Hur vet man om man vill ha barn?

Jag har alltid vetat att jag inte ska ha barn. Fick smått panik när jag såg vänners små nyfödda och tänkte aldrig, aldrig! Men sedan trodde jag att jag blivit gravid av en "olyckshändelse" och när första paniken lagt sig började vi fundera om det kanske var meningen - det kanske var läge nu? Då var jag 32 och sambon och jag hade varit ihop i många år. Det visade sig att jag inte var gravid, men då bestämde vi oss för att jamän blir det så blir det. Och det blev det, har nu två barn som jag såklart inte kan tänka mig vara utan! Även om jag fortfarande inte ser mig som någon "mamma-typ". :D
 
Jag är 35 år och när jag var 21 och min dåvarande pojkvänn ville ha barn kände jag att jag hade så mycket annat i livet jag ville fokusera på som vore omöjligt om jag skaffade barn. Jag hade inte haft tid/ork till allt.
Sen har åren gått och mina vänner har fått barn, det jag hör och ser av dem gör att jag inte alls finner ett intresse. Ibland har jag känt någon sorg över att inte leva som normen men när jag fokuserar på vad jag vill är det INTE barn :)

Har några barn i min närhet jag gillar som individer men är väldigt nöjd med att åka hem sen till min lägenhet där det är tyst, jag äter vad jag vill, sover hur länge jag vill, duschar för länge och spenderar min fritid på mina intressen.
 
Jag visste redan när jag var 15 att jag inte ville ha barn. Är en så himla komplex fråga tänker jag.
Antingen vet man, eller så vet man inte. Det är ju helt ok att inte veta tycker jag, man behöver inte bestämma sig!
Det är väl antagligen inte särskilt hjälpsamt dock :o
 
Jag tänker att om man vill ha barn så är det ju en livsomställning, en person som alltid kommer finnas där och bli en av ens största prioritet.
Även en person man oftast delar med en till förälder som även hen kommer vara en del av ens liv. Som partner eller någon man eventuellt skiljer sig från men fortfarande delar föräldraansvaret med.
 
Jag tror det är viktigt att ha sammanhang med andra som gjort samma val, för mig iaf. Barnnormen är ju så stark, om jag bara skulle umgås med folk med barn skulle jag säkert bli påverkad i den riktningen (kanske inte skaffa egna men säkert tvivla mer på mitt val). Det är skönt och stärkande att spegla sig i varandra. Mina närmsta vänner har inte barn (undantag syster, systerson är nu tonåring och det är så nice).
 
Jag har inte någon barnlängtan och har aldrig haft. Men ja, som en del andra i trettioårsåldern säkert känner igen kommer ju tankarna ändå. Borde jag? Tänk om? Tänk om inte? Barnnormen är stark, och jag påverkas säkert av den mer än vad jag vill erkänna för mig själv. Men, när jag väl tänker igenom det hela så landar jag ändå i att jag inte vill ha barn. Precis som jag känner att jag inte vill ha katt, att jag inte vill bo i lägenhet i stan, att jag inte vill jobba på kontor, osv. En preferens som liksom bara finns där. Jag gillar mitt liv som det är precis just nu, faktiskt, och för mig behövs det inte så mycket mer än den vetskapen.
 
Jag har aldrig haft den där känslan som många verkar ha, barnlängtan. Och jag har heller aldrig längtat efter den typ av liv, kan helt enkelt inte föreställa mig att bli förälder. Så varken känslomässigt eller rationellt har jag haft några argument för ett liv med barn, ändå har jag hela tiden tänkt att det kan ändras. Nu är jag dock i den åldern att möjligheten snart är borta och för min egen skull känns det bra att ha fattat ett definitivt beslut.

Jag är 35 och har hela tiden känt som du. Är till och med för ointresserad för att ens fatta ett beslut. Det är typ en ickefråga i mitt liv. Förutom att jag dessutom är skiträdd för att vara gravid/förlossning och inte alls vill ändra ett dugg på mitt liv och för evigt höra ihop med en annan människa. För mig kommer det garanterat bara rinna ut i sanden och jag tror aldrig jag kommer reflektera över att jag på något vis missat den möjligheten ens. Jag älskar att känna mig helt fri och "ensam" från både släkt och vänner och kunna välja vår kontakt helt själv.
 
Klart flertal som inte vill ha barn bland dom som svarar.

Jag ville ha barn tillsammans med min man då jag var 30 men blev inget. Nu är jag på tok för gammal.

Då jag ser mina kompisar som har barn som växt upp så märker jag att dom som var hemma mycket då barnen var små (under 4 år) är mest älskade av sina barn nu då dom är vuxna också. Då dom är små bygger man en tillit o trygghet som grundar sig i att en förälder finns inom hörhåll och bryr sig om.

För övrigt så är det nog max hälften av oss som varit planerade men få av oss har varit ovälkomna då vi föddes. Det ligger i generna, samhörigheten med barnen och viljan att offra sig för dom. Kommer inte känslorna då bebisen är nyfödd så kommer de efter ett tag.
 
Jag tänker att spaltar man upp det logiskt med för- och nackdelar så är det nog oftast nejsidan som väger över. Finns inte en tydlig känsla av att man vill ha barn så...

Jag har två. Mycket nöjd.

Men skulle aldrig råda någon annan.

Så skulle det bli mig mig också om jag radade upp för- och nackdelar...
 
Intressant frågeställning. Hur vet man egentligen?

Om jag utgår från mig själv så var jag helt ointresserad av att skaffa barn tills jag var i alla fall 25. Då hade jag och min partner varit tillsammans ett tag och jag började väl ändå mjukna lite vid tanken. Sedan var det ett tillfälle som fick allting att tvärvända. Jag hade varit på min ena systerdotters 10-årskalas och det var så mysigt, alla syskonbarnen var där och eftersom mina systrar är lite äldre än mig hade dom ändå hunnit bli rätt stora. Jag var där själv och jag tog tåget hem själv till en tom lägenhet för sambon var iväg på nån svartfest. Min syster hade lite försiktigt frågat mig under kalaset om inte jag hade funderat nåt på barn och då hade jag svarat att joo, det vill jag nog ha, innan jag fyller 30 iaf. Det var liksom ingenting jag hade formulerat för mig själv tidigare utan det bara kom där och då.

Sedan blev det nästan som en besatthet. Blev gravid och fick ett missfall som jag tog väldigt hårt. Kort därefter blev jag gravid igen och fick min son när jag var 29. Det var och är det absolut största och livsomvälvande som har hänt mig och det är liksom svårt såhär i efterhand att föreställa sig hur livet hade varit utan honom. Samtidigt är det ju nånting som präglar ens liv väldigt mycket, föräldraskapet, särskilt dom första åren och efter en hel del grubblande fram och tillbaka har jag kommit fram till att jag nog inte vill ha fler barn. Inte på något sätt för att upplevelsen har avskräckt mig, jag tycker att det är roligt att vara förälder men jag känner också vad min egen kapacitet räcker till och detta är för mig precis lagom.

Som barn brukade jag tänka att jag skulle leva själv med mina katter. Det var mitt ideal. Jag var ett lugnt och stillsamt barn och tyckte andra barn var brötiga. Gillade aldrig att vara barn själv, mådde mycket dåligt och kände maktlöshet och ångest tidigt i livet. Därav tror jag att min inställning till egna barn i vuxen ålder formades utifrån min egen upplevelse. Detta ändrades successivt efter att jag träffat min sambo (som hade en idyllisk barndom, och är en jättebra pappa). Så jag tror att mycket beror på yttre omständigheter?
 
För övrigt så är det nog max hälften av oss som varit planerade men få av oss har varit ovälkomna då vi föddes. Det ligger i generna, samhörigheten med barnen och viljan att offra sig för dom. Kommer inte känslorna då bebisen är nyfödd så kommer de efter ett tag.
Nej fortsätt inte sprida myten att man lär sig älska efter ett tag. Det kräver gediget arbete om känsolorna inte finns där och det kan vara så att känslorna aldrig kommer.

Att man inte dödar sitt barn betyder inte att man älskar det. Det är många barn som har vuxit upp utan kärlek trots att de har allt man behöver.
 
Jag har aldrig haft ett intresse av att skaffa barn - förrän jag träffade min nuvarande partner. Så för mig har det aldrig handlat om att jag vill en viss sak, ”oavsett vad”, utan hur mitt liv sett ut och med vem. Jag har alltså haft förhållanden förut utan att ha velat skaffa barn. Skulle det av någon anledning skita sig med honom är jag övertygad om att jag kommer återgå till att vara nöjd utan barn, så för mig är det helt enkelt inte ett statiskt tillstånd. Kan tillägga att jag var över 30 när jag träffade nuvarande, så innan dess fanns aldrig viljan alls.

Jag har märkt att det är så för mig också. Mitt senaste ex var tydlig med att han ville ha barn. Jag kunde tänka mig att skaffa det med honom då. Med honom "visste" jag att han skulle hade tagit ett stort ansvar för barnet, kanske till och med mer än hälften.

Varken jag eller nuvarande särbo är drivande i frågan då vi båda är osäkra, men jag vill ta reda på hur jag känner oavsett partner. Vad vill jag liksom :confused:?
 
Vad är det som gör att du alls funderar på det? Har du någon partner nu som vill ha barn och du är osäker? Har du folk i din närhet som frågar och/eller pratar om att det är så sjäääälvklart att aaaalla vill ha barn? Kan du inte bara få låta det vara, och om du sedan känner att du verkligen vill(!) så försöker du skaffa barn? Jag håller med @Ainon om att barn bör vara genuint önskade.

Själv har jag alltid varit övertygad om att jag inte(!) ska ha något barn. Inte en chans att jag ändrar mig där. Ingenting öht lockar med det och när folk pratar om att de längtar efter barn så kan jag inte på något sätt förstå känslan. Jag har aldrig någonsin träffat en unge och tänkt att det vore positivt att ha en egen, har däremot sett mycket av hur mycket jobb det är med dem och har sett hur massvis av parförhållanden blivit sämre efter att barn fötts (oftast pga snedfördelning av arbetsuppgifter i hemmet och kring barnet).

När jag träffar nya män så är jag alltid tydlig med att det inte kommer bli några barn för mig och om det är viktigt för dem att bli föräldrar får de helt enkelt leta efter någon annan. Överdriver då gärna lite, just för att slippa höra att "du ändrar dig säkert". Jag vill inte skapa falska förhoppningar hos någon och vill inte heller få press och tjat utifrån.

Jag har låtit det vara i många år nu men har ändå fortsatt fundera på det. Har lutat åt både ja och nej beroende på partner/hur bra den relationen varit. Nu är jag över 35 och är rätt säker på att jag inte kan få barn naturligt utan skulle behöva göra en utredning och se vad som är fel och ev. få hjälp. Jag kommer nog göra en utredning för att se om jag är fertil eller inte oavsett om jag vill ha barn eller inte. Det skulle underlätta att veta iallafall det.

Om jag tänker så ser jag som dig, väldigt många nackdelar och när jag pratar med vänner med barn så har deras vilja att ha barn/känslor för barnet gjort att de ändå tycker det är värt det. Jag kan inte riktigt förstå dem eftersom jag inte har den känslan, iallafall inte i nuläget.

Jag är så avis på alla er som vet ;).
 
Jag har alltid vetat att jag inte vill ha barn. En sak i detta är att man omöjligt kan veta vad man får för barn. Får man barnet som låter en sova genom nätterna, är glad och positiv genom livet och sköter skolan osv osv, eller får man ett barn som får raseriutbrott flera gånger om dagen och sparkar sönder inredning och väggar?

Man har ju ingen aning innan.

Sedan så har jag svårt att se hur min energi skulle räcka till att ta hand om ett barn med. Den räcker ju med nöd och näppe till mig själv! Och dessutom så skulle jag hata det där första året när barnet är typ klistrad på en 24/7.

Jag tänker att om man ska skaffa barn så måste man vara beredd att lägga ner sin själ i dem. Är man inte det så är bättre att skaffa ett "pälsbarn", det kan hjälpa barnsuget om man känner sådant.
 
Jag känner lite ambivalens likt du gör @Return_to_the_moon men om jag fortsätter att känna såhär så kommer jag nog inte försöka få barn.

Jag tänker att vet man inte, så vill man inte, i den här frågan. Sedan är det en fråga där det är väldigt lätt att påverkas av normen; att man "ska" och att man "missar något" om man inte får barn. Det tror jag är den främsta orsaken till att man tänker kanske när man egentligen inte vill (så tänker jag om mig själv i alla fall).

Är öppen för att ändra mig om den där viljan skulle infinna sig. Håller med @SaraXX om att inga pros/cons-listor i världen kan tala för barn utan jag tror att man måste ha känslan av att vilja.

Kan det vara så enkelt? Att vet man inte så vill man inte. Skönt om jag visste att det var så :D, men tror det är mer komplext, iallafall för mig.

Jag kommer såklart inte skaffa barn om jag är osäker som jag är nu. Det jag försöker göra nu är att inte försöka föreställa mig hur det skulle vara att ha barn då jag omöjligen kan veta att det skulle bli så som jag tänker mig. Jag vill få fram känslan om jag vill eller inte ha barn. Det är skitsvårt då (de negativa) tankarna tar över.
 
Jag var säker på att jag aldrig skulle vilja ha barn, har aldrig känt det där suget som vissa kan beskriva och känna sen de är 18-åringar liksom.

Sedan träffade jag min man och började känna att det kanske inte är skrivet i sten att jag inte ska ha barn. Efter mycket tankar och funderingar så kom jag fram till att med denna mannen vill jag ha barn. Hade jag inte träffat honom så hade jag troligtvis inte skaffat barn.

Jag tror att mycket med att jag inte ville skaffa barn tidigare var att alla jag såg och kände hade det så otroligt ojämställt, dit ville jag absolut inte. Sen när jag träffade en vettig man som självklart ville dela lika på allt så började jag kunna tänka i andra banor än tidigare och landade då i att barn skulle kunna vara något för mig/oss.

Jag tror jag är lite som dig, att jag kan ändra mig beroende på partner. Hade jag haft en partner idag som verkligen ville ha barn skulle jag säkert tänka att det var en bra idé.

Håller med om det med ojämställdhet, det är en av de stora nackdelarna. Att skaffa barn brukar inte gynna kvinnorna direkt :grin:.
 
Jag har hela tiden vetat att jag inte velat ha barn. Nu gjorde diabetesen det omöjligt för mig (kan bli gravid men kommer inte kunna fullfölja graviditeten) Jag är ok med det.

Dock kan jag ibland lite då och då känna någon slags sorg/saknad över att inte ha egna barn. Det kommer inte ofta men ibland.

Speciellt när mina vänner runtomkring mig började skaffa barn. Och jag kan ibland känna att min mamma missar något med att inte få några barnbarn från mig. Det kan kännas lite.

Så även om jag inte velat ha barn så kan man ibland få lite känslan av att det är synd att ag inte tänkt skaffa några.


Jag känner lite liknande som du. Den där lilla sorgen att det nog inte blir några barn. Det jag undrar är är om den sorgen är ett tecken på att jag vill, eller så är det kanske något annat :crazy:.
 
Jag är 35 och vill inte ha barn.
Har vetat det sen jag var tonåring men då var det mer, jag hatar barn, fy vad vidrigt!
Nu är det är lite mer nyanserat och vuxet, jag är inte intresserad av att vara förälder, känner inte att barn skulle tillföra något positivt till mitt liv.
Jag vill ha min frihet och inte vara bunden till en annan människa.

Det är också några av de nackdelar jag ser. Att inte kunna vara fri och att en människa kommer vara helt beroende av mig. Är inte heller särskilt barnkär.
 

Liknande trådar

Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 186
Senast: Nixehen
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 422
Senast: Ramona
·
Fritid Jag stickade lite som barn och har stickat en och annan halsduk med bara räta maskor och det är ju inte så avancerat (vad jag minns)...
3 4 5
Svar
87
· Visningar
3 426
Senast: vilde
·
  • Låst
Samhälle Jag har funderat en hel del på svenskars relation till religion och speciellt kristendom. Jag vill först säga att jag inte lägga några...
68 69 70
Svar
1 380
· Visningar
38 164
Senast: Mineur
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp