Idag för två år sen

Jag fattar inte att det redan gått två år sen jag släppte taget om världens busigaste drummel till häst. Efter så många skador och sjukdomar så blev han till sist så dålig att han inte ens ville gå i hagen.

Såklart var beslutet både lätt och tufft, lätt därför att det fanns inget annat att göra och tufft för att jag kämpat med honom i 6 1/2 år.

Idag var hans mamma dålig i magen, så jag rengjorde hennes rumpa precis som jag gjort på honom så vansinnigt många gånger och då kom alla känslor tillbaka igen. Det är helt sjukt hur mycket jag saknar honom.

I samma veva som han blev utdömd blev en i min närhet akut sjuk med påföljande livsavgörande operation, så jag stängde liksom av känslorna och fokuserade på hen istället. Kanske har jag aldrig tillåtit mig att sörja honom?

Det är så svårt sånt här. Men nu har jag iaf fått skriva av mig och gråta en skvätt, det var behövligt.

Kram på er alla där ute och var rädd om er och de ni har kära. heart

 

[Krystalline]

Det var nyligen årsdag för min också, den första årsdagen. Jag har nog också stängt undan hela grejen och mått väldigt dåligt.
Jag fick i uppgift av min psykolog att skriva ner hela min och hästens historia, och fokusera på mina känslor om det hela. Då särskilt när han blev dålig och när han dog. Alltså verkligen gå in på djupet med känslorna. Han menar att det behövs för att kunna gå vidare.

Jag beklagar din sorg, och jag delar den!

 

[Habina]

Det var nyligen årsdag för min också, den första årsdagen. Jag har nog också stängt undan hela grejen och mått väldigt dåligt.
Jag fick i uppgift av min psykolog att skriva ner hela min och hästens historia, och fokusera på mina känslor om det hela. Då särskilt när han blev dålig och när han dog. Alltså verkligen gå in på djupet med känslorna. Han menar att det behövs för att kunna gå vidare.

Jag beklagar din sorg, och jag delar den!

Jag önskar att jag fick gå hos en psykolog och prata, det skulle jag verkligen behöva. Men jag ska ta en kväll och faktiskt skriva ned allt, det är vansinnigt mycket känslor kring den här hästen. Skuld, skam, sorg, besvikelser, oro, rädsla och såklart glädje. Han lärde mig så mycket om mig själv.

 

[Tualma]

Det låter klokt och som ett bra sätt att bearbeta och skriva ner allt.
Jag beklagar din förlust, @Habina.
Jag har liknande känslor kring min hjärtehästs bortgång, men någonstans på vägen har jag accepterat att jag alltid kommer att känna skuld och saknad och då får det vara bra så. Jag ältar det inte längre.
Det är nu åtta och ett halvt år sedan hon vandrade vidare.
Jag tänker på henne med så mycket värme och kärlek och hon gav mig så mycket.

 

[Krystalline]

Jag önskar att jag fick gå hos en psykolog och prata, det skulle jag verkligen behöva. Men jag ska ta en kväll och faktiskt skriva ned allt, det är vansinnigt mycket känslor kring den här hästen. Skuld, skam, sorg, besvikelser, oro, rädsla och såklart glädje. Han lärde mig så mycket om mig själv.

Vet du, jag kontaktade faktiskt vårdcentralen just för att han är död. De tyckte inte det var konstigt alls, och nu har jag gått dit ett par gånger. Jag har lärt mig att jag ofta stänger ute sorg, och eftersom jag har insett att det är en dålig grej i längden, så bad jag om hjälp med det. Det är asjobbigt, men jag hoppas att det ska hjälpa med tiden

 

[Habina]

Vet du, jag kontaktade faktiskt vårdcentralen just för att han är död. De tyckte inte det var konstigt alls, och nu har jag gått dit ett par gånger. Jag har lärt mig att jag ofta stänger ute sorg, och eftersom jag har insett att det är en dålig grej i längden, så bad jag om hjälp med det. Det är asjobbigt, men jag hoppas att det ska hjälpa med tiden

Jag frågade vc i samband med att den nära personen skulle opereras, men det fanns inga tider. Ska nog göra ett nytt försök, det finns mycket att prata av sig kring…

 

[Krystalline]

Jag frågade vc i samband med att den nära personen skulle opereras, men det fanns inga tider. Ska nog göra ett nytt försök, det finns mycket att prata av sig kring…

Det är en jättebra ide! Lycka till