Hur vet man om man är kär?

lilium

Trådstartare
Jag har träffat världens finaste kille. Han är snäll, omtänksam, pålitlig och han älskar mig. Han kommer överens med allt och alla, social och vi har samma intressen. ”Alla” är så glada över att jag träffat en så fin kille. Men jag vet inte riktigt vad jag känner...
Vi är väldigt olika när det kommer till ekonomi. Jag tjänar helt okej och vill leva för mina pengar. Han är sparsam, på gränsen till snål och det är jobbigt tycker jag. Vi tjänar typ lika mycket så det går ingen nöd på honom heller.
Han är också väldigt öppen med sina känslor och väldigt fysisk. Vill kramas, hålla handen och berättar hela tiden hur mycket han tycker om mig. Jag är mer återhållsam och har svårt för att prata om mina känslor. Lyxproblem men jag känner mig nästan lite kvävd.
jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker om honom men vet inte om rätta känslan finns där. Eller om jag hittar på problem som egentligen inte finns. Med honom kan jag få det livet som jag drömt om med familj, hus på landet och allt sånt men jag vet inte om jag letar problem som inte finns eller om jag ska göra slut. Känner att han förtjänar någon som visar lika mycket uppskattning tillbaka, något som inte jag kan...
 
Jag har träffat världens finaste kille. Han är snäll, omtänksam, pålitlig och han älskar mig. Han kommer överens med allt och alla, social och vi har samma intressen. ”Alla” är så glada över att jag träffat en så fin kille. Men jag vet inte riktigt vad jag känner...
Vi är väldigt olika när det kommer till ekonomi. Jag tjänar helt okej och vill leva för mina pengar. Han är sparsam, på gränsen till snål och det är jobbigt tycker jag. Vi tjänar typ lika mycket så det går ingen nöd på honom heller.
Han är också väldigt öppen med sina känslor och väldigt fysisk. Vill kramas, hålla handen och berättar hela tiden hur mycket han tycker om mig. Jag är mer återhållsam och har svårt för att prata om mina känslor. Lyxproblem men jag känner mig nästan lite kvävd.
jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker om honom men vet inte om rätta känslan finns där. Eller om jag hittar på problem som egentligen inte finns. Med honom kan jag få det livet som jag drömt om med familj, hus på landet och allt sånt men jag vet inte om jag letar problem som inte finns eller om jag ska göra slut. Känner att han förtjänar någon som visar lika mycket uppskattning tillbaka, något som inte jag kan...
Har du provat att prata med honom om era olikheter och se om ni kan närma er varandra?
Ni kanske möts i något mellanting i vissa frågor som gör att ni växer ihop bättre.
 
Har du provat att prata med honom om era olikheter och se om ni kan närma er varandra?
Ni kanske möts i något mellanting i vissa frågor som gör att ni växer ihop bättre.
Ja, vi har pratat om det. Till och med då är han förstående. Vilket gör att jag får mer dåligt samvete. Han skulle ta ner himlen om jag bad honom. Han försöker hålla tillbaka och ge mig mer space. Men samtidigt så kan han inte hålla sig från att visa hus på Hemnet, Prata om ev bröllop och barn och jag blir så stressad. Han säger att han kan vänta på mig men jag känner mig ändå stressad. Vet inte om jag ska tolka stressen som att vi inte är rätt för varandra eller om jag letar problem. Mitt självförtroende och självkänsla är inte den bästa...
 
Prata med honom.

MEN med tanke på att ni verkar ha olika behov av tex kramar och liknande så kanske det blir svårt? Själv är jag väldigt fysisk av mig med personer jag gillar och även om det såklart är fullt möjligt för mig med anpassning till någon som inte är lika fysisk så känns det oerhört skönt och avslappnat att ha hittat en som är precis som mig på den punkten. Tidigare har det lätt blivit att jag känt mig klängig, men med killen jag träffar nu så dyker den känslan aldrig någonsin upp, just för att vi har samma behov.

Även jag har varit sådan som haft svårt att prata om känslor osv, men dels har jag tränat på det rent generellt, dels har jag upptäckt att det blir lättare i rätt sällskap. Rätt sällskap behöver tydligt inte vara en annan person som har lätt att prata om sådant, en jag träffade tidigare var otroligt duktig på att prata om sådant men hur jag än försökte så kändes det svårt. Nu är det inga större problem, även om jag fortfarande tränar, men det känns inte jobbigt att träna på det nu utan känns mest som en övning i att faktiskt hitta rätt ord.

Min allra första pojkvän var en sådan som på pappret var "perfekt". Jag tröttnade på honom efter några månader. En kille jag träffade senare var också på pappret "perfekt" och passade i mångt och mycket in på hur jag föreställt mig att en partner borde vara, vi blev aldrig något par eftersom det aldrig lockade mig med honom. Han jag träffar nu är visserligen perfekt på många tidigare tänkta punkter, men också hundallergiker (jag har två hundar och det är otänkbart att vara utan), pollenallergiker (jag älskar att vara ute i naturen året om, gärna med sällskap) och har annat som inte heller passar in i den perfekta bilden, men vi passar utmärkt ihop och har spenderat i princip varje dag ihop i snart ett år nu, utan att någonsin bråka eller vara i närheten av att tröttna på varandra.

Med andra ord, det är skillnad på att ha det perfekt i teorin och att ha det perfekt i verkliga livet. Känns det inte rätt, känner du dig kvävd eller liknande, då är det inte rätt. Det går förvisso alltid att prata och försöka anpassa sig, men för egen del är det iaf stor skillnad på att behöva anpassa sig med tex syn på ekonomi eller att behöva anpassa vad man äter till middag någon gång ibland.
 
Av enbart egna erfarenheter så kommer det där aldrig bli bra. Tillslut så känner man sig så kvävd så man får nästan panik när dom petar på en.

Jag är väldigt ”ensamvargig” och blir sällan upp över öronen kär, men dom gångerna jag blivit det så sitter jag gärna nära och håller handen och vill kramas. Annars så vill jag ha mitt space. Jag har gjort misstaget att fortsätta träffas just för att dom är perfekta på pappret och att jag (såklart) tycker om dom på något sätt, men nej, det går inte. Och det vinner varken jag eller den andra på.
 
Jag skulle nog säga att om du känner dig tveksam, vilket det låter som att du gör, så är det inte rätt.
Att han är "perfekt på pappret" betyder inte att han är perfekt för dig.
Han säger att han kan vänta på dig samtidigt som han visar hus på hemnet och pratar barn och bröllop. Ord och handling säger två olika saker. Han väntar inte alls på dig!
 
Det är ju en komplicerad fråga du ställer, samtidigt tänker jag att det ibland görs mer komplicerat än det behövs. För mig finns en enkel fråga som oftast ger svaret: ler du när du tänker på personen? :love:

Sen är det ju olika hur man ser på förhållanden, vad man vill och behöver. Vissa kan inte tänka sig annat än galen passion som grund, andra ser trygg vänskap som det viktigaste (och allt däremellan och utöver).

När jag känt som du beskriver har det oftast varit att jag försökt tänka mer på vad som är bra i teorin (ex "få det livet som jag drömt om med familj, hus på landet och allt sånt") än vad jag faktiskt vill och behöver av en partner, men det betyder inte nödvändigtvis att samma gäller för dig.
 
Jag har träffat världens finaste kille. Han är snäll, omtänksam, pålitlig och han älskar mig. Han kommer överens med allt och alla, social och vi har samma intressen. ”Alla” är så glada över att jag träffat en så fin kille. Men jag vet inte riktigt vad jag känner...
Vi är väldigt olika när det kommer till ekonomi. Jag tjänar helt okej och vill leva för mina pengar. Han är sparsam, på gränsen till snål och det är jobbigt tycker jag. Vi tjänar typ lika mycket så det går ingen nöd på honom heller.
Han är också väldigt öppen med sina känslor och väldigt fysisk. Vill kramas, hålla handen och berättar hela tiden hur mycket han tycker om mig. Jag är mer återhållsam och har svårt för att prata om mina känslor. Lyxproblem men jag känner mig nästan lite kvävd.
jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker om honom men vet inte om rätta känslan finns där. Eller om jag hittar på problem som egentligen inte finns. Med honom kan jag få det livet som jag drömt om med familj, hus på landet och allt sånt men jag vet inte om jag letar problem som inte finns eller om jag ska göra slut. Känner att han förtjänar någon som visar lika mycket uppskattning tillbaka, något som inte jag kan...

OCH, är det inte roligare att skaffa barn, hus på landet och allt sånt du drömt om med någon du faktist är upp över öronen kär i och som du vill spendera all ledig tid med, och där du vill ”klänga” lika mycket på honom som han på dig?

Man ska inte nöja sig med något halvdant, för det är inte så illa pinkat att vara själv heller! 😉
 
Skulle du kunna leva ditt liv med honom och känna att du var ärlig i det? Eller hade det känts falskt och oärligt? Tänk dig om du var på andra sidan, hade du velat att någon delade sitt liv med dig för att du var perfekt på pappret, eller för att allt kändes perfekt in i själen?

Men, stort caveat, jag känner inte dig. Jag vet inte om du har känslomässiga osäkerheter som gör det svårt för dig att öppna dig eller känna djupt. Oavsett måste du ta ansvar för dina känslor. Gå inte med på något bara för att han vill eller föreslår eller har drömmar. Det ska vara dina drömmar. Annars kommer det aldrig bli bra.
 
Sprudlande kärlek med pirr och fjärilar som jag läser och hör att andras drabbas av har aldrig hänt mig.
När jag ser på min kille känner jag däremot, wow, vilken kille! Vilken tur jag har som får tillbringa mitt liv med den mannen 😍
En varm och lycklig känsla, det är kärlek för mig.
 
Jag har träffat världens finaste kille. Han är snäll, omtänksam, pålitlig och han älskar mig. Han kommer överens med allt och alla, social och vi har samma intressen. ”Alla” är så glada över att jag träffat en så fin kille. Men jag vet inte riktigt vad jag känner...
Vi är väldigt olika när det kommer till ekonomi. Jag tjänar helt okej och vill leva för mina pengar. Han är sparsam, på gränsen till snål och det är jobbigt tycker jag. Vi tjänar typ lika mycket så det går ingen nöd på honom heller.
Han är också väldigt öppen med sina känslor och väldigt fysisk. Vill kramas, hålla handen och berättar hela tiden hur mycket han tycker om mig. Jag är mer återhållsam och har svårt för att prata om mina känslor. Lyxproblem men jag känner mig nästan lite kvävd.
jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker om honom men vet inte om rätta känslan finns där. Eller om jag hittar på problem som egentligen inte finns. Med honom kan jag få det livet som jag drömt om med familj, hus på landet och allt sånt men jag vet inte om jag letar problem som inte finns eller om jag ska göra slut. Känner att han förtjänar någon som visar lika mycket uppskattning tillbaka, något som inte jag kan...

Nej, det låter inte som att den rätta känslan finns.
 
Jag har träffat världens finaste kille. Han är snäll, omtänksam, pålitlig och han älskar mig. Han kommer överens med allt och alla, social och vi har samma intressen. ”Alla” är så glada över att jag träffat en så fin kille. Men jag vet inte riktigt vad jag känner...
Vi är väldigt olika när det kommer till ekonomi. Jag tjänar helt okej och vill leva för mina pengar. Han är sparsam, på gränsen till snål och det är jobbigt tycker jag. Vi tjänar typ lika mycket så det går ingen nöd på honom heller.
Han är också väldigt öppen med sina känslor och väldigt fysisk. Vill kramas, hålla handen och berättar hela tiden hur mycket han tycker om mig. Jag är mer återhållsam och har svårt för att prata om mina känslor. Lyxproblem men jag känner mig nästan lite kvävd.
jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker om honom men vet inte om rätta känslan finns där. Eller om jag hittar på problem som egentligen inte finns. Med honom kan jag få det livet som jag drömt om med familj, hus på landet och allt sånt men jag vet inte om jag letar problem som inte finns eller om jag ska göra slut. Känner att han förtjänar någon som visar lika mycket uppskattning tillbaka, något som inte jag kan...
Jag är nog mer "go with the flow".
Så länge det inte tar emot eller känns som uppförsbacke kanske det kan vara värt att se vart det leder? Du tycker om honom skriver du. Men längtar du efter honom, tänker på honom, ler vid tanken på honom?

Har du känt starkare förut och saknar det med honom?

Min exman var jag rätt avvaktande mot i början men kom sedan att älska honom mer än jag älskat någon annan människa. Det hade jag aldrig fått uppleva om jag försökt utvärdera känslorna hela tiden. Då hade jag gjort slut.

"Känner att han förtjänar någon som visar lika mycket uppskattning tillbaka, något som inte jag kan." Känslor och kärlek är ingen tävling, det vet du nog.
 
Sprudlande kärlek med pirr och fjärilar som jag läser och hör att andras drabbas av har aldrig hänt mig.
När jag ser på min kille känner jag däremot, wow, vilken kille! Vilken tur jag har som får tillbringa mitt liv med den mannen 😍
En varm och lycklig känsla, det är kärlek för mig.
Samma här. Jag kan hur ofta som helst känna just att jag har tur som får ha honom i mitt liv, och jag vet att han känner detsamma om mig, och det i sin tur gör att det känns lite extra lyxigt. Att en så otroligt bra person kan vilja vara med just mig av alla människor. Jag försöker njuta av det så mycket det går, men aldrig att jag är sådär "pirrig och med fjärilar i magen".
 
När jag träffade min sambo var jag hemskt osäker. Mestadels ja ja vi dejtar såfår vi väl se. Alla var jätteglada över att vi träffats och han är ju så bra medans jag bara okej.

Dock var det alltid lätt. Jag vart osäker på om jag verkligen var kär och letade fel och brister men ärligt talat jag fann inga. Jag störde mig inte på något inte såpass mycket att jag ens reflekterade över det.

Efter några månader så insåg jag att ja jag är inte himlastormande kär som jag var när jag blev 15 och hade fjärilar i magen hela tiden bara jag tänkte på honom men han gör mig glad och jag vill verkligen leva ett liv med honom. Det kändes så självklart. Slås ibland av insikten vilken tur att vi träffades och viken tur jag har som hittade just honom.

Har du fortfarande mycket tvivel såhär långt in så kommer det inte bli bättre. Det är inte skuldkänslor man ska ha i ett förhållande.
 
Alltså det beror ju på hur man är som person och vad man vill ha ut av livet tänker jag? Brukar du bli himlastormande kär i andra, eller har det alltid känts mera som att du gör ett rationellt val baserat på på olika faktorer som ex hur kompatibla ni är?

Själv är jag en känslomänniska och skulle aldrig kunna välja en partner på det sättet. Antingen är jag kär, och då vet jag det, eller så är jag inte det och då är det ingen idé att försöka över huvud taget. Att man är olika på vissa plan ser jag inte nödvändigtvis som ett hinder för en relation dock, men det beror självklart på hur dom olikheterna tar sig uttryck och hur kommunikationen funkar och sådär. Att vara lika på vissa plan underlättar såklart.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 074
Senast: Whoever
·
  • Artikel
Dagbok När jag gjorde recap av mitt kärleksliv här i dagboken för ett tag sen utelämnade jag såklart en massa personer som av en eller annan...
Svar
0
· Visningar
371
Senast: miumiu
·
Relationer Hej Då jag inte har någon i min krets att vända mig till kollar jag om det finns någon på buke. Kanske blir ett långt inlägg, så ni...
Svar
11
· Visningar
1 813
Senast: Twihard
·
L
  • Artikel
Dagbok Nu är det påsk igen och det är den värsta hög tiden förmig. Så justnu på minner väldigt mycket om väldigt jobbiga saker. Men det är ändå...
2
Svar
32
· Visningar
1 533
Senast: Flixon
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hjälp mig utvärdera rasförslag?
  • Kattbilder #9
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp