Ingen hör av sig

[Mumma]

Jag bestämde mig för ett par år sedan för att inte längre vara drivande i vänskapsförhållanden. Jag orkade inte mer med att alltid vara den som tog kontakt, ordnade, grejade och betalade, medan de andra ständigt glömde bort att vi skulle träffas, inte hann, valde annat umgänge om något intressantare bjöds, inte svarade på meddelanden, ofta var någon timme försenade, och så vidare.

Det ledde till att jag nu har kontakt enbart med två vänner. Den ena tar jag visserligen kontakt med 9 gånger av 10, men det gör mig egentligen inget, då hon alltid verkar glad att jag hör av mig, svarar på meddelanden och gärna träffas då hon kan.

De andra tidigare vännerna kan tom. undvika att hälsa på mig då vi råkar på varandra i affären.

Visst känns det ofta ensamt nu, men det tog aldeles för mycket energi att försöka umgås med människor som inte var speciellt intresserade.

 

[Sezziyanen]

Känner mig så jäkla ensam. Har en rätt lagom mängd vänner ändå kan jag känna, men det är 9/10 gånger jag som hör av mig Vissa vänner är mer åt 50/50 men andra som jag verkligen också tycker om hör aldrig av sig. De vänner jag har verkar ändå uppskatta när jag hör av mig, så det blir ändå att man ses ibland, men varför ska det alltid vara på mitt initiativ?

Skulle jag sluta höra av mig eller ta initiativ till att ses vet jag inte hur många vänner jag har kvar tillslut, och hur mycket betyder jag då egentligen?

Hatar att man inte kan uttrycka sånt här på sociala medier utan att låta som en fjortis som vill ha uppmärksamhet. Särskilt idag när jag bara känner mig oälskad. (Vet att det inte hade gett något att skriva det på sociala medier, det är därför jag skriver här istället).

Vet inte vad jag vill få ut av tråden, mer än att få ur mig känslan.. Vet att det finns människor helt utan vänner och att jag inte har det lika illa, men jag behöver få ur mig sorgen så hoppas ingen tar illa upp

Hur mycket du betyder är inte beroende av antal vänner du har.

Jag är oftast den som hör av sig till mina vänner snarare än tvärtom. So what? Om däremot nån aldrig nappar på idéer om att göra nått, då slutar jag fråga dem efter några gånger. Så får det bli som det blir.

Mitt råd blir att testa nya saker, hitta nya, andra vänner.

 

[Mineur]

Min sambo är förresten precis likadan och bad mig inflika en anekdot från hans sida: När han bodde utomlands i ett år skrev en av hans bästa kompisar till honom och sa att det var så tråkigt, för det blev aldrig att kompisgänget där hemma möttes upp sedan han (sambon) flyttade eftersom det aldrig var nån som drog ihop grejer. Det faktum att ingen annan tog initiativ under alla år hade alltså ingenting alls att göra med att de inte ville träffa sambon eller liknande, utan det blev helt enkelt så att han hade rollen som "organisatör". Och det blev väldigt märkbart när han plötsligt var borta ur ekvationen.

Min sambo är för övrigt mycket mindre brydd när det gäller sådant här och är oftast den som pushar mig att höra av mig till folk om jag vill. Skitsamma vems "tur" det är, ger det dig glädje att umgås med person X så dra ihop något för bövelen! Önskar att jag kunde vara lika avslappnad och icke-överanalyserande som han...

 

[dobbis]

jag tror sådant beror mycket på vilka vänner man har,jag har en vän på andra sidan,det är nästan alltid hon som hör av sig, vilket hon påpekade för något år sedan, mitt svar blev att hon som har man,barn o barnbarn ofta är upptagen med något när jag ringer ,så det är det lättare att hon hör av sig när det passar henne (jag är bara jag)
Sen har jag vänner där det oftast är jag som hör av mig,inget jag egentligen tänker på.

 

[Sryoqwe]

Jag har slutat höra av mig till min vän av den anledningen. Hon svarade (nästan) alltid när jag skrev, ville gärna prata om jag frågade och ville träffas, men det blev sällan av.

Jag tänker att om hon verkligen ville vara min vän kunde ju hon också skriva/ ringa. Nu har det gått tre veckor och hon har inte hört av sig, så det var väl inte så roligt då. Men då är hon kanske heller inte värd att vara vän med längre, för jag håller inte upp en vänskap själv. Jag är hellre ensam än har vänner som bara duger, nu är det så och får väl vara några år. Var vän med henne fyra år, men inte längre.

 

[Ceta]

Gör det!

Själv tycker jag att det var väldigt skönt att höra att vi är (många!) fler som har det på det här sättet, då kan det ju liksom inte vara oss det är fel på

Verkligen! Jag tycker det har varit väldigt skönt i denna tråden, även om råden varierar lite, att det liksom uttrycks att det är ok att vara den som hör av sig. Att andra har det likadant, och att om man inte vill det behöver man inte värdera hela vänskapen efter just det

 

[Kirre]

En till ensamingen här. Jag har också börjat selektera. Jag kan absolut höra av mig fler gånger men om jag hör av mig, föreslår att ses men den personen inte kan och den då själv inte föreslår något annan/någon annan dag/hör av sig nästa gång, ja då ger jag upp efter ett par ggr. Ingen ska behöva känna sig tvingad att umgås med mig. När jag dessutom ser i sociala medier att det går utmärkt att bestämma med andra, tja, då känner man ju sig inte så omtyckt/tänkt på.

 

[Görel]

Jag tänkte så där i årtionden. Brydde mig om vem som hörde av sig mest, väntade på att bli ihågkommen etc.
Sen bestämde jag mig för några år sen för att strunta i allt sånt och höra av mig till den jag ville när jag ville, oavsett vem som senast hört av sig. De senaste åren är mitt sociala liv ännu rikare och jag blir även ihågkommen på ett annat sätt än tidigare.

 

[Sel]

Jag är nog på andra sidan - jag är den där vännen som nästan aldrig hör av sig men som uppskattar ett pling. Många av mina vänskaper är sådana att vi inte hörs på flera månader, ibland år, men vi älskar varandra ändå och står varandra nära. Jag tror inte att någon av oss analyserar eller tänker på vem det var som hörde av sig sist, fast det kanske är för att det ofta går så långt mellan gångerna att vi hinner glömma.
Jag tror som någon skrivit tidigare att det helt enkelt är lätt att människor tar på sig lite olika roller i en relation och/eller grupp utan att det behöver betyda någonting, men det är klart det kan vara värt att lyfta med vännerna om det börjar nöta.

 

[VLMF]

Jag känner också igen mig, men har landat i att en del är initierare mer än andra Och jag trivs ändå med den rollen i de flesta av mina kompisrelationer, för då jag kan föreslå saker vi kan hitta på (som alltså är sådant jag ändå tänkt på att jag vill göra), föreslå de datum som passar mig och mitt schema osv. Ser nästan bara fördelar! Och ibland är det såklart de andra som hör av sig, men oftast är det jag. Och jag tycker absolut inte det gör något

 

[Efwa]

Jag är den som heller aldrig hör av mig...nästan. Som @Sel alltså.

Det jag däremot uppskattar är när andra hör av sig. Jag gillar inte att prata i telefon speciellt mycket men är ändå glad när någon jag tycker om ringer. Oftast blir det ett kortare samtal om ett bestämmande när vi ska träffas.
Några pratar jag länge med, det är de som har svårt att träffas av olika anledningar. Då tar vi oss tid i telefonen.

En annan sak jag uppskattar är att folk ringer och säger "Hej, jag tänkte komma och fika, äta lunch eller middag hos dig". Vissa av dem tar med lunch till oss, andra bjuds på mat när de säger så.

Jag är en social introvert vilket jag som person skulle beskriva så här: Jag älskar att vara ensam och älskar att ha folk här. Däremot glömmer jag att höra av mig (gillar väl ensamheten för mycket) även om jag tänker på mina vänner nästan hela tiden. När jag kommer ihåg och tänker att jag borde höra av mig så är det oftast under arbetstid och de har heltidsjobb där de inte kan svara i telefon.
På kvällen är det som bortblåst och jag har annat att göra.

Även om jag älskar att vara ensam så älskar jag att ha folk här. Jag gillar däremot inte att åka någon annanstans, till någon annan. Jag har alltid velat vara hemma. Som tur är så vet mina vänner detta och är de som åker, ibland många mil, så då är det inte mer än rätt att jag är den som bjuder på mat.

Räknar vems tur det är och sådant gör vi inte, och mycket är av just den anledningen; att vi är just vänner.

På detta sätt är det ju också så att många vänner har fallit bort under åren då de inte förstår varför jag inte hör av mig och det kan jag förstå. Jag vill ju inte göra något heller när de frågar.

Det jag vill visa är att bara för att man inte hör av sig så betyder det inte att man inte gillar sina vänner. Man har troligen inte samma behov bara, men man kan ändå uppskatta att den andra hör av sig.

 

[Görel]

Jag känner också igen mig, men har landat i att en del är initierare mer än andra Och jag trivs ändå med den rollen i de flesta av mina kompisrelationer, för då jag kan föreslå saker vi kan hitta på (som alltså är sådant jag ändå tänkt på att jag vill göra), föreslå de datum som passar mig och mitt schema osv. Ser nästan bara fördelar! Och ibland är det såklart de andra som hör av sig, men oftast är det jag. Och jag tycker absolut inte det gör något

Precis så!

Under många år hade jag svårt att kontakta andra utan hängde med på sånt andra hittat på. Sedan jag började ta initiativ fick jag istället med andra på det jag ville göra. Ser bara fördelar.

 

[cirkus]

Jag är nog den som oftast hör av mig - gör jag inte det verkar det i många fall som om vänskapen rinner ut i sanden. Jag har också insett att om någon tackar nej till saker flera gånger så är den vännen nog inte så intresserad, så då brukar jag sluta fråga. Antagligen finns det vänner som uppfattar mig exakt likadant - dvs tackar ofta nej och sen slutar de fråga.

Jag har också upptäckt att det finns dom som bara hör av sig om de "behöver" mig. Dvs om jag kan göra en tjänst. Typ det vore jättekul att ses ...... Ah förresten kan du.... just detta har jag i nuläget lite svårt att hantera faktiskt. Jag blir ganska ledsen av den här känslan och borde egentligen berätta att jag uppfattar det såhär men samtidigt vet jag inte om jag har energin att lägga öht

 

[Telina]

Jag gjorde slut med en vän som inte hörde av sig för tio år sedan och ångrar det än idag-vi hade en fin vänskap och hon vara bara off i sin personlighet och jag saknar henne än idag. Nuförtiden är jag inte alls snarstucken utan har vuxit ifrån det där,jag hör av mig till mina vänner precis när jag känner för det och kan dom träffas så kan dom annars skriver vi lite

 

[starcraft]

Jag känner också igen mig, men har landat i att en del är initierare mer än andra Och jag trivs ändå med den rollen i de flesta av mina kompisrelationer, för då jag kan föreslå saker vi kan hitta på (som alltså är sådant jag ändå tänkt på att jag vill göra), föreslå de datum som passar mig och mitt schema osv. Ser nästan bara fördelar! Och ibland är det såklart de andra som hör av sig, men oftast är det jag. Och jag tycker absolut inte det gör något

Det är ju jättebra om man trivs i den rollen, jag skulle älska att bara få hänga med någon gång och inte alltid vara den som bokar och fixar, kollar och styr upp. Men det händer liksom inte. Jag har en vän som gärna föreslår grejer som typ resor och spa, men det blir alltid jag som ska fixa och boka trots att det var hens idé från start och jag orkar inte det alla gånger. Inte ens när jag sa ifrån att jag inte orkar styra upp den resa vi pratat om fick jag någon som helst gehör och resan blev så klart inte av.