Indra hugger matte i ryggen

Naturligtvis ensam i stallet dock med hjälmen på. Det med hjälmen lärde jag mig för ett halvår sedan. Då blev hon rädd av ett kardborre ljud och sparkade till mig så jag höll på att däcka. Stod böjd vid bakbenet och borstade när dottern öppnade sitt skydd. Gick inte lasta henne för det, men jag tänkte efter, igen, det är en unghäst, om än snäll, så kan ju alltid andra omständigheter hända. Så efter det är det hjälm på vid hantering också. Tills idag, då böjde jag mig ner lite längre för att nå remmen som fästs runt sadelgjorden, såg inte hålen. Jag vet sedan tidigare att hon inte är överförtjust i detta men bara markerat med öronen innan. Nu var jag böjd så jag inte såg huvudet, naturligtvis kom det ett hugg, rejält. Vassa tänder kunde jag känna genom tröjor och vinterjacka. Gjorde klart och ställde mig sedan och kände efter så att blodet inte rann och att blodet var kvar i huvudet så jag inte skulle svimma. Blev sedan en snabb, arg, promenad till ridkompisen, som fick kolla ryggen innan jag satt upp. Märken var det men inget blod. Bra, då rider vi. Av kommer jag säkert flyga idag ändå. Igår var hon så sparkig och jobbig så dagens ridtur förväntade sig inte bli bättre. Fast det blev den. Hon lyssnade och gick så fint som aldrig förr. Så efteråt är jag nöjd, vilket steg hon har! Nu blir det att backa i sadelträningen denna veckan. Jag måste inse att hon är stor nu, att jag måste behandla henne utifrån det. Det är ingen liten fölis längre utan en madamme som testar vad hon får och då är det lika bra att vara konsekvent och ha samma rutiner som för övriga hästar i stallet vid sadling och skötsel. Det är väll den nackdelen som är när man fött upp hästen själv, att jag ser henne som liten.