Intervju med närstående vid autismutredning

the_connemara

Trådstartare
Vad har ni för erfarenheter av den delen av utredningen vid utredning i vuxen ålder där förälder eller liknande inte alls upplevt problem hos er?

Jag är inte orolig eller så åt något håll mest nyfiken på erfarenheter av hur det har hanterats. Jag upplever inte att mina (dock mycket snälla och sympatiska) föräldrar tillhör gruppen som är insatta i eller har förståelse för psykisk ohälsa. Jag antar att det inte heller är nytt för vården. Funderar mest kring om de som ju ändå vet vad de letar efter kan få ut relevant information eller om de föredrar att intervjua någon annan närstående än ens föräldrar.
 
När jag gjorde min ADHD-utredning så intervjuade de mina föräldrar. De var inte insatta alls i ADHD men de kunde ju berätta hur jag var trots det.
 
Vad har ni för erfarenheter av den delen av utredningen vid utredning i vuxen ålder där förälder eller liknande inte alls upplevt problem hos er?

Jag är inte orolig eller så åt något håll mest nyfiken på erfarenheter av hur det har hanterats. Jag upplever inte att mina (dock mycket snälla och sympatiska) föräldrar tillhör gruppen som är insatta i eller har förståelse för psykisk ohälsa. Jag antar att det inte heller är nytt för vården. Funderar mest kring om de som ju ändå vet vad de letar efter kan få ut relevant information eller om de föredrar att intervjua någon annan närstående än ens föräldrar.
Dom behöver inte intervjua föräldrar osv om man inte vill det. Visst blir det enklare att utreda men det går lika bra ändå. Dom går oavsett på hur man är som vuxen iallafall oavsett hur man var som barn. Utvecklingen har gått framåt när det gäller kunskapen om autismen och dom har upptäckt hur svårt det kan vara att upptäcka autism. Hur man var som barn behöver inte betyda mycket.
 
När jag gjorde min ADHD-utredning så intervjuade de mina föräldrar. De var inte insatta alls i ADHD men de kunde ju berätta hur jag var trots det.

Ja jag tänker också att förhoppningsvis kan de få ut något av svar på konkreta frågor? När jag försökt prata lite grann med dem så envisas de bara med att jag alltid varit perfekt och sedan verkar de inte minnas mer än vad jag gör (= väldigt lite 😅).
 
Dom behöver inte intervjua föräldrar osv om man inte vill det. Visst blir det enklare att utreda men det går lika bra ändå. Dom går oavsett på hur man är som vuxen iallafall oavsett hur man var som barn.

Det var ditt svar i en annan tråd som gjorde att jag skrev denna! Jag har verkligen inget emot antingen eller, varken utredning eller ev diagnos är direkt viktigt för mig utan mitt fokus är bara att kunna börja gå I terapi (och för det ville vården ha en utredning först). Jag vill mest ha lite koll på läget, känner liksom inte riktigt att jag har något direkt bättre alternativ till person att intervjua heller utan hade behövt fundera lite på det. Mina svårigheter är väl främst sådant som jag mem effektivt hanterat själv och dolt innan men nu inte riktigt pallar med längre.
 
Vad har ni för erfarenheter av den delen av utredningen vid utredning i vuxen ålder där förälder eller liknande inte alls upplevt problem hos er?

Jag är inte orolig eller så åt något håll mest nyfiken på erfarenheter av hur det har hanterats. Jag upplever inte att mina (dock mycket snälla och sympatiska) föräldrar tillhör gruppen som är insatta i eller har förståelse för psykisk ohälsa. Jag antar att det inte heller är nytt för vården. Funderar mest kring om de som ju ändå vet vad de letar efter kan få ut relevant information eller om de föredrar att intervjua någon annan närstående än ens föräldrar.

Jag gjorde ADHD-utredning i vuxen ålder. De intervjuade min pappa då. Han skulle ju ta ner månen till mig om han kunde. Men det där med känslor är ju liksom lite knepigt för honom ibland. Vi är väldigt olika just på den biten.

Men de som gör utredningen måste ju ändå vara vana vid sånt känner jag.
Just om man gör NPF-utredning finns ju möjlighet till att vissa diagnoser finns i släkten. Och vissa av de diagnoserna gör ju att man ser saker rätt olika.
Ens problem kan ju i den anhöriges ögon ändå märkt, men på det sätt de registrerar det.
Jag tror de som intervjuar har koll på det och kan fråga såna saker för att skapa sig en bild av en iaf.
 
Jag gjorde ADHD-utredning i vuxen ålder. De intervjuade min pappa då. Han skulle ju ta ner månen till mig om han kunde. Men det där med känslor är ju liksom lite knepigt för honom ibland. Vi är väldigt olika just på den biten.

Men de som gör utredningen måste ju ändå vara vana vid sånt känner jag.
Just om man gör NPF-utredning finns ju möjlighet till att vissa diagnoser finns i släkten. Och vissa av de diagnoserna gör ju att man ser saker rätt olika.
Ens problem kan ju i den anhöriges ögon ändå märkt, men på det sätt de registrerar det.
Jag tror de som intervjuar har koll på det och kan fråga såna saker för att skapa sig en bild av en iaf.

Ja, jag tror ju det också! Vill nog mest ha lite stöd i att det finns erfarenheter av det 😅

Jag kryssade i både autism och adhd i min självremiss och min psykolog skrev bara NPF i sin. Jag nämnde bara autism i rubriken eftersom det är främst det jag förstått det som att man vill ha erfarenheter från tidigt i livet.
 
Jag har ingen kontakt med min pappa och en komplex relation till min mamma. När jag gjorde min npf-utredning intervjuades inte min pappa av förklarliga skäl, och min mamma fick svara på frågor i pappersformat istället för vid ett besök. Psykologen visste vid det laget om hur relationen mellan mig och mamma är, och hur den varit under min uppväxt, men han ville ändå intervjua (frågeformulär) henne på vinst och förlust. Sen beslutade han sig, utifrån hennes spretiga och delvis uteblivna svar, för att de inte kunde ligga till underlag för tolkning och skippade således den delen (föräldraintervjuerna) av utredningen helt.
 
Nu gjorde jag min utredning som barn har vad som kallades då aspergersyndrom/adhd men min mamma och faktiskt min pappa säger samma sak idag som då. De var säkra på att något var ”fel”. Dels var jag alldeles för ”snäll” enligt dem fram tills jag var 3-4 år, satt ofta själv bakom soffan och läste min telefonkatalog, inte så intresserad av närkontakt osv. Därför tog min mamma till slut kontakt med BUP när jag hade börjat skolan för att få hjälp och verktyg att jobba med.
 
Kom på att min bror gjorde sin utredning utan föräldrarna. Han har autism och ADD. Han har jag alltid vetat att det var något som inte stämde med så länge jag kan minnas. Han fick utredning först när han var runt 20 märkligt nog då det var så tydligt.
Han har även dyslexi och hade motoriska problem som barn så de borde fångat upp det kan jag tycka.
 
Psykologen intervjuade min mamma, som inte alls är insatt i autism eller var av den åsikten att jag skulle ha några särskilda problem, via telefon under min utredning. Hon gav några användbara ledtrådar trots detta, även om det främst var förskole/lågstadielärarnas omdömen som ledde till en slutgiltlig diagnos. :) Så visst kan även bra information komma från det hållet!
 
Vad har ni för erfarenheter av den delen av utredningen vid utredning i vuxen ålder där förälder eller liknande inte alls upplevt problem hos er?

Jag är inte orolig eller så åt något håll mest nyfiken på erfarenheter av hur det har hanterats. Jag upplever inte att mina (dock mycket snälla och sympatiska) föräldrar tillhör gruppen som är insatta i eller har förståelse för psykisk ohälsa. Jag antar att det inte heller är nytt för vården. Funderar mest kring om de som ju ändå vet vad de letar efter kan få ut relevant information eller om de föredrar att intervjua någon annan närstående än ens föräldrar.
Min dotter fick sina diagnoser i juni. En psykolog intervjuade både mig och min man. Vi hade innan fått skatta dotterns beteende i relation till olika ålders steg. Vi är båda utbildade pedagoger men i föräldrarollen är man ”bara” mamma eller pappa. Vi har inte förstått att vår dotter har haft ngn diagnos utan omedvetet anpassat hela vardagen.
 
Dom behöver inte intervjua föräldrar osv om man inte vill det. Visst blir det enklare att utreda men det går lika bra ändå. Dom går oavsett på hur man är som vuxen iallafall oavsett hur man var som barn. Utvecklingen har gått framåt när det gäller kunskapen om autismen och dom har upptäckt hur svårt det kan vara att upptäcka autism. Hur man var som barn behöver inte betyda mycket.

Grejen med NPF är att det finns ett kriterie som gör att de behöver spåra symtombilden förbli en viss ålder och sedan gärna så långt tillbaka som möjligt. Anledningen till detta är att NPF alltid är medfött och därmed ska det finnas en tidig symtombild (tidig som i tidig barndom) eftersom det i sig utesluter andra diagnoser. De flesta psykiatriska diagnoser förekommer från tidigt tonår och framåt, NPF från födseln och framåt.
Så ett hum om hur man var som barn är ett krav, men det innebär inte att man måste ha fullständiga symtom bekräftade av en närstående. Det viktiga är att man kan återge hur tidigt man haft symtombilden för att man ens ska vilja tänka att NPF är aktuellt.
 
När jag utreddes så intervjuades båda mina föräldrar separat (har varit skiljda i massor av år). Var för sig så säger inte intervjuerna så mkt, men läser man både ock så ser man tydliga tecken på autism. Det som en nämnde hade den andra inte alls nämnt eftersom de antagligen haft olika syn på normalt.

Mina föräldrar hade också stöttat mig och anpassat vardagen tills det liksom funkade för mig.
 
När jag utreddes för 5 år sen, då jag var 36 år, så interjvuades inte någon av mina föräldrar utan en vän till mamma som känt mig sen jag var cirka 3 år.
Det för att min mamma inte längre är i livet, för att har jag inte någon kontakt med min biologiska pappa och min styvpappa sen jag var 5 inte stod mig särskillt nära under min uppväxt och hur bra han är på många punkter, så är han inte är en person som är bra på att läsa andra och sätta sig in i hur de känner.

Det visade sig att mammas kompis inte hade så mycket att tillföra utredningen, jag hoppades på det eftersom hon var läkare och hade en vuxen autistisk son.
Men det gick bra ändå, det var inga problem för dem att se att det var autism, att det gick att se att det funnits med hos mig från början.

Men min historia dit är inte kort, den är tyvärr fylld av möten med okunniga personer inom hälsovården/psykiatrin, fylld av missförstånd och fel diagnoser. Därför är det för mig relevant att nämna att berätta om det, för de som är intresserade av hur vägen till en diagnos först i vuxen ålder kan se ut och kännas.

Jag är väldigt nöjd med själva utredningen som ledde till min diagnos, autism. Att äntligen få känna mig hörd och sedd, för första gången sen jag började vända mig till BUP vid 16 års ålder och sen psyk, för att få svar varför så mycket var jobbigt för mig.
Det är dock tungt att det missades under min uppväxt och under alla år av terapi, som ungdom och i vuxen ålder.

Under tidens gång har jag hunnit feldiagnostiserats med bla social fobi, ångest och depression.
Visst blev jag deprimerad av att försöka leva som om jag var neurotypisk och inte hade någon egen självinsikt om varför jag fungerade som jag gör, plus att jag visades så lite förståelse från andra runt om när det kom till vad jag klarade och inte, vad jag orkade och inte. Visst orkade jag inte med det sociala kravet, från familj, vänner och jobb/skola, men det var inte social fobi.
Jag har också bränt ut mig i 3 omgångar eftersom ingen anpassning kunde ges under olika sysselsättningar. Jag har även fått höra att ja, vi ser att du har det svårt, men det finns inget att göra utan papper/diagnos på vad det är du har svårt för och åtgärder på det.

För mig väldigt psykiskt påfrestande att utredningen tog så lång tid, ca 1,5 år från remissen skickades från min vårdcentral till att jag fick resultatet av utredningen och utvärderingen av min kognitiva förmåga (WAIS test mm) som gjordes i samband med utredningen.
Att leva i limbo så länge gjorde mig deprimerad och jag i terapi under hela utredningen för att få stöd att hantera eventuell diagnos eller om jag inte skulle bli hörd igen.

Mycket att det var så jobbigt var för att det var min andra vända med utredning. Då första gången var en screening för allt möjligt, då jag var ca 31 år, för att se vad som var roten till mina problem. Så ifrån den screeningen, tog det mig ca 4-5 år innan jag fick min diagnos.
Den gjordes tyvärr av personer som inte var tillräckligt insatta i hur autism kan yttra sig hos flickor/kvinnor på att annorlunda sätt än hos pojkar/män.

Så de förklarade att de inte ville gå vidare med en utredning, pga att jag låg bara lite över gränsen för autism. De menade att några av mina svar kunde säkert förklaras av att jag tolkat några frågor fel, så det var inte nödvändigt med en vidare utredning.
Och då var jag först lättad över den förklaringen och ifrågasatte inte deras slutsats förens efteråt.

Min bild av autism var helt och klart också fylld av fördomar och jag erkänner villigt att jag var lika lite insatt i hur autism kan se ut hos kvinnor som de. Så lättnaden kom av att jag ville inte vara autistisk, för jag kunde verkligen inte känna igen mig i den bilden jag då hade av autism.

Men det sådde ett frö och jag tror att jag först började leta information för att bevisa att de hade rätt även om jag låg på gränsen för autism. För att jag låg på gränsen oroade mig. Men desto mer jag läste, speciellt om hur autistiska kvinnor själva beskrev autism, så insåg jag men det är ju jag!

Men jag behövde flytta, byta landsting för en ny chans till en utredning, för mitt försök att kontakta psykiatrin för att diskutera screening resultatet, om det verkligen var rätt gjorde att jag blev totalt missförstådd och feltolkad.

Ett år senare tog jag tag i det och fick jag prata med en annan utredare, en annan än den som först screenat mig och försökte förklara att anledningen att jag trodde att jag inte låg mer än precis över gränsen var att jag inte varit riktigt ärlig om hur mycket jag kämpar med vardagssaker, att få vardagen att gå ihop.
Det var väldigt svårt för mig att sätta ord på det, pga av det stora skammen att kämpa med det som vuxen.

Hen frågade i slutet på mötet, hur menade jag? Var det så att jag ljög för att få en diagnos när jag screenades? Vad det så viktigt med en diagnos att jag kände att jag måste ljuga?
Ärligt talat så vet jag inte hur hen fick det till det.
Luften gick ur mig när jag märkte att hen inte trodde på mig. Inte ens när jag försökte förklara att nej, att det var tvärtom. Att jag skämdes så mycket, det var därför jag inte orkat vara ärlig. Det var därför jag oroar mig att jag kanske skulle ha legat mer än precis över gränsen. Och det var allt det mötet gav.

Trots den motgången, så tog mod till mig året efter och fick prata med överläkaren på psykiatrin. Tog då också upp en lista på hur autism kan se ut hos kvinnor som stämde med mig som stöd, då jag bestämt mig för att jag ville ha en riktig utredning för att få svar. Det mötet slutade med att hen blev så arg att hen ställde sig upp och började hytta med ett finger i mitt ansikte, för hen hade minsann arbetat med att diagnostisera personer med autism i över 20 år och jag visste inte vad jag talade om. Om jag ville ha en utredning så kunde det i alla fall inte ske i det här landstinget.

Jag har förstått att jag är långt ifrån ensam om att ha blivit avfärdad på det här sättet och det värmer mig att kunskapen bland många som utreder autism är så mycket bättre idag än för 10 år sen.

Så jag insåg att en utredning, en diagnos var så pass viktig så året efteråt valde jag att flytta hem till Hälsingland från Västra Götaland och på den vägen är det.
Det första jag gjorde efter jag flyttat var att skriva mig på en vårdcentral, boka ett möte och be om en remiss. Som tyvärr missades att skickas i 4 månader, tills jag av händelse frågade om de hört något om min remiss, men det är en annan historia....

Om någon är intresserad kan jag varmt rekommendera den har föreläsningen av Svenny Kopp i två delar. Det som tas upp är hur autism yttrar sig hos just flickor och kvinnor och hur det sett ut historiskt sett med utredningar, varför så många flickor/kvinnor missas, speciellt förr.

Svenny Kopp - Flickor och kvinnor med autism - del 1
Svenny Kopp - Flickor och kvinnor med autism - del 2
" Flickor med autism är ofta mindre utåtagerande än pojkar och därför svårare att upptäcka. Detta gör att många flickor med autism inte fångas upp i tid och får sin diagnos sent i livet. Svenny Kopp är läkare och specialist inom barn- och ungdomspsykiatri. Här berättar hon om hur man kan upptäcka, förstå och stötta flickor med autism. Inspelat den 29 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet. "
 
Senast ändrad:
Tack för ditt långa svar @Rhodugune ❤ Helt ärligt så försöker jag faktiskt läsa på så lite som möjligt just för att det verkar verkligen som att jag haft omåttligt stor tur i min kontakt med vården. Men jag ska lyssna på Svenny! Har blivit tipsad om henne innan också av bästa @godisklubba som är mitt stora stöd i detta 🙈

Är så djupt imponerad av alla er som kämpat och kämpar så mycket för att ens bli trodda. De första gångerna jag var i kontakt med vården för psykisk ohälsa var det värsta jag varit med om, trots att jag blev bra bemött. Förstår inte hur jag vågat/orkat fortsätta om jag fått ett annat bemötande men förstår att ni är många som till slut inte ser något annat val.

Denna vändan och denna HMC-psykologen har verkligen hjälpt mig jättemycket att våga börja lyssna på mig själv och stå upp för mig själv (vilket dessvärre gjort vardagen ännu jobbigare just för stunden men men 😅). Han har från början förstått varenda ord, hjälpt mig sätta ord på saker och förklarat hur saker kan hänga ihop och bero på. Han insåg direkt på första besöket att det inte bara var någon enkel liten grej (jag sökte för stress och irritation på jobbet egentligen) och tog på andra besöket upp frågan om autism. Ville skicka mig på utredning främst för att försöka skilja autism från social ångest för att kunna skicka mig vidare på rätt typ av terapi. Det känns som att det är så vården borde fungera, tragiskt att det känns som ett undantag för jag har ju inte upptagit mycket tid alls just pga denna effektivitet. 3 samtal tills remisserna var skickade tror jag det blev och 1 stödsamtal efter en jobbig händelse och nu känns det stabilt för jag har en tydlig plan och vet att jag kan få stöd om jag behöver = behöver inte belasta vården lika mycket.
 
Grejen med NPF är att det finns ett kriterie som gör att de behöver spåra symtombilden förbli en viss ålder och sedan gärna så långt tillbaka som möjligt. Anledningen till detta är att NPF alltid är medfött och därmed ska det finnas en tidig symtombild (tidig som i tidig barndom) eftersom det i sig utesluter andra diagnoser. De flesta psykiatriska diagnoser förekommer från tidigt tonår och framåt, NPF från födseln och framåt.
Så ett hum om hur man var som barn är ett krav, men det innebär inte att man måste ha fullständiga symtom bekräftade av en närstående. Det viktiga är att man kan återge hur tidigt man haft symtombilden för att man ens ska vilja tänka att NPF är aktuellt.
Sårbarheten är medfödd, hur man är och beter sig och hur man mår har otroligt mycket med omgivningen att göra. Alla autister har inte symptomen som barn, däremot sårbarheten.

Så nej, autism är inte någonting som behöver märkas av i tidiga åren. Miljön man växer upp i påverkar otroligt mycket. Det var ingen som misstänkte något konstigt hos mig förutom en överdriven viss blyghet, däremot i strax innan tonåren så förändrades mycket och min autism blev från ingenting till väldigt tydlig.

Som tur är så har dom kommit på att autism faktiskt inte alltid syns så tydligt och man kan få en diagnos i vuxen ålder oavsett. Dock så har med större sannolikhet folk med autism varit inom vården i många år pga andra besvär.
 
Min mamma fyllde i ett formulär och intervjuades sen på telefon men hon tycker att jag är bäst så hon hade svårt att förlika sig med att jag skulle få en diagnos. Så det blev lite knöligt. Det viktigaste var att personen skulle ha känt mig hela livet. Min pappa hade troligen bara pratat om sig själv och min syster har noll långtidsminne så det blev mamma ändå.

min bästis har intervjuats i en liknande utredning för hennes barndomsvän. :)
 

Liknande trådar

Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 329
Senast: jemeni
·
Hästvård Hej! Igår var vi med vår nyinköpta valack på Strömsholm för en TMS. Jag som inför det här besöket letade information om denna...
Svar
7
· Visningar
4 020
Relationer Jag använder ett annat nick, av respekt för min sambo och vår relation, eftersom några känner till mig och mitt vanliga nick. Jag...
4 5 6
Svar
112
· Visningar
14 397
Senast: Petruska
·
Skola & Jobb Jag läser då och då på Buke att folk skriver saker kring samhällsklasser. Och jag är då ärligt nyfiken på vad det är som avgör vilken...
10 11 12
Svar
239
· Visningar
16 101
Senast: Petruska
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp