får bete sig hur som helst, funktionsnedsättning eller inte. Jag vill bara att folk i allmänhet ska förstå att det inte är så lätt som de vill få det att låta. För tro mig, vi om några, vill att det ska vara enkelt med rosa fluffiga moln.

Just därför har jag inte ringt någon gång. Jag förstår ju att något är rejält fel - just eftersom det kan vara helt knäpptyst och sen är det som skov av ilska från honom, och att han bara orkar hålla på så himla länge.
Jag har haft vredesutbrott många gånger i mitt liv, en gång i 17 års åldern lyfte jag till och med ett picknickbord i trä och kastade på en tall, och hoppade sedan i havet mitt i natten för jag skulle simma till fastlandet. De hämtade mig med båt 1km bort från ön och då var jag inte särskilt arg längre
Men skillnaden är ju att mina vredesutbrott varar absolut max 30 minuter. Och sådana våldsamma utbrott händer nog bara någon gång vart tredje år - nu är det nog kanske 4 år sedan sist. Efter en kvart är jag ju helt slut dessutom.

Han kan hålla på i en timme oftast, och flera gånger på en dag. Jag misstänker diagnos(er) eller droger, men jag kan inte veta helt säkert.
Har pratat med föräldern några gånger men hen tycker det är vansinnigt pinsamt att prata om och har hintat om att något inte står rätt till med sonen (hen har två, den andra är tystlåten och väldigt tillbakadragen). När man träffar sonen ute och säger hej osv är han som vilken timid tonåring som helst. Har dock pratat med föräldern att om hen behöver kan hen när som helst på dygnet ringa mig eller bara knacka på dörren så släpper jag in hen - ifall hen någonsin behöver en fristad. Hen har vad jag förstått blivit vräkt flera gånger pga sonens utbrott, så jag tycker väldigt synd om hen.

 

[Hoarfrost]

Jag har jobbat inom LSS i tio år, behöver inte förklaringar. Faktum kvarstår: omgivningen måste stå för det normala. Man kan inte avfärda allt med att personen inte kan hjälpa det. Vi vet dessutom inte om ifall personen är våldsam mot anhöriga. Finns många mödrar som är rädda för sina söner.

Hmm det där fick mig att tänka... Borde jag ringa? Jag vet dock inte vad polisen kan göra förutom säga "ajajaj så får man inte göra" och att de kanske blir vräkta igen. Tänker att det ju borde vara föräldern som inleder någon form av hjälp för att få bukt på det hela?
Jag har i alla fall sagt att det inte är normalt och måste vara jobbigt för hen (inte rakt ut men det syntes att hen fattade vad jag menade) och erbjudit hen att komma över om det blir för mycket eller att kunna ringa om hen behöver hjälp. Hen har dock aldrig varken ringt eller knackat på.

 

[Mia_R]

Men jag lider med dig... grannarna under oss bodde i ett hus på landet tills för snart ett halvår sen. De har ett barn och när hen blir arg så springer hen upp och ner i trappuppgången och skriker och baknar på alla dörrar. Vilket händer några gånger i veckan Hen står ofta och bankar i balkongräcket också, vilket låter jättemycket in till våran lägenhet.

Vi har pratat med föräldrarna och bett dem att i alla fall prata med barnet om att hen inte ska banka på våran dörr när hen blir arg, för det skrämmer livet ur våra katter. Föräldrarna säger att vi får lära oss att acceptera sånt om vi bor i lägenhet, men jag kan inte se det som normalt störande att flera gånger i veckan stå utanför grannens dörr och banka och skrika som en tok

Du får ursäkta men jag tycker det här är helt oacceptabel. Det är inget man ska behöva stå ut med som granne utan det är föräldrarnas ansvar och iaf ha vett att be om ursäkt och förklarar varför det är som det är, men så här får det inte gå till oavsett diagnos. Det är inte ens säkert att det finns en diagnos alla gånger utan att det helt enkelt är en unge som får härja fritt för att föräldrarna tycker det är enklare än att säga ifrån.

 

[godisklubba]

Jag har jobbat inom LSS i tio år, behöver inte förklaringar. Faktum kvarstår: omgivningen måste stå för det normala. Man kan inte avfärda allt med att personen inte kan hjälpa det. Vi vet dessutom inte om ifall personen är våldsam mot anhöriga. Finns många mödrar som är rädda för sina söner.

Ja och om föräldern är rädd för sitt barn så är det så klart en helt annan sak. Jag uppfattade det som att barnet/ungdomen inte menade eller ville bli så arg och inte skadade någon. Och i så fall lär inte ett samtal till polisen att hjälpa. För oss hade det tex aldrig hjälpt att någon ringde till polisen när min bror var arg och stampade/hoppade i golvet, vilket han kunde göra rätt så länge utan avbrott. Och ja, hade vi haft någon granne under hade det stört dem.

Du får ursäkta men jag tycker det här är helt oacceptabel. Det är inget man ska behöva stå ut med som granne utan det är föräldrarnas ansvar och iaf ha vett att be om ursäkt och förklarar varför det är som det är, men så här får det inte gå till oavsett diagnos. Det är inte ens säkert att det finns en diagnos alla gånger utan att det helt enkelt är en unge som får härja fritt för att föräldrarna tycker det är enklare än att säga ifrån.

Jag vet inte riktigt vad du har att be om ursäkt för? Och jag har väl inte sagt att det är acceptabelt eller får gå till på det sättet heller? Vad jag sa, var att det KAN finnas en anledning/diagnos bakom och att ett samtal i så fall till polisen inte kommer att hjälpa. Jag sa inte heller att man som granne ska behöva stå ut med det, men enligt mig är det bättre att prata med grannen först och inte direkt ringa polisen. Förutsatt att det inte blir en fara för en själv att prata med grannen personligen då.

Att det finns barn som får härja fritt vet jag. Jag har sett det på nära håll och det är absolut inte rätt väg att gå.

Det enda jag egentligen ville ha sagt var att om alla ska in i en mall där man ska vara normal, så blir det väldigt många människor som blir mer exluderade från samhället än de redan är.

 

[nightcrawler]

Jag har grannar ovanför mej som verkligen inte kan gå normalt. Att det knarrar i golvet är en sak, men att man går på hälarna och stampar på som om dom vill igenom golvet är fan inte okej. Det är ett jäkla springande fram och tillbaka. Dom brötar med allt möjligt. Och en period så började dom pippa mellan 5-6 på morgonen varenda förbannade dag. Jättekul att vakna av det. Och så hade dom mage att gnälla på att det var lite torkad lera i trappen. Ingen annan i huset brydde sig. Och det var verkligen inte nått att gnälla över. Jag hoppas innerligt att dom inte tänker stanna länge. Är så trött på dom. Har aldrig varit med om nån som har brötat så som dom gör hela tiden.

 

[Mineur]

Jag har funderat på att anmäla till någon instans gällande vår granne också, och då av omtanke för barnet eftersom hon verkar så hopplöst ledsen och upprörd så otroligt ofta. Men eftersom det för det första inte stör oss direkt (eftersom de som sagt bor flera våningar ovanför oss, vill inte ens tänka på hur det är att bo rakt under) och för det andra inte finns några som helst tecken på att barnet far illa låter jag bli och hoppas att de hittar ett sätt att hantera det på, alternativt att det är något som barnet växer ur (barnet i det här fallet är som sagt ca 5).

 

[Kenya]

Är man rädd för att någon ska bli skadad i ett lägenhetsbråk har jag full förståelse för att man ringer polisen. För att avbryta. För något annat lär de inte bidra med..

Tyvärr händer det ju också att de använder ett otroligt övervåld mot människor som inte är riktigt friska. Antingen i ingripandet eller i arresten.

Jag vill inte vara inblandad i en sån historia så jag ringer inte polisen om jag inte verkligen tror att den pågående situationen är så farlig att det är värt att ta den risken.

Polisen kommer inte göra det lugnare i trappuppgången. Om du vill slippa höra på skiten tycker jag att du ska kontakta hyresvärden, så kanske de blir hotade med vräkning. Funkar inte hotet kanske de blir vräkta. Om hyresvärden inte tar dig på allvar kan du ringa störningsjouren.

Jag gör inte sånt mot mina grannar. Bor i en förort och vi har inte valt att bo här och nästa steg nedåt på samhällsstegen är hemlöshet så jag tar hänsyn till det.

Men jag förstår om man tillslut inte står ut och måste göra nått..

Svårt..

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har jobbat inom LSS i tio år, behöver inte förklaringar. Faktum kvarstår: omgivningen måste stå för det normala. Man kan inte avfärda allt med att personen inte kan hjälpa det. Vi vet dessutom inte om ifall personen är våldsam mot anhöriga. Finns många mödrar som är rädda för sina söner.

Instämmer. Dessutom säger min erfarenhet kring diagnoser (har bla själv autism och ett djävulskt humör ibland...) att även om man får utbrott så kan det visserligen vara dramatiskt men inte så långdraget att det håller på i timtal? Åtminstone jag blir trött väldigt fort eftersom det går åt så mycket energi till explosionen, så det är typ bara att gå och lägga sig och däcka när man börjat varva ner...

Utbrotten kanske man inte kan hjälpa men man kan arbeta fram strategier för hur man hanterar dem, och det gäller oavsett vad orsaken bakom utbrotten är, NPF eller något annat. Där kan och måste omgivningen hjälpa till och visa vägen.

Svår situation. Att ringa polisen lär knappast hjälpa och kan tom riskera att det blir värre. Orosanmälan? Går det ens att göra när det rör sig om barn som verkar vara i myndig ålder? Varken föräldrern eller sonen kan ju må bra som det är.

 

[Lingon]

Hmm det där fick mig att tänka... Borde jag ringa? Jag vet dock inte vad polisen kan göra förutom säga "ajajaj så får man inte göra" och att de kanske blir vräkta igen. Tänker att det ju borde vara föräldern som inleder någon form av hjälp för att få bukt på det hela?
Jag har i alla fall sagt att det inte är normalt och måste vara jobbigt för hen (inte rakt ut men det syntes att hen fattade vad jag menade) och erbjudit hen att komma över om det blir för mycket eller att kunna ringa om hen behöver hjälp. Hen har dock aldrig varken ringt eller knackat på.

Det är en vuxen (eller nästan vuxen person. Jag hade ringt hyresvärden. Utan tvekan. Kan man inte uppföra sig (oavsett orsak) så får man bo någon annanstans.

Hade det varit ett litet barn hade jag haft mer tålamod men även där hade jag ringt hyresvärden. Man får inte störa grannarna hur mycket som helst (oavsett vilket problem man har).

 

[MiaMia]

Instämmer. Dessutom säger min erfarenhet kring diagnoser (har bla själv autism och ett djävulskt humör ibland...) att även om man får utbrott så kan det visserligen vara dramatiskt men inte så långdraget att det håller på i timtal? Åtminstone jag blir trött väldigt fort eftersom det går åt så mycket energi till explosionen, så det är typ bara att gå och lägga sig och däcka när man börjat varva ner...

Utbrotten kanske man inte kan hjälpa men man kan arbeta fram strategier för hur man hanterar dem, och det gäller oavsett vad orsaken bakom utbrotten är, NPF eller något annat. Där kan och måste omgivningen hjälpa till och visa vägen.

Svår situation. Att ringa polisen lär knappast hjälpa och kan tom riskera att det blir värre. Orosanmälan? Går det ens att göra när det rör sig om barn som verkar vara i myndig ålder? Varken föräldrern eller sonen kan ju må bra som det är.

Oavsett om det finns funktionsnedsättningar eller är annan typ av våld/aggression så verkar omfattningen vara sådan att det är anledning till oro för någon, oavsett barnets ålder.
Så länge barnet är under 18 ska soc. vid behov utreda och erbjuda stöd.

Kanske behövs hjälp för att putta på om mer insatser typ habilitering? Kanske behövs någon annan än pappan som övertygar en motvillig son att besöka BUP? Kanske behöver pappan själv stöd bara för att hantera situationen för egen del?

Hade också övervägt det snarare än polisen. Om barnet är över 18 hade polisen varit aktuellt ifall pappan antogs vara utsatt för våld, annars hyresvärden.

 

[Tonto]

Jag hade ringt polisen samt hyresvärden.

 

[MayGrace]

Efter ha pratat med min hyresvärd för inte så länge sedan just vad de gäller vad man ska stå ut med osv så förklarade hen att man ändå måste tåla en viss del när man bor i fler flerfamiljshus. Varför jag frågade är för att mina grannar under mig inte tyckte jag skulle gå upp klockan halv sju utan kunde vänta till någon gång mellan 9-10 typ på helgerna för de störde dem då vi har sovrummen i samma ända i huset och sen har de vart lite andra konstiga saker som vi till slut ledsnade på från deras sida.
Men visst känner man att de är för mycket kan man 1 prata med den familj de gäller och 2 höra av sig till hyresvärden och se vad de säger.