Hur pratar ni med andra människor?

[FeatherCloud]

Osäker på var tråden passar bäst men jag tror detta är den bästa platsen.

I en annan tråd dök det där med kommunikation upp. Hur man pratar med människor beroende på ålder osv. Det fick mig att tänka på hur människor generellt pratar med varandra beroende på vilken status personerna anses ha i samhället, vilka yrken de valt och hur gamla de är.

Jag är kanske lite konstig men jag använder samma språk till mina barn som jag använder till vuxna. Mina barn har tidigt använt förhållandevis avancerat språk och delvis svängt sig med ord som vissa vuxna backat för att använda. Jag blir ofta ställd när andra barn inte förstår vad jag säger men förklarar naturligtvis på enklare sätt. Det är ytterst sällan, om ens någonsin, jag försöker använda något specialspråk till barnen. Anser inte heller att jag har något jätteavancerat språk egentligen men tydligen för avancerat för att vissa ska tycka att det är knepigt.

Pratar jag med t.ex en nysvensk och man märker att språket fortfarande är lite svårt/obekvämt försöker jag ju tänka till vilka ord jag använder men jag tycker att det är jättesvårt. Om man nu inte märker att personen samtidigt intresserar sig för nya ord då.

I övrigt är det samma språk oavsett om jag pratar med forskare eller städpersonal, 70+ eller 5-åring. Däremot kan ju ämnena skifta naturligtvis så 5-åringen kanske inte behöver lyssna på diskussioner om obehagliga mordrättegångar. Människa som människa och åtminstone nu för tiden har ju väldigt många oavsett bransch ett välutvecklat språk.

Hur gör ni? Pratar ni bebisspråk med mindre barn? Växlar ni när ni pratar med personer av olika kön/yrken osv?

Jag kan anpassar mitt språk efter situation och vilka jag pratar med. Exempelvis använder jag olika ord och formuleringar om jag diskuterar mitt arbete med andra i branschen, om jag möter/samråder med allmänheten eller förklarar för familj och släkt vad jag gör.
Pratar jag rent allmänt med äldre släktingar etc försöker jag nog också prata tydligare eftersom jag vet att en del hör lite sämre.

Med sonen (3,5) och andra barn blir det en kombination, ofta använder jag samma ord som jag gör med vuxna men märker jag att de inte hänger med lägger jag till en förklaring eller erbjuder en synonym. Sonen har ett ganska stort ordförråd och brukar förvåna pedagogerna på förskolan med att använda ord som de själva inte skulle säga... Men visst pratade jag bebisspråk när han var bebis, även om jag mer tänker på tonfall än ordval när jag hör det ordet.

 

[FeatherCloud]

Jag pratar nog ungefär på samma sätt med de flesta. De enda barn jag pratar med är mina brorsdöttrar, försöker väl beskriva saker så att de ska förstå men jag lyckas inte alltid. Inte så van vid att prata barnanpassat. Minns hur förvirrad min ena brorsdotter var när jag försökte förklara vad jag gör på jobbet

Att jag pratar på samma sätt med alla är väl också en del i att jag och sambons familj inte är helt bekväma med varandra. De tycker att jag ”pratar med svåra ord” när jag bara pratar helt som vanligt..

Det sistnämnda känner jag igen. Sambons pappa gillar inte när jag pratar "som mig" och tycker nog att jag gör mig till. Har också varit med om andra som ansett att jag försöker verka förmer än andra för att jag använder svåra/"fina" ord som dom inte förstår. Svårt att ändra på något som känns naturligt för en själv...

 

[MiniLi]

Det sistnämnda känner jag igen. Sambons pappa gillar inte när jag pratar "som mig" och tycker nog att jag gör mig till. Har också varit med om andra som ansett att jag försöker verka förmer än andra för att jag använder svåra/"fina" ord som dom inte förstår. Svårt att ändra på något som känns naturligt för en själv...

Ja jättesvårt! Och jag har dessutom noll lust att ändra mig själv bara för att andra drabbas av någon slags prestationsångest eller mindervärdeskomplex. Det är ju egentligen inte så svårt att bara fråga om man inte förstår vad någon menar..

 

[FeatherCloud]

Ja jättesvårt! Och jag har dessutom noll lust att ändra mig själv bara för att andra drabbas av någon slags prestationsångest eller mindervärdeskomplex. Det är ju egentligen inte så svårt att bara fråga om man inte förstår vad någon menar..

Exakt så, jag tänker inte skämmas för att jag har skaffat mig ett större ordförråd än de som stör sig eller får komplex.

 

[TeamLundVer]

Osäker på var tråden passar bäst men jag tror detta är den bästa platsen.

I en annan tråd dök det där med kommunikation upp. Hur man pratar med människor beroende på ålder osv. Det fick mig att tänka på hur människor generellt pratar med varandra beroende på vilken status personerna anses ha i samhället, vilka yrken de valt och hur gamla de är.

Jag är kanske lite konstig men jag använder samma språk till mina barn som jag använder till vuxna. Mina barn har tidigt använt förhållandevis avancerat språk och delvis svängt sig med ord som vissa vuxna backat för att använda. Jag blir ofta ställd när andra barn inte förstår vad jag säger men förklarar naturligtvis på enklare sätt. Det är ytterst sällan, om ens någonsin, jag försöker använda något specialspråk till barnen. Anser inte heller att jag har något jätteavancerat språk egentligen men tydligen för avancerat för att vissa ska tycka att det är knepigt.

Pratar jag med t.ex en nysvensk och man märker att språket fortfarande är lite svårt/obekvämt försöker jag ju tänka till vilka ord jag använder men jag tycker att det är jättesvårt. Om man nu inte märker att personen samtidigt intresserar sig för nya ord då.

I övrigt är det samma språk oavsett om jag pratar med forskare eller städpersonal, 70+ eller 5-åring. Däremot kan ju ämnena skifta naturligtvis så 5-åringen kanske inte behöver lyssna på diskussioner om obehagliga mordrättegångar. Människa som människa och åtminstone nu för tiden har ju väldigt många oavsett bransch ett välutvecklat språk.

Hur gör ni? Pratar ni bebisspråk med mindre barn? Växlar ni när ni pratar med personer av olika kön/yrken osv?

Njae, jag pratar i stort sett likadant med barnen (4 och 6) som med vuxna men vår yngsta har ofta inte tålamod att lyssna om det är längre meningar/ utlägg så då blir det att vi anpassar sättet vi pratar på. Inte alltid dock för ibland går det hur bra som helst.

 

[tanten]

Jag anpassar mig självklart till den jag pratar med. Både vad gäller ämne och svåra ord.
Har jobbat med nysvenskar och på SFI och det finns oändligt med möjligheter att prata utan att använda de krångligaste orden- utan att diskussionen blir fattig. Barn kan man prata om nästan vad som helst med. Utom sexuallivet eller sånt de rimligtvis inte kan ha någon som helst erfarenhet av. Eller sånt som garanterat skulle tråka ut dem.

Med personer i samma ålder och liknande bakgrund som jag själv begränsar jag knappast varken ordförråd eller ämnen. På samma sätt förväntar jag mig att andra inte pratar annorlunda med mig. Fattar jag inte så frågar jag.

 

[Red_Chili]

Jag är kanske lite konstig men jag använder samma språk till mina barn som jag använder till vuxna. Mina barn har tidigt använt förhållandevis avancerat språk och delvis svängt sig med ord som vissa vuxna backat för att använda. Jag blir ofta ställd när andra barn inte förstår vad jag säger men förklarar naturligtvis på enklare sätt. Det är ytterst sällan, om ens någonsin, jag försöker använda något specialspråk till barnen. Anser inte heller att jag har något jätteavancerat språk egentligen men tydligen för avancerat för att vissa ska tycka att det är knepigt.

Så var det för mig när jag var liten. Min mor vägrade prata "bebisspråk" (troligen anpassade hon tonläge osv ändå, men inte sådär "extrembebisspråk") och jag var tidig med tal. På någon kontroll på bvc eller liknande så hade de frågat om jag kunde säga typ... 10 ord som morsan förstod, det behövde inte vara riktiga ord utan bara ordliknande saker som hon förstod. Hon började skratta och räknade hemma hur många ord hon var säker på att jag kunde, kom väl upp i 70-80 ord ungefär. Likadant hade det varit främlingar som tittat på oss och blivit förvånade när vi var ute på resa, satt på något matställe och pratade med varandra trots att jag var väldigt liten (för liten för att komma ihåg det själv).

Minns också tydligt när jag gick i skolan och klasskamraterna tyckte att jag var så konstig och omöjlig att prata med, för jag pratade för "avancerat" och använde för svåra ord. Det var inte lika kul, eftersom det resulterade i att de öht inte ville prata med mig. Jag pratade därför helst med de vuxna.

Idag pratar jag troligen inte för avancerat för någon, förutom om det är någon som inte har svenska som modersmål och därför inte förstår alla ord, men märker jag osäkerhet hos någon så frågar jag om personen förstod och vid ett nekande svar förklarar jag alltid. Pratar inte bebisspråk med barn, men hamnar å andra sidan aldrig i situationer med barn förutom när de vill klappa mina hundar. När de frågar saker om mina hundar så förklarar jag ofta på ett enklare sätt jämfört med när vuxna frågar. Mycket för att jag märker att barnen ofta har så lite tålamod att de ofta bara vill ha ett ja eller nej som svar på frågor där vuxna gärna vill ha en liten diskussion Anpassar annars bara samtalsämnen efter situation, inte själva sättet att prata på.

 

[Amha]

Så var det för mig när jag var liten. Min mor vägrade prata "bebisspråk" (troligen anpassade hon tonläge osv ändå, men inte sådär "extrembebisspråk") och jag var tidig med tal. På någon kontroll på bvc eller liknande så hade de frågat om jag kunde säga typ... 10 ord som morsan förstod, det behövde inte vara riktiga ord utan bara ordliknande saker som hon förstod. Hon började skratta och räknade hemma hur många ord hon var säker på att jag kunde, kom väl upp i 70-80 ord ungefär. Likadant hade det varit främlingar som tittat på oss och blivit förvånade när vi var ute på resa, satt på något matställe och pratade med varandra trots att jag var väldigt liten (för liten för att komma ihåg det själv).

Minns också tydligt när jag gick i skolan och klasskamraterna tyckte att jag var så konstig och omöjlig att prata med, för jag pratade för "avancerat" och använde för svåra ord. Det var inte lika kul, eftersom det resulterade i att de öht inte ville prata med mig. Jag pratade därför helst med de vuxna.

Idag pratar jag troligen inte för avancerat för någon, förutom om det är någon som inte har svenska som modersmål och därför inte förstår alla ord, men märker jag osäkerhet hos någon så frågar jag om personen förstod och vid ett nekande svar förklarar jag alltid. Pratar inte bebisspråk med barn, men hamnar å andra sidan aldrig i situationer med barn förutom när de vill klappa mina hundar. När de frågar saker om mina hundar så förklarar jag ofta på ett enklare sätt jämfört med när vuxna frågar. Mycket för att jag märker att barnen ofta har så lite tålamod att de ofta bara vill ha ett ja eller nej som svar på frågor där vuxna gärna vill ha en liten diskussion Anpassar annars bara samtalsämnen efter situation, inte själva sättet att prata på.

Jätteintressant inlägg. Det om att inte göra sig förstådd av andra barn är ju något jag haft med i bakhuvudet när det gällt mina barns språk men peppar peppar brukar det sociala fungera förhållandevis bra. Då det skiter sig är ju snarare när intressen går isär eller liknande men det händer väl alla mer eller mindre.

 

[Tora]

Jag anpassar både val av ord, tonläge och samtalsämne beroende på vem jag pratar med. Blir alltid lika irriterad när någon inte anpassar språket efter min förmåga. Många gånger är det en härskarteknik och mycket ”Lilla gumman” över det hela. Inte ovanligt att dessa människor svänger sig med fackuttryck och ”finare” ord för att hamna i ett överläge. Språk är en enorm maktfaktor.

 

[nullo-modo]

Har ett ganska enkelt vardagsspråk, framförallt nu när jag snart jobbat i fem år med nysveskar/andra generationen.

Så har jag från farmor fått med mig mycket äldre ord som inte används idag och inom mina intressen så använder jag ju facktermer medans inom andra områden så får andra dumma ner sig så jag ska fatta och jag dumma ner mig för att andra ska förstå vad jag menar.
Upptäckte föra helgen att åtel som är ett ord som jag kunnat sedan barnsben men som ingen annan på den guidade turen visste vad det betydde.

 

[nullo-modo]

Även viktigt att komma ihåg.
Vardagsspråk som jag pratar kan för mig och min bubbla av bekanta vara lätt för oss och samtidigt svårt för någon annan och tvärtom.

 

[Mirre]

Osäker på var tråden passar bäst men jag tror detta är den bästa platsen.

I en annan tråd dök det där med kommunikation upp. Hur man pratar med människor beroende på ålder osv. Det fick mig att tänka på hur människor generellt pratar med varandra beroende på vilken status personerna anses ha i samhället, vilka yrken de valt och hur gamla de är.

Jag är kanske lite konstig men jag använder samma språk till mina barn som jag använder till vuxna. Mina barn har tidigt använt förhållandevis avancerat språk och delvis svängt sig med ord som vissa vuxna backat för att använda. Jag blir ofta ställd när andra barn inte förstår vad jag säger men förklarar naturligtvis på enklare sätt. Det är ytterst sällan, om ens någonsin, jag försöker använda något specialspråk till barnen. Anser inte heller att jag har något jätteavancerat språk egentligen men tydligen för avancerat för att vissa ska tycka att det är knepigt.

Pratar jag med t.ex en nysvensk och man märker att språket fortfarande är lite svårt/obekvämt försöker jag ju tänka till vilka ord jag använder men jag tycker att det är jättesvårt. Om man nu inte märker att personen samtidigt intresserar sig för nya ord då.

I övrigt är det samma språk oavsett om jag pratar med forskare eller städpersonal, 70+ eller 5-åring. Däremot kan ju ämnena skifta naturligtvis så 5-åringen kanske inte behöver lyssna på diskussioner om obehagliga mordrättegångar. Människa som människa och åtminstone nu för tiden har ju väldigt många oavsett bransch ett välutvecklat språk.

Hur gör ni? Pratar ni bebisspråk med mindre barn? Växlar ni när ni pratar med personer av olika kön/yrken osv?

Använder också samma språk till alla oavsett ålder och klass. Barnen har alla tre varit väldigt tidiga i talet och uttryckt sig på ett mer vuxet sätt redan tidigt.
Anpassar såklart samtalsämnena efter ålder på den jag pratar med

 

[TinyWiny]

Jag anpassar mitt språk utefter den jag pratar med. Även sättet jag pratar på och hur mycket kroppsspråk jag använder beror på den jag pratar med. Jag använder inte fackspråk, svårare ord eller liknande till någon jag vet eller misstänker inte förstår vad jag menar då eftersom jag ser det som en härskarteknik och sådant pysslar jag inte med. Jag pratar inte ett språk (typ prata engelska när alla närvarande inte kan språket) vissa inte förstår heller utan att isåfall översätta. Visst kan det bli fel ibland med nya bekantskaper och jag får ändra mig men det sker i stort sett automatiskt.
När mina barn var små (1 och 3 år) bodde vi granne med en flyktingförläggning och nästan alla jag umgicks med var nya i vårt land. Då blev mitt språk ganska fattigt, jag använde samma ord hela tiden istället för att använda många synonymer för att underlätta för mina nya bekantskaper men det var inget jag märkte själv utan som en bekant uppmärksammade mig på.

Jag har däremot aldrig använt bebisspråk till mina barn i bemärkelsen använda andra ord än de riktiga. Jag blev själv väldigt förvirrad som barn när någon använde hittepåord istället för de riktiga. Däremot använda ljusare röst och liknande gör jag ibland. Jag pratar också med barn som jag prata med vuxna. Jag hade så fantastiska diskussioner tidigt med mina barn och det hade ju aldrig gått om jag inte hade pratat med dem som fullt fungerande människor. Jag tycker tyvärr att det är alldeles för vanligt att barn inte blir involverade i intressanta samtal för att folk tror att ett barn inte klarar det men det gör de bara de får lära sig det. Speciellt människor som har fått för sig att barn inte går att prata med undrar jag hur de själva växte upp och hur barn omkring dem har det egentligen för det är inte alls min erfarenhet. Barn är på om de får inbjudan. De kan bli lite förvirrade först om de inte är vana vid att vuxna pratar med istället för bara till men de är snart med i matchen om de får chansen.

 

[Exile]

Jag läste något fint på twitter för någon dag sedan om att en av de största tragedierna med ett uppbrott är språkförlusten. När man spenderar mycket tid men någon utvecklar man ett ett eget språk som dör ut när den relationen försvinner.

Jag pratar inte "speciellt" med barn. Ärligt talat pratar jag med barn så lite som möjligt men när jag gör det så pratar jag som vanligt. Jag pratar annorlunda med min särbo än med andra. Med min familj tycker jag att jag pratar som vanligt men hämmar mig en del när det gäller viss humor osv.

Med många pratar jag delvis engelska, även andra som har svenska som modersmål. I en miljö där båda (svenskar) är vana att nyttja engelska blir det lätt att man faller tillbaka i det, även om man kan prata svenska med varann.

Jag pratar (skriver) ju också annorlunda här är hur jag uttrycker mig irl.

Jag jobbar ju även delvis med kundtjänst så jag har definitivt ett sorts kundtjänstmode jag kan aktivera. Där handlar det nog mest om tonfall osv och inte orden jag använder men vad jag hört från andra är det iaf en markant skillnad i hur jag pratar.

 

[Sleepy]

Jag har däremot aldrig använt bebisspråk till mina barn i bemärkelsen använda andra ord än de riktiga. Jag blev själv väldigt förvirrad som barn när någon använde hittepåord istället för de riktiga.

Det gör inte jag heller; naturligtvis använder jag ett riktigt språk även om tonläge etc är annat. Mina barn var mycket tidiga med pratet och ett välutvecklat ordförråd och det gav i sin tur att det gick att prata djupare och mer invecklat om saker de fann intressanta. Språket är ju ett verktyg och det tycker jag var min skyldighet som förälder att ge dem.

 

[Badger]

Osäker på var tråden passar bäst men jag tror detta är den bästa platsen.

I en annan tråd dök det där med kommunikation upp. Hur man pratar med människor beroende på ålder osv. Det fick mig att tänka på hur människor generellt pratar med varandra beroende på vilken status personerna anses ha i samhället, vilka yrken de valt och hur gamla de är.

Jag är kanske lite konstig men jag använder samma språk till mina barn som jag använder till vuxna. Mina barn har tidigt använt förhållandevis avancerat språk och delvis svängt sig med ord som vissa vuxna backat för att använda. Jag blir ofta ställd när andra barn inte förstår vad jag säger men förklarar naturligtvis på enklare sätt. Det är ytterst sällan, om ens någonsin, jag försöker använda något specialspråk till barnen. Anser inte heller att jag har något jätteavancerat språk egentligen men tydligen för avancerat för att vissa ska tycka att det är knepigt.

Pratar jag med t.ex en nysvensk och man märker att språket fortfarande är lite svårt/obekvämt försöker jag ju tänka till vilka ord jag använder men jag tycker att det är jättesvårt. Om man nu inte märker att personen samtidigt intresserar sig för nya ord då.

I övrigt är det samma språk oavsett om jag pratar med forskare eller städpersonal, 70+ eller 5-åring. Däremot kan ju ämnena skifta naturligtvis så 5-åringen kanske inte behöver lyssna på diskussioner om obehagliga mordrättegångar. Människa som människa och åtminstone nu för tiden har ju väldigt många oavsett bransch ett välutvecklat språk.

Hur gör ni? Pratar ni bebisspråk med mindre barn? Växlar ni när ni pratar med personer av olika kön/yrken osv?

Nope jag pratar vuxenspråk med alla. Inklusive barn.

Dock antar jag att jag ljusar upp lite med bebisar och upprepar, tex också bekräftar och upprepar vad bebisen sa och utvecklar samma mening (-lampa -Ja titta en lampa, den hänger i taket. typ), och ändrar meningar. Det ska vara nyttigt för deras språkutveckling eller något. Dock använder jag inte vovve och sådant.

Pratar aldrig bebisspråk med djur.

Barnet pratar oavbrutet, pratar lätt och gärna med vuxna.
Han är dock van med knas och hittepåord också, gillar att leka med ord, sätta ihop, hitta något gammalt att använda.

 

[Snowball]

Många barn tittar väldigt förvånat på mig när jag tilltalar dom
Antar att jag inte kan tala till barn

 

[julgrisen]

Jag pratar nog absolut annorlunda beroende på vem jag pratar med, i mitt jobb försöker jag vara tydlig och prata rätt enkelt eftersom jag jobbar med myndighetsutövning och då känns det viktigt för mig att alla förstår vad jag säger och menar. Jag har i jobbet blivit väldigt bra på att formulera mig enkelt men ändå proffsigt i skrift, det är jag väldigt stolt över. Ofta reagerar jag på att det används så mycket fackspråk och svåra ord i barnavårdsutredningar som blir helt orimligt svåra för de föräldrar vi faktiskt skriver för så jag har gjort det till mitt mission att skriva så alla kan förstå utan att för den delen fördumma läsaren. Det är väldigt viktigt för mig.

Gällande barn pratar jag definitivt bebisspråk med mina ungar på nio månader men med äldre barn använder jag vanliga ord men är noga med att förklara om de inte förstår.
Med andra vuxna har jag lite olika språk beroende på vem jag pratar med, jag och min sambo använder oss av ett lite internt språk och med min bästa vän har jag ett annat språkbruk.

 

[Badger]

Nope jag pratar vuxenspråk med alla. Inklusive barn.

Dock antar jag att jag ljusar upp lite med bebisar och upprepar, tex också bekräftar och upprepar vad bebisen sa och utvecklar samma mening (-lampa -Ja titta en lampa, den hänger i taket. typ), och ändrar meningar. Det ska vara nyttigt för deras språkutveckling eller något. Dock använder jag inte vovve och sådant.

Pratar aldrig bebisspråk med djur.

Barnet pratar oavbrutet, pratar lätt och gärna med vuxna.
Han är dock van med knas och hittepåord också, gillar att leka med ord, sätta ihop, hitta något gammalt att använda.

Jo jag kom på att när jag pratade med min sons väninna när de båda var lite yngre så använde jag extra många ord. Hon var inte helt säker på svenska så om hon sa någonting/frågade någonting så tog jag med hela frågan också i svaret för att ge extra många ord och grammatik tillbaka.

Det gör jag iofs på jobbet också, för att vara 100 på att jag fick frågan rätt. Dvs istället för ja, så Ja det går bra att du stannar kvar en stund till. Ja det går bra att göra X och Y om Z och Å och då behöver jag.

 

[Araminta]

Som logoped måste jag bara förtydliga ett par saker:
- Språkutveckling hos barn är i stor grad genetiskt. Vi vill givetvis stimulera språkutveckling så mycket som möjligt hos alla barn men barnet förmåga att ta till sig stimulansen är det som i slutändan avgör. Det är sällan (för att inte säga aldrig) föräldrars fel att barnets ordförråd är begränsat.
- Barnanpassat språk är positivt! Att prata vuxenspråk (ie avancerade ord, komplex meningsbyggnad, vuxen språkmelodi) är för de flesta barn inte skadligt, men det har inte någon uttrycklig positiv effekt på barns språkutveckling.
- Det som hjälper är att lägga sig ett-två steg framför barnets nuvarande nivå (sk proximal utvecklingszon för den som vill googla). Ljudhärmande (brum brum, mjau, voff) är fullt adekvat att använda till spädbarn. Att överdriva information och språkmelodi hjälper det lilla barnet att sortera ut viktiga ord i talströmmen. En tvååring som nyligen börjat sätta ihop två ord efter varandra kan börja härma och utforska en vuxens 3-, och 4-ordsfraser, men har inte en chans om den vuxna drar iväg i långa bisatser. En fem-sexåring har en i det närmaste komplett språkförmåga och då ska den vuxne givetvis inte backa eller fastna i tidigare utvecklingssteg.

Det här är väldigt sällan något jag behöver lära ut till föräldrar. De allra, allra flesta av oss gör detta helt naturligt. Det ligger i vår sociala förmåga att "spegla" vår samtalspartner. Utan att tänka på det anammar vi språkanvändning, kroppsspråk, gester , mimik och, i vissa fall, dialekt från vår samtalspartner.