Hur vet man om man vill ha barn?

Jag är 35 år och när jag var 21 och min dåvarande pojkvänn ville ha barn kände jag att jag hade så mycket annat i livet jag ville fokusera på som vore omöjligt om jag skaffade barn. Jag hade inte haft tid/ork till allt.
Sen har åren gått och mina vänner har fått barn, det jag hör och ser av dem gör att jag inte alls finner ett intresse. Ibland har jag känt någon sorg över att inte leva som normen men när jag fokuserar på vad jag vill är det INTE barn :)

Har några barn i min närhet jag gillar som individer men är väldigt nöjd med att åka hem sen till min lägenhet där det är tyst, jag äter vad jag vill, sover hur länge jag vill, duschar för länge och spenderar min fritid på mina intressen.

Jag blir inte heller på pepp på barn när jag ser mina vänner med sina barn och hör hur de har det. Det är tufft även om de har "lätta" barn. Men de tycker det är värt det.
 
Jag tror det är viktigt att ha sammanhang med andra som gjort samma val, för mig iaf. Barnnormen är ju så stark, om jag bara skulle umgås med folk med barn skulle jag säkert bli påverkad i den riktningen (kanske inte skaffa egna men säkert tvivla mer på mitt val). Det är skönt och stärkande att spegla sig i varandra. Mina närmsta vänner har inte barn (undantag syster, systerson är nu tonåring och det är så nice).

Ja så har jag också tänkt. De som skaffar barn försvinner ju ofta in i sin bubbla ändå tills barnen blir större.
 
Jag har inte någon barnlängtan och har aldrig haft. Men ja, som en del andra i trettioårsåldern säkert känner igen kommer ju tankarna ändå. Borde jag? Tänk om? Tänk om inte? Barnnormen är stark, och jag påverkas säkert av den mer än vad jag vill erkänna för mig själv. Men, när jag väl tänker igenom det hela så landar jag ändå i att jag inte vill ha barn. Precis som jag känner att jag inte vill ha katt, att jag inte vill bo i lägenhet i stan, att jag inte vill jobba på kontor, osv. En preferens som liksom bara finns där. Jag gillar mitt liv som det är precis just nu, faktiskt, och för mig behövs det inte så mycket mer än den vetskapen.

Det är en bra tanke: Trivs jag med mitt liv idag? Vill jag ändra det så dramatiskt? :)
 
(Jag lägger denna under allmänt då jag inte enbart vill ställa frågan till föräldrar.)

Jag har alltid varit osäker på om jag vill ha barn eller inte. För 10år sedan fick jag en "knäpp" där jag verkligen kände att jag ville ha barn/bli gravid, men det gick över efter några år och jag har inte känt det sedan dess. När jag försöker föreställa mig mitt liv med barn så ser jag knappt något positivt med det utan det känns mest som något jobbigt.

Jag vill inte lägga så mycket vikt vid den negativa bilden jag har av att ha barn då jag omöjligen vet om det kommer bli så eller ej. Det svåra är för mig att verkligen känna efter vad jag vill. Jag vill helst ta något slags beslut då jag velat i så många år redan.

Så frågan till er som vet att ni vill/inte vill ha barn: Hur visste ni det?
Känner igen mig i din text, nästan så jag hade kunnat skrivit det själv.
När jag kände att jag kunde tänka mig att ha barn, då hade jag en sambo som kändes rätt. Nu är jag singel och känner verkligen inget sug efter barn, men det kanske vaknar till liv om jag träffar rätt partner.
Just nu känns det skönt att inte ha några barn med allt vad det innebär. Jag tror man kommer veta när allt känns rätt om man vill ha barn eller inte. Åtminstone så inbillar jag mig det på de få erfarenheter jag har.
 
Intressant frågeställning. Hur vet man egentligen?

Om jag utgår från mig själv så var jag helt ointresserad av att skaffa barn tills jag var i alla fall 25. Då hade jag och min partner varit tillsammans ett tag och jag började väl ändå mjukna lite vid tanken. Sedan var det ett tillfälle som fick allting att tvärvända. Jag hade varit på min ena systerdotters 10-årskalas och det var så mysigt, alla syskonbarnen var där och eftersom mina systrar är lite äldre än mig hade dom ändå hunnit bli rätt stora. Jag var där själv och jag tog tåget hem själv till en tom lägenhet för sambon var iväg på nån svartfest. Min syster hade lite försiktigt frågat mig under kalaset om inte jag hade funderat nåt på barn och då hade jag svarat att joo, det vill jag nog ha, innan jag fyller 30 iaf. Det var liksom ingenting jag hade formulerat för mig själv tidigare utan det bara kom där och då.

Sedan blev det nästan som en besatthet. Blev gravid och fick ett missfall som jag tog väldigt hårt. Kort därefter blev jag gravid igen och fick min son när jag var 29. Det var och är det absolut största och livsomvälvande som har hänt mig och det är liksom svårt såhär i efterhand att föreställa sig hur livet hade varit utan honom. Samtidigt är det ju nånting som präglar ens liv väldigt mycket, föräldraskapet, särskilt dom första åren och efter en hel del grubblande fram och tillbaka har jag kommit fram till att jag nog inte vill ha fler barn. Inte på något sätt för att upplevelsen har avskräckt mig, jag tycker att det är roligt att vara förälder men jag känner också vad min egen kapacitet räcker till och detta är för mig precis lagom.

Som barn brukade jag tänka att jag skulle leva själv med mina katter. Det var mitt ideal. Jag var ett lugnt och stillsamt barn och tyckte andra barn var brötiga. Gillade aldrig att vara barn själv, mådde mycket dåligt och kände maktlöshet och ångest tidigt i livet. Därav tror jag att min inställning till egna barn i vuxen ålder formades utifrån min egen upplevelse. Detta ändrades successivt efter att jag träffat min sambo (som hade en idyllisk barndom, och är en jättebra pappa). Så jag tror att mycket beror på yttre omständigheter?

Vilken fin historia!

Jag tror också att ens egna erfarenheter som barn påverkar en. Mina föräldrar hade en hemsk relation och jag fick lida mig igenom många våldsamma bråk. Det har säkert påverkat min syn på att bli förälder negativt.
 
Jag har alltid vetat att jag inte vill ha barn. En sak i detta är att man omöjligt kan veta vad man får för barn. Får man barnet som låter en sova genom nätterna, är glad och positiv genom livet och sköter skolan osv osv, eller får man ett barn som får raseriutbrott flera gånger om dagen och sparkar sönder inredning och väggar?

Man har ju ingen aning innan.

Sedan så har jag svårt att se hur min energi skulle räcka till att ta hand om ett barn med. Den räcker ju med nöd och näppe till mig själv! Och dessutom så skulle jag hata det där första året när barnet är typ klistrad på en 24/7.

Jag tänker att om man ska skaffa barn så måste man vara beredd att lägga ner sin själ i dem. Är man inte det så är bättre att skaffa ett "pälsbarn", det kan hjälpa barnsuget om man känner sådant.

Mina tankar går som dina. Jag vet inte heller om jag skulle orka.
 
Du har kanske säkert redan gjort det, men har du skrivit ner alla dina tankar? Jag kan tycka det blir lättare att sortera och förstå mina tankar och mig själv när jag få skrivit ner allt som flyger runt i huvudet. Hoppas också denna tråden kan hjälpa dig sortera lite :)

just hur föräldraskapet blir påverkas av så väldigt mycket, både inifrån en själv och utifrån. Mycket av det kan man forma själv men det finns även andra faktorer som är mindre svåra att ändra på. Innan jag beslöt mig för barn läste jag på lite i form av böcker om föräldraskap och såg i lite tidningar riktat till familj och föräldrar. Kanske du kan läsa lite sådant?

Bra idé att läsa på lite om barn/föräldraskap :). Kanske ska skirva ner lite tankar också.
 
För mig är det så enkelt. Men jag litar väldigt mycket på min känsla för saker istället för att övertänka. Jag tror inte att man kommer fram till känslomässiga beslut genom att tänka. :)

(ska jag spinna vidare på det så brukar det snarare vara så att om man inte har så god kontakt med sina känslor och därmed inte vet vad man vill, så försöker tänka ut vad man känner. Det brukar funka sisodär.)

Det är precis det jag försöker göra. Känna utan att tänka. Det ska gå på nåt sätt, iallafall enligt min psykolog :p
 
Vilken fin historia!

Jag tror också att ens egna erfarenheter som barn påverkar en. Mina föräldrar hade en hemsk relation och jag fick lida mig igenom många våldsamma bråk. Det har säkert påverkat min syn på att bli förälder negativt.

Visst påverkar sånt, jag känner igen mig i det du skriver. Samtidigt har jag läkt ihop en del av föräldraskapet, vilket kom som en oväntad bonus. Min barndom var inte bra alls, och jag har varit väldigt väldigt rädd att bli ffa som min mamma. Men även mitt i sömnbrist, förlossningsdepression och ett svajande förhållande blev jag inte det. Hon är hon, jag är jag, och mina ungar är mycket tryggare och gladare än jag var under uppväxten. Det var en rätt skön insikt :)
 
När det handlar om stora livsval där jag har haft svårt att bestämma mig, har jag brukat trösta mig själv med att just det faktum att jag velar förmodligen betyder att båda alternativen är ganska likvärdiga. Oftast finns ju inte ett Enda Rätta Beslut, utan det kan bli hyfsat bra på flera sätt. Så jag tänker på samma spår att många som velar om barn eller ej förmodligen blir hyfsat lyckliga vilket beslut de än landar i. Så på sätt och vis är beslutet viktigt eftersom det förändrar hela ens framtid, men på sätt och vis mindre viktigt om man nog skulle trivas med båda utfallen.

För egen del kunde jag absolut inte se någon poäng med att ha barn fram till att jag var omkring 18 och skulle absolut inte ha några, sedan började jag snegla lite på barnforumet på buke och något år senare var det självklart att jag ska ha barn. Känns inte som att det var så mycket tanke bakom (vilket är lite läskigt för mig som alltid sätter argument före känsla), utan mer en biologisk klocka som plötsligt slog.

Intressant sätt att se på det hela: att om man velar så är man ok med båda alternativen :) .
 
Visst påverkar sånt, jag känner igen mig i det du skriver. Samtidigt har jag läkt ihop en del av föräldraskapet, vilket kom som en oväntad bonus. Min barndom var inte bra alls, och jag har varit väldigt väldigt rädd att bli ffa som min mamma. Men även mitt i sömnbrist, förlossningsdepression och ett svajande förhållande blev jag inte det. Hon är hon, jag är jag, och mina ungar är mycket tryggare och gladare än jag var under uppväxten. Det var en rätt skön insikt :)

Vad skönt att det blev så för dig :) .
 
Jag har alltid vetat att jag inte vill. Jag vet det så starkt att min största mardröm fortfarande är att jag är gravid, upptäcker det för sent och måste föda fram det. Jag vaknar kallsvettig av det och det säger väl allt.
Sen behöver jag bara se mig omkring i samhället med alla unkna genusroller, kvinnofällor, samhällsstrukturer osv för att även på ett intellektuellt plan välja bort det. Det finns helt enkelt ingenting med familjelivet som tilltalar mig. Alls. Jag vill inte heller ha den kopplingen till en annan människa, varken till barnet eller pappan, på livstid.

Fö. tycker jag är världen är en allmänt rutten plats och jag önskar ingen att födas till den. Mina gener är heller inget jag önskar att nån fick ta del av. Varken världen eller mina gener ändras av vilken snubbe jag träffar, så argumentet jag jag skulle ändra mig med Rätt partner finns inte heller.
Så ja, vad återstår? 🤔

Det enda positiva vad gäller barn, är väl att jag de sista åren faktiskt fått nån sorts tolerans öht för andras barn. Förr har jag bara ogillat alla ungar rakt av. Men toleransen gäller enbart för väluppfostrade ungar med vettiga föräldrar.
 
Jag har växlat mellan att absolut inte vilja, att vilja med rätt person, inte lyckas och att kanske inte vilja.

Jag tycker att det är jobbigt med små barn som luktar, är kladdiga (alltså lukten av mat på hud är så fruktansvärt äckligt!) har blöja, inte går att diskutera med. Motbjudande! Babyn skriker och gråter och är vakna på nätterna och går inte att resonera med.

Men skulle jag få en fem-sexåring hade jag tackat ja genast! De är ju oftast sjukt roliga, förstår sig på ironi och sarkasm (viktigt!), kan typ allt själv, luktar inte. Sover oftast på nätterna och går att diskutera med.
 
Har inte läst hela tråden innan jag skriver..

Jag har varit osäker i många år, det har varit en jättestor stress för mig. Ju mer åren går desto lugnare blir jag, jag är nog fortfarande inte helt säker men jag tror inte det kommer bli barn för mig.
Det finns så starka normer kring att man ska vilja ha barn så det har varit jättesvårt för mig att veta vad JAG vill och vad som mest är att normerna får mig att känna att jag borde vilja.

Jag känner iaf ingen längtan efter barn. Jag är också väldigt nöjd med andra saker i mitt liv och vill nog inte göra de förändringar som skulle krävas för att få ett barn att passa in. För det skulle behöva ändras, garanterat.
 
(Jag lägger denna under allmänt då jag inte enbart vill ställa frågan till föräldrar.)

Jag har alltid varit osäker på om jag vill ha barn eller inte. För 10år sedan fick jag en "knäpp" där jag verkligen kände att jag ville ha barn/bli gravid, men det gick över efter några år och jag har inte känt det sedan dess. När jag försöker föreställa mig mitt liv med barn så ser jag knappt något positivt med det utan det känns mest som något jobbigt.

Jag vill inte lägga så mycket vikt vid den negativa bilden jag har av att ha barn då jag omöjligen vet om det kommer bli så eller ej. Det svåra är för mig att verkligen känna efter vad jag vill. Jag vill helst ta något slags beslut då jag velat i så många år redan.

Så frågan till er som vet att ni vill/inte vill ha barn: Hur visste ni det?

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn, enda sedan jag var liten. Jag hade riktigt stark barnlängtan tidigt och bara väntade på att bli tillräckligt gammal för att det skulle vara ”okej”, så jag skaffade barn redan när jag var 20. Hade fortsatt stark längtan efter att få fler barn tills jag fick barn nr 2 vid 25. Efter det har allt känts komplett!

Jag tänker att om man verkligen vill ha barn så vet man det!
 
Jag velade fram och tillbaka, främst pga flera autoimmuna sjukdomar. När jag sen blev 30 så kände jag att nu eller aldrig bör vi försöka om vi vill ha barn. Vi var redan gifta och hade hus så den biten var "klar". Vi bestämde helt enkekt att vi kör. Att det sen skulle gå på första försöket och jag var gravid direkt efter hade jag aldrig trott.

Blir inga fler barn pga ännu en sjukdom som gör att jag inte kan få fler på naturlig väg. Denna och en till blossade upp efter graviditeten. Känner oss tacksamma över att vi kunde få vårt barn trots att jag var rädd hur det skulle gå ♥️
 
Jag blir inte heller på pepp på barn när jag ser mina vänner med sina barn och hör hur de har det. Det är tufft även om de har "lätta" barn. Men de tycker det är värt det.

Jag håller med här. Sen upplever jag också en viss avundsjuka mot mig och min partner att vi är så fria och bekymmerslösa gentemot de som skaffat barn. Typ om man pratar om sitt liv, att vi ska ut och resa eller bara har en lugn kväll hemma, så är det ofta folk med barn som tycker det låter så skönt och att ”så skulle man haft det”. Givetvis tror jag inte de ångrar sina barn. Men ibland undrar jag hur de trodde att det skulle vara.
 
Jag håller med här. Sen upplever jag också en viss avundsjuka mot mig och min partner att vi är så fria och bekymmerslösa gentemot de som skaffat barn. Typ om man pratar om sitt liv, att vi ska ut och resa eller bara har en lugn kväll hemma, så är det ofta folk med barn som tycker det låter så skönt och att ”så skulle man haft det”. Givetvis tror jag inte de ångrar sina barn. Men ibland undrar jag hur de trodde att det skulle vara.

Fast, och nu får jag ju tala utifrån mig själv, det behöver inte vara avundsjuka. Det kan vara en längtan att få uppleva det igen att kunna åka iväg. Jag kan också tänka att vad skönt det är att bara kunna ta en weekend nånstans. Men därifrån och att vara avundsjuk är ett väldigt långt steg.

Visst blir man låst av småbarn, jag är det nu. Men det är en väldigt övergående period i livet. Så resonerar i alla fall jag :)

Tycker det känns lite knasigt att sätta etiketten avundsjuka rakt av. Sen är det kanske det dom är. Men jag tycker inte det är nåt man ska förutsätta :)

Som exempel influensers som säger att dom som ifrågasätter bara är avundsjuka. Alltså jag tror verkligen inte det är fallet i majoriteten av fallen.
 

Liknande trådar

Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 185
Senast: Nixehen
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 422
Senast: Ramona
·
Fritid Jag stickade lite som barn och har stickat en och annan halsduk med bara räta maskor och det är ju inte så avancerat (vad jag minns)...
3 4 5
Svar
87
· Visningar
3 426
Senast: vilde
·
  • Låst
Samhälle Jag har funderat en hel del på svenskars relation till religion och speciellt kristendom. Jag vill först säga att jag inte lägga några...
68 69 70
Svar
1 380
· Visningar
38 159
Senast: Mineur
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Artroskopi äldre häst
  • Födda 2022
  • Mängd olja och lucern

Omröstningar

Tillbaka
Upp