Hur tar man sig igenom det värsta?

[Fazeem]

På onsdag ska jag till veterinären med min gamla katt. Han blir 18 i maj och har blivit väldigt tunn den senaste tiden. Jag förstår att slutet är nära och att han kanske inte kommer med hem på onsdag.

Men hur tar jag mig igenom detta? Jag är 27 år och har haft honom sedan jag var 9. Jag minns knappt ett liv utan honom. Han har varit med mig i allt, vi har vuxit upp tillsammans. Han har tagit mig genom tonåren och ut i vuxenlivet. Han har följt med mig genom halva landet och alltid varit min trygga punkt. Och nu kommer han snart att försvinna.

Finns det någon som har gått igenom detta? Hur tog ni er igenom det? Jag är helt införstådd i att om det bästa för honom är att somna in, så ska det bli så. Han ska inte behöva leva längre bara för min skull. Men hur lever jag utan honom? hur klarar man av att komma hem och inte mötas av honom i dörren? Inte vaknar med honom i sängen varje morgon? Mitt hjärta går sönder

 

[Raderad medlem 124573]

På ngt obegripligt sätt går det. En liten tröst är att det oftast känns värst innan. Kram

 

[MJLee]

Man gör inte det, men långsamt, långsamt försvinner den första fruktansvärda skärande smärtan och förhoppningsvis kommer det en dag när man kan se tillbaka på alla fina minnen med enbart glädje - säg till när den dagen kommer btw.

Alla handskas med sorgen på olika sätt, vissa köper en ny katt så fort som möjligt, andra vill sörja i några år. Jag kände först stor skam när jag övertygad av en underbar uppfödarvän började leta efter en ny katt när min älskade once in a lifetime, Nikita dog hastigt i cancer. Det var som jag svek henne och bagatelliserade min kärlek, att hon var så lätt utbytbar. Men min vän hade rätt, den enorma ensamheten som bidrog till sorgen försvann till stor del. Jag älskar inte Megara som Nikita, de är/var två olika individer men båda äger mitt hjärta.

Nu efter nästan två år har jag kommit till en punkt där jag kan vara nästan odelat tacksam för de underbara år vi fick tillsammans inte bara fyllas av sorg, tårar och den bittra saknaden att hon inte finns längre. Även om det fortfarande värker i mig när jag påminns om Nikita, ett foto, ett minne av henne när hon somnade i knät.

 

[athena_arabians]

@Fazeem: Man fortsätter bara helt enkelt. Missia var min sidekick i så många år (hon blev 16 år), med på jobb och upp till särbon. Allt var så fruktansvärt fel och tomt när jag fick lov att ta bort henne (lite över ett år sedan).

För mig var det självklart att skaffa ny katt. Jag gick verkligen ner mig och mådde jättedåligt utan katt, det var pest. När jag fick hem Isis blev jag hel igen.

Innan så har vi inte begravt våra katter men Missia fick vara med hem. Hon vilar bredvid Lillstugan och har två spräckliga rosor ovanför sig (spräckliga rosor för en spräcklig katt ).

När jag var ute och grejade i trädgården häromdagen studsade Isis runt på Missias grav och busade med de torra löven. Det var så fint att jag nästa började gråta

Edit: Jag kan tillägga att jag hade bokat avlivning när vi åkte till veterinären. Hon hade tacklat av för snabbt för att det skulle gå att göra något. Dock var hon pigg in i det sista, det var bara de tre sista dagarna hon var riktigt låg. På nyårsafton någon månad innan jag tog bort henne fångade hon sin sista mus

 

[Fazeem]

Jag har varit och hälsat på en uppfödare här i närheten. Hon vet min situation och sa att jag kan få tinga en kattunge om det värsta händer. Det känns så konstigt att ens tänka på det, men jag vet också att jag inte kommer klara mig utan katt jag måste ha ett nytt litet liv att ta hand om.

Sigge är relativt pigg ännu. Men jag märker att han blir allt mer obekväm. Rör jag mig när han ligger i mitt knä flyttar han sig. Han är också så tunn att jag känner varenda ben och han går inte upp i vikt trots att jag häller i honom all mat som går. Jag förstår att det är nära nu jag gråter konstant och vet inte vad jag ska ta mig till.

Tack för alla fina ord och berättelser att få ha dessa djur med sig genom livet är en ynnest. Tänk så lycklig han gjort mig.

 

[Fazeem]

imorgon åker vi.

 

[Flavor]

Visa bifogad fil 67500
imorgon åker vi.

Stor kram

 

[pepp]

Visa bifogad fil 67500
imorgon åker vi.

Kram

 

[Krystalline]

Åh vilken fin kisse Mina tankar är med er i morgon!

 

[athena_arabians]

Visa bifogad fil 67500
imorgon åker vi.

Så fin kisse Fokusera bara på att du gör det bästa för din kompis *stor kram*

 

[Fazeem]

Nu är han borta allt skedde så fint och lugnt. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Är hemma hos en vän nu och kan stanna hur länge jag vill. Men hur kan jag ens åka hem igen? Där hemma är hans halvt uppätna mat. Hans leksaker. Hans kattlåda. Men inte han. Åh fy vad hemskt det är

 

[Skjøldur]

Jag känner med dig. Kan din kompis följa med dig hem och sova över första natten? Sen, ett förslag. Du skulle kunna ta kontakt med ett katthem och bli akuthem åt en eller två katter. Förr eller senare kommer det någon som du känner samhörighet med och då kan du adoptera den. Jag hade en katt som blev 19, allrafinaste Såfin. Jag var med då hon föddes 1994 och hon följde också med på en rad flyttningar. Utekatt som till och med kunde ta stora råttor -de där med nakna svansar, men inne hos mig låg hon på rygg och blev kliad på magen eller hängde som en trasdocka över min arm . Efter henne köpte jag först en ungkatt och sen en vuxen katt som var dräktig! Men nog om dom. Du skulle kunna göra en liten minnesplats inne med foto och kattsakerna. Du genomlever sorgen. Kram

 

[athena_arabians]

Nu är han borta allt skedde så fint och lugnt. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Är hemma hos en vän nu och kan stanna hur länge jag vill. Men hur kan jag ens åka hem igen? Där hemma är hans halvt uppätna mat. Hans leksaker. Hans kattlåda. Men inte han. Åh fy vad hemskt det är

Du biter ihop och grinar som en idiot när du plockat ihop allt. Jag hade ut nästan alla kattsaker i ladan efter jag tagit bort Missia, jag orkade inte se dem.

Låt dig själv sörja men kom också ihåg alla fina minnen. Jag blir så glad varje gång jag ser Missias rosor blomma och även om jag gråter lite ibland är det bara goda minnen jag har.

Sedan är jag rätt säker på att du kommer att hitta en ny kisse som klampar in i ditt hjärta men låt det ta den tid det tar. Kissen kommer när det är dags *stor kram*

 

[Fazeem]

Jag känner med dig. Kan din kompis följa med dig hem och sova över första natten? Sen, ett förslag. Du skulle kunna ta kontakt med ett katthem och bli akuthem åt en eller två katter. Förr eller senare kommer det någon som du känner samhörighet med och då kan du adoptera den. Jag hade en katt som blev 19, allrafinaste Såfin. Jag var med då hon föddes 1994 och hon följde också med på en rad flyttningar. Utekatt som till och med kunde ta stora råttor -de där med nakna svansar, men inne hos mig låg hon på rygg och blev kliad på magen eller hängde som en trasdocka över min arm . Efter henne köpte jag först en ungkatt och sen en vuxen katt som var dräktig! Men nog om dom. Du skulle kunna göra en liten minnesplats inne med foto och kattsakerna. Du genomlever sorgen. Kram

Jo, imorgon ska en kompis komma på eftermiddagen och så ska hon sova över. Det känns skönt att inte behöva komma hem själv att vara jourhem tror jag inte passar så bra dock, även om det såklart hade varit fint att göra. Jag är så van att ha en och samma katt och jag tror inte att jag orkar skiljas ifrån dem och vara såpass stabil att kunna ta hand om en jourkatt. Men tanken är fin

En minnesplats ska det absolut bli. Med hans bricka och matskål som har hängt med genom alla år och leksakerna såklart. Kram.

 

[Fazeem]

Du biter ihop och grinar som en idiot när du plockat ihop allt. Jag hade ut nästan alla kattsaker i ladan efter jag tagit bort Missia, jag orkade inte se dem.

Låt dig själv sörja men kom också ihåg alla fina minnen. Jag blir så glad varje gång jag ser Missias rosor blomma och även om jag gråter lite ibland är det bara goda minnen jag har.

Sedan är jag rätt säker på att du kommer att hitta en ny kisse som klampar in i ditt hjärta men låt det ta den tid det tar. Kissen kommer när det är dags *stor kram*

Jag undrar hur mycket man kan gråta egentligen nu har jag slutat gråta men jag är helt enkelt för trött. Åh. Imorgon kommer min kompis och vi går hem tillsammans. Sen ska hon hjälpa mig plocka ihop allt. Det får stå i bokhyllan

Konstigt nog längtar jag tills jag hittar min nästa katt. Det kommer inte vara Sigge, men det kommer vara ett annat liv. Som jag får rå om. Och göra lika fint som jag gjorde för Sigge

 

[athena_arabians]

Jag undrar hur mycket man kan gråta egentligen nu har jag slutat gråta men jag är helt enkelt för trött. Åh. Imorgon kommer min kompis och vi går hem tillsammans. Sen ska hon hjälpa mig plocka ihop allt. Det får stå i bokhyllan

Konstigt nog längtar jag tills jag hittar min nästa katt. Det kommer inte vara Sigge, men det kommer vara ett annat liv. Som jag får rå om. Och göra lika fint som jag gjorde för Sigge

Klart att du längtar efter en ny kompis. Kärlek finns inte i begränsad mängd, det finns alltid mer när man behöver den

Jag älskar min lilla studsfia Isis men givetvis är hon inte en ersättning för Missia.

 

[Otherside]

Åhhh, jag vet så väl hur detta känns!!! Ibland, när jag mist en kär liten vän, har jag känt att jag aldrig mer kan bli glad. Jag har gått runt som en ihålig zombie, gått genom dagarna som vanligt men varit helt tom inuti. Tom och olycklig. Fått nån slags depression, förmodligen. Det tog tid - veckor, innan det började lätta. Flera år senare kan jag fortfarande gråta när jag tänker på dem, men livet känns bra igen och jag är glad. Så, håll ut!!!

Dessutom ska du nog känna att du faktiskt gjorde rätt, som inte väntade för länge. Det är svårare att komma över.

 

[Zinfernia]

Konstigt nog längtar jag tills jag hittar min nästa katt. Det kommer inte vara Sigge, men det kommer vara ett annat liv. Som jag får rå om. Och göra lika fint som jag gjorde för Sigge

Det är inte ett dugg konstigt Jag kan bara tala för mig själv men när någon av katterna vi hade i familjen dog tog det inte lång tid alls innan vi tog hem nästa. Det handlade aldrig om att ersätta en individ med någon annan rakt av utan om att det fanns plats i både hjärta och hem för fler.

Ju fler katter jag haft, desto större har kärleken till själva djuret katt blivit.

 

[Modest]

Visa bifogad fil 67500
imorgon åker vi.

Vad fin han är! Och vad stark du är som tog det bästa beslutet för Sigge. Din tråd berör mig väldigt mycket, jag är lika gammal som du och har haft min katt lika länge (även om han bor kvar hos mamma så träffar jag honom ganska ofta). Han börjar också bli tunnare och jag gråter varje gång jag tänker på att han nog inte kommer att finnas med oss så mycket längre till. Hoppas du mår bättre snart.

 

[Fazeem]

Vad fin han är! Och vad stark du är som tog det bästa beslutet för Sigge. Din tråd berör mig väldigt mycket, jag är lika gammal som du och har haft min katt lika länge (även om han bor kvar hos mamma så träffar jag honom ganska ofta). Han börjar också bli tunnare och jag gråter varje gång jag tänker på att han nog inte kommer att finnas med oss så mycket längre till. Hoppas du mår bättre snart.

Tack han var verkligen världens finaste och snällaste katt. Det är fruktansvärt när man inser att det inte varar för evigt, och att slutet är nära. Jag tänkte på det i flera år och grät varje gång. Sen njöt jag såklart av varje minut, men man kan liksom inte riktigt förbereda sig heller. Det blir en chock ändå.