Hur undviker man att bli som sin egen mor?

[Wysiwyg]

Alltså, nu är det kanske lite tidigt att börja fundera på sånt här eftersom det är minst 5-6 år kvar tills jag kommer skaffa barn. Men, det är ju intressant att diskutera och höra andras åsikter

Jag har nästan en lista som min mamma gjort med mig som jag ALDRIG ska göra med mina barn. Som jag vet har gjort mig till en mer otrygg människa och som gett mig egenskaper jag inte vill ha i mina blivande barn.

* Älska dem ovillkorligt (på riktigt). De flesta föräldrar säger ju ändå att de älskar sina barn oavsett vad de gör, men av egen erfarenhet vet jag att många agerar som om motsatsen gällde. (Min mor har tex alltid fått mig att känna mig oälskad och mindervärdig när jag gjort någonting dåligt. Dessutom har hon alltid sagt "jag gör så mycket för dig, vi åker på semestrar och bla bla bla, varför kan du inte bara uppföra dig". Det har jag lovat att aldrig säga till mina barn.)

* Aldrig skrika på mina barn. Eftersom jag är mänsklig kommer jag säkert tappa fattningen någon gång, men inte ha det som en uppfostringsmetod. (Jag tror min mamma ÄR sån och menar att man inte ska vara konflikträdd, vilket hon inte är. För mig verkade det åt motsatt håll. Jag är fruktansvärt konflikträdd och blir mycket osäker när folk skriker. Alltså en sak jag aldrig ska göra med mina barn.)

* Ge mina barn trygghet och självtillit att vara egna personer. Alltså inte prägla dem efter mig själv och min egen önskan vad de ska bli. (Min mor som pressade mig i skolan redan som 10-åring vilket slutade med att jag sparkade bakut genom halva gymnasiet och nu sitter här med 15 i snitt.)

* Mina barn ska lita på mig fullt ut och alltid känna att de kan vara sig själva även inför mig. Även om de gjort någonting dåligt eller betett sig på ett oönskvärt sätt ska de alltid kunna komma till mig och prata om det utan att de behöver känna sig rädda över det. (Min mamma har alltid fått sådana enorma utbrott att jag hellre har dåligt samvete och ljuger om någonting än erkänner det för henne. Det är en mycket dålig egenskap och går hand i hand med konflikträdslan.)

Nu är ju inte det här ett inlägg som ska smutskasta föräldrarna, inte alls. Jag älskar min mamma och tycker att hon är en fruktansvärt bra människa på många andra sätt, men när jag börjar fundera över mina egna och hennes egenskaper har jag nog kommit fram till att hon inte gjorde något vidare bra jobb med mig. Så, då vill jag börja fundera hur jag ska göra med mina egna blivande barn för att de INTE ska gå i mina fotspår.

Jag TROR att det är viktigt att fundera över sånt här då man lär sig mycket av och tar efter sina föräldrar mer än man tror.

Så, vad säger ni bukefalister? Allmänna åsikter, egna erfarenheter och bollplank är ytterst välkommet.

 

[Ylva86]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Min egen reflektion är att detta är oerhört svårt. Själv har jag verkligen försökt att inte bli som min mor. Antingen har det blivit tvärtom och alldeles för mycket där. Ibland har jag tyvärr hanterat saker och ting precis som min mor gjorde.

Exvis detta med utbrott. Jag har tränat mig så mycket som möjligt på att hantera saker så lugnt som möjligt. För det mesta tyvärr inget resultat alls. Ibland har jag fått "spela" utbrott för att få totalt livsviktiga saker att gå igenom.

Det är väldigt lätt som barn och ungdom att tänka att så ska jag aldrig göra. Men jag tror att utbildning och eftertanke är det som behövs. Åtminstone har det varit så för mig.

Efter vad du skriver på forumet tycker jag inte att din mor verkar ha gjort ett så dåligt jobb alls. Men kanske du haft andra goda exempel.

 

[Wysiwyg]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

För att förtydliga lite till; det här är inte någon tyck-synd-om-mig-tråd.

 

[Wysiwyg]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Efter vad du skriver på forumet tycker jag inte att din mor verkar ha gjort ett så dåligt jobb alls. Men kanske du haft andra goda exempel.

Nja det var väl lite konstigt formulerat, de flesta vill ju ändå säga att man är en bra person Jag menade mer att jag kan relatera till egenskaper jag kopplat ihop med hennes präglan på mig? Om du förstår

Det finns många andra saker som hon gett mig som är bra, men det är ju nu inte det tråden handlade om

Vill bara få igång en diskussion över hur viktigt det egentligen är? Om man ändå blir som sina föräldrar likförbannat eller om man kan säga "det här vill jag att mitt barn ska känna" och försöka gå på en sådan linje redan från början. Inte någon slags kloning eller "min unge ska vara såhär", mer hur man vill ha den som person i grunden, egenskaperna.

Nu låter det väldigt luddigt här, så jag gör ett nytt försök. Om jag vill att mina blivande barn ska känna sig älskade, värda, att de duger som de är, ärliga och icke konflikträdda, kan jag då hålla mig till en uppfostran som kommer göra just det här?

Hmm, får se om någon förstår det där

 

[Ylva86]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Det svåra är ju att det finns inte en unge som är lik den andra. Vi föds inte med samma egenskaper. Därför tror jag att det är oerhört svårt att sätta upp en mall.

Min egen dotter, till exempel, har jag varit väldigt mån om att hon ska känna sig älskad och värdefull då jag vet hur det är att inte göra det. Tyvärr är det ju så att en kritisk kommentar värderas så oerhört mycket högre än hundra positivt. Åtminstone från hennes sida.

Det lättaste sättet, för det är ju det man känner till bäst, är givetvis att göra som sin egen förälder. Det är därför jag menar att jag har haft användning av den utbildning jag fått under livets resa.

 

[mino]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Det är viktigt att komma ihåg att man inte ÄR sin mamma, även om man allt som oftast får den känslan. Man kommer med säkerhet att göra sina egna fel men det går faktiskt att ganska medvetet inte göra just de felen ens föräldrar gjorde. Däremot kan man ibland fundera på om man överkompenserar för mycket åt andra hållet, att man tex blir överdrivet hänsynstagande och omtänksam när barnet i själva verket skulle utvecklas mer av en liten puff i rätt riktning.

Men en sak som jag själv är väldigt nöjd med i mitt föräldraskap är att jag ber om ursäkt när det blir fel. Jag märker tydligt hur relationen blir stärkt av det och man snarare kan bli stärkt efter ett bråk som är löst än tvärtom. Mycket respekt vinns i att kunna säga förlåt, jag tog i för mycket, jag gjorde fel. Kanske är det självklart för många men själv är jag uppväxt med föräldrar som aldrig nånsin bad om ursäkt utan alltid hade rätt. Detta var en av de sakerna som gradvis urholkade vår relation. Så att be om ursäkt, redan till en liten tvååring när det blir fel, rekommenderar jag varmt, det reparerar en hel del.

 

[Ylva86]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Så rätt så. För vi gör alla fel ibland. Oavsett hur väl vi velat. Jag frågade min betydligt äldre väninna hur jag skulle göra. Hon har uppfostrat två trevliga, framgångsrika numera äldre människor som verkar må rätt så bra med sig själva. Hon skrattade och sa att hur du än försöker kommer du att göra fel. Det har jag gjort och det gör alla.

Men en ärlig intention att verkligen försöka göra sitt bästa och också erkänna när man brister måste vara ett bra incitament. Min mor bad mig om ursäkt en gång. Därav slöt jag mig till åsikten att i sexton års tid hade det mesta av vad jag gjort, sagt och tyckt varit fel.

 

[Sol]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Jag skulle inte ha något emot att bli som min mor.

Hur man undviker att ta efter dåliga saker handlar väl om att vara medveten. Att inte blunda inför sina brister. Se dem och försöka göra någonting åt dem.

Jag brister som förälder dagligen, gör saker som jag "inte skulle göra". Tappar tålamodet, höjer rösten... men jag tror jag är en bra mamma i det stora hela, ändå.

 

[Mammadutt]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Respekt
närhet
visa känslor
uppmuntra
berömma
tålamod
positivitet

så kör jag. Jag vet precis hur man INTE ska göra och jag gör helt enkelt så jag önskar jag själv haft det som barn. ALLA små saker under uppväxten uppfattas av barn. Små jäkla skitsaker kan förstöra barn. Och det är viktigt att man som förälder är en bra guide för sitt/sina barn.

 

[Sar]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Jag har inte heller något emot att bli som min mamma! Hon är en toppenmamma!
Jag tror dessvärre att det är lättare att att själv bli en bra förälder om man tycker att ens egna förälder varit bra. Då ligger det i ryggmärgen hur man ska reagera. Ska man förändra sitt sätt så måste man tänka mer och som småbarnsförälder har man inte alltid så lång betänketid. Men är man bara medveten om vad man vill uppnå så har man ett stort försprång!

Sedan tror jag att det är väldigt bra att reflektera. Det handlar inte bara om grundsatsen ex.vis "jag vill att mina barn ska känna sig trygga" utan främst om HUR man ska agera för att få barnen att känna sig trygga.

jag känner en mamma som jag är full av beundran inför. Hon har själv fått stryk hemma och känner lusten att klappa till sina ungar ibland men behärskar sig alltid och har hittat nya vägar som fungerar och är bra för henne och barnen. Men hon får kämpa betydligt mer än andra som fått goda upfostringsmetoder i bagaget.

 

[mino]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Jag blir lite nervös över såna här recept. Med risk för att låta provocerande tror jag att det är bättre att bete sig äkta, inte att hela tiden filtrera sig själv just inför barnen. Det finns självklart vissa saker barn inte ska behöva vara med om för att de är barn, men jag tror inte på att stå där med ett tillkämpat tålamod och påklistrat leende medan irritation och rastlöshet ryker ur öronen. Bättre att vara öppen med att dom här bristerna har jag, nu blir jag så där igen. Sen tror jag också att man ska vara lite försiktig med detta med uppmuntran och beröm. Risken är stor att barnet uppfattar det som om allt det gör hela tiden blir utvärderat och blir känslig för när det inte kommer något beröm. Hellre i så fall få barnet att tänka på hur det själv känner inför olika saker inte vad jag som mamma tycker om det barnet håller på med.

 

[Ylva86]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

En annan risk med att berömma i tid och otid är också att man kan skapa ett ego som inte pallar övriga omvärldens tryck. Har erfarenhet av det från min släkt. Beröm från vissa som slagit över och när omvärlden börjat komma med kritik har inte någon balans uppnåtts. Kraschlandning någonstans mellan hybris och värdelöshet.

 

[Mammadutt]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Klart det ska vara en balansgång. Och visa känslor = visa alla sorters känslor. Viktigast är dock tycker jag när det kommer till känslor - respektera barnets alla känslor. Även tex trots osv. Jag har sett alldeles för många exempel på folk som drar iväg med sina ungar gallskrikandes eller ignorerar barns känslor...

Berömmer gör vi såklart på pedagogist sätt. Men kanske berömmer mer än andra då jag aldrig fick något som liten själv. Men vi kör på samma linje som förskolan, reggio emilia-inspirerande...

Jag tycker i varje fall om vi återgår till ursprungsinlägget att det kommer per automatik, jag är inte min mamma och vill inte vara min mamma därför gör jag inte som min mamma!

 

[Minna86]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Jag ska börja med att säga att jag älskar min mamma!

Men hon är en stor orskat till att jag inte vill ha barn. Hon och jag har aldrig kommit överrens och bråkat riktigt ordentligt så länge jag kan komma ihåg fram till jag flyttade hemifrån. Jag kan inte säga att det var hennes fel utan det var bådas för vi är helt enkelt för lika. Så jag är inte villig att ta risken att få ett sånt helvete i 15 år framöver.
Min mamma är dessutom inte så som jag tycker att en mamma skall vara och hon skaffade enbart barn för att den biologiska klockan började ringa. Därför ska jag göra allt i min makt för att ha en egen vilja och inte följa den klockan för man ska lära sig av sina föräldrars misstag.

Detta blev väldigt luddigt och konstigt känner jag.
Men jag tror det är omöjligt att inte bli som sin mamma om man inte anstränger sig ordentligt. Man brukar ju säga till killar att kolla på sin svärmor för att se sin framtida fru och det ligger tyvärr någonting i det.

Nu menar jag givetvis inte att ni mammor gör/kommer göra samma misstag som era mammor. Men i det stora hela tror jag det är svårt att undvika.

Hälsningar en som gör allt i sin makt för att inte bli som sin mor!

 

[TinyWiny]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Alla dina punkter är så viktiga! Om du håller fast vid dem kommer dina barn ha en bra förutsättning att utvecklas till lyckliga individer.


Min son har frågat, nu som vuxen, varför jag gjorde si eller så i olika situationer, det känns så bra att han frågar även om orsaken till frågan är att jag där gjorde fel så vågar han ta upp det med mej och få en förklaring.
Jag kan än en gång bekräfta honom genom att ge honom rätt till sina känslor och hans upplevelse och jag får en chans att förklara varför jag gjorde som jag gjorde.
Visst har jag blivit arg och skrikit på mina barn men också uppfostrat dem att säga emot mej när de anser att jag har haft fel.
Ett barn som lugnt säger -mamma lyssna nu, när man står där och är jättearg, därför att barnet vet att hen får förklara och försvara sig, inte bli dömd på det som mamma/pappa tror. Barnet vet att de blir lyssnade på och de vågar säga emot även om man är arg för de vet att ilska inte är farligt.


Jag tror på klara regler, ärlighet, respekt, oförbehållsam kärlek och mycket tid med barnen.

 

[Kattennizze]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Jag älskar inte min mamma, och kommer inte att sörja henne den dagen hon går bort. Däremot umgås jag med henne ibland och jag tycker hon är en bra mormor faktiskt. Det finns inte mycket som min mamma har gjort bra, men kanske det att hon alltid väntade uppe på oss när jag som tonåring kom hem lite senare på kvällen från fester odyl. Men det är faktiskt det enda jag kan komma på, sorgligt nog. Eftersom min pappa är psykiskt sjuk så får jag skapa min föräldraroll på egen hand. Ganska läskigt men samtidigt väldigt befriande.

 

[TinyWiny]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Jag glömde ju att svara på rubriken, mitt svar för mej har varit att lära känna mej själv och att ta mig tid att tänka efter. Att inte agera i upprört tillstånd utan lugna sig och tänka till.

 

[Björk]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Jag vill inte undvika att bli som min mor. Hon har varit en superbra morsa! (Att jag däremot som vuxen har vissa saker som jag retar mig på är en annan femma. De får jag liksom ta.) Hon har givit mig och min bror just ovillkorlig kärlek, tålamod, engagemang, haft roligt, ställt krav, behandlat oss med respekt, gett oss självkänsla och självförtroende, erkänt och bekräftat våra känslor, gett oss möjligheten att vara den person vi är osv. Ja, sammanfattningsvis: verkligen varit den vuxna i relationen.
Jag har faktiskt sagt till min mamma att om jag kan bli en sån förälder som hon varit till oss då kommer jag vara supernöjd!

Min mamma är inte en perfekt människa, men har varit en alldeles underbar mamma till mig under uppväxten.

Så; jag är ytterst tacksam för att ha fått en bra förebild i min föräldraroll. Pappa ska inte förringas, men i ärlighetens namn så har det varit mamma som varit styrande och mest engagerad i just vår fostran.

Det är trist och sorgligt att inte alla barn får känna så.

 

[Björk]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

Och nu vill jag ösa vidare med beröm till min mamma: Det allra mest fantastiska med henne är att hon kommer från en rätt jobbig hemmiljö. Hennes föräldrar älskade sina barn, men de var inte några bra föräldrar. Det främsta problemet var alla bråk hemma; som barnen bevittnade och om de råkade sova slets de upp ur sängarna för att bli "vittnen" och "välja sida". De bråkade och skrek (och slogs av och till) och mamma blev tidigt som en "extramamma" för sina två småsyskon (en 3 år yngre och en 10 år yngre). Hon dolde väl för omvärlden (lärare, släkt osv) vad som hände; tog aldrig hem kompisar och gick långa promenader med sina småsyskon på helgerna för att de alla skulle slippa vara hemma.

Hon har berättat om en episod då de stod och tvingades lyssna till sin mamma och pappa som skrek på varann: hennes yngsta syskon var då kring 3-4 år och blev så rädd att h*n ställde sig bakom dörren och darrade och kissade på sig. Mamma sa till dem: Men sluta nu! Titta vad ni gör mot XX! och pekade på sitt syskon. Deras reaktion var att börja skrika på varandra á la "men titta vad du gör mot XX" och skälla över det också. Hon säger att "till och med då, när jag bara var ett barn så insåg jag att den här familjen inte är normal. Att det inte SKA vara såhär." Hennes högsta önskan var många gånger att föräldrarna skulle skilja sig (vilket nästan ingen gjorde på den tiden, inte de heller) och ibland drömde hon om att hon skulle vara förväxlad på BB och hennes riktiga föräldrar (som förstås var jättebra) skulle komma och hämta henne.

Många, många fler episoder finns. Min mamma har förstås haft det jobbigt av och till i livet pga detta. Hennes styrka tror jag varit att hon förlåtit sina föräldrar för länge-längesedan, inom sig. Hon har inte låtit deras beteende styra hela hennes framtid. Hon kan också se de goda sakerna som föräldrarna gav (att hennes mamma alltid var väldigt kärleksfull mot SMÅ barn och säkert gav henne och hennes syskon mycket kärlek när de var små. Och att hon var ovanlig som på den tiden faktiskt gick ut och lekte med sina små barn i sandlådan. När mamma blev större var det dock ingen som ens frågade efter henne när/om hon var ute på kvällar. Hon kände sig aldrig saknad... Hennes pappa och hon hade på det stora hela en bättre relation än med mamman. Mamma kände sig, trots allt, älskad av honom.).

Det otroligt stärkande i hennes historia är ju att för den som känner att man haft en mor och/eller far som faktiskt varit rätt usla som föräldrar faktiskt ser att det GÅR att göra annorlunda själv. Min mamma har brutit "trenden" som hon faktiskt fick med från sina föräldrar. Det har nog inte alltid varit lätt, men, det går om man vill.

 

[Stereo]

Sv: Hur undviker man att bli som sin egen mor?

* Aldrig skrika på mina barn. Eftersom jag är mänsklig kommer jag säkert tappa fattningen någon gång, men inte ha det som en uppfostringsmetod.

Jag tror de flesta föräldrar tappar fattningen och skriker på sina barn emellanåt - min mamma kunde verkligen skrika när hon fick upp ångan - men jag tror inte det gör så mycket så länge punkt ett på din lista är uppfylld. Jag har aldrig för ett ögonblick tvivlat på att min mamma (eller pappa) älskar mig fullkomligt ovillkorligt vad jag än skulle hitta på, inte ens när hon skällt så hon varit röd i ansiktet och håret stått på ända. Och det har nog varit en väldig trygghet, har jag förstått i efterhand när jag träffat människor som inte haft det så under sin uppväxt.

Läste någonstans någon som sa att barn behöver inte perfekta föräldrar, som alltid behåller fattningen och gör rätt hela tiden, för det förbereder dem inte för livet. De behöver "tillräckligt bra" föräldrar som gör så gott de kan - inklusive misstag! - så att de lär sig hantera även de situationerna och framförallt de känslor som kan komma fram. Det tyckte jag lät hoppfullt, då kanske till och med jag vågar mig på att bli mamma någon dag.

Just det här som några andra tog upp också, att vara noga med att låta barnen få framföra sina egna åsikter och att lyssna på dem, det tror jag är viktigt. När jag var liten så visste jag att även om mamma skrek och var arg, så skulle jag få säga mitt så fort hon fått sagt sitt. Och hon skulle lyssna. Och ibland skrek jag tillbaka, och det var okej det med, för hon var av åsikten att även barn måste få känna och uttrycka ilska, även om det kanske gjorde henne argare för stunden.

Nu låter det som att hon skrek och gormade på mig hela tiden, men det gjorde hon förstås inte.