Hur sur är du?

[jeennnnyy]

Självklart är det jag som tycker det. Jag sa ju att jag tycker det är irriterande. Självklart är människor olika. Men för min del, så är det väldigt störande. Om barn väsnas på en lekplats gör det mig inget, dit går man ju knappast för att man vill ha lugn och ro.

Sen är det väl aldrig trevligt med människor som slåss och är elaka mot varandra, men jag tänker att det spelar ju mindre roll var man är, det är inte ok nånstans.

Väsen från lekplats är så klart inte störande för mig (eller kanske skulle kunna vara om jag bodde bredvid en). Med exemplet med barn som slåss ville jag bara visa på en av de situationer jag på rak arm kunde komma på som jag blir irriterad på andras barn.

 

[jeennnnyy]

Tycker det händer nästan varje gång man är i affären. Det blir extra tydligt nu när man inte ska gå för nära och det alltid är någons barn som tränger sig förbi jättenära.
Men i de flesta fall är det säkert inte barnens fel utan föräldrarna som är för slöa för att orka hålla koll eller helt enkelt saknar folkvett. Sist jag blev rejält sur på en sån händelse var för ett par veckor sen när (vad jag tolkade det som) två föräldrar bestämde sig för att det var lämpligt att leka ”under hökens vingar kom” med fem barn i en backe på elljusspåret där många andra både springer, går med hundar osv och där det inte går att gå förbi på annat ställe än på spåret. Tanken var säkert god att motionera barnen i backen men hänsyn till oss andra motionärer fanns inte någonstans.

Att något barn kommer för nära ibland förstår jag händer, det händer mig också. Jag tycker bara inte det är upprörande. Förstår att det är svårt att förklara konceptet och få 100 procentig efterlevnad på den punkten hos små barn (därför åker mina barn alltid vagn eller håller hand i affär just nu). Innan pandemin kan de säkert kommit för nära någon.

Att leka under hökens vingar i naturen tycker jag är milsvid skillnad med att leka det i en mataffär (tycker vissa får det att låta som att det händer, kanske gör det också det!?). Att två föräldrar leker med sina barn utomhus hoppas jag förekommer ofta

 

[TinyWiny]

Säger du till vuxna som du tycker beter sig illa också? Bara en nyfiken fråga. Jag brukar inte uppfostra varken barn (mer än mina egna, där försöker jag iaf) eller andra vuxna!

"Det krävs en by för att fostra ett barn" tycker jag personligen är ett både fint och bra ordspråk. Vi behöver alla input från olika håll och från olika typer av personligheter för att växa som människor. Nu gillar jag inte just ordet "fostra" eller "uppfostra" utan jag föredrar guida och jag ser det som sorgligt när barn inte får den guidning de behöver. Precis som jag inte drar mig för att berömma, bekräfta och se barn så drar jag mig inte heller ifrån att säga till ett barn när det blir fel. Jag skulle aldrig göra det på ett sätt som låter/känns illa för barnet, dvs. skälla eller bete mig själv illa utan just som guidning. En förklaring för varför, hur och hur man kan göra istället. Har man tagit i en bulle med händerna (ur sådana där öppna "plocka själv" diskar du vet) så lägger man inte tillbaka den utan då får man köpa den även om man kanske kom på att något annat såg godare ut. I det läget hade och har jag förklarat varför och visat på tängerna och att det är bra att använda en sådan istället för händerna och att man får fundera klart innan man plockar till sig.

Hade jag sett en vuxen göra likadant hade jag inte sagt till. Möjligt att jag hade sagt till i kassan men inte till den vuxne personen som borde veta att man inte gör så. Det är inte mitt ansvar att säga till vuxna. Däremot är det allas ansvar att guida barn.

 

[Unafraid]

På tal om barn. Jag har jobbat på en handelsträdgård. Där släpptes barnen ofta helt fria att röja runt och de sprang självklart i planteringarna och in i butiken och skrek och rev ner grejer. Så jo, det är definitivt föräldrar (även i par) som låter barnen bete sig hur som helst.

 

[jeennnnyy]

"Det krävs en by för att fostra ett barn" tycker jag personligen är ett både fint och bra ordspråk. Vi behöver alla input från olika håll och från olika typer av personligheter för att växa som människor. Nu gillar jag inte just ordet "fostra" eller "uppfostra" utan jag föredrar guida och jag ser det som sorgligt när barn inte får den guidning de behöver. Precis som jag inte drar mig för att berömma, bekräfta och se barn så drar jag mig inte heller ifrån att säga till ett barn när det blir fel. Jag skulle aldrig göra det på ett sätt som låter/känns illa för barnet, dvs. skälla eller bete mig själv illa utan just som guidning. En förklaring för varför, hur och hur man kan göra istället. Har man tagit i en bulle med händerna (ur sådana där öppna "plocka själv" diskar du vet) så lägger man inte tillbaka den utan då får man köpa den även om man kanske kom på att något annat såg godare ut. I det läget hade och har jag förklarat varför och visat på tängerna och att det är bra att använda en sådan istället för händerna och att man får fundera klart innan man plockar till sig.

Hade jag sett en vuxen göra likadant hade jag inte sagt till. Möjligt att jag hade sagt till i kassan men inte till den vuxne personen som borde veta att man inte gör så. Det är inte mitt ansvar att säga till vuxna. Däremot är det allas ansvar att guida barn.

Jag har inget emot att okända säger till mina barn om de gör något som är fel ”på riktigt” tycker bara de få som sagt till mina barn har gjort det utifrån premisser som på sin höjd är logiska i huvudet hos den som säger till men som det inte finns något allmän konsensus kring (typ de spelar fotboll i ”fel” del av parken, min tvååring hade napp..). Tycker det verkar vara en särskild kategori av människor som tycker sig ha rätt att säga till, men det kan förstås vara vara så att jag har ytterst begränsad erfarenhet av att mina barn blir tillsagda.

 

[jeennnnyy]

På tal om barn. Jag har jobbat på en handelsträdgård. Där släpptes barnen ofta helt fria att röja runt och de sprang självklart i planteringarna och in i butiken och skrek och rev ner grejer. Så jo, det är definitivt föräldrar (även i par) som låter barnen bete sig hur som helst.

Jag förstår att det förekommer, finns massvis av människor som beter sig illa på olika sätt - ställer mig bara frågande till att det är vanligt.. men jag kanske lever i en väldigt välordnad och hänsynsfull del av samhället (och har en positiv grundinställning till barn )

 

[Unafraid]

Jag förstår att det förekommer, finns massvis av människor som beter sig illa på olika sätt - ställer mig bara frågande till att det är vanligt.. men jag kanske lever i en väldigt välordnad och hänsynsfull del av samhället (och har en positiv grundinställning till barn )

Ja, jag upplevde att det var vanligt. Har även jobbat i matvarubutik och det var inte alls ovanligt att barn "sprang fritt" och åt ur lösviktsgodiset och liknande.

 

[sjoberga]

Jag har inget emot att okända säger till mina barn om de gör något som är fel ”på riktigt” tycker bara de få som sagt till mina barn har gjort det utifrån premisser som på sin höjd är logiska i huvudet hos den som säger till men som det inte finns något allmän konsensus kring (typ de spelar fotboll i ”fel” del av parken, min tvååring hade napp..). Tycker det verkar vara en särskild kategori av människor som tycker sig ha rätt att säga till, men det kan förstås vara vara så att jag har ytterst begränsad erfarenhet av att mina barn blir tillsagda.

Senaste gången var det ett barn i 7-8-årsåldern som ätit gratis banan ur fruktdisken och sedan slänger bananskalet på golvet i butiken, föräldern bara ”suckar” högt och börjar gå därifrån med barnet. Efter att jag förklarat att man inte kan göra så, för att andra människor kan skada sig genom att halka, plockade barnet upp bananskalet och slängde i avsedd behållare. Föräldern ursäktade sig skamset med att de har så bråttom just idag.

Det är inte ofta, särskilt inte nu under pandemitider när barn oftast inte är med i just affären.

Jag säger som @TinyWiny , det handlar inte så mycket om uppfostran utan om guidning till vad som är rimliga beteenden, när föräldrarna inte vill, kan eller orkar hjälpa barnen att förstå det.

Det är nog viktigt att man inte är arg eller upprörd när man tilltalar ett barn på det viset, om det inte är ett extremt flagrant beteende med direkta skaderisker inblandade.

En annan gång var det ett barn som stod vid toppen av rutschkanan och knuffade de som skulle åka i ryggen, så att barn kom ned gråtandes och inte ville åka mer. Mamman upptagen i mobiltelefonen blev upprörd över att jag sade till barnet. Det var tydligen inte upp till mig för det var inte mitt barn som blivit knuffat.

 

[jeennnnyy]

Ja, jag upplevde att det var vanligt. Har även jobbat i matvarubutik och det var inte alls ovanligt att barn "sprang fritt" och åt ur lösviktsgodiset och liknande.

Det har jag bara sett pensionärer göra. Äta lösgodis alltså. Så det är vanligt att barn skriker, springer runt utan att föräldrar gör nån ansats att göra något åt det? Jag ser det som sagt typ aldrig.

 

[jeennnnyy]

Senaste gången var det ett barn i 7-8-årsåldern som ätit gratis banan ur fruktdisken och sedan slänger bananskalet på golvet i butiken, föräldern bara ”suckar” högt och börjar gå därifrån med barnet. Efter att jag förklarat att man inte kan göra så, för att andra människor kan skada sig genom att halka, plockade barnet upp bananskalet och slängde i avsedd behållare. Föräldern ursäktade sig skamset med att de har så bråttom just idag.

Det är inte ofta, särskilt inte nu under pandemitider när barn oftast inte är med i just affären.

Jag säger som @TinyWiny , det handlar inte så mycket om uppfostran utan om guidning till vad som är rimliga beteenden, när föräldrarna inte vill, kan eller orkar hjälpa barnen att förstå det.

Det är nog viktigt att man inte är arg eller upprörd när man tilltalar ett barn på det viset, om det inte är ett extremt flagrant beteende med direkta skaderisker inblandade.

En annan gång var det ett barn som stod vid toppen av rutschkanan och knuffade de som skulle åka i ryggen, så att barn kom ned gråtandes och inte ville åka mer. Mamman upptagen i mobiltelefonen blev upprörd över att jag sade till barnet. Det var tydligen inte upp till mig för det var inte mitt barn som blivit knuffat.

Känns som två rimliga situationer att säga till i tycker jag.

 

[Unafraid]

Det har jag bara sett pensionärer göra. Äta lösgodis alltså. Så det är vanligt att barn skriker, springer runt utan att föräldrar gör nån ansats att göra något åt det? Jag ser det som sagt typ aldrig.

Barn och alkoholister skulle jag säga. Överlägset vanligast med barn dock. Nästan dagligen såg man det i affären där jag jobbade, man såg lösgodiset från kassan.

 

[sjoberga]

Jag har för övrigt stått på andra sidan också, ett av mina fem barn är inte lika hänsynstagande som de andra och det har funnits situationer när jag inte varit tillräckligt uppmärksam i rätt tid i sammanhang med fler inblandade.

Minns att hen trängde sig i kön framför ett yngre barn (så som jag förstod det i efterhand) och då grep annan vuxen in och förklarade det. På ett bra sätt.

Jag upplever nog att största problemet är när någon inte säger till ganska direkt på ett lugnt och sansat sätt, utan låter det växa till ilska och sen brister det - på flera plan. Då måste man som vuxen kunna ta ett eller två andetag och därefter bestämma om man klarar att bidra på ett bra sätt i situationen eller inte.

 

[Milosari]

Jag tänker att det är skillnad med en ensam förälder med en treåring som får psykbryt på ICA (då tänker nog alla mest ”Stackars sate!”), och föräldrar som låter barnen löpa amok i affären eller restaurangen medan de själva låtsas att det regnar. Det senare tycker åtminstone jag är irriterande. Faktiskt ännu mer när jag själv hade småbarn och vi någon gång hade barnvakt så att jag och maken kunde gå ut på restaurang och äta tillsammans i lugn och ro (det händer ju inte riktigt hemma om man har två barn under tre), och så hade några andra gäster tagit med sina jämnåriga barn som skrek och sprang omkring på restaurangen. Där gick den chansen till ens enda måltid i lugn och ro, liksom. Nu menar jag inte ett barnvänligt fik, utan en stillsam och rätt barnovänlig restaurang kvällstid, som i princip inget småbarn skulle uppskatta.

Ett lågaeffektivt bemötande är helt klart det som fungerar bäst på min son, så jag ser nog ut som det regnar ibland trots att han är livlig. "Bestämd" (aka skriker när jag tappat tålamodet) är jag när han gör saker som är helt över gränsen. När han springer sina 25 varv runt frysdisken så är det faktiskt för att han inte KAN uppföra sig bättre, och jag föredrar helt klart det framför att han ska börja klättra på hyllorna. Visst händer det att han kan gå ordentligt också, men inte så lång tid som ett besök i mataffären tar.

Sen tänker jag inte heller sluta gå på restaurang. Jag har noll behållning av att "fika" och jag hatar barnvänlig äcklig mat. Jag vill äta god kvalitetsmat! Men vi går hem innan kl 20, oftast redan innan kl 19. Så det finns gott om tid för de som vill vara barnfria att slippa oss. I de fall vi är på semester med många barn får de ta fram sina mobiler om det blir för mycket väntetider. Så det mesta går att lösa ändå.

 

[Milosari]

Jag har för övrigt stått på andra sidan också, ett av mina fem barn är inte lika hänsynstagande som de andra och det har funnits situationer när jag inte varit tillräckligt uppmärksam i rätt tid i sammanhang med fler inblandade.

Minns att hen trängde sig i kön framför ett yngre barn (så som jag förstod det i efterhand) och då grep annan vuxen in och förklarade det. På ett bra sätt.

Jag upplever nog att största problemet är när någon inte säger till ganska direkt på ett lugnt och sansat sätt, utan låter det växa till ilska och sen brister det - på flera plan. Då måste man som vuxen kunna ta ett eller två andetag och därefter bestämma om man klarar att bidra på ett bra sätt i situationen eller inte.

Jag säger till andra barn hela tiden. Speciellt när de säger fula ord (kallar andra barn för idioten t ex) eller mobbar varandra på lekplatsen. Barn är generellt så vana att bli tillsagda att de inte blir det minsta kränkta om man tilltalar dem bestämt med med respekt. Jag HOPPAS att andra säger till min son om han gör fel när jag inte ser, bara de inte börjar skälla på honom eller tar tag i honom (annat än i nödsituation). Det har dock aldrig hänt. De flesta är nöjda med att sucka och himla med ögonen

 

[Mabuse]

Ett lågaeffektivt bemötande är helt klart det som fungerar bäst på min son, så jag ser nog ut som det regnar ibland trots att han är livlig. "Bestämd" (aka skriker när jag tappat tålamodet) är jag när han gör saker som är helt över gränsen. När han springer sina 25 varv runt frysdisken så är det faktiskt för att han inte KAN uppföra sig bättre, och jag föredrar helt klart det framför att han ska börja klättra på hyllorna. Visst händer det att han kan gå ordentligt också, men inte så lång tid som ett besök i mataffären tar.

Sen tänker jag inte heller sluta gå på restaurang. Jag har noll behållning av att "fika" och jag hatar barnvänlig äcklig mat. Jag vill äta god kvalitetsmat! Men vi går hem innan kl 20, oftast redan innan kl 19. Så det finns gott om tid för de som vill vara barnfria att slippa oss. I de fall vi är på semester med många barn får de ta fram sina mobiler om det blir för mycket väntetider. Så det mesta går att lösa ändå.

Laga god kvalitetsmat hemma då? Allt har sin tid.

 

[Milosari]

Laga god kvalitetsmat hemma då? Allt har sin tid.

Det gör jag också, men även om jag är hyfsad i köket så är jag inte en proffskock. Och ja, vår tid är tidig kväll.

Före pandemin reste vi mycket och få hotellrum är utrustade med kök eller ens tillräckligt med sittplatser för take away för 5 pers. Men igen, efter 20 har vi lämnat restaurangen sedan länge.

 

[Mabuse]

Det gör jag också, men även om jag är hyfsad i köket så är jag inte en proffskock. Och ja, vår tid är tidig kväll.

Före pandemin reste vi mycket och få hotellrum är utrustade med kök eller ens tillräckligt med sittplatser för take away för 5 pers. Men igen, efter 20 har vi lämnat restaurangen sedan länge.

Efter 20 har alla lämnat restaurangen, eftersom inga restauranger får ha öppet längre än så nu.

Är inte riktigt med på varför ditt behov av mat från en proffskock går före andras behov av en måltid i lugn och ro? Man kan ju dessutom hämta mat på restauranger, om det är just maten man är ute efter.

 

[Fruentimber]

Det har jag bara sett pensionärer göra. Äta lösgodis alltså. Så det är vanligt att barn skriker, springer runt utan att föräldrar gör nån ansats att göra något åt det? Jag ser det som sagt typ aldrig.

Ja.

/Fd butiksbiträde

 

[Angel]

Att något barn kommer för nära ibland förstår jag händer, det händer mig också. Jag tycker bara inte det är upprörande. Förstår att det är svårt att förklara konceptet och få 100 procentig efterlevnad på den punkten hos små barn (därför åker mina barn alltid vagn eller håller hand i affär just nu). Innan pandemin kan de säkert kommit för nära någon.

Att leka under hökens vingar i naturen tycker jag är milsvid skillnad med att leka det i en mataffär (tycker vissa får det att låta som att det händer, kanske gör det också det!?). Att två föräldrar leker med sina barn utomhus hoppas jag förekommer ofta

Nu var det inte riktigt ”ute i naturen” som var problemet utan att de blockerade vägen där andra människor försöker gå/motionera. Det tycker jag är respektlöst (speciellt nu när många är direkt rädda för att gå nära andra) oavsett om det sker i mataffären eller på en väg. Självklart ska barn få leka, men inte överallt.

 

[Milosari]

Efter 20 har alla lämnat restaurangen, eftersom inga restauranger får ha öppet längre än så nu.

Är inte riktigt med på varför ditt behov av mat från en proffskock går före andras behov av en måltid i lugn och ro? Man kan ju dessutom hämta mat på restauranger, om det är just maten man är ute efter.

Jag har inget behov av att stänga ute andra, det är (vissa) andra som vill stänga ute mig för att mitt barn inte kan sitta stilla. Andra kan ju också hämta mat och äta hemma. Precis så tyst så man vill ha det.

Pandemireglerna är tillfälliga och har inte varat särskilt länge så det känns irrelevant.