Identifierar du dig med ditt landskap? (utbruten från Hur många dalahästar har ni?)

[Petruska]

Jag har både vänner, samt sett ett antal patienter som har tatueringar av såväl gula eller blåa spårvagnar. avseende norrköping samt göteborg.

Det har jag helt lyckats missa. Däremot har jag ett vagt minne av något liknande, fast då var det där där spåvargnslika kedjedrivna sakerna som åker omkring i backiga San Francisco (jag har glömt vad de heter).

 

[Petruska]

Så jäkla intressant.

När jag pluggade i Uppsala och jobbade dessutom tyckte jag att slättlandskapet var lite otäckt. Kände mig som en hare på ett öppet fält. Utsatt och oskyddad. Jag kommer från en kuperad trakt med varierande skog, berg och slätt. Och som det blåste!

Skog gör mig lycklig. Men det måste vara varierat. Blånande berg i fjärran - det är fint.

Den aspekten av landskap funderar jag på väldigt ofta. Som ponnyunge red jag långa uteritter ensam i skogen i Småland. Och som vuxen ryttare saknar jag verkligen skog att rida i, där jag nu har hästen i den halländska trakt där jag på så många sätt är hemma. Men åkrar är ju värdelösa som landskap för ridning!

Och trots att jag är så hemma i det där landskapet, så har jag lite dina känslor i det öppna. Jag har en lätt - mycket lätt - släng av agorafobi, som gör att jag ofta känner mig lite utsatt när jag rider på en gräsväg mellan åkrar (och då är det ändå inte jättestora åkrar), och jag sticker upp så mycket liksom. Då föredrar jag att försvinna i skogen.

Och jag har ungefär samma känsla för stadens gator som för skogen; omgiven av höga hus eller höga träd är jag lugn. Jag går hellre runt torg och andra öppna platser än tvärs över dem, för att få ha kvar "skyddet" av husfasaderna.

Att just det som är hemtrakten eller hemmalandskapet också skulle vara det vackraste (i ens egna ögon) har aldrig ens föresvävat mig. Det tycker jag helt enkelt inte om någon av mina hemvana platser.

 

[sthu]

@julgrisen så bra beskrivet!
Skaraborgare är verkligen Skaraborgare i själ och hjärta. För oss utbölingar som flyttar dit kan det bli svårt att bli accepterad som en av dem. Man är välkommen, blir en del i familjen men man blir alltid sedd som lite udda

 

[sjoberga]

Att just det som är hemtrakten eller hemmalandskapet också skulle vara det vackraste (i ens egna ögon) har aldrig ens föresvävat mig. Det tycker jag helt enkelt inte om någon av mina hemvana platser.

Jag tycker människor i ganska hög grad både dokumenterar och delar med sig av betydligt fler bilder de tagit på ställen där de inte bor, än från där de bor - så jag känner inte riktigt att det stödjer teorin om att hemtrakten skulle vara det vackraste.

 

[Petruska]

Jag tycker människor i ganska hög grad både dokumenterar och delar med sig av betydligt fler bilder de tagit på ställen där de inte bor, än från där de bor - så jag känner inte riktigt att det stödjer teorin om att hemtrakten skulle vara det vackraste.

Ah, jag nappade bara på att jag uppfattar att några i tråden omtalar sitt landskap som vackert. Bilder på sociala media är så klart ofta från resor och annat folk gärna visar upp också.

 

[Araminta]

Just landskap har jag ingen direkt koppling till då jag är uppvuxen på båda sidor av Slussen i Stockholm. I.e varannan vecka i Upplands, varannan i Södermanland. Däremot så är jag nog präglad av att ha växt upp i Stockholms innerstad; en väldigt skyddad miljö som var väldigt homogen på många sätt. Jag har aldrig trivts fullt ut i staden men Stockholm kommer ju alltid vara ett "hem", även om det nu är nästan 10 år sedan jag flyttade därifrån.

Känslan av "hemma" har jag på flera platser. Jag har flyttat en hel del och är nog ganska rotlös i mig själv. Jag kan boa in mig lite var som helst och känna mig hyfsat nöjd.

 

[hastflicka]

Göteborg har ju också spårvagnar, men jag tror aldrig att jag har varit hemma hos någon göteborgare som har en liten prydnadsspårvagn som stoltserar i ett hörn.

Jag har bott i Norrköping i hela mitt liv och aldrig någonsin sett en gul liten spårvagn i någons hörn.

Jag har varit runt San Francisco med flera Svenskar och de (atminstone nastan alla, jag minns inte riktigt) har kopt en liten "SF street car" ... sparvagn alltsa. Sa sannorlikheten att de som inte har "sin egen" sparvagn hemma kan ha en fran nagon stans i varlden de har turistat ar ganska stor.

Jag har dock aldrig identifierat mig med var jag bor. Hemma ar dar jag staller ner resvaskan och har mina personliga prylar.
Om jag far fragan ar jag dock Svensk, fran Stockholm och vet inte riktigt vilket lanskap jag kommer fran ... Medan Maken ar Dalmas och kommer (lite lagom difust) fran Dalarna (vilket ofta beskrivs av mig som "the middle of nowhere".

 

[mandalaki]

Jag känner mig verkligen hemma på västkusten. Det är bland klipporna, enarna, måsarna och i den salta luften jag verkligen känner att det här inte kan ersättas av något annat. Jag har upplevt en rent fysisk saknad under de år jag bott på andra platser. Om någon frågar så säger jag att jag är Göteborgare. Men jag har inte bott i stan på ganska många år nu. Så i viss mån identifierar jag mig som Göteborgare. Men jag kan inte säga att jag känner något sorts gemenskap med ett landskap som geografisk del. Jag bara känner mig hemma här.

Så känner jag också för västkusten! För Bohuslän. Nu bor jag visserligen i Göteborg sedan nästan 30 år och jag kan identifiera mig som göteborgare, men absolut inte som västgöte. Jag är göteborgare nu men kommer från Bohuslän, det där det landskap som definierat mig. Och eftersom Göteborg ändå är västskust och väldigt nära Bohuslän, det räcker åka till norra Hisingen, så känns Göteborg okej.

 

[Sharpless]

Rotlös var det någon som skrev i början av tråden, så känner jag mig. Från Södermanland, via Norrbotten och Gästrikland för att hamna i Östergötland vid en ålder av 9 år. Nu har jag bott här i över 30 år, men inte känner jag mig som en öschötte, men inte något annat heller.

 

[Kattennizze]

Ah, jag nappade bara på att jag uppfattar att några i tråden omtalar sitt landskap som vackert. Bilder på sociala media är så klart ofta från resor och annat folk gärna visar upp också.

Jag tyckte nog inte direkt om Upplands landskap när jag växte upp, det var bara liksom, men som vuxen tycker jag det är vackert, även om jag kan tycka att andra ställen i Sverige är vackrare, som t ex vår i Blekinge med massor med vitsippor, eller småland med sina insjöar och skog.

 

[Myrten]

Jag tyckte nog inte direkt om Upplands landskap när jag växte upp, det var bara liksom, men som vuxen tycker jag det är vackert, även om jag kan tycka att andra ställen i Sverige är vackrare, som t ex vår i Blekinge med massor med vitsippor, eller småland med sina insjöar och skog.

Kom att tänka på min farmor, född 1913 i Uppland. Farmor och farfar tog sin barnaskara och flyttade ner till Småland på 50-talet efter att farfar köpt en fabrik där. Så farmor bodde halva sitt liv på Upplands slättland, halva i Smålands kuperade landskap med sjöar, skogar och små hagar. Någon gång när hon var i 75-årsåldern anförtrodde hon mig att hon var och förblev upplänning. För det var mycket vackrare där. När jag frågade varför svarade hon att hon saknade slättlandet. "Där kunde jag stå i vårt köksfönster och se bilarna på landsvägen flera kilometer bort. Så ska det se ut!" Det vill säga för henne var PLATT vackert! När jag valde att plugga i Uppsala tyckte hon det var mycket bra, för om inte annat var det ju så vackert runt om staden.

Denna förkärlek för vidder visade sig också på somrarna. Vårt sommarhus låg ju precis vid havet och farmor och farfar hälsade ofta på. När det åskade brukade farmor gå ner på stranden för blixtarna var mycket snyggare när det inte var några träd som skymde. Hon stod själv nere på stranden och tittade på blixtarna över havet. Ju mer det åskade, desto bättre! (Ja, det var öppet runt omkring henne.) En gång släpade hon med mamma, som var rädd för åskan efter att ha varit med om ett bombanfall som barn, ner på stranden för att försöka "bota" hennes åskrädsla. Men mamma kunde inte med att tycka att blixten var vacker. Hon förknippade ljusen och smällarna med skyddsrum och bombplan, något farmor inte kunde förstå. Det var ju fint ju!

 

[Kattennizze]

Kom att tänka på min farmor, född 1913 i Uppland. Farmor och farfar tog sin barnaskara och flyttade ner till Småland på 50-talet efter att farfar köpt en fabrik där. Så farmor bodde halva sitt liv på Upplands slättland, halva i Smålands kuperade landskap med sjöar, skogar och små hagar. Någon gång när hon var i 75-årsåldern anförtrodde hon mig att hon var och förblev upplänning. För det var mycket vackrare där. När jag frågade varför svarade hon att hon saknade slättlandet. "Där kunde jag stå i vårt köksfönster och se bilarna på landsvägen flera kilometer bort. Så ska det se ut!" Det vill säga för henne var PLATT vackert! När jag valde att plugga i Uppsala tyckte hon det var mycket bra, för om inte annat var det ju så vackert runt om staden.

Denna förkärlek för vidder visade sig också på somrarna. Vårt sommarhus låg ju precis vid havet och farmor och farfar hälsade ofta på. När det åskade brukade farmor gå ner på stranden för blixtarna var mycket snyggare när det inte var några träd som skymde. Hon stod själv nere på stranden och tittade på blixtarna över havet. Ju mer det åskade, desto bättre! (Ja, det var öppet runt omkring henne.) En gång släpade hon med mamma, som var rädd för åskan efter att ha varit med om ett bombanfall som barn, ner på stranden för att försöka "bota" hennes åskrädsla. Men mamma kunde inte med att tycka att blixten var vacker. Hon förknippade ljusen och smällarna med skyddsrum och bombplan, något farmor inte kunde förstå. Det var ju fint ju!

Jupp. Jag älskar det platta, platt är tryggt. Jag är motsatsen till @Petruska .

 

[Hyacinth]

Jag har en känsla för Jämtland, närmare bestämt ett område vid ströms vattudal. Det är det vackraste jag vet, jämte ett hus i Småland vid en sjö.
Det är mina barndoms somrar, där vi var om vi inte var på västkusten och fiskade krabbor med klädnypor.
Vore jag Fröding skulle jag skriva om det där.
Jag kan bli lätt tårögd av de miljöerna. Men de är alla lika mycket eller lite mina, det är fina minnen men inte i landskapsbemärkelse.

 

[bitta]

Jag har en känsla för Jämtland, närmare bestämt ett område vid ströms vattudal. Det är det vackraste jag vet,

Dunderklumpsland.

 

[Hyacinth]

Dunderklumpsland.

Japp! Det är väldigt vackert, men att bo där... näver. Jag hade blivit alkoholist.

 

[Petruska]

Jupp. Jag älskar det platta, platt är tryggt. Jag är motsatsen till @Petruska .

Fast öppet hav, som @Myrten s farmor, det kan jag relatera till. Jag kan också stå där vid havet i åskan.

Det har med det att göra att jag gillar bland annat Jyllands västkust så mycket, det är fri sikt till horisonten! Alla de förbaskade skärgårdsöarna som stör sikten i Bohuslän och Göteborg är verkligen ivägen. Värdelösa!!

 

[bitta]

Japp! Det är väldigt vackert, men att bo där... näver. Jag hade blivit alkoholist.

Ha ha, såg att du skrev att du flyttat till Österlen.
Jag tror faktiskt att det skulle kunna ha den effekten på mig.

 

[karamelldrottningen]

Vackert det är ett böljande landskap med både vidder, skog och sjöar. En dal med höga berg runt om och så en stor ren sjö i mitten. Vet inte vilket landskap det passar bäst in i. Kanske närmare Norge?

 

[hastflicka]

Och for mig ar ett vackert landskap precis vad @karamelldrottningen beskriver ... eller den oandliga slatten som har en horisont och inte mer an ett eller ett par trad som "stor" ... eller De hoga vassa bergen i klippiga bergen (eller the Cascades har pa vastkusten) ... eller den karga oandliga sandoknen ...

For mig har alla nagot att komma med, men jag ar sa oerhort dragen till okenlandskap. De ar sa oerhort ogastvanliga och maktiga. Ibland tror jag att jag satter ihop sandoken med min barndoms tallhedar i Vasterbotten. Platt och ogastvanligt ... men sa maktigt och vackert samtidigt.

 

[godisklubba]

Göteborg har ju också spårvagnar, men jag tror aldrig att jag har varit hemma hos någon göteborgare som har en liten prydnadsspårvagn som stoltserar i ett hörn.

+ @FrauleinLeo

Min morfar älskade spårvagnar och hade en miniatyrvariant av spårvagnar och räls i vardagsrummet, han kunde sitta och leka med det (typ köra vagnarna fram och tillbaka) i timmar nu är han borta sen 7år men mormor har kvar delar av det i vardagsrummet som prydnad (bland annat några spårvagnar)

Fast de kanske inte räknas som göteborgare? De är uppvuxna i finland och flyttade hit på 60-talet.