Hur ska jag hjälpa och stötta min bästa vän?

Qelina

Trådstartare
Jag har en fråga hur jag ska bete mig mot just gällande hennes förhållande till hennes kropp och på bästa sätt stötta min allra bästa vän som lider av extrem fetma och inte mår bra av det, hon har ont i kroppen och blir väldigt trött om vi är ute och går fast hon är en kämpe som håller i även på långpromenader men får stanna för att andas lite ibland. Hon är besatt av vikt och mat och vilka kläder som passar, dieter, vad som är nyttigt och onyttigt osv.

Jag tycker att hela deras familj äter väldigt konstigt, deras luncher består i princip bara av lite kålblad och sallad och pytte lite kött eller typ 2 knäcke. Jag som gått i behandling vet ju att deras lunch är en så liten del av vad man "ska" äta enligt dietister och jag förstår att hon efter en sån lunch går och småäter och smygäter och tröstäter varje dag, hon måste ju vara jätte hungrig, men alla fyra i den familjen säger att dom är proppmätta efter lunchen och det är väl knappt att jag skulle bli mätt på det, jag klarar inte att äta det men jag kan inte tro på att dom proppmätta efter det eller så är dom det för att dom vant sig vid det, jag vet ju egentligen inte vet vad dom känner.

Sen tycker jag det är lite jobbigt att se hennes son i tidig tonår som också får den där lunchen, han är också överviktig och får varje dag höra från både sin mamma och mormor och morfar vad som är nyttigt och inte och hur mycket han ska äta och han får ju minimala luncher han med istället för att få lära sig att själv känna efter när han är mätt och hungrig och lyssna på kroppen och avdramatisera maten och inte få höra allt prat om det där. Jag tycker det är svårt att hantera att ett barn i en känslig ålder liksom blandas in i det här. Han vill gå ner i vikt, han har skaffat stegräknare och han väger sig varje dag. Men han är besatt av mat och godis och glass och kan prata om vad han ska äta hela tiden vi ses i flera timmar, jag kan få veta vad han ska äta i flera dagar framöver och det är typ det enda han pratar om.

Min vän hoppar på och av dieter hela tiden, om och om igen, går ner lite och går sen upp allt. Den dieten hon alltid kör på är den som en läkare på VC sa till henne och den är så urbota korkad att jag inte fattar att läkaren ens kunde säga så men det är ju klart att någon som är väldigt missnöjd hakar på vad en läkare säger. Jag har föreslagit att hon borde gå till en dietist istället för dom har mer koll, den nuvarande dieten ska tydligen följas hela livet men hon klarar kanske en dag, sen smygs det in lite saker i taget som hon klassificerar in i kategorin "nyttigt" och jag bara önskar att hon ska se att det där inte håller, det är en diet som man kommer få näringsbrist och sjukdomar av efter bara en kort period av den. Nu när hon började igen så blev det redan andra dagen så att vi fick gå hem från promenaden för att hon kände sig yr och trött och svag. Jag nämnde at det kanske var maten men det trodde hon inte trots att hon mått så sen hon gick på dieten igen.

Hon pratar om sin vikt och kropp och mat varje gång vi ses, jag försöker stötta men vara noga med att inte värdera henne efter det och vara noga med vad jag säger, jag frågar aldrig vad hon väger även om hon sagt det till mig en gång och jag är noga med att säga att hon får självklart äta precis vad hon vill men att jag blir orolig när jag ser att hon hoppar på den här dieten som jag vet och ser är dålig för 100% av mänskligheten. Och det blir ju så att varje gång hon inte klarar att följa den så sänker det hennes självförtroende i och med att hon "misslyckas" varje gång hon hoppar av den. Det går liksom inte leva så och jag har ju försökt be henne söka hjälp.

Och det blir ju lite känsligt när vi kommer som Helan och Halvan, hon pratar om mat som farlig och onyttig som hon inte får äta och "skryter" om att hon i hela sin uppväxt aldrig fick äta något "onyttigt" som om min uppväxt där man kunde få något extra gott ibland skulle varit sämre.Men en sak där jag stänger av är när hon säger att jag ska äta det som hon säger är som gift för henne, mat som jag är rädd för och då blir det lite skumt att det i ena stunden är nästintill livsfarligt till att vara något nyttigt för mig.

Hur bemöter man en närstående med besatthet av att gå ner i vikt när hon faktiskt behöver det, som hoppar på dieter hela tiden, går upp och ner i vikt hela tiden, bara verkar fokusera på mat. Jag brukar säga att det viktigaste är att hon mår bra, att hon ska ta hand om sig själv att jag varken ser eller reagerar på hennes viktpendling för jag är ju med henne för den hon är.

Typ allt triggar hennes viktnedgångsperioder, dom kommer minst en gång i månaden. Hon behöver ju hjälp, läkaren har sagt att det är ett mirakel att hon ännu inte fått diabetes typ 2 men att det kommer komma, hjärtat får kämpa och en läkare sa att om hon inte förändrar så kommer hon inte bli gammal.

Så hur stötta i det hon behöver utan att kränka hennes integritet och känslor? Jag tror jag hittat ett bra sätt, att inte fastna i hennes tankar om det där och föra in annat i samtalet som lite avledning och det fungerar bra men vill ha tips från er som själva känner igen sig.
 
Jag känner rent spontant, utifrån din egen sjukdomssituation, att du inte ska ta på dig rollen att hjälpa henne alls. Mer än att vara vänner. Självklart kan du vara behjälplig med kontakter och vart hon ska vända sig, men hon behöver hjälp från proffessionellt håll. Och du har nog med ditt eget :heart
 
Något jag skulle önska av omgivningen, är att allt inte måste kretsa kring fika, onyttigt fika i alla fall. Min kropp blir så triggad av socker men det är sådan norm att bjuda på nåt sött till kaffet. Naturligtvis kan man äta lite mellis, någon frukt eller en smörgås. Men allt jäkla socker är värdelöst, det är så tillgängligt. Jag vet inte hur ni brukar ses och vad ni gör, men det är i alla fall ett tips från mig, som är väldigt överviktig! Och absolut skulle jag kunna tacka nej, men med ett beroende är det inte så lätt...
 
Jag tror inte att du kan göra särskilt mycket för vännen när det gäller maten och vikten. Dels för att du själv såvitt jag förstår har omfattande problematik på området, dels för att vänner mycket sällan kan lösa varandras problem. I just ditt och din väns fall blir det ju väldigt mycket av två blinda som leder varandra. För mig framstår det mest som någon sorts projicering att du så gärna vill hjälpa henne.

Om du känner att du behöver en strategi därför att du verkligen inte vet hur du ska förhålla dig, är mitt förslag att du frågar din vän hur hon vill att du förhåller dig. Men var en vän, inte någon sorts amatörbehandlare.
 
Något jag skulle önska av omgivningen, är att allt inte måste kretsa kring fika, onyttigt fika i alla fall. Min kropp blir så triggad av socker men det är sådan norm att bjuda på nåt sött till kaffet. Naturligtvis kan man äta lite mellis, någon frukt eller en smörgås. Men allt jäkla socker är värdelöst, det är så tillgängligt. Jag vet inte hur ni brukar ses och vad ni gör, men det är i alla fall ett tips från mig, som är väldigt överviktig! Och absolut skulle jag kunna tacka nej, men med ett beroende är det inte så lätt...

Det där är nog väldigt olika. Jag är också överviktig (fetma), men skulle aldrig vilja att min omgivning skulle anpassa sig efter det. Jag vill bli behandlad som alla andra och skulle få spader om folk skulle vilja "hjälpa mig" genom att erbjuda "nyttigt" till kaffet.
 
Det där är nog väldigt olika. Jag är också överviktig (fetma), men skulle aldrig vilja att min omgivning skulle anpassa sig efter det. Jag vill bli behandlad som alla andra och skulle få spader om folk skulle vilja "hjälpa mig" genom att erbjuda "nyttigt" till kaffet.
Att "hjälpa" dig att äta "nyttigt" oombedd, skulle jag se som att man kränkte dig.

Däremot skulle jag ställa upp om en kompis som hade vikt-/matproblem bad mig att inte servera sötebröd. Det har aldrig hänt mig, dock. Men jag skulle ju inte gå emot en kompis uttalade önskemål på en sådan punkt.
 
Att "hjälpa" dig att äta "nyttigt" oombedd, skulle jag se som att man kränkte dig.

Däremot skulle jag ställa upp om en kompis som hade vikt-/matproblem bad mig att inte servera sötebröd. Det har aldrig hänt mig, dock. Men jag skulle ju inte gå emot en kompis uttalade önskemål på en sådan punkt.

Nej, det har aldrig hänt mig heller. Och det skulle jag förstås absolut gå med på, men kanske under förutsättning att det inte är annat sällskap med också.
 
Nej, det har aldrig hänt mig heller. Och det skulle jag förstås absolut gå med på, men kanske under förutsättning att det inte är annat sällskap med också.
Jag har inte funderat närmare på det, men det verkar taskigt att säga nej.

Men eftersom inte ens de nyktra alkoholister jag känner ber mig att inte servera alkohol, utan snarare tvärtom (dvs de vill inte att deras nykterhet ska ställa krav på oss andra), så tror jag inte att det kommer att hända.
 
Det där är nog väldigt olika. Jag är också överviktig (fetma), men skulle aldrig vilja att min omgivning skulle anpassa sig efter det. Jag vill bli behandlad som alla andra och skulle få spader om folk skulle vilja "hjälpa mig" genom att erbjuda "nyttigt" till kaffet.

I mina drömmar så önskar jag att hela samhället skulle innehålls mindre socker och att det inte är lika accepterat som det är idag på många platser!
 
Jag tar absolut inte på mig rollen som hennes behandlare för där har jag själv sagt ifrån till familj och vänner att jag inte vill att dom ska vara mot mig för det blir aldrig bra. Det är bara det att jag vill att hon ska må bra och samtidigt som hon behöver prata av sig och antagligen tänker väldigt mycket på mat i och med att det får stort fokus i samtalen så tänker jag att jag på något sätt måste hantera det. Jag har ju försökt hjälpa lite och sagt att jag tycker hon ska ta riktig hjälp, nu ska hon dock få lite hjälp av andra skäl och kanske kan det hjälpa henne med maten.

Vi umgås mycket kring hundpromenader och hemma hos hennes förälder och ibland hos mig. Hos hennes föräldrar äter dom alltid något och jag kanske äter något litet. När jag har henne på besök har jag berättat vad jag har hemma och hon har fått välja själv, oftast dricker vi bara stora mängder te och pratar.

Jag tänker inte välja åt henne för det skulle jag se som att jag ser ner på henne men jag har mest sådant som anses som "nyttigt" hemma och ibland lite fikabröd i frysen ifall jag får besök men jag har väldigt sällan folk på fika här hos mig. Jag vill inte bli kommenterad över vad jag äter, vad jag väger, hur min kropp ser ut eller hur mycket jag äter och jag agerar på samma sätt mot min omgivning, jag tror väldigt få vill få kommentarer kring det och jag tycker inte det är det viktiga i vår relation.

Men jag tror inte att någon av oss mår bra av att prata om hennes dieter och viktnedgångar och viktuppgångar i den utsträckningen det ofta blir. Självklart ska vi prata med varandra och stötta varandra men på en rimlig nivå. Hela den familjen är dock extremt matfixerad så jag tror det är svårt för henne att bryta det här.

Tyvärr kan jag påverkas när dom pratar om mat och träning och kropp och vikt och tar på mig ansvaret att nog för min egen skull ta upp motsatsen och liksom dra fram det friska som jag lärt mig för att skydda mig själv och påminna mig om att mat inte är farlig och då svarar alltid mormor att man kan och ska äta av allt, att det inte är farligt och det är väldigt skönt att hon stöttar upp där. För även om jag inte klarar att äta så som i behandling har jag ju fått den maten förr och den är långt ifrån deras men det jag måste komma ihåg är att vi har så otroligt olika utgångslägen och olika problem och olika mål.

Jag borde kanske bli bättre på att säga stopp när min vän pratar för mycket om det här, men det känns också fel. Jag försöker flytta fokus istället. Hur skulle jag kunna förklara eller säga hur det påverkar mig utan att jag sårar henne?
 
"Accepterat"? Allra helst önskar jag själv att folk fick en mer sund och neutral hållning till diverse livsmedel istället för att jaga kalorier och socker. Hela vårt samhälle är ätstört.

Ja men allt socker är, för mig, inte en sund inställning. Vart/när man än kommer ska det fikas, drickas läsk eller vin osv. Alltid massa kcal o socker. Måste allt umgänge kretsa kring mat? Jag upplever det svårt att umgås utan att äta, oftast nåt onyttigt. Jag skulle önska, som jag skrev, att hela samhället minskar på sockerkonsumtionen och försöker hålla sig till vanlig mat. Men alla är vi olika, skulle jag vara TS kompis skulle i alla fall jag önska att TS tänker på vad hen bjuder på!
 
Ja men allt socker är, för mig, inte en sund inställning. Vart/när man än kommer ska det fikas, drickas läsk eller vin osv. Alltid massa kcal o socker. Måste allt umgänge kretsa kring mat? Jag upplever det svårt att umgås utan att äta, oftast nåt onyttigt. Jag skulle önska, som jag skrev, att hela samhället minskar på sockerkonsumtionen och försöker hålla sig till vanlig mat. Men alla är vi olika, skulle jag vara TS kompis skulle i alla fall jag önska att TS tänker på vad hen bjuder på!

Jag förstår inte vad du menar. "Allt socker är inte en sund inställning"? Man kommer långt med det svenska order lagom (av allt) när det kommer till sunda matvanor. Har man problem med en matvara kan man ju inte förvänta sig att hela umgängeskretsen ska vika sig för ens önskningar så länge det inte handlar om t ex grava allergier.
 
Ja men allt socker är, för mig, inte en sund inställning. Vart/när man än kommer ska det fikas, drickas läsk eller vin osv. Alltid massa kcal o socker. Måste allt umgänge kretsa kring mat? Jag upplever det svårt att umgås utan att äta, oftast nåt onyttigt. Jag skulle önska, som jag skrev, att hela samhället minskar på sockerkonsumtionen och försöker hålla sig till vanlig mat. Men alla är vi olika, skulle jag vara TS kompis skulle i alla fall jag önska att TS tänker på vad hen bjuder på!
Men alltså TS är allvarligt sjuk i anorexia nervosa. Det är inte så vanligt att man i hennes situation bjuder på en massa godis eller fika hela tiden. Hon skriver ju själv att hon knappt ens har sånt hemma och att de mest dricker te tillsammans.
 
Men alltså TS är allvarligt sjuk i anorexia nervosa. Det är inte så vanligt att man i hennes situation bjuder på en massa godis eller fika hela tiden. Hon skriver ju själv att hon knappt ens har sånt hemma och att de mest dricker te tillsammans.

Vilket också påminner mig om att detta verkligen inte är rätt tråd att prata om nyttigt/onyttigt etc. Tack för påminnelsen.
 
Jag tar absolut inte på mig rollen som hennes behandlare för där har jag själv sagt ifrån till familj och vänner att jag inte vill att dom ska vara mot mig för det blir aldrig bra. Det är bara det att jag vill att hon ska må bra och samtidigt som hon behöver prata av sig och antagligen tänker väldigt mycket på mat i och med att det får stort fokus i samtalen så tänker jag att jag på något sätt måste hantera det. Jag har ju försökt hjälpa lite och sagt att jag tycker hon ska ta riktig hjälp, nu ska hon dock få lite hjälp av andra skäl och kanske kan det hjälpa henne med maten.

Vi umgås mycket kring hundpromenader och hemma hos hennes förälder och ibland hos mig. Hos hennes föräldrar äter dom alltid något och jag kanske äter något litet. När jag har henne på besök har jag berättat vad jag har hemma och hon har fått välja själv, oftast dricker vi bara stora mängder te och pratar.

Jag tänker inte välja åt henne för det skulle jag se som att jag ser ner på henne men jag har mest sådant som anses som "nyttigt" hemma och ibland lite fikabröd i frysen ifall jag får besök men jag har väldigt sällan folk på fika här hos mig. Jag vill inte bli kommenterad över vad jag äter, vad jag väger, hur min kropp ser ut eller hur mycket jag äter och jag agerar på samma sätt mot min omgivning, jag tror väldigt få vill få kommentarer kring det och jag tycker inte det är det viktiga i vår relation.

Men jag tror inte att någon av oss mår bra av att prata om hennes dieter och viktnedgångar och viktuppgångar i den utsträckningen det ofta blir. Självklart ska vi prata med varandra och stötta varandra men på en rimlig nivå. Hela den familjen är dock extremt matfixerad så jag tror det är svårt för henne att bryta det här.

Tyvärr kan jag påverkas när dom pratar om mat och träning och kropp och vikt och tar på mig ansvaret att nog för min egen skull ta upp motsatsen och liksom dra fram det friska som jag lärt mig för att skydda mig själv och påminna mig om att mat inte är farlig och då svarar alltid mormor att man kan och ska äta av allt, att det inte är farligt och det är väldigt skönt att hon stöttar upp där. För även om jag inte klarar att äta så som i behandling har jag ju fått den maten förr och den är långt ifrån deras men det jag måste komma ihåg är att vi har så otroligt olika utgångslägen och olika problem och olika mål.

Jag borde kanske bli bättre på att säga stopp när min vän pratar för mycket om det här, men det känns också fel. Jag försöker flytta fokus istället. Hur skulle jag kunna förklara eller säga hur det påverkar mig utan att jag sårar henne?
Jag tycker absolut att du kan säga stopp när vännen drar igång ohjälpsamt prat. ”Kan vi inte prata om något annat? Jag tror inte att det är bra för någon av oss att prata på det här sättet om mat”
 
Jag förstår inte vad du menar. "Allt socker är inte en sund inställning"? Man kommer långt med det svenska order lagom (av allt) när det kommer till sunda matvanor. Har man problem med en matvara kan man ju inte förvänta sig att hela umgängeskretsen ska vika sig för ens önskningar så länge det inte handlar om t ex grava allergier.

Jag önskar jag kunde äta lagom av socker :)
 
Men alltså TS är allvarligt sjuk i anorexia nervosa. Det är inte så vanligt att man i hennes situation bjuder på en massa godis eller fika hela tiden. Hon skriver ju själv att hon knappt ens har sånt hemma och att de mest dricker te tillsammans.

Det står inte att TS är allvarligt sjuk i trådstarten, så det har jag tyvärr missat. Det står inte heller där att de bara dricker te. Jag svarade på trådstarten utifrån mina tankar och hur jag känner, men nu ska jag lämna tråden :)
 
Jag hade nog bedömt det som att det inte går att hålla pratet om mat, vikt, diet osv. på ett balanserad nivå och rimlig omfattning med henne. Så för både din egen skull och hennes dragit en gräns och sagt ifrån helt. Så får ert umgänge handla om annat när ni ses.
 
@Qelina Jag tycker det du redan gör är bra. Just det att avleda diskussionen när hon snöar in på mat och vikt osv, och att gå promenader med henne är ju jättebra.

Jag tror inte du kan eller ska göra så mycket mer än så, hon verkar ju verkligen vara i behov av hjälp men inser hon inte det själv går det ju inte. Det är bara hon som kan hjälpa sig själv. Du har ju redan sått ett frö om dietisten och att få hjälp med ätstörning om jag förstod det rätt. Man kan hoppas att det ligger kvar i hennes hjärna och att hon kanske någon gång funderar på att ta hjälp. Då kan du om du orkar/vill vara där och stötta henne med det tänker jag.
 

Liknande trådar

Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 857
Kropp & Själ Vi försöker hjälpa en vän till min mamma som nyss än en gång blivit katastrofdåligt bemött av vården, jag är så arg att jag kokar varje...
Svar
19
· Visningar
2 580
Senast: Saigon
·
Kropp & Själ 40 närmar sig. Vikten går uppåt och jag har skaffat gymkort. Att reglera vikten med födointaget fungerar inte på mig, så min tanke är...
7 8 9
Svar
170
· Visningar
9 638
Senast: SiZo
·
Mat Som några av er nog redan har förstått har jag lite matfobi och har svårt för mat som KAN vara äcklig på något vis. Jag har ofta noga...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 821
Senast: Enya
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Artroskopi äldre häst
  • Födda 2022
  • Mängd olja och lucern

Omröstningar

Tillbaka
Upp