Inläggning på psyk, ser det olika ut?

[Problematisk]

Senaste dagarna har jag "roat mig" med att kolla på videor på youtube där folk berättar om sina erfarenheter av att vara inlagda inom psykiatrin i andra länder, mest uk och usa men har även sett från några andra länder. Vad som slog mig då är hur olika det verkar?
Mycket är förstås ganska likt också, men det verkar som att gruppsamtal, olika sorters terapi, regelbundna samtal med kontaktpersoner, läkare osv är standard i flera andra länder.

Nu har jag ingen enorm erfarenhet av att vara inlagd, men det har blivit några gånger iallafall, några dagar åt gången, på två olika sjukhus i mitt landsting. Och där är det verkligen inte så. Det är kort och gott förvaring. Inga samtal etc, man bara är där. Efter några dagar har jag fått träffa läkaren, och en eller två kontaktpersoner brukar vara med också. Flera gånger har det varit först då jag fattar att jag öht har kontaktpersoner, har alltså inte pratat med dem tidigare. Behöver man hjälp på något sätt får man medicin.

Så nu undrar jag... Ser psykiatrisk slutenvård ut så överallt i Sverige? Varför skiljer det sig (enligt vad jag sett, iallafall) från exempelvis usa och uk?
Finns det någon poäng/något positivt i att patienter har så lite kontakt med vårdpersonal, eller beror det t.ex. på bristande ekonomi, utbildning osv?

 

[Elo]

Jag är osäker på hur det ser ut iandra länder, bortsett från det jag sett på tv, och det är jag lite skeptisk till att ta som sanning.

I mitt fall blev jag inlagd i 2 veckor (suicidal). Jag fick medicin, 4 läkarsamtal, 4 samtal med psykolog och möjlighet att prata med personalen (som var villiga att sitta och lyssna, allihop). Jag fick där också hjälp med kontakt till öppenvården och en plan för framtiden.

Vad jag har förstått så är slutenvården inte ansvarig för behandling av det underliggande problemet, utan är där för att få en på fötter tillräckligt för att få behandling/funka utanför. På din beskrivning låter det som att i UK och USA pågår behandlingen av det grundläggande problemet på slutenvårdsavdelning.

 

[Problematisk]

Jag är osäker på hur det ser ut iandra länder, bortsett från det jag sett på tv, och det är jag lite skeptisk till att ta som sanning.

I mitt fall blev jag inlagd i 2 veckor (suicidal). Jag fick medicin, 4 läkarsamtal, 4 samtal med psykolog och möjlighet att prata med personalen (som var villiga att sitta och lyssna, allihop). Jag fick där också hjälp med kontakt till öppenvården och en plan för framtiden.

Vad jag har förstått så är slutenvården inte ansvarig för behandling av det underliggande problemet, utan är där för att få en på fötter tillräckligt för att få behandling/funka utanför. På din beskrivning låter det som att i UK och USA pågår behandlingen av det grundläggande problemet på slutenvårdsavdelning.

Det låter ju rimligt att inte behandla underliggande problem, ofta är man ju inte inlagd så länge.

Din erfarenhet låter bättre än mina. Undrar vad skillnaden beror på?
Förstod det som att du inte hade kontakt med öppenvården innan, kan det påverka till viss del tro? Att det är lättare att "hjälpa någon in" än nån som redan har regelbunden kontakt osv?

Jag har egentligen ingen aning, bara funderar brett. Kan säkert lika väl vara på "mina" ställen det fungerar mindre bra.

 

[transmission]

Jag har varit på samma avdelning ett par gånger (i Stockholm) och ja, min uppfattning är att det är mest förvaring, men jag skulle inte påstå att det inte har hjälpt mig heller. Jag hade samtal varje dag med någon ur mitt "team", läkare träffade jag och gjorde upp en plan med och när jag var så pass dålig var det skönt att bli omhändertagen.

Planen man lägger upp och samtalen man har med personalen är väldigt basic, men jag har också alltid varit där för att jag inte har klarat av livet just då och behövt bli förvarad och omhändertagen under dom värsta episoderna i depressionerna. Annars har jag hjälp på öppenvården.

Den största bristen jag upplevde var dock att vardagspersonalen inte är synkade med helgpersonalen, dom har inte hundra koll på vad man får för medicin (jag fick olika beroende på vem jag frågade) och av någon anledning gillade dom inte att patienterna hängde mycket tillsammans (speciellt helgpersonalen uppfattade jag som mycket mindre tålmodig och inte alls lika synliga och tillgängliga).

 

[MiniLi]

Tror absolut det skiljer sig mellan olika delar i sverige och även mellan olika avdelningar i samma län. Olika upplägg på vården, olika rutiner, olika ekonomiska förutsättningar och kanske också tradition.

Jag jobbar bland annat med att göra slutenvården mer lika i mitt län för min patientgrupp. Idag ser det väldigt olika ut beroende på vilken stad man bor i vilket inte alls är bra.

Slutenvården har väl traditionellt varit läkarens domän och idag är det fortfarande där psykiatrin är som mest medicinsk med främsta fokus på läkemedel och kanske typ ECT. På vissa håll börjar man arbeta annorlunda men det sker på olika sätt och i olika takt.

 

[Grazing]

Här finns varken psykolog eller nånting på avdelningarna, ingen behandling alls annat än medicinsk då. Att inte börja med samtal osv med psykologer kan jag förstå då det oftast är så kort tid man är där. Det är rimligt tycker jag att slussas över till öppenvården så fort det går. Slutenvården är ju inte till för att man ska vara på under en längre tid helst, det gynnar sällan.

Jag har alltid fått träffa läkaren om jag haft tur en gång i veckan, är inläggningen längre så knappt det. Det är mest när eller om det kanske är aktuellt för utskrivning som jag träffat läkaren.

Sen tror jag vissa får mer uppmärksamhet än andra, vet sist jag var inlagd var det en hel del andra patienter som klagade på att personalen helt struntade i ifall dom åt tex, nu var dessa hyfsat överviktiga men mat är ju viktigt ändå. Mej var dom på hela tiden så jag kände inte alls igen det dom sa. Vissa verkar mer viktiga än andra men så är det väl överallt, vissa får mera omtanke än andra och det är lite tråkigt att det ska vara så. Så jag kan tänka mig att vissa upplever att dom får en hel del vård på slutenvården medans vissa tittar personalen knappt åt och upplever att det bara är förvaring.

 

[Aionee]

Jag tror det beror mycket på vart någonstans man blir inlagd, men även avdelningar inom samma vårdområde är väldigt olika.

Min uppfattning är positiv, men det är nog för att min inläggning inte var akut utan mer planerad och vi hade en bra vårdsplan från start. Men jag observerade såklart och pratade en hel del med andra inlagda om deras erfarenheter, känslor och liknande. Och ja, jag håller med om att psyket här fungerar delvis som ett slags förvarande av människor innan vård. Det är liksom i "akutsyfte" när patienten inte klarar av att vara själv utan att vara en fara för antingen sig själv eller omgivningen på ett eller annat sätt (Det kan se väldigt olika ut).
Men det alla har gemensamt var att man har alltid rätt att få läkarsamtal. Och personalen ställde alltid upp och pratade, beroende på vilket behov till samtal man hade (vissa fick läkarsamtal nästan dagligen, jag fick någon gång i veckan).
På läkarsamtalen pratade man om medicinering, vårdplan, uppdateringar, hur saker fungerade och vad som var bra, mindre bra. Allt för att patienten ska kunna komma ut i samhället igen, och det viktigaste, få fortsatt vård utanför.

Man släppte inte bara iväg patienterna och hoppades att de klarar sig själv eller är friska. Alla ska ha en vårdplan som följs upp på, både på avdelningen och när de är ute. Och klarar man det inte när man är ute är man alltid välkommen tillbaka typ.
På min avdelning pratade patienter mycket med varandra, personalen hängde gärna med oss när de inte sprang och hjälpte andra, man hade en eller två kontaktpersoner osv.

Dock som jag sa innan, det skiljde sig mycket på olika avdelningar. Tyvärr. Och sen gav vissa av personalen mer uppmärksamhet och "brydde sig mer" än andra, men de skötte sitt jobb.

 

[Elo]

Din erfarenhet låter bättre än mina. Undrar vad skillnaden beror på?
Förstod det som att du inte hade kontakt med öppenvården innan, kan det påverka till viss del tro? Att det är lättare att "hjälpa någon in" än nån som redan har regelbunden kontakt osv?

Nej, hade ingen tidigare kontakt med psyk på något sätt.

Jag pratade lite med några andra på avdelningen, och enligt dem så kunde det även skilja på om man hamnade på '11an' eller '12an', dvs de två avdelningarna för slutenvård som finns där. Men tror också att en hel del hänger på personalen, det var ganska många personal (skötare) och det var faktiskt rätt skönt, för att man inte störde om man ville prata lite.

 

[Problematisk]

Jag har varit på samma avdelning ett par gånger (i Stockholm) och ja, min uppfattning är att det är mest förvaring, men jag skulle inte påstå att det inte har hjälpt mig heller. Jag hade samtal varje dag med någon ur mitt "team", läkare träffade jag och gjorde upp en plan med och när jag var så pass dålig var det skönt att bli omhändertagen.

Planen man lägger upp och samtalen man har med personalen är väldigt basic, men jag har också alltid varit där för att jag inte har klarat av livet just då och behövt bli förvarad och omhändertagen under dom värsta episoderna i depressionerna. Annars har jag hjälp på öppenvården.

Den största bristen jag upplevde var dock att vardagspersonalen inte är synkade med helgpersonalen, dom har inte hundra koll på vad man får för medicin (jag fick olika beroende på vem jag frågade) och av någon anledning gillade dom inte att patienterna hängde mycket tillsammans (speciellt helgpersonalen uppfattade jag som mycket mindre tålmodig och inte alls lika synliga och tillgängliga).

Oj, samtal varje dag har jag aldrig haft. Däremot inget krångel med mediciner iallafall

 

[Problematisk]

Jag tror det beror mycket på vart någonstans man blir inlagd, men även avdelningar inom samma vårdområde är väldigt olika.

Min uppfattning är positiv, men det är nog för att min inläggning inte var akut utan mer planerad och vi hade en bra vårdsplan från start. Men jag observerade såklart och pratade en hel del med andra inlagda om deras erfarenheter, känslor och liknande. Och ja, jag håller med om att psyket här fungerar delvis som ett slags förvarande av människor innan vård. Det är liksom i "akutsyfte" när patienten inte klarar av att vara själv utan att vara en fara för antingen sig själv eller omgivningen på ett eller annat sätt (Det kan se väldigt olika ut).
Men det alla har gemensamt var att man har alltid rätt att få läkarsamtal. Och personalen ställde alltid upp och pratade, beroende på vilket behov till samtal man hade (vissa fick läkarsamtal nästan dagligen, jag fick någon gång i veckan).
På läkarsamtalen pratade man om medicinering, vårdplan, uppdateringar, hur saker fungerade och vad som var bra, mindre bra. Allt för att patienten ska kunna komma ut i samhället igen, och det viktigaste, få fortsatt vård utanför.

Man släppte inte bara iväg patienterna och hoppades att de klarar sig själv eller är friska. Alla ska ha en vårdplan som följs upp på, både på avdelningen och när de är ute. Och klarar man det inte när man är ute är man alltid välkommen tillbaka typ.
På min avdelning pratade patienter mycket med varandra, personalen hängde gärna med oss när de inte sprang och hjälpte andra, man hade en eller två kontaktpersoner osv.

Dock som jag sa innan, det skiljde sig mycket på olika avdelningar. Tyvärr. Och sen gav vissa av personalen mer uppmärksamhet och "brydde sig mer" än andra, men de skötte sitt jobb.

Jag har för mig att vi hör till samma landsting, men mina erfarenheter är inte alls lika dina. Undrar om det beror på vad man är inlagd för och sånt? Och bara hur man är som person säkert.

 

[transmission]

Oj, samtal varje dag har jag aldrig haft. Däremot inget krångel med mediciner iallafall

Jag tror att alla hade avstämningssamtal varje morgon, åtminstone varannan. Bara för att kolla av hur man mådde, vad man tänkt göra under dagen och så. Väldigt bra tycker jag!

 

[Grazing]

Jag tror att alla hade avstämningssamtal varje morgon, åtminstone varannan. Bara för att kolla av hur man mådde, vad man tänkt göra under dagen och så. Väldigt bra tycker jag!

Är det inte "vanliga" ronden som gås varje morgon? Jag tycker dock dom mest pratar över en och med varandra. Jag har aldrig upplevt riktigt att det är ett tillfälle att prata så.

 

[Grazing]

Den största bristen jag upplevde var dock att vardagspersonalen inte är synkade med helgpersonalen, dom har inte hundra koll på vad man får för medicin (jag fick olika beroende på vem jag frågade) och av någon anledning gillade dom inte att patienterna hängde mycket tillsammans (speciellt helgpersonalen uppfattade jag som mycket mindre tålmodig och inte alls lika synliga och tillgängliga).

Helgpersonalen här är som ett skämt, en gång tog dom till och med fel på en annan patient som kom kvällen innan och mig och satt då på x vak hos mig och inte hos den som var ny. Jag sa flera gånger att men jag har varit här i tre veckor och är påväg att skrivas ut och dom förklarade så tydligt att nej nej, du kom igår och har bara varit här en dag. Det kunde ju slutat i smärre katastrof egentligen. Och en gång så låste dörren till gården när jag fortfarande var kvar där ute på kvällen, det kändes skumt för jag hade bara t shirt på mig och detta var sen oktober och det blev ganska så kallt. Borde vara rutin att kolla så alla är inne innan dom låser. Sen är helgfolket ofta stressade och har ingen koll på avdelningens rutiner alls, kanske är det så olika överallt vad gäller vad man får och inte får göra. Jag blir iallafall alltid ofta väldigt osäker under helger på psyk. Dom gör säkert sitt bästa men ändå, ifall någon upplös dom om hur avdelningens rutiner går till skulle saker och ting bli lättare.

 

[Aionee]

Jag har för mig att vi hör till samma landsting, men mina erfarenheter är inte alls lika dina. Undrar om det beror på vad man är inlagd för och sånt? Och bara hur man är som person säkert.

Kan mycket väl vara så. Jag kom inte in akut som sagt, och var relativt stabil i mitt mående. Jag hade också pushat på om att få vara med och planera min vård och att det är superviktigt för mitt mående att de inte "går över" mig.
De andra patienterna jag umgicks med verkade ha lite olika erfarenheter beroende på situation. De delade även med sig om tidigare erfarenheter under andra perioder där det varit extra kaos ibland. Men generellt var min avdelning väldigt bra och lugn.

 

[vallhund]

Helgpersonalen här är som ett skämt, en gång tog dom till och med fel på en annan patient som kom kvällen innan och mig och satt då på x vak hos mig och inte hos den som var ny. Jag sa flera gånger att men jag har varit här i tre veckor och är påväg att skrivas ut och dom förklarade så tydligt att nej nej, du kom igår och har bara varit här en dag. Det kunde ju slutat i smärre katastrof egentligen. Och en gång så låste dörren till gården när jag fortfarande var kvar där ute på kvällen, det kändes skumt för jag hade bara t shirt på mig och detta var sen oktober och det blev ganska så kallt. Borde vara rutin att kolla så alla är inne innan dom låser. Sen är helgfolket ofta stressade och har ingen koll på avdelningens rutiner alls, kanske är det så olika överallt vad gäller vad man får och inte får göra. Jag blir iallafall alltid ofta väldigt osäker under helger på psyk. Dom gör säkert sitt bästa men ändå, ifall någon upplös dom om hur avdelningens rutiner går till skulle saker och ting bli lättare.

Det normala torde vara att det är ordinarie personal som arbetar på helger.

 

[Grazing]

Det normala torde vara att det är ordinarie personal som arbetar på helger.

Tycker det det men det är väldigt sällan så här, vardagar är det alltid samma, likadana rutiner och man vet vem som jobbar men helger är det nästan bara tillfälliga som hoppar in. Har varit så dom senare åren. Eller så har jag helt enkelt haft väldigt otur.

 

[transmission]

Är det inte "vanliga" ronden som gås varje morgon? Jag tycker dock dom mest pratar över en och med varandra. Jag har aldrig upplevt riktigt att det är ett tillfälle att prata så.

Hm, så kanske det var? Fast jag upplevde mest att ronden var till för att stämma av med läkaren för att kolla mediciner, sömn etc.? Samtalen med vårdarna var en annan grej, då satt man avskiljt och fick verkligen tid att prata. Verkar vara väldigt olika rutiner helt enkelt!

Och vad sjukt att helgpersonalen tog fel på patienter.

 

[Aionee]

Hm, så kanske det var? Fast jag upplevde mest att ronden var till för att stämma av med läkaren för att kolla mediciner, sömn etc.? Samtalen med vårdarna var en annan grej, då satt man avskiljt och fick verkligen tid att prata. Verkar vara väldigt olika rutiner helt enkelt!

Och vad sjukt att helgpersonalen tog fel på patienter.

Min erfarenhet är att ronden är för SSKs att dela ut mediciner osv. Sen får man läkarsamtal för att diskutera hur vården går, ändringar med medicinen osv.

 

[Grazing]

Min erfarenhet är att ronden är för SSKs att dela ut mediciner osv. Sen får man läkarsamtal för att diskutera hur vården går, ändringar med medicinen osv.

Här har bara läkaren med andra som jag inte vetat riktigt vilka det varit gått ronden, men kanske olika på olika ställen. Alla får ju inte mediciner heller, eller någon "vård" alls att prata om.

 

[Aionee]

Här har bara läkaren med andra som jag inte vetat riktigt vilka det varit gått ronden, men kanske olika på olika ställen. Alla får ju inte mediciner heller, eller någon "vård" alls att prata om.

Fast alla måste ju ha en vårdsplan?