Fruentimber
Trådstartare
Jag är ingen talare, men... (pun intended)
Jag behöver prata.
Generellt är jag lättpratad först efter en flaska vin i kroppen, men jag gissar att man normalt sett inte bjuder ut sin psykolog på middag det första man gör. Jag är ganska skeptiskt inställd till det här med samtalsterapi, KBT och dylikt. Inte skeptisk på om metoderna fungerar, men skeptisk kring om de fungerar på mig. Jag gissar att det är ett ganska vanligt avfärdande, som om man skulle vara så jäkla unik med sina tankar och dåliga mående nowadays. Jag minns att jag i någon tråd här på Buke avfärdade mindfulness som "trams" för ett par år sedan och fick det (välförtjänt) något hett om öronen.
Hursom, så har jag försökt laborera med mina tankar och mitt mående själv i några år nu. Och obv så funkar det inte. Jag står i ett vägskäl och orkar inte riktigt med mig själv längre. Själva problematiken behöver vi inte gå in på, men det rör bland annat generell ångest och katastroftankar, som också specialiserat sig i ett visst ämne. Nog om det. Jag behöver ventilera. Men med vem?
För ett par år sedan gick jag privat till en psykolog, efter att ha försökt få tid genom vården (vilket visade sig vara dödfött). Jag tog mod till mig och bokade in en tid (tack Gud för Internetbokning) hos en psykolog jag hade googlat upp. Fortsatt skeptisk gick jag med långsamma steg till mottagningen och, tja. Redan vid första steget in i väntrummet blev det totalt magplask. Jämna ljusgröna tapeter, lite asiatisk konst förmodligen hittad i första bästa välgörenhetsbutik, en hemsk liten staty med porlande vatten ackompanjerad med japansk stråkmusik. Jag hade lust att vända i dörren men jag skulle ju ändå behöva betala, så jag satt kvar och ironiserade över väntrummet tills jag blev inkallad. Väl där inne stod det två gigantiska läderfåtöljer á la 90-tal, lätt vridna mot varandra, med ett litet bord i mitten som pryddes av en box med näsdukar.
Den stackars karln var ju fullständigt utdömd på förhand och jag återvände inte.
Men nu måste jag alltså ta mod till mig igen, och letar. Men överallt möts jag av leende söta tanter i koftor och likgiltiga kortsnaggade karlar i vita rockar. Hopplöst fula hemsidor och knapphändig information, alternativt har minsann erfarenhet av 1276 diagnoser varav allt botas med KBT.
Visst kan jag boka tid hos var och varannan och "testa mig fram", men att behöva berätta om mina tankar och bekymmer utan en flaska vin i kroppen tar ju emot redan som det är. Finns det några superknep att ta till för att veta huruvida man klickar med en psykolog eller ej? Den psykolog som har en ironisk meme på sin hemsida nappar jag på dirrrrrr. Ja jag är judgy, döm mig ej.
Jag behöver prata.
Generellt är jag lättpratad först efter en flaska vin i kroppen, men jag gissar att man normalt sett inte bjuder ut sin psykolog på middag det första man gör. Jag är ganska skeptiskt inställd till det här med samtalsterapi, KBT och dylikt. Inte skeptisk på om metoderna fungerar, men skeptisk kring om de fungerar på mig. Jag gissar att det är ett ganska vanligt avfärdande, som om man skulle vara så jäkla unik med sina tankar och dåliga mående nowadays. Jag minns att jag i någon tråd här på Buke avfärdade mindfulness som "trams" för ett par år sedan och fick det (välförtjänt) något hett om öronen.
Hursom, så har jag försökt laborera med mina tankar och mitt mående själv i några år nu. Och obv så funkar det inte. Jag står i ett vägskäl och orkar inte riktigt med mig själv längre. Själva problematiken behöver vi inte gå in på, men det rör bland annat generell ångest och katastroftankar, som också specialiserat sig i ett visst ämne. Nog om det. Jag behöver ventilera. Men med vem?
För ett par år sedan gick jag privat till en psykolog, efter att ha försökt få tid genom vården (vilket visade sig vara dödfött). Jag tog mod till mig och bokade in en tid (tack Gud för Internetbokning) hos en psykolog jag hade googlat upp. Fortsatt skeptisk gick jag med långsamma steg till mottagningen och, tja. Redan vid första steget in i väntrummet blev det totalt magplask. Jämna ljusgröna tapeter, lite asiatisk konst förmodligen hittad i första bästa välgörenhetsbutik, en hemsk liten staty med porlande vatten ackompanjerad med japansk stråkmusik. Jag hade lust att vända i dörren men jag skulle ju ändå behöva betala, så jag satt kvar och ironiserade över väntrummet tills jag blev inkallad. Väl där inne stod det två gigantiska läderfåtöljer á la 90-tal, lätt vridna mot varandra, med ett litet bord i mitten som pryddes av en box med näsdukar.
Den stackars karln var ju fullständigt utdömd på förhand och jag återvände inte.Men nu måste jag alltså ta mod till mig igen, och letar. Men överallt möts jag av leende söta tanter i koftor och likgiltiga kortsnaggade karlar i vita rockar. Hopplöst fula hemsidor och knapphändig information, alternativt har minsann erfarenhet av 1276 diagnoser varav allt botas med KBT.
Visst kan jag boka tid hos var och varannan och "testa mig fram", men att behöva berätta om mina tankar och bekymmer utan en flaska vin i kroppen tar ju emot redan som det är. Finns det några superknep att ta till för att veta huruvida man klickar med en psykolog eller ej? Den psykolog som har en ironisk meme på sin hemsida nappar jag på dirrrrrr. Ja jag är judgy, döm mig ej.
