Mänskligt Intimplastik skrämmer mig.

#1
Okej, vilken rubrik va? Men det är sant. Intimplastik skrämmer mig. Ändå måste jag trotsa min rädsla för en sådan operation då jag ska genomgå en.

Nu är det två veckor sedan jag besökte gynekologen och jag har hunnit smälta det lite. Jag vågade äntligen ta mig dit. Ett besök avbokade jag och bad om ny tid. Den andra tiden försökte jag avboka men en omtänksam sköterska ringde upp mig och frågade om jag inte skulle behålla tiden ändå, eftersom jag hade vissa bekymmer enligt egenremissen jag hade skickat in en tid tidigare. Hon lugnade mig med att den gynekologen jag skulle få träffa är väldigt trevlig och varsam och att jag inte behöver oroa mig. Så jag behöll tiden och tog mig dit.

Jag behöver inte gå in ingående på hur undersökningen gjordes men min diagnos blev Inkomplett uterovaginal prolaps.
Det innebär att jag har andra graden av framfall med mina besvär och jag har även ett måttligt rektocele. Det innebär alltså med med rakt språk att hela min fitta kollapsat och gynekologen bokade upp mig för en intimplastik till hösten.

Hon berättade hur det går till och det gick kalla kårar i kroppen på mig. Googla INTE hur man gör på youtube...
Operationen skrämmer mig. Mycket för att det är på kroppens mest (för mig) privata ställe dom ska in och skära upp. Det låter ju inte speciellt mysigt och jag är rädd. Rädd för att blotta mig så, rädd för att det ska göra vidigt ont efteråt, rädd för att operationen ska misslyckas, rädd för allt i princip.

Varför jag väljer att skriva om det här är för att jag vet att buke är väldigt duktiga på att ge stöd åt de som behöver.
Jag känner inte att jag har någon att prata med det om. Googlar man info så är typ familjeliv enda stället där man kan läsa om personliga erfarenheter och därifrån håller jag mig långt borta. Detta är inget jag vill sitta och prata med min syrra, mamma eller svärmor om över en kopp kaffe direkt.
Min man vet men jag känner inte att jag kan släppa ut alla känslor hos honom. Han är inte kvinna och jag känner att han inte riktigt förstår hur en kollapsad fitta känns eller kan föreställa sig det. Han är dock underbar på alla sätt och vis och stöttar mig och är så som man vill att sin partner ska vara i ett sånt här läge.

Jag behövde verkligen få ur mig det här känner jag nu. Har gråtit mig igenom hela skrivandet men det är rätt skönt att få ut känslorna. Jag har hållit dom inne i två veckor nu.
Nu den eviga väntan på att få operationstid hemskickad...

(Och bara för att det tydligen är på tapeten att nämna VIKT som svaret på alla kvinnors problem på forumet ibland. Det här har inget med min vikt eller träning att göra! Så, ämnet avhandlat och slutdiskuterat!)
 

MM:s ev trådar under: Dagbok Bilder Annonser Överallt
#2
Jag vet ingenting om sån här kirurgi. Men jag tycker du är modig som varit till läkaren och skriver här om dina rädslor.
Jag hoppas du får hjälp och slipper de problem du har nu.
Sen ang att det är en så intim del: De som arbetar ser nog rätt mkt könsorgan, olika problem etc. De läkare jag känner(bla en urolog) tycker det är ungefär lika laddat att kolla på en apelsin som att på jobbet arbeta med att operera folks könsorgan.
Lycka till och heja dig!
 
#3
Starkt av dig att printa ner dina känslor! Det är okej att känna sig rädd och osäker! Finns det något stöd du kan få hos vården ang detta och få prata ut? Antar att du kanske redan kollat men vill ändå nämna det. Jag har inget att komma med, men jag har ju följt dig i VGV-tråden och vet att du kan och klarar ganska mycket!

Som jämförelse kan jag ju nämna att jag är betydligt fegare, jag ska boka tid för en bröstoperation - helt frivillig sådan - men fegade ur i sista stund för jag är vidrigt rädd för att sövas. Men jag vill ju ha operationen...
 
#4
Har gjort intimplastik.
Jag har opererat bort en cysta på slidväggen. Den berodde på en skada som uppkom efter min sista förlossning och på grund av en puckad kvinnlig gynekolog gick jag med den åt helvete för länge.
Jag är glad att jag gjorde det även om det hela inte var en allt för angenäm upplevelse. Tyvärr skulle jag nog behöva göra om operationen för jag tror eländet är tillbaka igen :arghh:
 
Gillanden: MM
#5
Starkt av dig att printa ner dina känslor! Det är okej att känna sig rädd och osäker! Finns det något stöd du kan få hos vården ang detta och få prata ut? Antar att du kanske redan kollat men vill ändå nämna det. Jag har inget att komma med, men jag har ju följt dig i VGV-tråden och vet att du kan och klarar ganska mycket!

Som jämförelse kan jag ju nämna att jag är betydligt fegare, jag ska boka tid för en bröstoperation - helt frivillig sådan - men fegade ur i sista stund för jag är vidrigt rädd för att sövas. Men jag vill ju ha operationen...
Är man rädd för sövningen kan man få träffa narkospersonalen innan, iaf där jag opererade mig (rekommenderar den kliniken!). Jag gjorde aldrig det då jag tycker det är för jävla gött att sövas, var nog pundare i mitt förra liv...

@MM
Det är ju så bra att du sökte hjälp (och fick hjälp!), personalen är garanterat superproffsig, men om du känner dig blottad etc (vilket jag förstår) så kanske du kan få träffa personalen och prata innan? Vet inte alls hur det funkar. Men de lär ju vara vana vid att fler patienter känner så och ha någon bra sätt att förebygga såna känslor hos patienter.
 
#6
Nu är det 42 år sen gjorde vad jag nu förstår ungefär samma operation men jag hade inget namn på det. Läkarens hurtiga förklaring var att där fick man in en årgång Dagens Nyheter så det måste ju åtgärdas :eek:. Jag minns inte att jag hade speciellt ont efteråt så antagligen fick jag nåt bra piller att ta första dagarna. Jag minns också att jag ammade så jag fick mjölka ur nån dag och om jag fick åka hem direkt minns jag inte. Lycka till med din op!
 
Gillanden: MM
#7
Jag har haft gynekologfobi och det tog några år innan jag vågade mig in och göra ett cellprov. Tycker fortfarande inte om att gå dit, får besöka dom ofta i och med att jag har cellförändringar som de vill ha koll på.
Fick även operera bort en cysta som gjorde ont varje gång jag satt ned.
Senaste ”utökade cellprovet” (heter något på k-sopi, blandar ihop uttrycken), fick jag en väldigt bra gynekolog. Jag sparade namnet, så nästa gång om jag ska dit att jag kan få honom igen. Det som gjort så ont innan kändes knappt.

Jag har även gjort en konisering, för mig är det A och O att den som ska utföra är bra, lugn och försiktig.
Hade oturen en gång att råka ut för en som var rädd ”vårdslös” han hade mer inställningen att det skulle vara över snabbt, gjorde dock inte min fobi bättre.
Så var rätt nervös inför det besöket jag gjorde häromveckan, men det gick bra och nu har jag en positiv erfarenhet att falla tillbaka på.

Jag tror det kommer lösa sig för dig också. Ta med någon du litar på, som kan sitta i väntrummet. Har själv haft med mamma som moraliskt stöd. :heart
 
Senast ändrad:
#8
Okej, vilken rubrik va? Men det är sant. Intimplastik skrämmer mig. Ändå måste jag trotsa min rädsla för en sådan operation då jag ska genomgå en.

Nu är det två veckor sedan jag besökte gynekologen och jag har hunnit smälta det lite. Jag vågade äntligen ta mig dit. Ett besök avbokade jag och bad om ny tid. Den andra tiden försökte jag avboka men en omtänksam sköterska ringde upp mig och frågade om jag inte skulle behålla tiden ändå, eftersom jag hade vissa bekymmer enligt egenremissen jag hade skickat in en tid tidigare. Hon lugnade mig med att den gynekologen jag skulle få träffa är väldigt trevlig och varsam och att jag inte behöver oroa mig. Så jag behöll tiden och tog mig dit.

Jag behöver inte gå in ingående på hur undersökningen gjordes men min diagnos blev Inkomplett uterovaginal prolaps.
Det innebär att jag har andra graden av framfall med mina besvär och jag har även ett måttligt rektocele. Det innebär alltså med med rakt språk att hela min fitta kollapsat och gynekologen bokade upp mig för en intimplastik till hösten.

Hon berättade hur det går till och det gick kalla kårar i kroppen på mig. Googla INTE hur man gör på youtube...
Operationen skrämmer mig. Mycket för att det är på kroppens mest (för mig) privata ställe dom ska in och skära upp. Det låter ju inte speciellt mysigt och jag är rädd. Rädd för att blotta mig så, rädd för att det ska göra vidigt ont efteråt, rädd för att operationen ska misslyckas, rädd för allt i princip.

Varför jag väljer att skriva om det här är för att jag vet att buke är väldigt duktiga på att ge stöd åt de som behöver.
Jag känner inte att jag har någon att prata med det om. Googlar man info så är typ familjeliv enda stället där man kan läsa om personliga erfarenheter och därifrån håller jag mig långt borta. Detta är inget jag vill sitta och prata med min syrra, mamma eller svärmor om över en kopp kaffe direkt.
Min man vet men jag känner inte att jag kan släppa ut alla känslor hos honom. Han är inte kvinna och jag känner att han inte riktigt förstår hur en kollapsad fitta känns eller kan föreställa sig det. Han är dock underbar på alla sätt och vis och stöttar mig och är så som man vill att sin partner ska vara i ett sånt här läge.

Jag behövde verkligen få ur mig det här känner jag nu. Har gråtit mig igenom hela skrivandet men det är rätt skönt att få ut känslorna. Jag har hållit dom inne i två veckor nu.
Nu den eviga väntan på att få operationstid hemskickad...

(Och bara för att det tydligen är på tapeten att nämna VIKT som svaret på alla kvinnors problem på forumet ibland. Det här har inget med min vikt eller träning att göra! Så, ämnet avhandlat och slutdiskuterat!)
Fast intimplastik?
Om du har en uteovaginal prolaps så låter det lite konstigt om de planerar att operera via slidan?
Jag skulle väl hellre trott på annan operationsmetodik?
 
#9
Fast intimplastik?
Om du har en uteovaginal prolaps så låter det lite konstigt om de planerar att operera via slidan?
Jag skulle väl hellre trott på annan operationsmetodik?
Jag får ju ta och lita på att de väljer rätt metod utifrån mina behov. Mer än så kan jag ju inte göra. Jag kan inte påstå att jag är insatt i denna typ av operationsmetoder.
 
#10
Jag vet ingenting om sån här kirurgi. Men jag tycker du är modig som varit till läkaren och skriver här om dina rädslor.
Jag hoppas du får hjälp och slipper de problem du har nu.
Sen ang att det är en så intim del: De som arbetar ser nog rätt mkt könsorgan, olika problem etc. De läkare jag känner(bla en urolog) tycker det är ungefär lika laddat att kolla på en apelsin som att på jobbet arbeta med att operera folks könsorgan.
Lycka till och heja dig!

Så är det ju. Dom som jobbar med det ser det som vardag. En kroppsdel som vilken som. Mentalt hade det känts bättre om det gällde någon annan kroppsdel.
 
#11
Starkt av dig att printa ner dina känslor! Det är okej att känna sig rädd och osäker! Finns det något stöd du kan få hos vården ang detta och få prata ut? Antar att du kanske redan kollat men vill ändå nämna det. Jag har inget att komma med, men jag har ju följt dig i VGV-tråden och vet att du kan och klarar ganska mycket!

Som jämförelse kan jag ju nämna att jag är betydligt fegare, jag ska boka tid för en bröstoperation - helt frivillig sådan - men fegade ur i sista stund för jag är vidrigt rädd för att sövas. Men jag vill ju ha operationen...
I hälsodeklarationen så kunde jag uppge om jag hade några speciella önskemål/frågor inför op eller hur dom nu formulerade sig men jag skrev aldrig något. Jag vet ju att dom erbjuder om jag frågar (annat vore konstigt tycker jag) men jag tror inte jag behöver proffshjälp med mina känslor. Jag behöver bara komma underfund och hitta acceptans så blir det hela lättare. För att göra en liknelse så har jag väl precis gått igenom -chocken-förnekelsen-är mitt i sorgen och kommer väl snart till acceptansen och därefter -hur går jag vidare nu.

Jag har sövts 2 ggr så den biten är jag okej med även om tanken på att sövas är lite olustig. Men man bara somnar och sen vaknar man. Känns som det gått 10 sekunder mellan, iaf för mig.
 
#12
Jag har haft gynekologfobi och det tog några år innan jag vågade mig in och göra ett cellprov. Tycker fortfarande inte om att gå dit, får besöka dom ofta inoch med att jag har cellförändringar som de vill ha koll på.
Fick även operera bort en cysta som gjorde ont varje gång jag satt ned.
Senaste ”utökade cellprovet” (heter något på k-sopi, blandar ihop uttrycken), fick jag en väldigt bra gynekolog. Jag sparade namnet, så nästa gång om jag ska dit att jag kan få honom igen. Det som gjort så ont innan kändes knappt.

Jag har även gjort en konisering, för mig är det A och O att den som ska utföra är bra, lugn och försiktig.
Hade oturen en gång att råka ut för en som var rädd ”vårdslös” han hade mer inställningen att det skulle vara över snabbt, gjorde dock inte min fobi bättre.
Så var rätt nervös inför det besöket jag gjorde häromveckan, men det gick bra och nu har jag en positiv erfarenhet att falla tillbaka på.

Jag tror det kommer lösa sig för dig också. Ta med någon du litar på, som kan sitta i väntrummet. Har själv haft med mamma som moraliskt stöd. :heart
Min man kommer följa med :heart
 
#13
I hälsodeklarationen så kunde jag uppge om jag hade några speciella önskemål/frågor inför op eller hur dom nu formulerade sig men jag skrev aldrig något. Jag vet ju att dom erbjuder om jag frågar (annat vore konstigt tycker jag) men jag tror inte jag behöver proffshjälp med mina känslor. Jag behöver bara komma underfund och hitta acceptans så blir det hela lättare. För att göra en liknelse så har jag väl precis gått igenom -chocken-förnekelsen-är mitt i sorgen och kommer väl snart till acceptansen och därefter -hur går jag vidare nu.

Jag har sövts 2 ggr så den biten är jag okej med även om tanken på att sövas är lite olustig. Men man bara somnar och sen vaknar man. Känns som det gått 10 sekunder mellan, iaf för mig.
För mig är första steget i en sådan process (något om skrämmer mig) det största. Det är du förbi. Du sökte hjälp och fick hjälp. Du har fått en plan för åtgärd, och du är MITT UPPE I processen. Och det innebär att du klarar dig finfint, även om det såklart alltid är tärande att ha ingreppet framför dig. Men fortfarande har du övervunnit det svåraste steget: det första.

Att behöva ett kirurgiskt ingrepp är aldrig kul, dels för att du ju är dålig eftersom du behöver det. Och sedan är det ju alltid ett ingrepp. Med obehag efteråt (smärta går att lindra, det behöver du inte tänka för mycket på), men självklart kommer det bli inskränkningar i vardagen. Och det är alltid en undran hur det kommer att fungera efter OP. Fullt normalt.

Men du har verkligen gjort ett jättejobb som kommit hit, och det ska du ge dig en eloge för. Det kommer att gå bra, du behöver hjälpen.
 
#15
I hälsodeklarationen så kunde jag uppge om jag hade några speciella önskemål/frågor inför op eller hur dom nu formulerade sig men jag skrev aldrig något. Jag vet ju att dom erbjuder om jag frågar (annat vore konstigt tycker jag) men jag tror inte jag behöver proffshjälp med mina känslor. Jag behöver bara komma underfund och hitta acceptans så blir det hela lättare. För att göra en liknelse så har jag väl precis gått igenom -chocken-förnekelsen-är mitt i sorgen och kommer väl snart till acceptansen och därefter -hur går jag vidare nu.

Jag har sövts 2 ggr så den biten är jag okej med även om tanken på att sövas är lite olustig. Men man bara somnar och sen vaknar man. Känns som det gått 10 sekunder mellan, iaf för mig.
Som sagt känns du väldigt stark i dig själv så med tanke på att du själv känner hur långt du kommit så är jag helt övertygad om att du fixar det här! :heart
 
Gillanden: MM
#17
:heart

En till med trasigt underliv.

Jag har precis fått en tid i Huddinge efter att ha skickat in egenremiss i december. Mitt hopp står till dem, känns som de är de enda som verkligen kan förlossningsskador.
Inte bara vifta bort en med att det ser "normalt" ut.

Rectocele är bekräftat på annan instans och operation efter sommaren men jag vill ju inte operera förrän vi har hela bilden klar.
 
#18
Jag tror jag kan relatera till dina problem även om jag är av manligt kön. Könet är väl det intimaste man har och skulle min mojäng få problem så skulle det vara hemskt jobbigt.

Men detta kanske kan trösta lite ?
"Framfall är en vanlig anledning till att kvinnor söker läkare och flera tusen opereras varje år på grund av besvär. Framfallsoperation är ett av de vanligaste ingreppen på en kvinnoklinik. "

Min mamma har haft det. Minns inte om hon vart opererad för det dock. Jag var lite yngre då och hon gick inte direkt in på djupet då vad det innebar.
 
#19
:heart

En till med trasigt underliv.

Jag har precis fått en tid i Huddinge efter att ha skickat in egenremiss i december. Mitt hopp står till dem, känns som de är de enda som verkligen kan förlossningsskador.
Inte bara vifta bort en med att det ser "normalt" ut.

Rectocele är bekräftat på annan instans och operation efter sommaren men jag vill ju inte operera förrän vi har hela bilden klar.
Där blev jag opererad utan att ha behövt be om det, det var inget snack om saken. 42 år sen visserligen men jag har inte haft nåt enda besvär sen. Lycka till!
 
#20
Jag tror jag kan relatera till dina problem även om jag är av manligt kön. Könet är väl det intimaste man har och skulle min mojäng få problem så skulle det vara hemskt jobbigt.

Men detta kanske kan trösta lite ?
"Framfall är en vanlig anledning till att kvinnor söker läkare och flera tusen opereras varje år på grund av besvär. Framfallsoperation är ett av de vanligaste ingreppen på en kvinnoklinik. "

Min mamma har haft det. Minns inte om hon vart opererad för det dock. Jag var lite yngre då och hon gick inte direkt in på djupet då vad det innebar.
Men herregud, googla inte fram något som du tror att de kvinnor som är i situationen inte redan vet! När det är något man är så RÄDD för är det dessutom ointressant vad nån random karl på internet hittar på google.

@MM Lycka till med operationen. Så himla bra att du ska göra den, konsekvenserna av framfall riskerar bara bli värre och värre med åren.
 

Hästar nu

Övrigt nu

Dagbok

  • Misslyckat ligg

Radannonser

  • Halvfodervärd

Hästnyheter

Bukefalos

Sök på Bukefalos med Google

Rekommenderas av Google:
Upp