Hur snäll är Snäll?

[Wysiwyg]

Överlag lutar jag åt att sådana egenskaper är mer sociala än "ens egna". Jag menar, jag är snäll OM andra uppfattar mig som snäll. Det är meningslöst att säga det om sig själv. Avgörandet ligger hos andra.

Håller verkligen med! Jag tänker ibland att folks beskrivningar av sig själva snarare är så som de vill uppfattas än hur de verkligen är.

Det jag skulle beskriva mig själv med är snarare egenskaper som jag själv måste hantera. Ångestdriven, blodsockerkänslig och stökig känns dock inte som några trevliga egenskaper så jag undviker att beskriva mig själv öht.

 

[Lovisaleonora]

Snäll tycker jag är m e m nedsättande. Jag vill inte bli beskriven som snäll. När jag hör snäll som beskrivning är det ofelbart om någon det inte finns något annat att säga om. Många av de som jag ser kategoriseras som snälla är egentligen självuppoffrande och räknar kallt med någon form av återbäring på sin "snällhet".

När jag (lite taggad) frågar vad som menas med snäll, kommer annat fram. Är det sagt om någon som helt enkelt inte har särskilt trevliga egenskaper egentligen (när det kommer till kritan) kommer inget annat, men många tycker tydligen att omtänksam, empatisk, handlingskraftig, hjälpsam och omhändertagande är synonymt med snäll.

Jag är en otacksam typ som alltid fräser, när någon benämner mig som snäll: "det är jag inte alls, vad menar du med det?" och avkräver mer specifik beskrivning.

 

[Voeux]

Många har skrivit att snälla personer sällan beskriver sig själv som snälla, eller som du @Wysiwyg skriver ovan, att det snarare är hur man vill uppfattas än hur man verkligen är. Jag ser snäll som vilken positiv egenskap som helst, och ser därmed inget skamligt i att faktiskt vara medveten om och vara stolt över den egenskapen. Eftersom jag själv läser in lite mer i ordet snäll än enbart vad gemene man så är det för mig en egenskap som jag anser beundransvärd och som jag själv strävar efter att ha. Jag tycker att jag lyckas ganska bra, och det är en egenskap som jag faktiskt uppskattar hos mig själv och som jag är stolt över. Likväl som jag hade kunnat vara stolt över att vara en person med mycket pannben, en väldigt kreativ person eller en högintelligent person. Nu är det inga egenskaper jag innehar däremot faller det mig naturligt att ha ett genuint intresse för andra människor och en stark empati. Resultatet av det blir väl kanske just snäll. Någonting som jag faktiskt uppskattar med mig själv.

Det var någonting liknande jag föll för hos min sambo. Konstanta små handlingar och uppoffringar för mig och sina vänner för att han gillade att se oss glada.

Sen handlar det väl om att jag läser in en del egenskaper i orden snäll såsom just hjälpsam, empatisk, omtänksam osv. Men jag ser inte alls problemet med ordet snäll som ett samlingsbegrepp och har svårt att förstå varför det ordet ska ha en så dålig stämpel som det har.

 

[mandalaki]

Den här tråden får mina gamla Bukeminnen att spöka igen. På tiden vi hade signaturer var Djurjourens rätt rolig. Under en lång period engagerade hon sig djupt i något slags (egenuppfunnen?) variant av akademisk ridning och hon sågade varenda ridbild på Dressyr jäms med kronranden. INGET dög i hennes kritiska ögon.

Och så avslutade hon inläggen med signaturen Egentligen är jag jättesnäll.

 

[Wysiwyg]

Många har skrivit att snälla personer sällan beskriver sig själv som snälla, eller som du @Wysiwyg skriver ovan, att det snarare är hur man vill uppfattas än hur man verkligen är. Jag ser snäll som vilken positiv egenskap som helst, och ser därmed inget skamligt i att faktiskt vara medveten om och vara stolt över den egenskapen.

Jag ser nog inte snällhet som någon egenskap att besitta tror jag. Det blir liksom till i olika situationer tänker jag. Lite som att personen som andra uppfattar eller känner som jag också blir till i olika situationer och uppfattas olika av olika människor beroende på kontext etc. Jag tror att min barndomskompis, mina arbetskamrater, min mamma, mina partners och jag själv skulle beskriva mig rätt olika. Hur någon annan uppfattas har ju inte bara att göra med hur den ÄR utan också mottagaren och vad den visar upp för dagen typ.

Finns nog folk som skulle beskriva mig som snäll men jag tror säkert det finns andra som snarare skulle säga att jag är självupptagen eller ogin. Vilken beskrivning stämmer då? Vem har mer rätt än den andra?

 

[Petruska]

Ja, så måste det ju vara!

Min mamma sa alltid "Du har alltid varit snäll mot barn och djur". Undrar varför hon poängterade just dem ...

Min mamma säger ungefär samma sak, med tillägget att även Hitler var snäll mot djur.

 

[mandalaki]

Min mamma säger ungefär samma sak, med tillägget att även Hitler var snäll mot djur.

Skulle min mamma aldrig.

 

[Sleepy]

Jag tycker att snäll är en av de finaste egenskaperna en människa kan ha. Dvs att vara genuint snäll. Jag tycker att Einhorn reder ut det här på ett lysande sätt i sin bok "Konsten att vara snäll".

En bra bok. Inser att jag fortfarande blir irriterad över att ha lånat ut den för att därefter aldrig återfå den. En av livets lärdomar, I guess.

 

[Petruska]

Håller verkligen med! Jag tänker ibland att folks beskrivningar av sig själva snarare är så som de vill uppfattas än hur de verkligen är.

Det jag skulle beskriva mig själv med är snarare egenskaper som jag själv måste hantera. Ångestdriven, blodsockerkänslig och stökig känns dock inte som några trevliga egenskaper så jag undviker att beskriva mig själv öht.

Jag tänker överlag att personers (inklusive mina egna) beskrivningar av sig själva, är ett slags deklarationer som har ett slags syfte. Och även att de i en mening inte kan vara vare sig sanna eller inte sanna. Som om någon är snäll. Det ligger hos omgivningen att avgöra det. Den som säger sig vara snäll, har en anledning att säga det, ett syfte. Om det syftet är att jag ska förledas att tro att snällhet är samma sak som att inte vara en rövhatt, så är det inte särskilt snällt att omtala sig själv som snäll.

Men jag är överlag inne på att vi inte själva kan säga så mycket om vilka vi är, eftersom det är de sociala sammanhangen som gör oss. Och de varierar.

Med det sagt, skulle jag säga ungefär som du om egenskaper i stil med ångestdriven. Fast jag är snarare ångestbromsad, utifrån hur jag själv upplever det och vad jag själv upplever att jag har att hantera. Ändå tror jag att rätt få av mina vänner och bekanta skulle beskriva mig så. Och kanske kan någon variant av "för snäll" fungera på ett liknande sätt? En kan veta att en har en tendens att sätta andras önskemål först i för hög grad, och därmed behöva hantera den aspekten av sin snällhet för att livet ska fungera.

 

[Petruska]

Skulle min mamma aldrig.

Min mamma har många kvaliteter, men snäll... nja. Det är inte det första en kommer att tänka på.

 

[mandalaki]

Min mamma har många kvaliteter, men snäll... nja. Det är inte det första en kommer att tänka på.

Det var min mammas mest framträdande egenskap. Jättesnäll.

 

[Hyacinth]

Nu måste jag fundera över hur jag skulle beskriva mig själv.

Envis
Otålig
Högljudd
Gapflabbar
Spretig
Vass


Snäll är bra, men jag använder det sällan som en beskrivande egenskap annat än om folk som jag inte har någon egentlig åsikt om. Xx på jobbet, snäll liksom. Men ingen jag skulle ligga med. DÄr använder jag nog snäll istället för menlös, vilket inte är så snällt.

 

[Sleepy]

I sagornas värld finns de goda och de onda, de snälla och de elaka. Människor är mer komplicerade än så. Hur vi beskriver oss själva beror på vilken självkännedom vi har, hur vi definierar begreppen, vilken kombination av egenskaper vi har osv.

Har ett ex som säkert beskrivs som "snäll" av andra, då han mer än gärna ägnade dagarna åt att åka runt och laga saker till höger och vänster utan ersättning. I det fallet handlade det om ett enormt behov av bekräftelse.

 

[Hyacinth]

Jag tänker överlag att personers (inklusive mina egna) beskrivningar av sig själva, är ett slags deklarationer som har ett slags syfte. Och även att de i en mening inte kan vara vare sig sanna eller inte sanna. Som om någon är snäll. Det ligger hos omgivningen att avgöra det. Den som säger sig vara snäll, har en anledning att säga det, ett syfte. Om det syftet är att jag ska förledas att tro att snällhet är samma sak som att inte vara en rövhatt, så är det inte särskilt snällt att omtala sig själv som snäll.

Men jag är överlag inne på att vi inte själva kan säga så mycket om vilka vi är, eftersom det är de sociala sammanhangen som gör oss. Och de varierar.

Med det sagt, skulle jag säga ungefär som du om egenskaper i stil med ångestdriven. Fast jag är snarare ångestbromsad, utifrån hur jag själv upplever det och vad jag själv upplever att jag har att hantera. Ändå tror jag att rätt få av mina vänner och bekanta skulle beskriva mig så. Och kanske kan någon variant av "för snäll" fungera på ett liknande sätt? En kan veta att en har en tendens att sätta andras önskemål först i för hög grad, och därmed behöva hantera den aspekten av sin snällhet för att livet ska fungera.

Men det är roligt!
Mitt söndagsnöje var i många år att läsa dn:s kontaktannonser.

 

[Alexandra_W]

Få människor är ju genuint elaka (dvs osnälla). De flesta har en hyfsad grundsnällhet. Däremot har jag mött ett fåtal människor som är genuint snälla, samtidigt som de varit inkännande, empatiska och osjälviska på en nivå jag imponeras över.

Jag brukar halvt på skämt hävda att jag inte är särskilt snäll annat än mot de jag bryr mig om. Jag vill inte människor ont men jag har svårt att motivera mig själv att ta en ledig lördag till att flytta åt någon annan liksom. Om inte personen står mig väldigt nära. Det är inte elakt men det är inte det där snälla jag far efter.

Men oftast när man talar om annan som snäll på ett vis utanför normen är det nog just de kombinerande personlighetsdragen som gör skillnaden. Snäll är snäll oavsett om man är snäll och självisk eller snäll och osjälvisk. Men en snäll och osjälvisk person kommer uppfattas som extra snäll. Fast det egentligen är osjälviskheten man reagerar på.

 

[stjarnhimmel]

Har dejtat en del killar som ser sig som "snälla killar" Ett problem som jag ibland sett är att personer som ser sig snälla inte är villiga att se att de också kan göra fel utan de har instälningen att de alltid beter sig rätt eftersom de ju är så snälla.
En sådan sak var att de "snälla killarna" oftast inte hade någon åsikt och förväntade sig att jag skulle ta initiativ till allt. Om jag frågade vad de tyckte så fick man till svar att "jag skulle bestämma för de har ingen åsikt. Jag följer med på allt." Och så trodde de att de var snälla. Medan jag tyckte de var taskiga då det blev jag som skulle bestämma allt. och ibland orkade jag inte bestämma middag varje dag, bestämma när man ska städa, vilken film man ska se etc. Det kändes som jag var tillsammans med ett barn och inte en vuxen man. Och då försvann min attraktion. Jag kände mig också ensam. I en relation eller när man dejtar vill jag ha någon som kan ha åsikter och komma med förslag. Jag vill inte vara "ensamt ansvarig" och den andra bara glider med.

 

[Hermelin]

Har dejtat en del killar som ser sig som "snälla killar" Ett problem som jag ibland sett är att personer som ser sig snälla inte är villiga att se att de också kan göra fel utan de har instälningen att de alltid beter sig rätt eftersom de ju är så snälla.
En sådan sak var att de "snälla killarna" oftast inte hade någon åsikt och förväntade sig att jag skulle ta initiativ till allt. Om jag frågade vad de tyckte så fick man till svar att "jag skulle bestämma för de har ingen åsikt. Jag följer med på allt." Och så trodde de att de var snälla. Medan jag tyckte de var taskiga då det blev jag som skulle bestämma allt. och ibland orkade jag inte bestämma middag varje dag, bestämma när man ska städa, vilken film man ska se etc. Det kändes som jag var tillsammans med ett barn och inte en vuxen man. Och då försvann min attraktion. Jag kände mig också ensam. I en relation eller när man dejtar vill jag ha någon som kan ha åsikter och komma med förslag. Jag vill inte vara "ensamt ansvarig" och den andra bara glider med.

Det där är ett exempel på det som Einhorn tar upp i sin bok. Att låta bli att bestämma saker är inte att vara snäll. Att alltid göra som andra vill är inte heller att vara snäll. Eller att aldrig kritisera någon.

Men det är kanske en fälla som några trillar i, att de tror att de är snälla genom att inte ha en åsikt?

 

[Badger]

Få människor är ju genuint elaka (dvs osnälla). De flesta har en hyfsad grundsnällhet. Däremot har jag mött ett fåtal människor som är genuint snälla, samtidigt som de varit inkännande, empatiska och osjälviska på en nivå jag imponeras över.

Jag brukar halvt på skämt hävda att jag inte är särskilt snäll annat än mot de jag bryr mig om. Jag vill inte människor ont men jag har svårt att motivera mig själv att ta en ledig lördag till att flytta åt någon annan liksom. Om inte personen står mig väldigt nära. Det är inte elakt men det är inte det där snälla jag far efter.

Men oftast när man talar om annan som snäll på ett vis utanför normen är det nog just de kombinerande personlighetsdragen som gör skillnaden. Snäll är snäll oavsett om man är snäll och självisk eller snäll och osjälvisk. Men en snäll och osjälvisk person kommer uppfattas som extra snäll. Fast det egentligen är osjälviskheten man reagerar på.

Det här med elak är ju faktiskt väldigt intressant. Jag har reflekterat lite över det när jag tittat på min sons TV-program och dyl. Dvs hur ofta händer det i verkligheten att "ondingen" (det är "alltid" en onding med, numera ibland ond pga-orsaker men) vet om att den är en onding och inte har ett "gott" syfte med sin ondhet.

Iofs internettroll såklart vet ju vad de gör (de tror de provocerar eller att ord inte skadar?).
Och jag antar att seriemördare går mer åt-galning, hållet.

Men kort sagt elak då. Hur vanligt är det att en person sätter sig ned och tänker att jag är minsann elak och här ska mobbas, eller vad som.
Eller är folk inte elaka, det är kanske bara handlingar, folk kanske i så fall är själviska (för sig, för familj, för trakt) el dyl vilket yttrar sig som elakhet?

Vanligast måste ju vara att personer som framstår som att de yttrat sig elakt snarare varit obetänksamma eller aningslösa?

 

[starcraft]

Har dejtat en del killar som ser sig som "snälla killar" Ett problem som jag ibland sett är att personer som ser sig snälla inte är villiga att se att de också kan göra fel utan de har instälningen att de alltid beter sig rätt eftersom de ju är så snälla.
En sådan sak var att de "snälla killarna" oftast inte hade någon åsikt och förväntade sig att jag skulle ta initiativ till allt. Om jag frågade vad de tyckte så fick man till svar att "jag skulle bestämma för de har ingen åsikt. Jag följer med på allt." Och så trodde de att de var snälla. Medan jag tyckte de var taskiga då det blev jag som skulle bestämma allt. och ibland orkade jag inte bestämma middag varje dag, bestämma när man ska städa, vilken film man ska se etc. Det kändes som jag var tillsammans med ett barn och inte en vuxen man. Och då försvann min attraktion. Jag kände mig också ensam. I en relation eller när man dejtar vill jag ha någon som kan ha åsikter och komma med förslag. Jag vill inte vara "ensamt ansvarig" och den andra bara glider med.

Det där har jag också varit med om, så många gånger. Och när jag sagt ifrån får jag ”men jag vill ju bara vara snäll mot dig så du får det du vill ha” eller den härligt aggressiva ”jag ska aldrig mer vara snäll mot dig” eller ”jag ska aldrig mer fråga dig” det är inte snällt, men det fattar de inte. Det är väldigt tungt att ensam bära ansvaret för allt från vad man ska äta, till vad man ska göra. Jag har till och med struntat att föreslå saker eller ta upp saker att prata om för jag redan vet att det ändå kommer sluta med ett ”vi gör det du vill”.

 

[Badger]

Har dejtat en del killar som ser sig som "snälla killar" Ett problem som jag ibland sett är att personer som ser sig snälla inte är villiga att se att de också kan göra fel utan de har instälningen att de alltid beter sig rätt eftersom de ju är så snälla.
En sådan sak var att de "snälla killarna" oftast inte hade någon åsikt och förväntade sig att jag skulle ta initiativ till allt. Om jag frågade vad de tyckte så fick man till svar att "jag skulle bestämma för de har ingen åsikt. Jag följer med på allt." Och så trodde de att de var snälla. Medan jag tyckte de var taskiga då det blev jag som skulle bestämma allt. och ibland orkade jag inte bestämma middag varje dag, bestämma när man ska städa, vilken film man ska se etc. Det kändes som jag var tillsammans med ett barn och inte en vuxen man. Och då försvann min attraktion. Jag kände mig också ensam. I en relation eller när man dejtar vill jag ha någon som kan ha åsikter och komma med förslag. Jag vill inte vara "ensamt ansvarig" och den andra bara glider med.

Jag håller med, som iofs bara försökt att inte dejta killar som ser sig som "snälla killar". Dvs just den inställningen att eftersom jag är snäll så är det jag gör alltid snällt.

Med en av dem hade jag ett avtal med mina korridorare att om han ringde skulle de ropa, så han hörde, så jag kunde avsluta samtalet med att jag måste gå. För jag klarade inte av då att bara slänga på luren och han kunde inte ta några av mina försök till avslut som -nej men nu måste jag plugga. Han kunde bara ta att någon ropade på mig.

Jag svarar också alltid i telefon, även om jag visste att han skulle ringa. Men han hade självinsikt nog att inse att jag inte ville prata med honom. Samtidigt som han inte begrep att det då kunde vara läge att inte ringa. Han anklagade mig många gånger för att jag hade nummerupplysare och inte svarade när jag såg hans nummer... (jag var bara inte hemma).

Ja innan någon påpekar det. Jag var/är ordentligt drabbad av det där som vissa (tjejer) lärt sig. Att man säger inte nej och dra åt helvete utan -helst inte och jag behöver gå nu.

Att han var en snäll kille var någonting han berättade väldigt ofta och gärna. Han var inne på det där med att andra killar är mer elaka.