Inavel (utbruten från Oseriös avel hösten 2018)

[WildWilma]

Denna trådstart är utbruten från en annan tråd av en moderator. Vi gör det ibland när ett ämne verkar intressant för flera och/eller egentligen inte passar under den ursprungliga trådrubriken.
Det här första inlägget är alltså ingen vanlig trådstart av den här användaren. Efterföljande inlägg kan komma från den gamla tråden eller vara svar som skett i denna utbrutna tråd.

Råkade halka in på hundarna från en Staffeuppfödare i Norden (ej sverige) som avlade med enligt mycket höga inavelsgrader. De flesta kullarna hade över 10 % i inavel, flera runt 12-13 % den högsta ca 20%, någon ca 17% och några enstaka under 10 % på ca 3, 7 och 9 %.

Ses det som seriöst att inavla så hårt? Hälsomässigt var det en hel del Hd och Ed på de som faktiskt hade röntgats men jag vet ej hur det ser ut jämfört med medel i rasen.

Vem vill köpa en så högt inavlad hund som ex. har 17 eller 20% i inavelsgrad? Köper många utan att veta om sådant?

 

[Laa]

@WildWilma oftast brukar sådana inavelsgrader gå hand i hand med någon form av egenskapsavel. Och då oftast inte någon arbetsmässig sådan... färgavel är det klassiska.
Den vanlige köparen tittar, enligt min mening, extremt sällan på inavelsgrad när de letar valp. Det är bara om någon påpekar den som de drar öronen åt sig.
Å andra sidan är en hög inavelsgrad sällan något faktiskt problem för den enskilda hunden (men fruktansvärt för avelsbasen), så...

Men nej, det ses inte som seriöst att avla på så höga procent.
Skulle jag träffa på det skulle jag vilja ha en jäkligt bra förklaring på varför. (Köper tex inte min mentors förklaring på sin 12%s-parning för 15 år sedan. Accepterar att hon gjorde det valet men hade inte gjort det själv. ).

 

[Raderad medlem 94602]

Råkade halka in på hundarna från en Staffeuppfödare i Norden (ej sverige) som avlade med enligt mycket höga inavelsgrader. De flesta kullarna hade över 10 % i inavel, flera runt 12-13 % den högsta ca 20%, någon ca 17% och några enstaka under 10 % på ca 3, 7 och 9 %.

Ses det som seriöst att inavla så hårt? Hälsomässigt var det en hel del Hd och Ed på de som faktiskt hade röntgats men jag vet ej hur det ser ut jämfört med medel i rasen.

Vem vill köpa en så högt inavlad hund som ex. har 17 eller 20% i inavelsgrad? Köper många utan att veta om sådant?

För mig är det jättehögt. Jag såg nyligen en Schäfer med 9%. I rasen är det mycket högt.
På 80-talet ansågs 12% vara smärtgränsen. Tyvärr slank det in en Tysk hane som blev väldigt i ropet att para med. Då 12% var okej så nyttjades han flitigt kors och tvärs i linjerna. Vips så led rasen av blödarsjuka.
Det visade sig vara den här hanen som var boven. Och nu fanns han i massa linjer!

Det har varit en jäkla process att avla bort blödarsjukan. För ett par år sen dök ett par nya fall upp i E-linjerna, sviter efter denna hane.
Så för mig som uppfödare så passar jag mig mycket noga för hög inavelsprocent. Om något dyker upp i linjen så är den svår att reparera.
I dag strävar de flesta i Schäferaveln att komma på 0%. Över 2% anses onödigt i en så bred bas.

 

[Red_Chili]

Råkade halka in på hundarna från en Staffeuppfödare i Norden (ej sverige) som avlade med enligt mycket höga inavelsgrader. De flesta kullarna hade över 10 % i inavel, flera runt 12-13 % den högsta ca 20%, någon ca 17% och några enstaka under 10 % på ca 3, 7 och 9 %.

Ses det som seriöst att inavla så hårt? Hälsomässigt var det en hel del Hd och Ed på de som faktiskt hade röntgats men jag vet ej hur det ser ut jämfört med medel i rasen.

Vem vill köpa en så högt inavlad hund som ex. har 17 eller 20% i inavelsgrad? Köper många utan att veta om sådant?

Med tanke på att folk inte ens förstår att de ska kolla efter att relevanta hälsoundersökningar är gjorda (och med ok resultat) så... nä, det där med inavelsgrad är mer än vad folk i allmänhet har koll på.

Sedan är det ju lite olika beroende på hur man kollar också. Det finns tex flera olika databaser för saluki, och beroende på vilken man kollar så räknas inavelsprocenten på olika antal generationer (på en sida kan man också välja hur många generationer den ska räkna på). Siffran kan därför bli en helt annan än den som redovisas hos SKK på tex avelsdata.

Inom min ras varierar det mycket hur uppfödarna tänker. Vissa är extremt petiga med att inte bara hålla nere inavelsprocenten i kullarna, utan också arbeta för att öka den genetiska variationen i rasen. De kollar upp hundarna på alla möjliga sätt, även med blodprover för att kolla upp lite allt möjligt (som jag själv inte har riktig koll på, för det är så ovanligt). Andra anser att de gör en "riktig utparning som verkligen gynnar rasen" när de parar två hundar som visserligen inte är nära släkt, men som båda två har extremt(!) välanvända hundar nära i sina släktled, sådär så att det blir fullständigt omöjligt att sedan använda avkommorna i avel om de inte ska paras med inmönstrade hundar eller hundar som pga hälsoskäl inte bör gå i avel... (och för de uppfödarna är de inmönstrade hundarna inte av intresse alls)

 

[WildWilma]

@WildWilma oftast brukar sådana inavelsgrader gå hand i hand med någon form av egenskapsavel. Och då oftast inte någon arbetsmässig sådan... färgavel är det klassiska.
Den vanlige köparen tittar, enligt min mening, extremt sällan på inavelsgrad när de letar valp. Det är bara om någon påpekar den som de drar öronen åt sig.
Å andra sidan är en hög inavelsgrad sällan något faktiskt problem för den enskilda hunden (men fruktansvärt för avelsbasen), så...

Men nej, det ses inte som seriöst att avla på så höga procent.
Skulle jag träffa på det skulle jag vilja ha en jäkligt bra förklaring på varför. (Köper tex inte min mentors förklaring på sin 12%s-parning för 15 år sedan. Accepterar att hon gjorde det valet men hade inte gjort det själv. ).

Ja det är nog egenskapsavel (ej färg dock) på dessa men det borde gå att avla på de egenskaperna utan att inavla så högt. Eftersom de flesta avelsdjur kom från samma kennel så var det väl antagligen "enklast" så.

Tyckte en träningskompis Irlänska setter hade galet hög inavelsgrad med sina 8,5 % men här låg han i lä.

Känner också hundar med väldigt hög inavel >25% som lever och verkar friska men då har det ju handlat om "olyckor". Men de kullarna blir ju sälla stora, antagligen många som dör och resorberas redan som foster på grund av recessiva defekter.

I Australien där min ras kommer ifrån verkar det förekomma en hel del extremt linjeavel och de har tydligen inga som helst regler som styr hur man får para och inte.

 

[Laa]

Ja det är nog egenskapsavel (ej färg dock) på dessa men det borde gå att avla på de egenskaperna utan att inavla så högt. Eftersom de flesta avelsdjur kom från samma kennel så var det väl antagligen "enklast" så.

Tyckte en träningskompis Irlänska setter hade galet hög inavelsgrad med sina 8,5 % men här låg han i lä.

Känner också hundar med väldigt hög inavel >25% som lever och verkar friska men då har det ju handlat om "olyckor". Men de kullarna blir ju sälla stora, antagligen många som dör och resorberas redan som foster på grund av recessiva defekter.

I Australien där min ras kommer ifrån verkar det förekomma en hel del extremt linjeavel och de har tydligen inga som helst regler som styr hur man får para och inte.

Hög inavelsprocent är det ”gamla” sättet att befästa rastyp, och mycket dåligt kan man säga om det, men det är beprövat. Det fungerar. Det är lätt att använda sig av utan att behöva lära sig så mycket om grundläggande genetik eller över huvud taget något om avel alls. Tyvärr.
Dvs vilken ”idiot” som helst kan använda det med rätt ok resultat, medan bara en riktigt riktigt duktig uppfödare med fingertoppskänsla kan använda det med toppresultat som dessutom kan främja rasen (dvs avla bort oönskade recessiva anlag).
Så, folk är lata och vill ha ett förutsägbart resultat av sina parningar utan att behöva jobba för det (vid lägre inavelsprocent kan det ju bli mer av gambling på egenskapen), och använder sig av den enkla metoden.

 

[Migo]

Hög inavelsprocent är det ”gamla” sättet att befästa rastyp, och mycket dåligt kan man säga om det, men det är beprövat. Det fungerar. Det är lätt att använda sig av utan att behöva lära sig så mycket om grundläggande genetik eller över huvud taget något om avel alls. Tyvärr.
Dvs vilken ”idiot” som helst kan använda det med rätt ok resultat, medan bara en riktigt riktigt duktig uppfödare med fingertoppskänsla kan använda det med toppresultat som dessutom kan främja rasen (dvs avla bort oönskade recessiva anlag).
Så, folk är lata och vill ha ett förutsägbart resultat av sina parningar utan att behöva jobba för det (vid lägre inavelsprocent kan det ju bli mer av gambling på egenskapen), och använder sig av den enkla metoden.

Så enkelt är det ju inte heller. Det tar sin tid innan inavel ger konsekvenser hälsomässigt.

 

[Laa]

Så enkelt är det ju inte heller. Det tar sin tid innan inavel ger konsekvenser hälsomässigt.

Inget med avel är enkelt, det är bara inte alla som förstått det det enda enkla är möjligen en tjuvparning...
Poängen med all avel är ju att den ska ge hälsomässiga konsekvenser. Positiva sådana. Det går att uppnå på olika sätt, men tumregeln bör rimligen vara att ju närmare släkt individerna du parar är, desto kunnigare ska du som uppfödare vara, så att du verkligen fattar vad du gör. Och för vems skull du gör det.
Jag ber om ursäkt för att jag drar iväg i mini-predikningar, detta är en hjärtefråga för mig.

 

[Migo]

Inget med avel är enkelt, det är bara inte alla som förstått det det enda enkla är möjligen en tjuvparning...
Poängen med all avel är ju att den ska ge hälsomässiga konsekvenser. Positiva sådana. Det går att uppnå på olika sätt, men tumregeln bör rimligen vara att ju närmare släkt individerna du parar är, desto kunnigare ska du som uppfödare vara, så att du verkligen fattar vad du gör. Och för vems skull du gör det.
Jag ber om ursäkt för att jag drar iväg i mini-predikningar, detta är en hjärtefråga för mig.

Jag har nyligen följt en serie inlägg om just renrasavel och inavel på en blogg (collievänner). Bara en sån sak som att vår inavelsgrad idag beräknas på bara 5 generationer, och att det på 80-talet "nollades" för att förenkla uträkningen, gör att jag blir minst sagt mörkrädd för argumentationen runt inavelsgrader i SKK.

 

[russinbulle]

Jag har nyligen följt en serie inlägg om just renrasavel och inavel på en blogg (collievänner). Bara en sån sak som att vår inavelsgrad idag beräknas på bara 5 generationer, och att det på 80-talet "nollades" för att förenkla uträkningen, gör att jag blir minst sagt mörkrädd för argumentationen runt inavelsgrader i SKK.

Kan göra en jämförelse på min äldsta heeler (hon är en tjyvparning). Inavelsgraden är lite över 8% enligt SKK (tror det är 8,6%). Men kollar jag via engelska heelersidans beräkningssida för inavelsgrad är den på 25%......dom räknar mycket längre bak. Kommer dock inte ihåg just nu hur många generationer, men kan tro det är ca 8-10 generationer (längre bak går knappast att komma för då blir det okända förfäder). Helt plötsligt blir inavelsgraden väldigt hög.
Viss procent inavel blir det ofta i våra kullar - inte alltid, men ofta. Har haft kull på som högst 4,2% och som minst 0,4%. Stirrar mig inte blind på procenten, utan går på temperament, hälsa, typ osv. Vill dock gärna hålla mig under 2,5% men allt beror på vad som ligger bakom och vad man främst inte vill riskera att dubbla

 

[starcastle]

Inom Silken Windhounds börjar vi nu gentesta hos Embark, bland annat med avsikt att få strategier för genetisk variation.

Men nu blir det ärligt talat så pass komplicerat att jag kommer att köpa mig en kurs för att ens begripa hur man använder de nya verktygen :-)

Exempel på hur det kan se ut
https://www.instituteofcaninebiology.org/staby-v1.html

För att ytterligare krångla till det använder olika företag olika tekniker och har snarlika verktyg men inte identiska.

https://www.betterbred.com/2018/10/04/its-not-just-about-inbreeding/

https://www.instituteofcaninebiology.org/blog/the-icb-breeder-tool-available-now

Nu är det nåt helt annat än de gamla vanliga COI baserat på stamtavlor, nu är det baserat på hundens faktiska gener.
Det börjar kännas att man inte är helt ung längre och det tar emot lite när det är så mycket att lära sig helt på nytt. Men det är nog ett måste.

 

[starcastle]

Om du tycker att COI blir hög när man räknar på fler generationer så kommer du att bli mörkrädd när du börjar gentesta.

De flesta raser ligger över 25% i genomsnittlig COI för rasen så det är väldigt svårt att göra kombinationer som hamnar under det. Här är några exempel jag hittade häromdagen.
Detta är alltså genetisk COI, inte den matematiska algoritmen man beräknar på stamtavlor.

Kan göra en jämförelse på min äldsta heeler (hon är en tjyvparning). Inavelsgraden är lite över 8% enligt SKK (tror det är 8,6%). Men kollar jag via engelska heelersidans beräkningssida för inavelsgrad är den på 25%......dom räknar mycket längre bak. Kommer dock inte ihåg just nu hur många generationer, men kan tro det är ca 8-10 generationer (längre bak går knappast att komma för då blir det okända förfäder). Helt plötsligt blir inavelsgraden väldigt hög.
Viss procent inavel blir det ofta i våra kullar - inte alltid, men ofta. Har haft kull på som högst 4,2% och som minst 0,4%. Stirrar mig inte blind på procenten, utan går på temperament, hälsa, typ osv. Vill dock gärna hålla mig under 2,5% men allt beror på vad som ligger bakom och vad man främst inte vill riskera att dubbla

 

[Wingates]

Nu är det nåt helt annat än de gamla vanliga COI baserat på stamtavlor, nu är det baserat på hundens faktiska gener.

Ja, det där är intressant. 2 av Ammos bröder är gentestade och det visade att de båda är mindre inavlade än rasen i snitt trots att de är linjeavlade nära.

 

[starcastle]

Dessutom kan det skilja åtskilliga procent mellan kullsyskon eftersom det är slumpartat exakt vad varje valp ärver från mor och far.

Den gamla metoden med en algoritm ger ju sken av att COI är lika stor för alla kullsyskon men så är det ju inte.

Ja, det där är intressant. 2 av Ammos bröder är gentestade och det visade att de båda är mindre inavlade än rasen i snitt trots att de är linjeavlade nära.

 

[em-pirre]

Vem gentestar? @starcastle

Det syns väl inte på Mydogdna? Jag fattar ingenting men har alltså en mydogdna profil på min. Jag vill gärna testa alla test som finns på henne

 

[Laa]

Att faktiskt gentesta är ju det som är ”sanningen”.
I brist på gentest är näst bästa beräknad inavelskoefficient.
SKKs beräkning är, i mitt tycke, på alldeles för få generationer. Jag gör min egen på 8-10 ungefär (där brukar siffrorna bli ungefär desamma i min ras, så minns inte vilken jag valde som standard).

Önskedrömmen vore ju gentestat matchade parningar, men med tanke på att det finns uppfödare som inte ens använder sig av inavelskoefficienten (eller verkar tänka längre än ”jag har en tik, nu köper jag en hane av samma ras och börjar föda upp för valpar är ju så söta”) så ser jag det inte som sannolikt att DNA-matchningar slår igenom stort inom den närmsta tiden.

 

[starcastle]

Vi använder Embark, i USA.

Vi tittade på flera olika företag men Embark är dom enda som var villiga att hjälpa oss ta fram ett test för Lotus (FADS på människa). Forskningsprojektet (på ett universitet i USA) avslutades halvfärdigt när forskningsanslagen tog slut. Dom jobbar redan med den som ledde det forskningsprojektet och tror sig ha goda möjligheter att få tag i det forskningsmaterial som redan är gjort.

MyDogDNA är ett helt annat företag.

En av de stora skillnaderna som jag ser det är att Embark är ett forskningsföretag.
MyDogDNA verkar mest "kränga tester".

Vi har precis börjat inom Embark. Det är dyrt, (normalpris är $199 men vi har specialpris via klubben) så vi har inte tillräckligt stort antal hundar än för att kunna göra så mycket studier inom rasen än.

Hörde till exempel igår att dom ska titta på gener för kinked tail.

Men dom behöver minst 20 hundar som har kinked tail och det vete sjutton om det finns så många i rasen. Verkar som att dom får ta in hundar av andra raser också för att få ihop hundar så att det går att göra en studie.

Det är väl ändå inte så sannolikt att det är rasspecifikt...

Men om man vill åt de olika tester som finns så vete sjutton om det skiljer sig så mycket mellan Embark och MyDogDNA. I mångt och mycket är det nog samma saker.
Det är nog mest skillnad när det gäller vidare studier och forskning för specifika saker och då pratar vi inte längre om en enda individ.

Om man har en blandras kan det nog vara mer intressant att köra både MyDogDNA och Embark för dom använder inte samma teknik när dom tittar på ingående raser, deras databaser med lagrad info om DNA från olika raser skiljer sig också. Inte så konstigt kanske med tanke på att MyDogDNA är rätt koncentrerat i Finland och Embark i USA.
Så man kan få olika resultat på ingående raser beroende på vilket företag man använder.
Och där råder väldigt olika uppfattningar, vilket är bäst.
Embark tittar ju på betydligt mer data från genomet och det låter ju bättre.
Men vad vet jag? Jag är inte genetiker :-)

Det som skiljer stort mellan diverse olika lab är vilka färger dom tittar på.
Embark har till exempel inte merle eller pie bald teckning i sitt paket ännu.

Inte heller brindle, där Silken Windhounds för övrigt kommer att ingå i studien för brindle.
Vi har mycket brindle, det är ett dominant anlag och what you see is what you get.
Förutom hos hundar som är ee (nedblekt röd med brunt pigment).

Men dom kan bära ett eller två anlag för brindle och det kan man inte se på något test ännu. Som det är nu kan vi bara veta genom att para en brindle med en icke-brindle som inte är ee. Blir det då någon valp som inte är brindle, ja då bär brindleföräldern bara på ett anlag för brindle.

Onödigt vetande i och för sig eftersom alla färger är tillåtna inom rasen, men lite spännande ändå. Vi har inte merle inom rasen så behöver inte oroa oss för sjukdoms- och letalanlag där.

Vem gentestar? @starcastle

Det syns väl inte på Mydogdna? Jag fattar ingenting men har alltså en mydogdna profil på min. Jag vill gärna testa alla test som finns på henne

 

[starcastle]

En annan sak som intresserar mig personligen är Embarkresultaten för anlag för baksporrar.
Det dyker upp då och då inom rasen, om än sällsynt.

I USA där rasen kommer ifrån och har största andelen hundar, där tar dom helt enkelt bara bort baksporrar. Utan en tanke. Och tyvärr utan notering så att det är omöjligt att använda en hund därifrån och veta om den är född med baksporrar eller inte.

När man som vi bor i ett land där man inte får ta bort baksporrar så känns det ju lite behändigt om jag redan vi en import kan undvika hund som bär på anlag för baksporrar.

Vi använder Embark, i USA.

Vi tittade på flera olika företag men Embark är dom enda som var villiga att hjälpa oss ta fram ett test för Lotus (FADS på människa). Forskningsprojektet (på ett universitet i USA) avslutades halvfärdigt när forskningsanslagen tog slut. Dom jobbar redan med den som ledde det forskningsprojektet och tror sig ha goda möjligheter att få tag i det forskningsmaterial som redan är gjort.

MyDogDNA är ett helt annat företag.

En av de stora skillnaderna som jag ser det är att Embark är ett forskningsföretag.
MyDogDNA verkar mest "kränga tester".

Vi har precis börjat inom Embark. Det är dyrt, (normalpris är $199 men vi har specialpris via klubben) så vi har inte tillräckligt stort antal hundar än för att kunna göra så mycket studier inom rasen än.

Hörde till exempel igår att dom ska titta på gener för kinked tail.

Men dom behöver minst 20 hundar som har kinked tail och det vete sjutton om det finns så många i rasen. Verkar som att dom får ta in hundar av andra raser också för att få ihop hundar så att det går att göra en studie.

Det är väl ändå inte så sannolikt att det är rasspecifikt...

Men om man vill åt de olika tester som finns så vete sjutton om det skiljer sig så mycket mellan Embark och MyDogDNA. I mångt och mycket är det nog samma saker.
Det är nog mest skillnad när det gäller vidare studier och forskning för specifika saker och då pratar vi inte längre om en enda individ.

Om man har en blandras kan det nog vara mer intressant att köra både MyDogDNA och Embark för dom använder inte samma teknik när dom tittar på ingående raser, deras databaser med lagrad info om DNA från olika raser skiljer sig också. Inte så konstigt kanske med tanke på att MyDogDNA är rätt koncentrerat i Finland och Embark i USA.
Så man kan få olika resultat på ingående raser beroende på vilket företag man använder.
Och där råder väldigt olika uppfattningar, vilket är bäst.
Embark tittar ju på betydligt mer data från genomet och det låter ju bättre.
Men vad vet jag? Jag är inte genetiker :-)

Det som skiljer stort mellan diverse olika lab är vilka färger dom tittar på.
Embark har till exempel inte merle eller pie bald teckning i sitt paket ännu.

Inte heller brindle, där Silken Windhounds för övrigt kommer att ingå i studien för brindle.
Vi har mycket brindle, det är ett dominant anlag och what you see is what you get.
Förutom hos hundar som är ee (nedblekt röd med brunt pigment).

Men dom kan bära ett eller två anlag för brindle och det kan man inte se på något test ännu. Som det är nu kan vi bara veta genom att para en brindle med en icke-brindle som inte är ee. Blir det då någon valp som inte är brindle, ja då bär brindleföräldern bara på ett anlag för brindle.

Onödigt vetande i och för sig eftersom alla färger är tillåtna inom rasen, men lite spännande ändå. Vi har inte merle inom rasen så behöver inte oroa oss för sjukdoms- och letalanlag där.

 

[starcastle]

Det här är så nytt, väldigt många vet inte att det finns och förstår det inte i vilket fall som helst. Själv har jag bara börjat skrapa på ytan och kan inte tillräckligt mycket för att förklara det hela ens för en annan genetiskt bevandrad uppfödare. Än mindre för valpköpare.

Dyrt är det också.

Det tar nog tid innan det slår igenom, det gör det säkert.

Uppfödare som vill använda sig av detta får helt enkelt försöka lära sig så mycket som möjligt, själv tänker jag då ta en kurs för att komma igång.
Sen får man väl försöka förklara för valpköpare vad nyttan av det hela är, samt varför jag kommer att envisas med att testa alla valpar framöver :-)

Jag gissar att det hela blir mer intressant och känns mindre som överkurs om den valp man köper kommer med ett eget test. På det viset kan man få ut lite kunskap, en person i taget.

Jag har en hidden agenda med att vilja testa (så långt jag har råd...) alla framtida valpar.
Det är för att vi i rasens databas ska ha så många hundar som möjligt, inte bara hundar ägda av uppfödare, ämnade för avel. Utan så många som möjligt.
För att kunna hitta genetiskt värdefulla hundar vi aldrig skulle hittat annars.

En vacker dag när vi har många i databasen och man testar valpar innan dom är leveransklara, då kanske man hittar valpar som är extra intressanta genetiskt.
Och då kan man ju välja att själv behålla den valpen även om den inte kändes som förstahandsvalet, sätta ut den på foder eller i alla fall placera hos någon som inte har för avsikt att kastrera hunden per omgående.

Jag tror det här blir ringar på vattnet.
Ju fler som använder den nya tekniken, desto fler hör talas om den.
Vem vet, det kanske blir väl så mycket försäljningsargument som välmeriterade avelsdjur?

När det väl blivit ett försäljningsargument börjar valpköpare efterfråga det.
Sen blir det allt vanligare.

Att faktiskt gentesta är ju det som är ”sanningen”.
I brist på gentest är näst bästa beräknad inavelskoefficient.
SKKs beräkning är, i mitt tycke, på alldeles för få generationer. Jag gör min egen på 8-10 ungefär (där brukar siffrorna bli ungefär desamma i min ras, så minns inte vilken jag valde som standard).

Önskedrömmen vore ju gentestat matchade parningar, men med tanke på att det finns uppfödare som inte ens använder sig av inavelskoefficienten (eller verkar tänka längre än ”jag har en tik, nu köper jag en hane av samma ras och börjar föda upp för valpar är ju så söta”) så ser jag det inte som sannolikt att DNA-matchningar slår igenom stort inom den närmsta tiden.

 

[Laa]

@starcastle jag håller med i ditt tänk. När min hjärna är lite friskare från min utmattning ska jag skriva till rasklubben och se hur de ställer sig i DNA-frågan, och annars får jag starta ett eget projekt ihop med likasinnade uppfödarkollegor.