Dagbok Inte peppad...

TheRedLightning

Trådstartare
Träffade pappa idag som var på genomresa för att hämta sin partner, som är hos sin dotter (min "extra syster"). Var kul att få träffa pappa igen och vi käkade pizza på den lokala pizzerian, satt ute och det kändes bra. Jag har märkt att coronan har påverkat mig lite, inte så mycket som den påverkat andra.
Det lilla den påverkat mig är att jag inte vågat åka och hälsa på min familj/släktingar, som jag hade velat göra en vanlig semester. Träffade mamma senast i julas, visst vi har pratat lite på telefon men det var ett tag sedan.

Har en plan att ev åka och hälsa på en dag när det är fint väder och de är vid sommarstugan, så vi kan träffas ute, men jag vet inte. Mamma tillhör riskgruppen, så vet inte om ja vill riskera något, jag vet trots allt inte vad jag bär på om jag ens bär på något, så svårt att veta..

Med andra ord känner jag mig lite mer isolerad än vanligt på ett sätt.

Pappa pratade lite om resan som vi egentligen skulle gjort den här helgen, men som vi skjutit på till augusti istället, vilket innebär att jag kommer troligen få boka in en igenridning då ridskolan hunnit starta, hade varit optimalt om vi hade kunnat åka den här helgen, men coronan kom så ändrade planer.
Jag sa att jag behöver inte åka på någon resa i år med tanke på läget, det är inget behov för mig.

Nu verkar det som om resan blir av så kommer jag få sova själv. Minns förra resan där jag hamnade utanför hela gruppen och kände mig som ett bihang. På ett sätt vill jag inte åka med och på ett sätt vill jag.
Tidigare har jag delat rum med "extra syrran" då det varit hon och jag som varit singlar, nu har hon pojkvän igen så då blir det naturligt att de sover i samma rum.

Jag blir än en gång mer påmind om att jag är singel, fick även upp ett minne på FB som sa att jag varit singel i 6 år. Vart har tiden tagit vägen?
Tanken är att resan vi ska göra går till Norrköping och jag vet inte ens vad man kan göra där, speciellt nu med Coronan. Hade gärna velat dra till Kolmården och testat Wildfire men vet inte om det ens är lönt med tanke på Coronan å så måste man boka biljetter i förväg och vet inte ens om resan verkligen blir av.
Ej bestämt än om vi ska åka tåg eller ta bilar, normalt brukar vi ta tåget men med tanke på rådande läge funderade pappa ev på att vi skulle ta bilar istället så vi inte tar upp en hel tågvagn själva så att säga med tanke på avstånd osv.

På ett sätt smidigt om vi tog bilar och fick tag i biljetter till Kolmården så man kan ta sig dit och tillbaka utan trassel.
Jag är så kluven och resan ger mig delvis lite ångest, speciellt efter att pappa berättade att "extra syrran" skaffat pojkvän igen.
Sen lär ja inte ha så mycket pengar att röra mig på när den resan blir av heller och de äter ute mycket vilket jag inte kommer ha råd med, så lär bli ännu mer utanförskap pga det också för jag inte kan följa med ut och käka på kvällen. Yay. 😑

Det här blev visst ett väldigt deppigt inlägg, men det är lite det som rör sig i mitt huvud, grät nästan när jag skrev om ensamheten och utanförskapen. Minns hur det var ifjol när vi var i Lund och var ute och strosade på stan, försökte då gå i en grupp men även om jag försökte prata märkte jag hur jag hamnade utanför och det slutade med att jag fick gå själv.
Blir det likadant i år om resan blir av kommer jag inte följa med på fler resor, jag orkar inte va med på resor som gör mig ledsen. :(
Vet jag tog upp det med "extra syrran" och hennes svar "men då får du hänga på gruppen", jag gjorde ju det och försökte vara delaktig i samtalet men blev ändå "utstött".... känns inte som jag har något gemensamt med dom längre. Min syster och hennes sambo har mycket gemensamt med "extra brodern" och hans sambo, så de blir automatiskt ett gäng, som är svårt att komma in i.

Likadant hänger pappa och hans partner ihop med "extra syrran" (och troligen hennes pojkvän i år), även den gruppen har varit svår att komma in i.

Jag blir så medveten när jag är med att oavsett vad jag säger så är det ingen som lyssnar och jag känner mig som det svarta fåret, känns som jag har mer gemensamt med mina stallkamrater och kollegor än min egen familj/släkt och på ett sätt känns det sorgligt.... :(

Jag vet inte vad jag ska göra.
 
Träffade pappa idag som var på genomresa för att hämta sin partner, som är hos sin dotter (min "extra syster"). Var kul att få träffa pappa igen och vi käkade pizza på den lokala pizzerian, satt ute och det kändes bra. Jag har märkt att coronan har påverkat mig lite, inte så mycket som den påverkat andra.
Det lilla den påverkat mig är att jag inte vågat åka och hälsa på min familj/släktingar, som jag hade velat göra en vanlig semester. Träffade mamma senast i julas, visst vi har pratat lite på telefon men det var ett tag sedan.

Har en plan att ev åka och hälsa på en dag när det är fint väder och de är vid sommarstugan, så vi kan träffas ute, men jag vet inte. Mamma tillhör riskgruppen, så vet inte om ja vill riskera något, jag vet trots allt inte vad jag bär på om jag ens bär på något, så svårt att veta..

Med andra ord känner jag mig lite mer isolerad än vanligt på ett sätt.

Pappa pratade lite om resan som vi egentligen skulle gjort den här helgen, men som vi skjutit på till augusti istället, vilket innebär att jag kommer troligen få boka in en igenridning då ridskolan hunnit starta, hade varit optimalt om vi hade kunnat åka den här helgen, men coronan kom så ändrade planer.
Jag sa att jag behöver inte åka på någon resa i år med tanke på läget, det är inget behov för mig.

Nu verkar det som om resan blir av så kommer jag få sova själv. Minns förra resan där jag hamnade utanför hela gruppen och kände mig som ett bihang. På ett sätt vill jag inte åka med och på ett sätt vill jag.
Tidigare har jag delat rum med "extra syrran" då det varit hon och jag som varit singlar, nu har hon pojkvän igen så då blir det naturligt att de sover i samma rum.

Jag blir än en gång mer påmind om att jag är singel, fick även upp ett minne på FB som sa att jag varit singel i 6 år. Vart har tiden tagit vägen?
Tanken är att resan vi ska göra går till Norrköping och jag vet inte ens vad man kan göra där, speciellt nu med Coronan. Hade gärna velat dra till Kolmården och testat Wildfire men vet inte om det ens är lönt med tanke på Coronan å så måste man boka biljetter i förväg och vet inte ens om resan verkligen blir av.
Ej bestämt än om vi ska åka tåg eller ta bilar, normalt brukar vi ta tåget men med tanke på rådande läge funderade pappa ev på att vi skulle ta bilar istället så vi inte tar upp en hel tågvagn själva så att säga med tanke på avstånd osv.

På ett sätt smidigt om vi tog bilar och fick tag i biljetter till Kolmården så man kan ta sig dit och tillbaka utan trassel.
Jag är så kluven och resan ger mig delvis lite ångest, speciellt efter att pappa berättade att "extra syrran" skaffat pojkvän igen.
Sen lär ja inte ha så mycket pengar att röra mig på när den resan blir av heller och de äter ute mycket vilket jag inte kommer ha råd med, så lär bli ännu mer utanförskap pga det också för jag inte kan följa med ut och käka på kvällen. Yay. 😑

Det här blev visst ett väldigt deppigt inlägg, men det är lite det som rör sig i mitt huvud, grät nästan när jag skrev om ensamheten och utanförskapen. Minns hur det var ifjol när vi var i Lund och var ute och strosade på stan, försökte då gå i en grupp men även om jag försökte prata märkte jag hur jag hamnade utanför och det slutade med att jag fick gå själv.
Blir det likadant i år om resan blir av kommer jag inte följa med på fler resor, jag orkar inte va med på resor som gör mig ledsen. :(
Vet jag tog upp det med "extra syrran" och hennes svar "men då får du hänga på gruppen", jag gjorde ju det och försökte vara delaktig i samtalet men blev ändå "utstött".... känns inte som jag har något gemensamt med dom längre. Min syster och hennes sambo har mycket gemensamt med "extra brodern" och hans sambo, så de blir automatiskt ett gäng, som är svårt att komma in i.

Likadant hänger pappa och hans partner ihop med "extra syrran" (och troligen hennes pojkvän i år), även den gruppen har varit svår att komma in i.

Jag blir så medveten när jag är med att oavsett vad jag säger så är det ingen som lyssnar och jag känner mig som det svarta fåret, känns som jag har mer gemensamt med mina stallkamrater och kollegor än min egen familj/släkt och på ett sätt känns det sorgligt.... :(

Jag vet inte vad jag ska göra.
Vad tråkigt att du känner så!
Har du provat prata med någon annan i familjen om det här?
Både att du känner dig utanför och att du inte kan "hänga med" när de gör saker som är för dyrt för dig.

Kanske märker de inte det eller tror att du vill ha det som det varit. Om de får veta hur du känner kanske de mer aktivt kan se till att du inte känner dig utanför.
Förstår att det kan kännas som en slap in the face att påminnas om att man är singel om det inte är självvalt. Men de kanske på annat vis än just sov-planeringen kan få dig att känna dig inkluderad.

När min familj umgås så bjuder vi gärna den som inte har råd om man gör ngt som är för dyrt för denne. Men man kan ju också försöka göra det billigt nog åt den som inte har råd.

Hoppas det löser sig och du får en jättekul resa!
 

TheRedLightning

Trådstartare
Vad tråkigt att du känner så!
Har du provat prata med någon annan i familjen om det här?
Både att du känner dig utanför och att du inte kan "hänga med" när de gör saker som är för dyrt för dig.

Kanske märker de inte det eller tror att du vill ha det som det varit. Om de får veta hur du känner kanske de mer aktivt kan se till att du inte känner dig utanför.
Förstår att det kan kännas som en slap in the face att påminnas om att man är singel om det inte är självvalt. Men de kanske på annat vis än just sov-planeringen kan få dig att känna dig inkluderad.

När min familj umgås så bjuder vi gärna den som inte har råd om man gör ngt som är för dyrt för denne. Men man kan ju också försöka göra det billigt nog åt den som inte har råd.

Hoppas det löser sig och du får en jättekul resa!
Det går bra att träffa dom en och en, men i grupp ja vet inte.
Borde väl egentligen inte ropa hej än då vi ej varit på resan än, kanske blir annorlunda i år mot hur det var förra året.

Vi får se va som händer, återstår att se hur vi ska resa. Själva sovdelen skiter ja i på så sätt, kan va rätt skönt me eget rum, men på ett annat sätt hade ja velat åka tåg, dels för de är rätt soft och dels slipper man leta parkeringar m.m.
Sen finns risken om vi ska åka bil får ja troligen köra och hämta extra syrran å hennes kille i och för sig funkar hon å ja rätt bra ihop, jobbar inom liknande branscher numer, så kanske blir det lite annat vi kan prata om nu.

Det jag skrev i söndags var nog mest bara för å få ur mig va ja kände just då, känns fortfarande inte jättebra men inte lika deppigt som då.
 

Hästfolk

Häst

Hästavel och Grenar

  • Födda 2017 del 2

Allmänt

Fritid

Barn

  • Kostnad födelsedagspresenter

Hund

Katt

  • Mager katt, våtfoder.

Andra Djur

  • Marsvinsbonding

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Upp