Inga kompisar?

[Helga]

Jag har nyligen fyllt 30 och helt plötsligt känns det inte som jag har några kompisar kvar. De har flyttat till olika städer visserligen inte mer än en timme bort men det är ändå längre än innan när vi alla bodde på samma ort. Och de har aldrig tid att ses, de är så upptagna med hus, sambo, häst och ev barn även fast de borde ha tid att ses om jag kommer förbi någon gång tycker man men nej. Förra veckan hade jag planerat att träffa några av dessa kompisar men alla ställde in med kort varsel, så jag försökte hitta någon ny dag men det är hopplöst det var ungefär upptagen, upptagen, upptagen dagarna framöver men efter det då? Nej då vet jag inte, vi får se blir svaret...

Det känns som jag inte har några kompisar kvar alls, ska jag träffa någon är det ALLTID jag som hör av mig, de har inte tid så vi får boka någon dag långt fram och väldigt ofta ställer de in i sista stund. Jag blir så besviken jämt Eftersom jag vet att de ställer in brukar jag dessutom höra av mig och kolla dagrna innan så vi fortfarande ska ses och sedan också samma dag. Väldigt ofta får jag då nej vi kan inte ses då jag ska göra ditt och datt. Men vi hade ju bestämt??! kan du inte höra av dig o säga det då så jag vet? nää vänta tills jag hör av mig...

Suck, jag är så besviken, känns som jag inte har några kompisar alls längre, de har aldrig tid och när vi väl ska ses så ställer de in. Och det är alltid JAG som hör av mig. Jag är så less och besviken... Jag får väl skita i dom men då har jag ingen att umgås med förutom min sambo Blir det såhär efter 30? Eller är det bara min vänner? Hur hittar man nya??

 

[Sporthorse]

Jag förstår att du är less.
Hat du någon organisation eller förening nära dig som driver dina intressen? Jag hade gått med där. Det är hopplöst att hitta nya vänner om man inte har vänner genom jobb och hobby / fritidsintressen.

 

[tanten]

Livet har olika faser. I olika åldrar har man olika former av umgänge.

Som mycket ung har man tid och motivation att vara nära andra i en tätare och mer intensiv relation. Jag tror att man behöver det för att forma sig själv som människa.

Tillsammans med andra utvecklas man. Mycket av det identitetsbyggande jag själv gick igenom skedde genom att spegla mig i andra.

Ju äldre jag blev desto mer vidgades min verklighet och jag hade mindre behov av tätt umgänge och mer behov av att utveckla mig med andra metoder, Genom utbildning, genom yrkesliv, genom intressen.

Så nej - jag tror inte att människor i allmänhet har, eller vill ha, samma intensiva umgänge med andra när man är över 30?

Sedan har man olika roller. Vissa personer tar ansvaret för att hålal ihop umgänget genom att ta kontakt, genom att bjuda in. Andra blir inbjudna.
Jag tillhör dem som är dålig på at tta kontakt. Oftast för att jag tänker att jag inte vill störa eller för att jag inte tror att andra får samma utbyte av umgänget som jag får

 

[Ruffe]

Håller med tanten i vad hon skrev. Dock tycker jag dina kompisar beter sig väldigt fräckt och nonchalant mot dig. Att hålla på så där som de gör är riktigt dålig stil så förstår att du känner dig sårad och ledsen.
Det är inte alltid så lätt att hitta nya vänner i vuxen ålder (enligt min personliga erfarenhet) och det känns att alla har fullt upp med sitt och rör sig i sina färdigt etablerade cirklar.
Tror lösnings är att söka sig med i föreningar, kurser osv, precis som något annan redan skrev.

 

[Grazing]

Jag har nyligen fyllt 30 och helt plötsligt känns det inte som jag har några kompisar kvar. De har flyttat till olika städer visserligen inte mer än en timme bort men det är ändå längre än innan när vi alla bodde på samma ort. Och de har aldrig tid att ses, de är så upptagna med hus, sambo, häst och ev barn även fast de borde ha tid att ses om jag kommer förbi någon gång tycker man men nej. Förra veckan hade jag planerat att träffa några av dessa kompisar men alla ställde in med kort varsel, så jag försökte hitta någon ny dag men det är hopplöst det var ungefär upptagen, upptagen, upptagen dagarna framöver men efter det då? Nej då vet jag inte, vi får se blir svaret...

Det känns som jag inte har några kompisar kvar alls, ska jag träffa någon är det ALLTID jag som hör av mig, de har inte tid så vi får boka någon dag långt fram och väldigt ofta ställer de in i sista stund. Jag blir så besviken jämt Eftersom jag vet att de ställer in brukar jag dessutom höra av mig och kolla dagrna innan så vi fortfarande ska ses och sedan också samma dag. Väldigt ofta får jag då nej vi kan inte ses då jag ska göra ditt och datt. Men vi hade ju bestämt??! kan du inte höra av dig o säga det då så jag vet? nää vänta tills jag hör av mig...

Suck, jag är så besviken, känns som jag inte har några kompisar alls längre, de har aldrig tid och när vi väl ska ses så ställer de in. Och det är alltid JAG som hör av mig. Jag är så less och besviken... Jag får väl skita i dom men då har jag ingen att umgås med förutom min sambo Blir det såhär efter 30? Eller är det bara min vänner? Hur hittar man nya??

Jag förstår att dom inte har så mycket tid att bara umgås samtidigt som dom ju faktiskt borde ta sig lite tid till en fika med en vän.

Ni kanske helt enkelt har glidit ifrån varandra, dom är inte i behov av att träffas så längre. Dock väldigt fult att bestämma saker och sedan ställa in.

Jag får numera passa på att träffa mina gamla vänner i stallet, eller på deras jobb när dom har lunch osv, vi får passa på då. För mina vänner med barn och häst osv finns ingen tid att bara sitta och tex ta en fika på det sättet längre.

 

[tanten]

Tillägger...

Man kan inte tvinga andra människor att umgås.

Umgänge sker för att personerna vill ha det, behöver det. Om man utvecklas olika, tappar intresen eller bara glider isär - då finns inte behovet och då får man släppa det.

Jag tror att man umgås för att man längtar efter den andres sällskap. Finns inte den längtan rinner det ut i sanden.

 

[GotAsecret]

Det är typ samma för mig.
Alla jobbar, har barn/familj/djur/utbildning/fritidsintressen o.s.v. så det finns liksom ingen plats för mig i någons liv känns det som (Undantag finns såklart!) och de gånger någon föreslår umgänge om året kan jag i princip räkna på fingrarna.
Jag har två vänner i närheten som jag träffar så ofta det bara går, och det är ovärderligt för mig!
Sen har jag ju lurat med mig en bukefalist till gymmet nu också
Men förutom någon/några timmar på gymmet om dagarna träffar jag inte folk alls, och vi umgås inte på fritiden (några få undantag har gjorts...typ 3 ) och utöver det är jag så fruktansvärt ensam
Sen känner jag mig mer och mer oaccepterad då jag på inget sätt passar in i "normen".
"vanligt" jobb, "vanlig" utbildning, god ekonomi, bra boende, körkort, familj o.s.v. kommer aldrig bli aktuellt för mig.
Outbildad, sjukskriven, bidragstagare utan några direkta "vanliga" livserfarenheter.
Mina erfarenheter håller sig för det mesta inom sjukdom och sånt, där har jag varit med om alldeles för mycket.

Nu låter jag bitter, i know, men det är så här det ser ut, rent krasst.
De som träffar mig ser mig dock som glad, positiv, energisk, pigg. Vilket jag för det mesta är, och inte minst på gymmet.
Där får jag alltid, alltid vara precis den jag är! (på alla sätt och vis )

Bor du i/nära uppsala och känner för det så hör gärna av dig Jag är en fika-människa av stora mått så jag bangar aldrig en fika liksom

 

[tornblomma]

Jag är också 30+ och jag brukar köra rakt på sak liksom, lite som när man var liten och ville leka. Fråga rakt ut om du tycker att ngn verkar skön och trevlig om hen är intresserad av att umgås! Ta initiativ och känner du att personen verkar ointresserad, lägg inte ner mer energi på hen utan sök andra bekantskaper helt enkelt! Jag tror att det blir dränerande att försöka styra upp ngt med personer som inte är intresserade eller som inte har tid jämt och ständigt. Då blir det nog lätt att man blir deppig och liksom grottar ner sig i det.

 

[tornblomma]

Sen vill jag gärna skjuta in att jag tror att det är bra att umgås över osynliga "gränser". Släpp det där att man ska vara i samma läget i livet, ha samma intressen, liknande jobb eller liknande! Personligen umgås jag med allt från klubbkids i 20-års åldern till pensionärer! Jag tror att det är berikande!

 

[Lyraolissy]

Vet inte om det är olika i olika kretsar men jag och mina vänner har inte hängt sådär de senaste tio åren.
Vad nostalgisk jag blir!!
Jag är i din ålder ts och det är med min egen familj jag hänger med.
Vänner träffar jag när vi utför intressen ihop. Träna hund. Promenad. Gym. Ridtur. Ullared.
Ibland går vi ut och festar eller bjuder hem ett gäng på mat.
Men just det där att ses bara för att ses det är ett kärt tonårsminne

 

[athena_arabians]

@Helga: Om du är i närheten av Falun är vi ett gäng galna Bukefalister som ska ses senare i sommar, kan det vara något?

Annars förstår jag om man hamnar ur fas med sina vänner med tidens gång. Att göra som dina vänner gjort och avboka i sista sekund är däremot något som skulle få mig att lacka ur fort. Visst, saker händer men om det är ett mönster som upprepar sig är det inte ok.

Sedan, som @tornblomma säger, ska man inte låsa sig så mycket i vilka det passar att umgås med. Jag är nyfiken på folk och även om ingen är ner i klubbkidsålder så är de jag umgås med i ett stort åldersspann.

 

[Jens]

försök bestäm en tid du kan möta en kompis du velat träffa, åk buss, tåg om den inte bor kvar osv. annars sök upp föreningar där du kan lära känna likasinnade?

 

[Petruska]

Jag tänker mig att om man har ett ganska homogent umgänge, så är risken överhängande att väldigt många får barn och köper hus och tar itu med sina karriärer ganska exakt samtidigt. Det lämnar väldigt lite tid till allt annat. Särskilt om många av ens vänner köper hus utanför stan. De vännerna försvann i extraordinärt hög grad. Att köpa ett hus ganska långt från de flesta man känner, visar ju också att man inte prioriterar umgänget med de man känner. Inte mycket jag kan göra åt det.

När man sedan som jag, är lite "ute på andra sidan" med vuxna barn och oftast ganska väletablerade yrkesliv, blir livet betydligt friare igen. Numera träffar jag vänner betydligt oftare än för bara några år sedan, för att göra saker ihop eller för att ta ett par glas vin.

Familjen, å andra sidan, kräver ju mindre eftersom barnen är vuxna, men jag lägger förvånansvärt mycket tid på att umgås med de familjemedlemmar och släktingar som jag faktiskt har starka band till. Men även det handlar numera om att göra saker ihop, inte om en oändlig mängd födelsedagar eller arbetshelger på landet.

 

[Helga]

Tack för alla svar. Jag funderar på att börja rida igen, det är något jag saknar och kanske kan man träffa nya vänner i stallet. Dock vet jag inte om jag har råd... Jag bor i södra Sverige så tyvärr ligger uppsala långt bort

 

[Grazing]

Tack för alla svar. Jag funderar på att börja rida igen, det är något jag saknar och kanske kan man träffa nya vänner i stallet. Dock vet jag inte om jag har råd... Jag bor i södra Sverige så tyvärr ligger uppsala långt bort

Det som är bra är att väldigt få stall kostar pengar att vara i plus att det finns en hel del medryttarhästar att rida på så det måste inte bli särskilt dyrt att börja hålla på med hästar. Du måste ju inte köpa en häst liksom. Har du inte jättekrav så finns det många som lånar ut sin häst för lite skogsridning.

 

[MJLee]

Jag har nyligen fyllt 30 och helt plötsligt känns det inte som jag har några kompisar kvar. De har flyttat till olika städer visserligen inte mer än en timme bort men det är ändå längre än innan när vi alla bodde på samma ort. Och de har aldrig tid att ses, de är så upptagna med hus, sambo, häst och ev barn även fast de borde ha tid att ses om jag kommer förbi någon gång tycker man men nej. Förra veckan hade jag planerat att träffa några av dessa kompisar men alla ställde in med kort varsel, så jag försökte hitta någon ny dag men det är hopplöst det var ungefär upptagen, upptagen, upptagen dagarna framöver men efter det då? Nej då vet jag inte, vi får se blir svaret...

Det känns som jag inte har några kompisar kvar alls, ska jag träffa någon är det ALLTID jag som hör av mig, de har inte tid så vi får boka någon dag långt fram och väldigt ofta ställer de in i sista stund. Jag blir så besviken jämt Eftersom jag vet att de ställer in brukar jag dessutom höra av mig och kolla dagrna innan så vi fortfarande ska ses och sedan också samma dag. Väldigt ofta får jag då nej vi kan inte ses då jag ska göra ditt och datt. Men vi hade ju bestämt??! kan du inte höra av dig o säga det då så jag vet? nää vänta tills jag hör av mig...

Suck, jag är så besviken, känns som jag inte har några kompisar alls längre, de har aldrig tid och när vi väl ska ses så ställer de in. Och det är alltid JAG som hör av mig. Jag är så less och besviken... Jag får väl skita i dom men då har jag ingen att umgås med förutom min sambo Blir det såhär efter 30? Eller är det bara min vänner? Hur hittar man nya??

Jag vet hur det känns, alla vänner liksom försvann när det blev barn och vovve och villa (ja du förstår) men jag kan trösta med att när barnen växer upp och sambo/äktenskapet kraschar - nej nu är jag inte pessimistisk utan realist - ja då kommer de tillbaka. Särskilt om det är delad vårdnad som gäller. Problemet då är väl snarare att de vill leva det ljuva singellivet som man inte har mycket intresse för längre.

Om du bor i närheten av Bollnäs kom och träffa en mogen dam som gärna ses för fika/middag, sanity not required.

 

[MCP]

@Helga De flesta har redan svarat så bra om det där med olika stadier i livet, så det berör jag inte. Det där med att det alltid blir den ena som hör av sig är heller inget ovanligt, även om det kan kännas surt. Det blir bara sådan rutin att de andra kanske inte ens tänker på det, men det behöver inte per automatik betyda att de inte bryr sig. Däremot, det där med att de avbokar era planer för annat, gång efter gång, det är otroligt respektlöst anser jag (självklart förstår även jag att det finns det som man måste ändra för, men man kan sköta det smidigare). Att de dessutom inte kan höra av sig om de ändrade planerna, utan det är du som måste höra dig för om det blir av... nää liksom, det är inte så det fungerar. Blir lite sur bara av att höra hur de behandlar dig tror nog du mår bättre av att sluta försöka anstränga dig för någon/några som inte verkar villiga att göra det samma för dig. Låt dom ta kontakten nästa gång om de vill ses.
...Men jaa, det där med nya vänner, det är ju inte så lätt alltid, men jag tror nog hårt på det som andra föreslagit, olika föreningar/kurser/m.m där man delar ett intresse kan vara ett bra ställe att börja

 

[Miao]

Jag är SÅ tacksam för att jag har en hobby som konstant ger mig ett inflöde av nya vänner även i vuxen ålder ! Jag håller på med hundsport, och har därigenom träffat vänner som jag har i stort sett daglig kontakt med, allt från ett par år yngre upp till +20 år äldre.

Vi tränar hundar, pratar om hundar, snackar ytligheter och livsväsentlighter, dricker öl & drinkar, fixar fester.... Är så glad att man kan lära känna nya vänner även när man passerat 30-strecket !

Så kanske hitta en ny, engagerande hobby för att hitta nya vänner som man delar intresse med ?