Övr.Allmänt Hur vet man om man vill ha barn?

Return_to_the_moon

Trådstartare
(Jag lägger denna under allmänt då jag inte enbart vill ställa frågan till föräldrar.)

Jag har alltid varit osäker på om jag vill ha barn eller inte. För 10år sedan fick jag en "knäpp" där jag verkligen kände att jag ville ha barn/bli gravid, men det gick över efter några år och jag har inte känt det sedan dess. När jag försöker föreställa mig mitt liv med barn så ser jag knappt något positivt med det utan det känns mest som något jobbigt.

Jag vill inte lägga så mycket vikt vid den negativa bilden jag har av att ha barn då jag omöjligen vet om det kommer bli så eller ej. Det svåra är för mig att verkligen känna efter vad jag vill. Jag vill helst ta något slags beslut då jag velat i så många år redan.

Så frågan till er som vet att ni vill/inte vill ha barn: Hur visste ni det?
 
För mig
(Jag lägger denna under allmänt då jag inte enbart vill ställa frågan till föräldrar.)

Jag har alltid varit osäker på om jag vill ha barn eller inte. För 10år sedan fick jag en "knäpp" där jag verkligen kände att jag ville ha barn/bli gravid, men det gick över efter några år och jag har inte känt det sedan dess. När jag försöker föreställa mig mitt liv med barn så ser jag knappt något positivt med det utan det känns mest som något jobbigt.

Jag vill inte lägga så mycket vikt vid den negativa bilden jag har av att ha barn då jag omöjligen vet om det kommer bli så eller ej. Det svåra är för mig att verkligen känna efter vad jag vill. Jag vill helst ta något slags beslut då jag velat i så många år redan.

Så frågan till er som vet att ni vill/inte vill ha barn: Hur visste ni det?
För mig har valet alltid varit självklart, så länge jag kan minnas har jag både vetat och glatt förkunnat att jag inga barn ska ha. :) Det finns ingenting med det livet som lockar mig, har aldrig gjort, så för mig har det varit en väldigt okomplicerad och rak väg att gå.

Det är ju egentligen en omöjlig fråga att råda någon annan i.
 
Jag har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Min familj har aldrig haft åsikter om det men annan släkt har kommenterat när jag var yngre att jag skulle växa ifrån det vilket jag aldrig gjort. Omgivningen som vuxen har faktiskt inte haft så mycket åsikter om det heller, en kollega som tjatade på mig sa jag åt att jag inte kunde få och då höll han tyst men det irriterade mig att jag fick ljuga för att slippa tjatet. Jag har även varit tydlig när jag haft förhållanden att jag inte haft något intresse av det.
 
Jag har aldrig känt någon som helst lust att bli förälder, mycket svårare än så var det inte för mig. Snarare har jag bara blivit än mer bestämd ju mer jag lärt känna mig själv och hur jag fungerar. Som så många andra har jag fått kommentarer om att jag kommer ändra mig, men det har jag ännu inte fast jag är i den ålder där det brukar snackas om den biologiska klockan (som jag fö tror mest är omgivningens förväntningar som känns av). Det finns verkligen inget med föräldralivet som lockar mig.

Väldigt svårt att råda någon annan eftersom det här är så individuellt. Du kanske kan prova att rada upp för- och nackdelar bredvid varandra och se vad det blir mest av, för att iallafall få en liten tankeställare? Jag tänker att barn är ett så stort beslut att det positiva måste överväga, annars är det nog säkrare att låta bli. Bättre att ångra de barn man inte fick än de som man skaffade trots tvekan, liksom.
 
(Jag lägger denna under allmänt då jag inte enbart vill ställa frågan till föräldrar.)

Jag har alltid varit osäker på om jag vill ha barn eller inte. För 10år sedan fick jag en "knäpp" där jag verkligen kände att jag ville ha barn/bli gravid, men det gick över efter några år och jag har inte känt det sedan dess. När jag försöker föreställa mig mitt liv med barn så ser jag knappt något positivt med det utan det känns mest som något jobbigt.

Jag vill inte lägga så mycket vikt vid den negativa bilden jag har av att ha barn då jag omöjligen vet om det kommer bli så eller ej. Det svåra är för mig att verkligen känna efter vad jag vill. Jag vill helst ta något slags beslut då jag velat i så många år redan.

Så frågan till er som vet att ni vill/inte vill ha barn: Hur visste ni det?
För mig har det istället alltid varit självklart att jag på ett eller annat sätt skulle ha barn i mitt liv. Det har aldrig varit någon fundering över om det skulle vara värt det. På samma sätt var det självklart att vi skulle försöka få ett barn till trots att den första förlossningen var kaos. Lika självklart efter nummer två att jag var klar med att föda barn. :) Så jag är nog inte till någon hjälp för dig heller. ;)

Men jag anser att de barn som föds bör vara önskade, inte något man borde göra för att ändra tycker att det är rätt.
 
Jag har alltid bara vetat att jag velat ha barn 🤷‍♀️

Tänker att det är ju faktiskt svinjobbigt med barn (men är så löjligt överlycklig över dottern och kommande lillebror ändå) så det måste finnas en genuin önskan bakom beslutet att skaffa barn. Att skaffa barn bara för att partnern vill eller för att det är något man ’ska’ tänker jag är mindre lyckat.
 
Jag har alltid vetat att jag velat ha barn, har längtat i många år! Har dock alltid tänkt att ett barn är lagom. Nu har jag en son på 3,5 år och oftast känns det rätt lagom med ett barn. Ibland kan det dock suga lite i livmodern efter en till!
 

Hedinn

Moderator
Jag har aldrig haft ett intresse av att skaffa barn - förrän jag träffade min nuvarande partner. Så för mig har det aldrig handlat om att jag vill en viss sak, ”oavsett vad”, utan hur mitt liv sett ut och med vem. Jag har alltså haft förhållanden förut utan att ha velat skaffa barn. Skulle det av någon anledning skita sig med honom är jag övertygad om att jag kommer återgå till att vara nöjd utan barn, så för mig är det helt enkelt inte ett statiskt tillstånd. Kan tillägga att jag var över 30 när jag träffade nuvarande, så innan dess fanns aldrig viljan alls.
 
Jag har också alltid varit säker på att jag inte vill ha barn. Det är jag fortfarande.
När jag träffade maken drömde jag att jag blev gravid, och fick inte panik. Men det gav inte heller någon mersmak så att säga.
 
(Jag lägger denna under allmänt då jag inte enbart vill ställa frågan till föräldrar.)

Jag har alltid varit osäker på om jag vill ha barn eller inte. För 10år sedan fick jag en "knäpp" där jag verkligen kände att jag ville ha barn/bli gravid, men det gick över efter några år och jag har inte känt det sedan dess. När jag försöker föreställa mig mitt liv med barn så ser jag knappt något positivt med det utan det känns mest som något jobbigt.

Jag vill inte lägga så mycket vikt vid den negativa bilden jag har av att ha barn då jag omöjligen vet om det kommer bli så eller ej. Det svåra är för mig att verkligen känna efter vad jag vill. Jag vill helst ta något slags beslut då jag velat i så många år redan.

Så frågan till er som vet att ni vill/inte vill ha barn: Hur visste ni det?
Vad är det som gör att du alls funderar på det? Har du någon partner nu som vill ha barn och du är osäker? Har du folk i din närhet som frågar och/eller pratar om att det är så sjäääälvklart att aaaalla vill ha barn? Kan du inte bara få låta det vara, och om du sedan känner att du verkligen vill(!) så försöker du skaffa barn? Jag håller med @Ainon om att barn bör vara genuint önskade.

Själv har jag alltid varit övertygad om att jag inte(!) ska ha något barn. Inte en chans att jag ändrar mig där. Ingenting öht lockar med det och när folk pratar om att de längtar efter barn så kan jag inte på något sätt förstå känslan. Jag har aldrig någonsin träffat en unge och tänkt att det vore positivt att ha en egen, har däremot sett mycket av hur mycket jobb det är med dem och har sett hur massvis av parförhållanden blivit sämre efter att barn fötts (oftast pga snedfördelning av arbetsuppgifter i hemmet och kring barnet).

När jag träffar nya män så är jag alltid tydlig med att det inte kommer bli några barn för mig och om det är viktigt för dem att bli föräldrar får de helt enkelt leta efter någon annan. Överdriver då gärna lite, just för att slippa höra att "du ändrar dig säkert". Jag vill inte skapa falska förhoppningar hos någon och vill inte heller få press och tjat utifrån.
 
Jag känner lite ambivalens likt du gör @Return_to_the_moon men om jag fortsätter att känna såhär så kommer jag nog inte försöka få barn.

Jag tänker att vet man inte, så vill man inte, i den här frågan. Sedan är det en fråga där det är väldigt lätt att påverkas av normen; att man "ska" och att man "missar något" om man inte får barn. Det tror jag är den främsta orsaken till att man tänker kanske när man egentligen inte vill (så tänker jag om mig själv i alla fall).

Är öppen för att ändra mig om den där viljan skulle infinna sig. Håller med @SaraXX om att inga pros/cons-listor i världen kan tala för barn utan jag tror att man måste ha känslan av att vilja.
 
Jag var säker på att jag aldrig skulle vilja ha barn, har aldrig känt det där suget som vissa kan beskriva och känna sen de är 18-åringar liksom.

Sedan träffade jag min man och började känna att det kanske inte är skrivet i sten att jag inte ska ha barn. Efter mycket tankar och funderingar så kom jag fram till att med denna mannen vill jag ha barn. Hade jag inte träffat honom så hade jag troligtvis inte skaffat barn.

Jag tror att mycket med att jag inte ville skaffa barn tidigare var att alla jag såg och kände hade det så otroligt ojämställt, dit ville jag absolut inte. Sen när jag träffade en vettig man som självklart ville dela lika på allt så började jag kunna tänka i andra banor än tidigare och landade då i att barn skulle kunna vara något för mig/oss.
 
Jag har aldrig haft den där känslan som många verkar ha, barnlängtan. Och jag har heller aldrig längtat efter den typ av liv, kan helt enkelt inte föreställa mig att bli förälder. Så varken känslomässigt eller rationellt har jag haft några argument för ett liv med barn, ändå har jag hela tiden tänkt att det kan ändras. Nu är jag dock i den åldern att möjligheten snart är borta och för min egen skull känns det bra att ha fattat ett definitivt beslut.
 
Jag har alltid sagt att jag inte ska ha barn, och jag har inga... (kommer inte ändra mej heller)
Sambon som är liiite yngre än jag (21 år yngre) fick reda på att jag inte vill ha barn innan han fick veta hur gammal jag va. Han har samma inställning..
Vart lite undrande när hans syskon fick barn och frågade igen. Men han är bergsäker än så länge på att han inte vill ha barn.

Såg en "dokumentär" om en kvinnlig brittisk komiker som undrade "vill jag verkligen ha barn?"
Hon va i 30 ish åldern och vägde för och emot. För mej när jag såg den lyste hela hon "jag vill ha barn" men hon har mej veterligen inte skaffat barn än (den är några år nu, dokumentären)

För mej är det inte en "prova och se" grej.
Jag personligen skulle enbart råda en att skaffa barn om man VERKLIGEN vill ha ett.
 
Min relation med min mamma har nog gjort att jag så gärna vill ha barn. Vi har alltid haft en bra relation och träffas var och varannan dag, pratar flera gånger om dagen. Jag har nog känt att jag vill ha den relationen med egna barn.
Jag hade till och med bestämt mig att jag skulle ha barn innan jag blev 25 år, annars skulle jag göra det på egen hand.
Fick barn med min partner när jag var 21 och 23 år.
 
Jag var också väldigt velig, mycket funderingar kring för och nackdelar. Ingen specifik längtan eller saknad efter barn. Maken var väl varken för eller emot och tyckte jag skulle bestämma.

Till slut valde vi ändå att försöka, och när det var bestämt och jag faktiskt blev gravid så kändes det rätt. Inte för att jag blev himlastormande barnkär plötsligt utan mer att det var en del av livet. Och det var tufft med vaknätter, inte mysigt med bajs och kräk, och ungen klättrar och pillar på allt! Men det är värt det att få lära känna en liten individ från början, och följa utvecklingen är fantastiskt roligt. Vi är dock väldigt nöjda med ett barn.
 
Jag har hela tiden vetat att jag inte velat ha barn. Nu gjorde diabetesen det omöjligt för mig (kan bli gravid men kommer inte kunna fullfölja graviditeten) Jag är ok med det.

Dock kan jag ibland lite då och då känna någon slags sorg/saknad över att inte ha egna barn. Det kommer inte ofta men ibland.

Speciellt när mina vänner runtomkring mig började skaffa barn. Och jag kan ibland känna att min mamma missar något med att inte få några barnbarn från mig. Det kan kännas lite.

Så även om jag inte velat ha barn så kan man ibland få lite känslan av att det är synd att ag inte tänkt skaffa några.
 
Jag är 35 och vill inte ha barn.
Har vetat det sen jag var tonåring men då var det mer, jag hatar barn, fy vad vidrigt!
Nu är det är lite mer nyanserat och vuxet, jag är inte intresserad av att vara förälder, känner inte att barn skulle tillföra något positivt till mitt liv.
Jag vill ha min frihet och inte vara bunden till en annan människa.
 
Upp