Hur orka lära känna nån på nytt en gång till?

Frost116

Trådstartare
Jag vet inte ens vars jag ska börja, ska försöka förklara. Om nån skulle veta vem jag är så skriv inte ut det här.

Jag och min mamma har nog alltid haft en knepig relation och inte varit så bra genom uppväxten. Det har varit mycket strul och en orolig själ som nog inte mådde så bra.
När jag var 18 år var mamma med i en väldigt allvarlig singelolycka när hon körde rattfull. Hon var nersövd en längre tid och läkarna visste inte om hon skulle vakna, vilka permanenta skador hon skulle få. Det dom visste var att hon fått hjärnskador och skulle för men av dessa, hur allvarliga ville dom inte svara på. När hon vaknade fick hon lära sig allt på nytt och hade balansproblem, talet var inte helt okej, svag i vänster sida. Men kom igen från rullstol till att gå och klara sig helt okej själv på väldigt kort tid, läkarna var förbryllade då dom trodde hon inte skulle komma ur rullstolen. Hon fick ett inre lugn och mådde faktiskt bra psykiskt, det kanske var hennes räddning trodde jag och min man men det kanske var mest för att försöka se positivt på hela denna traumatiska händelse. Jag fick lära känna henne på nytt och vi fick en bättre relation iaf dom första 15 åren, sen gick det utför då hon klagade på det mesta jag gjorde och snackade skit om mig till min äldsta dotter. Jag som efter olyckan och rädslan över att förlora mamma med sa aldrig emot utan tog bra emot, så sista 2 åren var hemskt jobbigt att bara se hennes namn på mobilen när hon ringde, pratade med kuratorn om att det är okej att inte svara bara för att hon ringer utan orkar jag inte så skulle jag bara strunta i det och ringa när jag orkade. Det var så mycket att sista 2 åren var jag knappt dit många gånger. En dag i juli 2020 var jag dit en kort stund, såg att mamma var helt slut och sluddrade rätt mycket så blev nog bara där en timme så hon skulle få lägga sig och vila. Dagen efter nån gång runt mitt på dagen tror jag ringde mammas man och sa att mamma åkt in med ambulans till akuten då hon hade svårt att andas och haft det sedan dagen innan, han skulle återkomma när han visste mer. Tog kanske 1 timme innan han ringde upp och då var hon sämre och hade börjat bli förvirrad om jag minns rätt, sen tog det kanske max 15 min innan han ringde och meddelade att hon var sövd och dom förberedde henne för transport till ett större sjukhus och att dom visste nu att hon var förgiftade av träsprit.
Jag ringde själv iva på det större sjukhuset och fick prata med läkaren när han hade tagit emot mamma. Han sa att hon var sövd och dom hade påbörjat dialys, han förklarade även allvaret med förgiftningen och att det var en betydande mängd träsprit. Han förklarade även hur träsprit omvandlas i kroppen och hur farligt det är och att dom skulle ringa om det hände något mer. Dagen efter pratade jag med mammas man som sa att läkaren hade polisanmält förgiftningen som mordförsök. Hon väcktes dagen efter och läget var stabilt enligt behandlande läkare och jag frågade honom om det stämde om polisanmälan och det gjorde det förstås. Iallafall så fick hon komma till vårt mindre sjukhus efter några dagar, men vi fick inte träffa henne pga covid början så dröjde ytterligare några dagar innan vi fick komma till sjukhuset för att träffa avdelningsläkaren och 2 läkare till. Det var hemskt, trodde verkligen inte för 20 år sedan att vi skulle sitta på ett liknande läkarmöte om mamma igen, det som fastnade av vad läkaren berättade var stora hjärnskador och dom visste inte vilka som var nya eller gamla. Dom visste inte om hennes kropp skulle klara av det utan risken att hon skulle dö fanns fortfarande kvar. Efter mötet fick vi träffa henne, det var så jobbigt hon kunde inte se, vrida på nacken eller ens prata lite. Återhämtningen tog längre tid än jag trodde till en början men på slutet gick det fort. Efter nån månad var hon hemma med rullator och ser nästan inget, har ännu sämre balans och man märker av hjärnskorna rätt tydligt, hon åldrades nästan 10 år på bara 1,5 år.
Jag har jättesvårt att prata med henne, drar mig undan och knappt är dit mer än nödvändigt och när vi inte heller vet vad som hänt, hur det hände, varför det hände så är det svårt att bearbeta. Jag mår mycket sämre psykiskt varje gång jag träffat henne och tycker så synd om henne att hon inte kan göra det hon tycker bäst om.

Är jag egoistisk som inte orkar en gång till att lära känna min mammas nya personlighet/person? Det är så svårt, har ju bara min mamma i princip som närstående.
 
Åh, det är helt förståeligt att du känner som du känner! Jag kan tyvärr inte ge några råd då jag inte varit i nån liknande situation själv. Du måste göra det som fungerar för dig.
 
Utifrån vad du skriver verkar din mamma ha alkoholproblem. Skulle det vara en idé att söka stöd i en anhörigförening?

Du skriver att du har barn. Om du har kontakt med dem så har du andra närstående än din mamma. Så du blir inte helt ensam om du bryter kontakten.
 
Du har inget ansvar för din mamma, hur tufft det än kan låta. Hennes tyvärr självförvållade (omän djupt tragiska) elände ska inte få förstöra även ditt liv. Ransonera ditt engagemang och dina besök till en nivå du klarar av utan problem. Släpp dig själv fri. Det hade jag önskat av mina barn om jag varit i din mammas situation.
 
Jag vet inte ens vars jag ska börja, ska försöka förklara. Om nån skulle veta vem jag är så skriv inte ut det här.

Jag och min mamma har nog alltid haft en knepig relation och inte varit så bra genom uppväxten. Det har varit mycket strul och en orolig själ som nog inte mådde så bra.
När jag var 18 år var mamma med i en väldigt allvarlig singelolycka när hon körde rattfull. Hon var nersövd en längre tid och läkarna visste inte om hon skulle vakna, vilka permanenta skador hon skulle få. Det dom visste var att hon fått hjärnskador och skulle för men av dessa, hur allvarliga ville dom inte svara på. När hon vaknade fick hon lära sig allt på nytt och hade balansproblem, talet var inte helt okej, svag i vänster sida. Men kom igen från rullstol till att gå och klara sig helt okej själv på väldigt kort tid, läkarna var förbryllade då dom trodde hon inte skulle komma ur rullstolen. Hon fick ett inre lugn och mådde faktiskt bra psykiskt, det kanske var hennes räddning trodde jag och min man men det kanske var mest för att försöka se positivt på hela denna traumatiska händelse. Jag fick lära känna henne på nytt och vi fick en bättre relation iaf dom första 15 åren, sen gick det utför då hon klagade på det mesta jag gjorde och snackade skit om mig till min äldsta dotter. Jag som efter olyckan och rädslan över att förlora mamma med sa aldrig emot utan tog bra emot, så sista 2 åren var hemskt jobbigt att bara se hennes namn på mobilen när hon ringde, pratade med kuratorn om att det är okej att inte svara bara för att hon ringer utan orkar jag inte så skulle jag bara strunta i det och ringa när jag orkade. Det var så mycket att sista 2 åren var jag knappt dit många gånger. En dag i juli 2020 var jag dit en kort stund, såg att mamma var helt slut och sluddrade rätt mycket så blev nog bara där en timme så hon skulle få lägga sig och vila. Dagen efter nån gång runt mitt på dagen tror jag ringde mammas man och sa att mamma åkt in med ambulans till akuten då hon hade svårt att andas och haft det sedan dagen innan, han skulle återkomma när han visste mer. Tog kanske 1 timme innan han ringde upp och då var hon sämre och hade börjat bli förvirrad om jag minns rätt, sen tog det kanske max 15 min innan han ringde och meddelade att hon var sövd och dom förberedde henne för transport till ett större sjukhus och att dom visste nu att hon var förgiftade av träsprit.
Jag ringde själv iva på det större sjukhuset och fick prata med läkaren när han hade tagit emot mamma. Han sa att hon var sövd och dom hade påbörjat dialys, han förklarade även allvaret med förgiftningen och att det var en betydande mängd träsprit. Han förklarade även hur träsprit omvandlas i kroppen och hur farligt det är och att dom skulle ringa om det hände något mer. Dagen efter pratade jag med mammas man som sa att läkaren hade polisanmält förgiftningen som mordförsök. Hon väcktes dagen efter och läget var stabilt enligt behandlande läkare och jag frågade honom om det stämde om polisanmälan och det gjorde det förstås. Iallafall så fick hon komma till vårt mindre sjukhus efter några dagar, men vi fick inte träffa henne pga covid början så dröjde ytterligare några dagar innan vi fick komma till sjukhuset för att träffa avdelningsläkaren och 2 läkare till. Det var hemskt, trodde verkligen inte för 20 år sedan att vi skulle sitta på ett liknande läkarmöte om mamma igen, det som fastnade av vad läkaren berättade var stora hjärnskador och dom visste inte vilka som var nya eller gamla. Dom visste inte om hennes kropp skulle klara av det utan risken att hon skulle dö fanns fortfarande kvar. Efter mötet fick vi träffa henne, det var så jobbigt hon kunde inte se, vrida på nacken eller ens prata lite. Återhämtningen tog längre tid än jag trodde till en början men på slutet gick det fort. Efter nån månad var hon hemma med rullator och ser nästan inget, har ännu sämre balans och man märker av hjärnskorna rätt tydligt, hon åldrades nästan 10 år på bara 1,5 år.
Jag har jättesvårt att prata med henne, drar mig undan och knappt är dit mer än nödvändigt och när vi inte heller vet vad som hänt, hur det hände, varför det hände så är det svårt att bearbeta. Jag mår mycket sämre psykiskt varje gång jag träffat henne och tycker så synd om henne att hon inte kan göra det hon tycker bäst om.

Är jag egoistisk som inte orkar en gång till att lära känna min mammas nya personlighet/person? Det är så svårt, har ju bara min mamma i princip som närstående.

Det är jättesvårt när människor förändras. Jag lyssnade på P1:s program Människor och tro häromdagen som handlade om sorg. Där tog de bland annat upp hur det är att sörja någon som inte är död, men som ändå är så att säga borta. Situationen kan så klart skilja sig åt, men det blev i programmet tydligt att det kan uppstå en påtaglig och svår sorg när t.ex. en partner eller förälder blir personlighetsförändrad, oavsett om det handlar om demens, alkoholism, psykisk sjukdom, sjukdomsfall, olycka eller något annat. Dels sörjer man den person som fanns och dels upplever man frustration över själva situationen.

Jag berördes av programmet och berättelserna - och jag berörs av det du skriver - eftersom jag själv upplever något liknande med en av mina föräldrar. Jag känner mig helt splittrad mellan att sörja(!), att vilja hjälpa, att inte vilja prata med föräldern eftersom jag blir så arg, ledsen och frustrerad. I mitt eget fall känner jag mig även frustrerad eftersom jag skulle vilja skaka om föräldern och tala om att jag är just arg, ledsen och frustrerad, samtidigt som jag känner mig feg och innerst inne också tror att det är dumt att göra det - för det är ju faktiskt inte mig det handlar om, utan det är ju hen och hens liv. Min förälder gör ju med största sannolikt det bästa hen förmår utifrån omständigheterna och jag får göra det bästa jag kan för att hantera det.
 
Åh, det är helt förståeligt att du känner som du känner! Jag kan tyvärr inte ge några råd då jag inte varit i nån liknande situation själv. Du måste göra det som fungerar för dig.
Kan förstå att det låter så, missade skriva att hon är nykterist sen minst 10 år och tycker rätt illa om alkohol sedan olyckan 1997. Första åren drack hon nån enstaka gång men la av helt.
Hon hade mer ett självskadebeteende än var alkoholist före olyckan.
Det är så svårt att hitta en bra balans, bara jag av hennes barn som har kontakt och vill helst mina barn ska känna sin mormor då jag är rädd att hon inte kommer finnas allt för länge till.
Blev att jag citerade fel person. Var #soapbubble.
 
Du har inget ansvar för din mamma, hur tufft det än kan låta. Hennes tyvärr självförvållade (omän djupt tragiska) elände ska inte få förstöra även ditt liv. Ransonera ditt engagemang och dina besök till en nivå du klarar av utan problem. Släpp dig själv fri. Det hade jag önskat av mina barn om jag varit i din mammas situation.

Du har så rätt i att jag inte har ansvar men känns ändå som vissa försöker lägga över endel ansvar på mig.
Förgiftningen var inte självförvållad medan bilolyckan var så klart helt och hållet hennes fel.
Ja jag måste nog försöka med få och korta besök med barnen och sambon för att barnen ska få träffa mormor då dom tycker om henne mycket, vill inte hindra dom från att ha en relation. Det är ju knepigt då varken jag eller mannen vill ha barnen där utan att antingen vi eller deras stora syster är med så kommer inte ifrån helt att ha kontakt.
Svarar knappt när hon ringer, hon ringer flera gånger per dag men jag kanske svarar 1 gång i veckan till varannan månad beroende på hur jag själv mår.
 
Det är jättesvårt när människor förändras. Jag lyssnade på P1:s program Människor och tro häromdagen som handlade om sorg. Där tog de bland annat upp hur det är att sörja någon som inte är död, men som ändå är så att säga borta. Situationen kan så klart skilja sig åt, men det blev i programmet tydligt att det kan uppstå en påtaglig och svår sorg när t.ex. en partner eller förälder blir personlighetsförändrad, oavsett om det handlar om demens, alkoholism, psykisk sjukdom, sjukdomsfall, olycka eller något annat. Dels sörjer man den person som fanns och dels upplever man frustration över själva situationen.

Jag berördes av programmet och berättelserna - och jag berörs av det du skriver - eftersom jag själv upplever något liknande med en av mina föräldrar. Jag känner mig helt splittrad mellan att sörja(!), att vilja hjälpa, att inte vilja prata med föräldern eftersom jag blir så arg, ledsen och frustrerad. I mitt eget fall känner jag mig även frustrerad eftersom jag skulle vilja skaka om föräldern och tala om att jag är just arg, ledsen och frustrerad, samtidigt som jag känner mig feg och innerst inne också tror att det är dumt att göra det - för det är ju faktiskt inte mig det handlar om, utan det är ju hen och hens liv. Min förälder gör ju med största sannolikt det bästa hen förmår utifrån omständigheterna och jag får göra det bästa jag kan för att hantera det.

Ja att sörja nån som inte finns men ändå finns är så svårt.
Förstår precis vad du menar. Man känner så mycket och känslorna bara springer åt alla håll. Jag har inte konfronterat mamma själv men min man och en annan nära anhörig har ställt dom mot väggen om hur det verkligen gick till, hon minns inget säger hon men säger även att hon inte tagit det själv heller.
Jag är också feg, har inte vågat säga något om vad jag känner för nån.
 
Det är helt OK. En måste ingenting i det här läget. Om du själv känner så hitta en nivå där umgänget fungerar för dig. Eller låt blihelt.

Det är OK.

Förstår att jag inte måste, men känns som alla förväntar sig att jag ska bara fortsätta som förr.
Står och väger för att fortsätta ha så lite kontakt som nu, alltså nästan ingen.
 
Förstår att jag inte måste, men känns som alla förväntar sig att jag ska bara fortsätta som förr.
Står och väger för att fortsätta ha så lite kontakt som nu, alltså nästan ingen.
Oavsett vad alla förväntar sig så ska du inte göra något mer än det du själv känner att du mäktar med. Är det så lite kontakt som möjligt så är det så, den som tycker annat har inget med det att göra.

Jag gör samma sak med min mamma som är periodare, jag vägrar svara på samtal jag känner att jag inte orkar med. Vad folk än säger och tycker har de inte sett eller gått igenom det jag gjort och därmed kan de heller inte döma hur jag hanterar det som utan tvekan triggar svåra ångestattacker hos mig. Det är ren självbevarelsedrift som gör att jag väljer att göra så.
 
Oavsett vad alla förväntar sig så ska du inte göra något mer än det du själv känner att du mäktar med. Är det så lite kontakt som möjligt så är det så, den som tycker annat har inget med det att göra.

Jag gör samma sak med min mamma som är periodare, jag vägrar svara på samtal jag känner att jag inte orkar med. Vad folk än säger och tycker har de inte sett eller gått igenom det jag gjort och därmed kan de heller inte döma hur jag hanterar det som utan tvekan triggar svåra ångestattacker hos mig. Det är ren självbevarelsedrift som gör att jag väljer att göra så.
Tack för svar.

Jag förstår ju att jag inte behöver men känner en press när många tycker jag är känslokall som drar mig undan istället för ställer upp. Mamma har ju bara mig och barnen då mina syskon inte har kontakt med henne sedan nästan 30 år tillbaka, mina vuxna barn brukar hålla bättre kontakt än mig med mamma och är mer förlåtande.
Jag måste nog försöka tänka om och inte göra som andra vill på bekostnad av min hälsa.

Idag är en sån dag när ångesten är övermäktig och jag har svårt att tänka och skriva.
 
Tack för svar.

Jag förstår ju att jag inte behöver men känner en press när många tycker jag är känslokall som drar mig undan istället för ställer upp. Mamma har ju bara mig och barnen då mina syskon inte har kontakt med henne sedan nästan 30 år tillbaka, mina vuxna barn brukar hålla bättre kontakt än mig med mamma och är mer förlåtande.
Jag måste nog försöka tänka om och inte göra som andra vill på bekostnad av min hälsa.

Idag är en sån dag när ångesten är övermäktig och jag har svårt att tänka och skriva.
Jag har inga råd eller så, ville bara lämna lite omtanke. :heart
 
Jag minns en bok som hette "Att bli mamma åt sin mamma", om ombytta roller och hur svårt det kan vara. Om du vill skulle du kanske kunna få träffa någon proffessionell som är bra på att prata med och aktivera folk med hjärnskador. En som kan bli med hem till din mamma några gånger. Som det är nu så är det ju så tungt o jobbigt, kanske kan ett proffs visa dig ett annat lättsammare sätt att umgås med henne. Just nu har jag nattvak på ett skärmat demensboende, jag har lång erfarenhet av dementa av alla de slag.
 
Jag vet inte ens vars jag ska börja, ska försöka förklara. Om nån skulle veta vem jag är så skriv inte ut det här.

Jag och min mamma har nog alltid haft en knepig relation och inte varit så bra genom uppväxten. Det har varit mycket strul och en orolig själ som nog inte mådde så bra.
När jag var 18 år var mamma med i en väldigt allvarlig singelolycka när hon körde rattfull. Hon var nersövd en längre tid och läkarna visste inte om hon skulle vakna, vilka permanenta skador hon skulle få. Det dom visste var att hon fått hjärnskador och skulle för men av dessa, hur allvarliga ville dom inte svara på. När hon vaknade fick hon lära sig allt på nytt och hade balansproblem, talet var inte helt okej, svag i vänster sida. Men kom igen från rullstol till att gå och klara sig helt okej själv på väldigt kort tid, läkarna var förbryllade då dom trodde hon inte skulle komma ur rullstolen. Hon fick ett inre lugn och mådde faktiskt bra psykiskt, det kanske var hennes räddning trodde jag och min man men det kanske var mest för att försöka se positivt på hela denna traumatiska händelse. Jag fick lära känna henne på nytt och vi fick en bättre relation iaf dom första 15 åren, sen gick det utför då hon klagade på det mesta jag gjorde och snackade skit om mig till min äldsta dotter. Jag som efter olyckan och rädslan över att förlora mamma med sa aldrig emot utan tog bra emot, så sista 2 åren var hemskt jobbigt att bara se hennes namn på mobilen när hon ringde, pratade med kuratorn om att det är okej att inte svara bara för att hon ringer utan orkar jag inte så skulle jag bara strunta i det och ringa när jag orkade. Det var så mycket att sista 2 åren var jag knappt dit många gånger. En dag i juli 2020 var jag dit en kort stund, såg att mamma var helt slut och sluddrade rätt mycket så blev nog bara där en timme så hon skulle få lägga sig och vila. Dagen efter nån gång runt mitt på dagen tror jag ringde mammas man och sa att mamma åkt in med ambulans till akuten då hon hade svårt att andas och haft det sedan dagen innan, han skulle återkomma när han visste mer. Tog kanske 1 timme innan han ringde upp och då var hon sämre och hade börjat bli förvirrad om jag minns rätt, sen tog det kanske max 15 min innan han ringde och meddelade att hon var sövd och dom förberedde henne för transport till ett större sjukhus och att dom visste nu att hon var förgiftade av träsprit.
Jag ringde själv iva på det större sjukhuset och fick prata med läkaren när han hade tagit emot mamma. Han sa att hon var sövd och dom hade påbörjat dialys, han förklarade även allvaret med förgiftningen och att det var en betydande mängd träsprit. Han förklarade även hur träsprit omvandlas i kroppen och hur farligt det är och att dom skulle ringa om det hände något mer. Dagen efter pratade jag med mammas man som sa att läkaren hade polisanmält förgiftningen som mordförsök. Hon väcktes dagen efter och läget var stabilt enligt behandlande läkare och jag frågade honom om det stämde om polisanmälan och det gjorde det förstås. Iallafall så fick hon komma till vårt mindre sjukhus efter några dagar, men vi fick inte träffa henne pga covid början så dröjde ytterligare några dagar innan vi fick komma till sjukhuset för att träffa avdelningsläkaren och 2 läkare till. Det var hemskt, trodde verkligen inte för 20 år sedan att vi skulle sitta på ett liknande läkarmöte om mamma igen, det som fastnade av vad läkaren berättade var stora hjärnskador och dom visste inte vilka som var nya eller gamla. Dom visste inte om hennes kropp skulle klara av det utan risken att hon skulle dö fanns fortfarande kvar. Efter mötet fick vi träffa henne, det var så jobbigt hon kunde inte se, vrida på nacken eller ens prata lite. Återhämtningen tog längre tid än jag trodde till en början men på slutet gick det fort. Efter nån månad var hon hemma med rullator och ser nästan inget, har ännu sämre balans och man märker av hjärnskorna rätt tydligt, hon åldrades nästan 10 år på bara 1,5 år.
Jag har jättesvårt att prata med henne, drar mig undan och knappt är dit mer än nödvändigt och när vi inte heller vet vad som hänt, hur det hände, varför det hände så är det svårt att bearbeta. Jag mår mycket sämre psykiskt varje gång jag träffat henne och tycker så synd om henne att hon inte kan göra det hon tycker bäst om.

Är jag egoistisk som inte orkar en gång till att lära känna min mammas nya personlighet/person? Det är så svårt, har ju bara min mamma i princip som närstående.
Nä, man måste ingenting. Omgivningen kan tycka vad de vill - de vet inget om hur du upplever din situation. Jag har gjort valet att inte ha kontakt alls med mina föräldrar bland annat pga missbruk. Lägsta nivån för att kunna ha ett umgänge är att det inte är skadligt för en själv och ens övriga familj.
 
Tack för svar.

Jag förstår ju att jag inte behöver men känner en press när många tycker jag är känslokall som drar mig undan istället för ställer upp. Mamma har ju bara mig och barnen då mina syskon inte har kontakt med henne sedan nästan 30 år tillbaka, mina vuxna barn brukar hålla bättre kontakt än mig med mamma och är mer förlåtande.
Jag måste nog försöka tänka om och inte göra som andra vill på bekostnad av min hälsa.

Idag är en sån dag när ångesten är övermäktig och jag har svårt att tänka och skriva.
Det är ju snarare så att du är den av dina syskon som har ställt upp och funnits där, det är ju jättefint att dina barn kan hålla kontakten med henne. De har såklart en annan relation till henne eftersom de inte vuxit upp med och fått hantera det du gått igenom med din mamma.

Har du gått och pratat med någon om detta, tänker att det kan vara skönt att prata med någon som inte dömer utan bara hjälper?
 
Fundera på om du behöver gå och prata med någon professionellt? Som hjälp för att reda ut dina känslor och hur du ska bearbeta/hantera situationen?
 
Förstår att jag inte måste, men känns som alla förväntar sig att jag ska bara fortsätta som förr.
Står och väger för att fortsätta ha så lite kontakt som nu, alltså nästan ingen.
Skippa andras förväntningar.
Att ta hand om sina föräldrar var en absolut plikt förr i världen. Numera finns en socialtjänst och åldringsomsorg som ser till att de äldre varken svälter eller fryser. Vi kan välja hur mycket kontakt och omsorg vi vill ha och ge.

Sått dig själv och din familj först.
 
Tack för svar.

Jag förstår ju att jag inte behöver men känner en press när många tycker jag är känslokall som drar mig undan istället för ställer upp. Mamma har ju bara mig och barnen då mina syskon inte har kontakt med henne sedan nästan 30 år tillbaka, mina vuxna barn brukar hålla bättre kontakt än mig med mamma och är mer förlåtande.
Jag måste nog försöka tänka om och inte göra som andra vill på bekostnad av min hälsa.

Idag är en sån dag när ångesten är övermäktig och jag har svårt att tänka och skriva.
Förstår att den upplevda pressen från omvärlden är jobbig. Upplevde samma med en äldre släkting som jag av andra skäl inte ville/orkade/mådde bra av att ha kontakt med. Och det var just det, jag var tvungen att förklara för omgivningen varför, att jag inte mådde bra av det (och många ville även snoka i varför jag inte mådde bra av det också), när det borde räcka med att säga nej.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
24
· Visningar
1 897
Senast: Hazel
·
Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 780
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 943
Senast: LiviaFilippa
·
Kropp & Själ Vi försöker hjälpa en vän till min mamma som nyss än en gång blivit katastrofdåligt bemött av vården, jag är så arg att jag kokar varje...
Svar
19
· Visningar
2 614
Senast: Saigon
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Världscupsfinalerna
  • Födda -21
  • Dålig eftersmak av vc-finalen i dressyr

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp