Hur olika ”kan” föräldrar vara?

pollex

Trådstartare
... när det gäller att förhålla sig till/mot barnen, då!

Jag är helt enkelt nyfiken på era tankar och hur ni gör: försöker ni föräldrar synka ert beteende mot och förhållningssätt till barnen? Hur ni pratar med dem? Regler och rutiner - till vilken gräns? Vad ser ni för poäng i att göra lika - eller olika?

(Hoppas att trådstarten är begriplig! Fråga annars, eller spinn vidare själva! :))
 
Har inget facit men mina tankar:
Huvudsaken tänker jag är att inte underminera varandra/ändra ett svar. Har en av oss sagt nej så är det nej även om man frågar den andra. Förbjudna saker (typ slå hunden...) Ska såklart alltid gälla men annars tänker jag att de kan koppla olika saker till olika personer. Tex är det okej att köra bilar på bordet här, men inte hos mormor. På pappa, men inte mamma.

Annars tror jag inte vi har olika regler, vi föräldrar. Däremot säkert olika trösklar för att säga ja/nej/säga ifrån/rutiner sånt vi inte har pratat ihop oss kring.

Fast ibland väcker det ibland förvirring bara att vi tar på skorna på olika sätt (barnet stående/sittandes) kan jag märka å andra sidan.
 
För barnen eller för föräldrarna? Barn brukar vara mycket förlåtande (på gott och ont) medans väldigt olika åsikter om hur "det ska vara" kan bli en ständig källa till frustration, konflikter och bråk mellan föräldrarna.

För allas skull är det såklart lättast om föräldrarna har samma tänk om och kring barnen och har samma gränser. Det är en trygghet för barnet att veta vad som gäller hemma oavsett vilken förälder som är närvarande. Däremot tror jag inte att barn far illa av olika sätt/gränser sålänge det utgår från barnens bästa.
 
Har inget facit men mina tankar:
Huvudsaken tänker jag är att inte underminera varandra/ändra ett svar. Har en av oss sagt nej så är det nej även om man frågar den andra. Förbjudna saker (typ slå hunden...) Ska såklart alltid gälla men annars tänker jag att de kan koppla olika saker till olika personer. Tex är det okej att köra bilar på bordet här, men inte hos mormor. På pappa, men inte mamma.

Annars tror jag inte vi har olika regler, vi föräldrar. Däremot säkert olika trösklar för att säga ja/nej/säga ifrån/rutiner sånt vi inte har pratat ihop oss kring.

Fast ibland väcker det ibland förvirring bara att vi tar på skorna på olika sätt (barnet stående/sittandes) kan jag märka å andra sidan.

Det får mig att tänka på ett tillfälle nyligen när jag och sambon svarade på en fråga precis samtidigt - han ”nej” och jag ”javisst” :D. Ja:et vann ;)

Men jag är också inne på att det är både bra och nödvändigt att märka att olika personer gör olika - både jämfört med varandra och över tid (”idag orkar jag inte”) :)
 
För barnen eller för föräldrarna?

”Ja”, höll jag på att svara ;). Både och, eller vilket man nu har tankar kring. Jag tycker båda aspekterna är intressanta! Till exempel tror jag att mina barn ser annorlunda på olikheterna mellan mig och sambon än vad jag gör - jag reagerar ibland på (olika) förhållningssätt, de pratar mer om situationer - ”men mamma, när pappa lägger så [gör han si eller så]”.

Barn brukar vara mycket förlåtande (på gott och ont) medans väldigt olika åsikter om hur "det ska vara" kan bli en ständig källa till frustration, konflikter och bråk mellan föräldrarna.

För allas skull är det såklart lättast om föräldrarna har samma tänk om och kring barnen och har samma gränser. Det är en trygghet för barnet att veta vad som gäller hemma oavsett vilken förälder som är närvarande. Däremot tror jag inte att barn far illa av olika sätt/gränser sålänge det utgår från barnens bästa.
 
Vår stora är bara 2 år gammal. Rutinerna är i grunden desamma, men visst har vi vårt eget sätt i förhållande till barnet. Tydligt att barnet behöver tydliga rutiner, men jag ser samtidigt en poäng i att vi har en individuell relation med barnet och att barnet förstår att både rutiner och relationer varierar och är formbara. I fråga om gränssättning väljer vi våra strider och i de strider vi tar står vi enade. Har en förälder sagt nej så är det nej, men vi har väldigt samstämmig uppfattning om gränser så det faller sig rätt naturligt. I barnvaktsammanhang kan gränserna vara annorlunda men i vår familj så finns det bara en gräns. Vår tvååring är väldigt verbal för sin ålder, hon testar om vi står enade och försöker ibland byta ut den förälder som tar konflikten. Oenighet hade bara blivit besvärligt för alla, inte minst hade det varit förvirrande för barnet.
 
”Ja”, höll jag på att svara ;). Både och, eller vilket man nu har tankar kring. Jag tycker båda aspekterna är intressanta! Till exempel tror jag att mina barn ser annorlunda på olikheterna mellan mig och sambon än vad jag gör - jag reagerar ibland på (olika) förhållningssätt, de pratar mer om situationer - ”men mamma, när pappa lägger så [gör han si eller så]”.
Precis! Barn är så anpassningsbara av naturen (vilket är en enorm tur! Hur skulle de annars kunna anpassa sig till alla förändringar i livet som är helt naturliga? :)) medans vi vuxna ser skillnader som vi ibland kan störa oss på mer eller mindre. Ett tips jag har haft enorm nytta av är att svara; "jag får fundera på det", istället för att svara genast. Då hinner man tänka efter, eventuell annan åsikt från den andre föräldern hinner diskuteras och barnet får ett klart svar för just det klara svaret är viktigt för trygghetskänslan. Att veta att det svar man får är det som gäller och att det inte ändras utan går att lita på även om det inte är det svar hen hade velat ha ger trygghet.
 
... när det gäller att förhålla sig till/mot barnen, då!

Jag är helt enkelt nyfiken på era tankar och hur ni gör: försöker ni föräldrar synka ert beteende mot och förhållningssätt till barnen? Hur ni pratar med dem? Regler och rutiner - till vilken gräns? Vad ser ni för poäng i att göra lika - eller olika?

(Hoppas att trådstarten är begriplig! Fråga annars, eller spinn vidare själva! :))
Vi synkar så att man tex inte ger tillåtelse till något när förra föräldern precis sa nej.
 
Vår stora är bara 2 år gammal. Rutinerna är i grunden desamma, men visst har vi vårt eget sätt i förhållande till barnet. Tydligt att barnet behöver tydliga rutiner, men jag ser samtidigt en poäng i att vi har en individuell relation med barnet och att barnet förstår att både rutiner och relationer varierar och är formbara. I fråga om gränssättning väljer vi våra strider och i de strider vi tar står vi enade. Har en förälder sagt nej så är det nej, men vi har väldigt samstämmig uppfattning om gränser så det faller sig rätt naturligt. I barnvaktsammanhang kan gränserna vara annorlunda men i vår familj så finns det bara en gräns. Vår tvååring är väldigt verbal för sin ålder, hon testar om vi står enade och försöker ibland byta ut den förälder som tar konflikten. Oenighet hade bara blivit besvärligt för alla, inte minst hade det varit förvirrande för barnet.

Det här med att ett nej är ett nej läste jag en intressant sak om nyligen:

42B50D87-AF2A-41BF-A50F-F431A3342898.png


I praktiken har jag nog dock både med mig tanken att ett nej är ett nej, att ett nej kan förhandlas ned, och att ett nej kan påverkas av väldigt starka reaktioner (jag hade inte förstått att vad det nu var var så viktigt). Jag tycker det låter klokt att som @TinyWiny be om betänketid, och gör det vid större frågor!, men i vardagens alla små-nej så finns det nog helt enkelt både nej som kan ändras och nej som är absoluta :p
 
Det här med att ett nej är ett nej läste jag en intressant sak om nyligen:

Visa bifogad fil 17307

I praktiken har jag nog dock både med mig tanken att ett nej är ett nej, att ett nej kan förhandlas ned, och att ett nej kan påverkas av väldigt starka reaktioner (jag hade inte förstått att vad det nu var var så viktigt). Jag tycker det låter klokt att som @TinyWiny be om betänketid, och gör det vid större frågor!, men i vardagens alla små-nej så finns det nog helt enkelt både nej som kan ändras och nej som är absoluta :p

Intressant. Fullt så svart-vita är vi inte att ett nej är ett nej under vilka omständigheter som helst. Visst har det hänt att jag vikt mig för förhandling. Tycker det kan uppmuntras när en tvååring försöker förhandla. Förhandling är mer konstruktivt än att slänga sig på golvet och skrika.:p Men utgångspunkten är att ett nej är ett nej. :)
 
Det här med att ett nej är ett nej läste jag en intressant sak om nyligen:

Visa bifogad fil 17307

I praktiken har jag nog dock både med mig tanken att ett nej är ett nej, att ett nej kan förhandlas ned, och att ett nej kan påverkas av väldigt starka reaktioner (jag hade inte förstått att vad det nu var var så viktigt). Jag tycker det låter klokt att som @TinyWiny be om betänketid, och gör det vid större frågor!, men i vardagens alla små-nej så finns det nog helt enkelt både nej som kan ändras och nej som är absoluta :p
Det här med att ett nej är ett nej läste jag en intressant sak om nyligen:

Visa bifogad fil 17307

I praktiken har jag nog dock både med mig tanken att ett nej är ett nej, att ett nej kan förhandlas ned, och att ett nej kan påverkas av väldigt starka reaktioner (jag hade inte förstått att vad det nu var var så viktigt). Jag tycker det låter klokt att som @TinyWiny be om betänketid, och gör det vid större frågor!, men i vardagens alla små-nej så finns det nog helt enkelt både nej som kan ändras och nej som är absoluta :p
Det är i vardagen betänketiden behövs. Barnet frågar, kan jag leka med xx imorgon? Trött förälder svarar nej utan att tänka efter. Barnet blir ledsen/arg och ihop med trött förälder är bråket ett faktum. Föräldern ger med sig och har därmed lärt barnet att genom tjat och genom känslosvall får man som man vill istället för att be om betänketid och ge ett ärligare svar och ta hand om den ilska/besvikelse/ledsenhet som kommer av ett nekande svar. För självklart måste barnet få känna som hen gör och hen får då också lära sig att ta hand om sina känslor. Just nu känns det oöverstigligt med kompis imorgon men gör det verkligen det imorgon? Kunde bråket undvikits genom att be om betänketid? Ilska/besvikelse/ledsenhet är en sak men att inte få det man vill utan vettig orsak är en annan. Respekten barnet får genom att föräldern faktiskt tänker innan hen svarar är mycket värd och det inser barnet ganska snart och ger respekt för svaret i gengäld.

Om det var något jag var tveksam till bad jag mina barn argumentera för sin sak innan jag svarade, innan jag bad om betänketid. Det lärde barnen att argumentera för sin sak och gav mig bra insikt i hur viktigt det var för barnet. Jag argumenterade också för varför jag svarade som jag gjorde om det gick stick i stäv med deras vilja. Det ser jag som lika viktigt att jag kan förklara varför jag säger si eller så. Säger jag nej till glass för att jag är sur eller för att vi ska äta strax och det därför inte är lämpligt? Säger jag nej till glass för att barnet har ätit väl mycket glass det senaste eller för att jag är sur? Skillnaden är enorm och som förälder ser jag det som min skyldighet att inte bete mig sämre mot mina barn än jag hade gjort mot någon annan.

Att som förälder ändra ja till nej och nej till ja skapar osäkerhet hos barnet och det skapar även tjat. Vet man att svaret är definitivt så finns det ingen anledning att tjata.
Jag kan ta ett exempel ur verkligheten. Förälder x hämtar sina barn på fredagseftermiddagen och de frågar om de kan åka till McDonalds. Sur, trött och irriterad förälder svarar nej. Barnen fortsätter tjata hela kvällen, ingen mat duger, lördagen går i samma tecken och likaså söndagen. På söndagkväll åker de till McDonalds. Alla är sura på varandra.
Hade föräldern bett om betänketid istället och sedan sagt att på söndag åker vi så hade helgen varit lugn (iallafall i den frågan ;)) för att inget tjat hade gjort alla sura.
Att lära sig att ja betyder ja och nej betyder nej skapar trygghet och det lär också barnen att med tjat kommer man ingenstans. Det svaret som har getts är det som gäller och det ska till rejäla grejer för att något ska ändras på. Typ magsjuka eller annat som omöjligt går att förutse eller göra något åt. Annars gäller att lovat är lovat och det man lovar håller man.

Jag skulle vilja se den vuxne som hade orkat med en arbetsplats där ja och nej ständigt bytte plats eller där man fick tjata sig till saker och ting. Det hade ingen orkat med. Vi behöver kunna lita på att det människor säger gäller och det gäller i synnerhet barn.
 
Det är i vardagen betänketiden behövs. Barnet frågar, kan jag leka med xx imorgon? Trött förälder svarar nej utan att tänka efter. Barnet blir ledsen/arg och ihop med trött förälder är bråket ett faktum. Föräldern ger med sig och har därmed lärt barnet att genom tjat och genom känslosvall får man som man vill istället för att be om betänketid och ge ett ärligare svar och ta hand om den ilska/besvikelse/ledsenhet som kommer av ett nekande svar. För självklart måste barnet få känna som hen gör och hen får då också lära sig att ta hand om sina känslor. Just nu känns det oöverstigligt med kompis imorgon men gör det verkligen det imorgon? Kunde bråket undvikits genom att be om betänketid? Ilska/besvikelse/ledsenhet är en sak men att inte få det man vill utan vettig orsak är en annan. Respekten barnet får genom att föräldern faktiskt tänker innan hen svarar är mycket värd och det inser barnet ganska snart och ger respekt för svaret i gengäld.

Om det var något jag var tveksam till bad jag mina barn argumentera för sin sak innan jag svarade, innan jag bad om betänketid. Det lärde barnen att argumentera för sin sak och gav mig bra insikt i hur viktigt det var för barnet. Jag argumenterade också för varför jag svarade som jag gjorde om det gick stick i stäv med deras vilja. Det ser jag som lika viktigt att jag kan förklara varför jag säger si eller så. Säger jag nej till glass för att jag är sur eller för att vi ska äta strax och det därför inte är lämpligt? Säger jag nej till glass för att barnet har ätit väl mycket glass det senaste eller för att jag är sur? Skillnaden är enorm och som förälder ser jag det som min skyldighet att inte bete mig sämre mot mina barn än jag hade gjort mot någon annan.

Att som förälder ändra ja till nej och nej till ja skapar osäkerhet hos barnet och det skapar även tjat. Vet man att svaret är definitivt så finns det ingen anledning att tjata.
Jag kan ta ett exempel ur verkligheten. Förälder x hämtar sina barn på fredagseftermiddagen och de frågar om de kan åka till McDonalds. Sur, trött och irriterad förälder svarar nej. Barnen fortsätter tjata hela kvällen, ingen mat duger, lördagen går i samma tecken och likaså söndagen. På söndagkväll åker de till McDonalds. Alla är sura på varandra.
Hade föräldern bett om betänketid istället och sedan sagt att på söndag åker vi så hade helgen varit lugn (iallafall i den frågan ;)) för att inget tjat hade gjort alla sura.
Att lära sig att ja betyder ja och nej betyder nej skapar trygghet och det lär också barnen att med tjat kommer man ingenstans. Det svaret som har getts är det som gäller och det ska till rejäla grejer för att något ska ändras på. Typ magsjuka eller annat som omöjligt går att förutse eller göra något åt. Annars gäller att lovat är lovat och det man lovar håller man.

Jag skulle vilja se den vuxne som hade orkat med en arbetsplats där ja och nej ständigt bytte plats eller där man fick tjata sig till saker och ting. Det hade ingen orkat med. Vi behöver kunna lita på att det människor säger gäller och det gäller i synnerhet barn.

Jag vet att jag läst, men minns förstås inte var, om förmågan hos barn att förstå frågor som uppmaningar (”kan du hänga upp jackan?” är varken en fråga om huruvida du har kapaciteten att hänga upp jackan eller en fråga som du förväntas svara nej på - det är en uppmaning som du förväntas agera på). Att inte vara van vid att pratas med på det sättet innebär att man kommer att få det svårt/are i sammanhang där det talas så, typ skolan. Jag tror att nej kan fungera på samma sätt, att det är en kompetens att läsa av olika slags nej. Jag säger definitivt en massa förhandlingsbara (och vissa icke-förhanglingsbara) nej till andra människor i min omgivning också! Och jag upplever att människor i min omgivning - barnen inkluderade - är helt på det klara med att det helt enkelt finns olika grader av nej, utan att det eskalerar i ”belönande” av tjat eller känslosvall. Jag tänker att det finns tillfällen i livet - inte bara i relation till föräldrarna - som nej verkligen betyder nej, och andra tillfällen där man missar möjligheter om man tar ett (första) nej alltför bokstavligt. Det betyder inte heller att ja och nej ständigt byter plats, för jag håller med om att det man lovat har man lovat!
 

Liknande trådar

Juridik & Ekonomi Hej. Jag hoppas att här finns några som mer kunskap än mig i hur polisen hanterar den här typen av situationer. Vi har fått mycket...
Svar
14
· Visningar
2 289
Senast: Rosett
·
Tjatter En gång för länge sedan (så länge sedan att du inte var född, och kanske inte heller dina föräldrar) var det 4 barn som på grund av...
39 40 41
Svar
804
· Visningar
14 919
Senast: cirkus
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag har en tid funderat på att starta en "dagbokstråd" här. Inspirationen att göra det kommer till stor del från min dotter...
Svar
15
· Visningar
3 318
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 323
Senast: jemeni
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp