Intressant läsning om ledarskap

[millansnillan]

Läs!


(Detta är hämtat från Canis.se)



Vem är chefen?

Text: Randi Helene Tillung

Sammanfattning
Länge har det varit allmänt accepterat, att för att få en lydig och trevlig hund, måste man ha ledarskap över sin hund. Men vad ligger egentligen i ordet ledarskap och till vad kan det användas? Vilket samband är det mellan ledarskap och inlärning? Här vill jag ha en uppgörelse med ledarskapsteorin som används i samband med träning och föreslår att vi hellre bör använda den kunskap som redan är känd, om hur djur lär sig för att ändra beteende. Detta är i fas med Stortingsrapporten om djurs välfärd (2002) som lägger nya riktlinjer för hundträning med vikt på att metoder skall ha sin grund i känd och vetenskaplig kunskap.

Jag vill också undersöka om förutsättningarna för ledarskapsteorin finns närvarande. I denna del diskuterar jag hunden som flockdjur, om ledarskapsträning kan användas på andra flockdjur och om hundar bara kan tränas av dem som den uppfattar som ledare. Till sist kommer jag in på hur ledarskap, och andra diffusa begrepp, påverkar en hundinstruktörs pedagogik.

Ledarskapsbegreppet
Ledarskap har traditionellt använts som ett begrepp som förklarar allt det hunden gör och tänker. Du känner kanske igen dig när du hör uttalanden som ”Din hund kommer inte på inkallning därför att du inte har ledarskap”, ”Din hund utagerar därför att du inte framstår som en trygg ledare” och ”Du måste jobba med ledarskapet så att hunden förstår att du är chefen”. Ledarskap blir ofta betraktad som en mer eller mindre magisk egenskap som bara få människor har fått som gåva.

För att flera skall kunna känna att de bemästrar hundträning föreslår jag att vi rör oss bort från teorier som kan verka exkluderande, och hellre använder inlärningsteorin för att ge konkreta förklaringar till vad som sker under träning. På detta sätt kan vi få ett enklare kunskapsöverförande än om vi skulle bädda in det i diffusa begrepp som ledarskap, respekt och samarbete. Till detta föreslår jag att vi använder den välutvecklade begreppsapparaten som vi hittar i inlärningsteorin.

Litteraturen är rik på beskrivningar av hur man effektivt skall straffa sin hund. För att rättfärdiggöra hårdhänt behandling används gärna begrepp som ledarskap och vargmetod, för att ge intryck av att detta är vardagligt eller naturligt hos vargar eller hundar. I boken ”Realistisk hundeoppläring” sägs det att om du under året har straffat så pass hårt ett antal gånger att det tar två-tre timmar innan hunden kommer fram till dig igen ”gör inte detta så mycket att det är något att tala om” (Solberg, 1998, s 46). Andra publicerar bilder på sig själva där de hissar en hund upp efter nacken så att benen inte berör marken. I den norska boken ”Hundeskolen” kallas detta att ”praktisera vargmetoden” (Steen & Wilson, 2002, s 67).

På senare tid har det kommit en motreaktion mot det traditionella innehållet i begreppet ledarskap. Duktiga hundtränare som har velat komma undan den hårdhänta behandlingen av hundar har försökt att omdefiniera innehållet i begreppet ledarskap. Dessa använder gärna kunskap från modern ledarskapsteori som man använder i arbetslivet. Vissa föreslår också en ändring av ordet ledarskap till föräldraskap eller followership (Jörgensen, Canis 3/03). Detta är mycket positivt, men jag vill påstå att ”de gamla” har gjort ett sorgligt bra jobb med att sprida sitt budskap om att man måste vara chef på det despotiska sättet. Då är det nästan ingen nytta med att definiera ledarskap på ett annat sätt – spökena finns där – och så fort man pratar om chef eller flockledare, får eleverna straff i åtanke. Åtgärderna som de ”nya” ledarskapsinstruktörerna sätter in baseras oavsett på kunskapen om beteendeanalys, och det är därför tämligen meningslöst att förklara det med ord som ledarskap, samarbete eller respekt.

Skönt att vara gud!
Vi vet lite om vad som försiggår inuti hundens huvud – det är möjligt att vi helt enkelt förmänskligar hunden när vi tillskriver den egenskaper som ledarrespekt och uppoffring. Det är en förförisk tanke att hunden ser på oss som en gud, guru eller ledare, men detta vet vi strängt taget lite om – ledarskap kan svårligen mätas på någon skala. Det kan däremot beteende.

Förutsättningar för ledarskapsteorin
Ledarskapstanken baseras på ett antagande om att hundar är flockdjur. Det är detta man refererar till när man talar om hierarki och rang. Om det är så att ledarskap är en så viktig ingrediens i hundträningen därför att de är flockdjur, så måste väl detta även gälla andra flockdjur? Betyder det också att hundar/flockdjur endast kan lära vissa saker av dem som de uppfattar som ledare?

Hund, varg, flock
Det finns en mängd, mer eller mindre underbyggda, teorier om hundars och vargars sociala strukturer. En del forskning är gjord på vargflockar, men förvånande lite på hundflockar. Enligt Raymond och Lorna Coppinger (Dogs, 2001) är det faktiskt ganska sällsynt att man observerat vildhundar eller förvildade tamhundar i flock. Detta gör ju alla oss, som har taget för givet att hundar är flockdjur, ganska förvirrade och frustrerade! Coppinger anför vidare att det inte finns alfatikar eller alfahanar bland hundarna, och att hundar heller inte bildar par. De parar sig och går åt var sitt håll – adios! – precis som en del människor jag känner.

Om detta visar sig vara sant, kan man inte längre argumentera med att vi måste vara ledare ”då hunden är ett flockdjur”. Ändå måste vi vara beredda på en form för social struktur när man bildar en konstgjord flock – hunden hos människan. Vad som än är rätt så är det oväsentligt om det inte ger oss nyttig information i träningssammanhang.

En busig get!
För att sätta detta med ledarskap på sin spets vill jag ge ett exempel på träning av andra arter som är flockdjur. I skrivande stund har jag en getkilling boende i köket (den var lite ynklig, förstår du). Vi vet att getter är utpräglat sociala djur, att de gärna följer efter andra getter och att det uppstår rangförhållanden i flocken (Fraser & Broom, 1997). Några kallar geten med högsta rang för ”ledarget” (Rout et al, 2002).

Den här geten har socialiserats på människan och har i loppet av den korta tid jag haft den blivit både kelen och enormt busig. Den har en del beteenden som många valp- och hundägare kämpar med. Den hoppar upp på mig, biter och drar i mina kläder, kissar inne och springer iväg med mina saker. Har jag då dåligt ledarskap över geten? Bör jag stånga den som straff, så som jag ser att getter gör med varandra? Kommer den att sluta kissa inne om jag på ett eller annat sätt får ”bättre ledarskap” över den? Naturligtvis inte, jag får bara träna de olika beteenden och inte tänka särskilt mycket på att vara alfaget eller vad jag nu borde vara.

Lära endast av de som är högre i rang?
Är det så att hunden inte vill ta till sig lärdom av individer den betraktar som lägre i rang? Om instruktören påstår att ledarskap måste vara grundläggande i träningen, uppstår ju detta som en naturlig tanke hos kursdeltagaren. Somliga framhäver också detta som en viktig poäng i träningen: ”Hunden har den inneboende egenskapen att den inte tar till sig lärdom av en den räknar som lägre i rang – om den inte själv finner det ändamålsenligt. Då lyssnar den bara när den själv vill”. (Saastad, Canis nr 1/98).

Det låter väldigt lite anpassningsbart att endast kunna lära av dem som har högre rang. Det är naturligtvis inte så att ledarvargen har slutat att lära sig någonting bara för att den inte har någon över sig. Även om det mot förmodan skulle visa sig att vargar endast lär sig av ledaren, kan man inte dra konklusionen att detta även skulle gälla i samspelet mellan olika arter (hund och människa).

Små barn tränar hundar mycket effektivt att sitta förväntansfullt bredvid stolen under en måltid, och utomlands kan man se lösspringande hundar som hittar på en mängd beteenden för att få turisterna att ge dem mat från picknickkorgen. Det finns ingen anledning att över huvud taget tro att hunden anser det lilla barnet eller främmande människor som ledare eller flockmedlemmar. Hundar kan lära sig en hel mängd saker från folk som den inte betraktar som ledare och är också otroligt duktiga att lära sig massor med saker på egen hand. Inte alla hundar behöver ha en ägare som tar Canisutmaningen (se Canis nr 1/03) för att lära sig öppna kylskåpsdörren. Dock är det sällan att de utan vidare stänger dörren efter sig…

Jämförelse av två teorier – ledarskapsteorin och inlärningsteorin
Traditionella tankar om ledarskap är att gå i en teoretisk fälla. Samma människor som är starka anhängare av ledarskapsteorin angriper gärna användandet av ”komplicerad” (inlärnings)teori i modern hundträning. Men kom ihåg att ledarskap också är en teori. Om en av dessa ledarskapsteorier ligger närmare sanningen än de andra är inte särskilt viktigt, utan viktigare är om några av dessa kan hjälpa oss att lättare förändra ett beteende i den riktning vi önskar. Ledarskap, dominans och hierarkier förklarar mycket lite om varför hunden biter, smiter eller kissar inne.

Det är deprimerande att se att ledarskapsteorierna används som grundval för träningsprogram, ofta för att rättfärdiggöra användandet av aversiver, obehag och straff. Ta t ex ”ledarskapsträning” vars avsikt är att reducera en individs rang. Varje åtgärd är enklare att beskriva och att använda med hjälp av känd kunskap om hur djur lär.
.

 

[millansnillan]

Sv: Intressant läsning om ledarskap

Ett exempel på detta hittar vi i boken ”Hundeskolen”, där man rekommenderar användandet av elhalsband för att ”markera dressörens auktoritet” i samband med inkallning av unga hundar. ”När hunden är en bit bort (…) ger man inkallningssignalen. (…) om den inte lyder på en gång, ger man en kort stöt. (…) På det här sättet inskärper vi vår auktoritet utan att hunden påförs nämnvärdigt obehag.” (Steen & Wilson, 2002, s 152).

Denna åtgärd kan enkelt beskrivas även utifrån inlärningsteorin: För att undvika obehaget (el runt halsen) kommer hunden att öka frekvensen att komma (negativ förstärkning). Här och vid en rad andra tillfällen byter Steen och Wilson ut orden straff, obehag och tvång, med det mer maskulint klingande ordet ”auktoritet”.

Det verkar som att operant och klassisk betingning inte är lika sexy som tanken på att vara ledare, gud eller alfaindivid. Då det är omöjligt att observera vad hunden tänker, borde vi hellre koncentrera oss på att observera hundens beteende – vad gör hunden, vilka val tar den. Så kan vi manipulera saker i hundens omgivning (förstärkningsbetingelserna) och se om den ändrar beteende.

Värdet av en teori
En måttstock för värdet av en teori är om den omsättas i praktiken. Ledarskapsteorin refererar till ett inre tillstånd som inte direkt kan observeras. Tillståndet beskrivs gärna som att ”Hunden ser upp till dig”. Inlärningspsykologins närmande mot förståelse och förändring av beteende innebär en kritik av de traditionella förståelseformerna och erbjuder oss en mängd principer som gör det möjligt att ändra beteenden.

På 1950-talet var det mycket vanligt att betrakta psykiska lidanden hos människor som symptom ett underliggande lidande. En sådan modell kräver att behandling måste riktas mot lidandets orsak, inte mot symptomen. Orsakerna finns då, enligt denna tankegång, i en eller annan form för underliggande orsak, medan symptomen kommer till uttryck i beteenden. Freuds psykoanalytiska närmande av psykiska lidanden är ett klassiskt exempel på en sådan tankegång. I hundvärlden är det ledarskap som förklaras som den underliggande orsaken, medan Freud ofta nämnde sexualitet som en underliggande orsak till en rad problem. Han förklarade bland annat att hysteri hos kvinnor var förknippad med undertryckt sexualitet.

Boken ”Läringspsykologi” (Svartdal & Flaten, 1998) ger ett klassiskt exempel på att observatören (i detta fall psykiater) inte ser vilka möjliga inlärningsprinciper som ligger bakom, utan fokuserar på underliggande orsaker:

En kvinnlig schizofren patient på en institution belönades med en cigarrett varje gång hon gick runt med en sopborste. Efterhand gick kvinnan runt med sopborsten stora delar av dagen för att få sin belöning. Två psykiatrer inkallades för att ge ett utlåtande om kvinnans beteende (psykiatrerna var ovetande om inlärningsvillkoren som arrangerats). En av dem gav följande utlåtande:

”Kvinnans vidhållande och tvångspräglade vandrande med borsten kan ses som en ritual, en magisk handling,…Borsten kan vara (1) ett barn som ger henne kärlek och hon svarar med hängivenhet; (2) en fallussymbol; (3) en allmäktig drottnings scepter… detta är en magisk handling där patienten utövar sina önskemål, uttryckt på ett sätt som ligger långt utanför vårt vanliga, rationella sätt att tänka och handla”. (Ayllon et al., s 3)


Exemplet illustrerar en viktig poäng: Kända inlärningsvillkor kan påverka beteenden i så stor grad att beteendet närmast verkar patologiskt (sjukligt). Och spekulationer om underliggande orsaker har ringa värde för terapeuten (i vårt fall: tränaren/hundägaren).

Inom vårt intresseområde är ledarskap det man tror är den underliggande orsaken, och en helt vanlig diagnos på problembeteenden har varit: ”Dårligt ledarskap”. Detta har varit universalbeteckningen som instruktörer har gett ekipage när det egentliga problemet har legat på det observerade beteendet. Eftersom ledarskapet baserar sig på ett antaget inre tillstånd hos djuret kan det vara svårt att mäta. Däremot kan beteendeförändring lätt mätas i frekvens, varaktighet och intensitet, och detta ger oss möjligheten att fastslå om åtgärden har fungerat.

Tänk dig en hund som lägger sig i sin bur varje gång familjen äter middag. En ledarskapsanhängare förklarar gärna detta med att hunden går till sin bur då den har accepterat att den är lägst på rangstegen. Instruktören som stödjer sig på inlärningsteori har säkert upptäckt att ägaren har utnyttjat hundens tiggbeteende genom att ge den godis när den ligger i buren under familjens måltider. Beteenden som tillsynes är tecken på ”bra ledarskap”, har alltså kommit under kontroll av positiv förstärkning.

Kunskap om inlärningspsykologiska mekanismer kan öka förståelsen för hur beteende påverkas i lämplig eller olämplig riktning av normala klassiska och operanta förutsättningar. Det går t ex inte att sudda bort inlärning eller försöka ”lära bort” –vi kan bara lära in något nytt. När vi lär något nytt sker det en biologisk förändring i hjärnan. Det är precis som när vi äter – ätet är ätet och du kan inte ta bort det i morgon. (Drucket är drucket – även om vi önskade det ogjort på söndag morgon).

Allt beteende kan inte förändras med hjälp av inlärningsteoretiska principer. Beteenden kan bland annat bero på sjukdom som ger smärta, hjärnskada, onormal hormonnivå osv. Man kan heller inte göra en hund till en katt, därför för att man måste vara på nivå med grundförutsättningen för beteendet. Inlärning försiggår i interaktion mellan gener och miljö. Det är svårt att skilja de två från varandra, och det har heller inget syfte. Ofta hör man att det frågas om hur mycket av beteendet som är gener och hur mycket som är miljö. Detta är som att fråga hur mycket av musiken som kommer från pianot och hur mycket som kommer från pianisten.

Vidare är det viktigt att ha kunskap om den art man tränar. Psykologer har nytta av att veta en del om människans sexualitet, utan att för den skull använda sexualitet som en underliggande orsak till beteenden på det sättet Freud föreslog. På samma sätt har hundföraren nytta av att veta en del om hundars sociala strukturer, utan att man av den anledning behöver tro att man måste vara alfahund för att kunna träna dem. Detta kan gå in under det vi kallar artkunskap. Det låter nog inte lika bra att säga ”Du har dålig artkunskap”, i jämförelse med ”Du har dåligt ledarskap”. Det ger också prov på det pedagogiska vid påståendet. Vem skulle inte ha blivit förnärmad över att stämplas som kunskapslös?


Ledarskapsteorins konsekvenser

Ett obehagligt erkännande
Det blir ofta påträngande tydligt att det som ”de gamla” traditionellt har kallat ledarskap egentligen är synonymt med tvång. Steen & Wilson (2002, s 61) säger att belöning ”naturligtvis inte är ägnad att göra hunden lydig” och definierar lydnad som ”att den gör det vi ber den om, även om den absolut inte vill”. När ledarskap också omtalas som synonymt med villkorslös lydnad, skall det inte mycket skarpsinne till för att förstå att de gör sig beroende av tvång och obehag i hundträningen.

Steen skiljer mellan straff och ledarskap. Enlig Steen måste straff komma i anknytning till handlingen, t e x tycker han att ett bra sätt att lära in ett säkert ”läggande” är att använda en halvmeterlång björkkvist: ”Plötsligt säger jag ”ligg” samtidigt som jag slår kvisten i sidan på hunden och rycker den mot marken. [Hunden] gnäller medan jag håller den nere en stund” (Steen & Wilson, 2002, s 98).

Ledarskap däremot kan utövas när som helst, helt oberoende av situation, om det görs på ett ”hundriktigt” sätt (Steen & Wilson, 2002, s 95). Detta förklaras med att: ”…en hund tycker om ledaren, auktoriteten, den som tuktar” (Steen & Wilson, 2002, s 55). Steen menar att det att gripa hunden i nacken, skaka den tills den lägger öronen bakåt och gnäller, och stå med foten över nacken på den, inte kan kallas straff. Han menar att detta är en ledarmarkering och att det endast motiverar hunden att lyda (Steen & Wilson, 2002, s 95).

”De gamla” är mycket motvilliga att vilja erkänna att nackskakning, stirra i ögonen, skrik eller ”alfarull” kan vara en form för obehag. Detta blir tydligt i påståenden som: ”…i hundens värld är djup röst och kraftigt nackgrepp tecken på auktoritet, ledarskap och trygghet” (Steen & Wilson, 2002, s 86). Detta menar jag är ett bekvämt kringgående av det som annars skulle vara ett obehagligt erkännande. Om man absolut skall använda straff, tvång och obehag tycker jag det vore ärligare att just kalla det vid sitt rätta namn, nämligen straff, tvång och obehag. Då har kursdeltagare och läsare möjligheten att göra ett medvetet val. De flesta elever vi får in på Fjellanger Hundeskole har helt enkelt inte lust att göra obehagliga saker mot hunden. De har tvärt emot köpt hund för att göra vardagen trevligare. Sorgligt nog har jag själv, och flera med mig, dyrköpta erfarenheter av hur svårt det är att låta bli att följa en instruktörs anvisningar, även om det egentligen bjuder en emot.

Pedagogik
Det är intressant att se hur hårdnackat olika personer håller på sin egen tolkning av teorin och hur många olika tankar folk har kring begreppet ledarskap. På en kurs som Fjellanger Hundeskole hade i 2002 för vallhundsinstruktörer bad vi alla att definiera vad de menade med ledarskap. Vi fick in lika många olika definitioner som det var instruktörer närvarande. En av instruktörerna var så ärlig att han sa att han inte visste. Om vi som instruktörer inte själva entydigt kan förklara vad ledarskap är – hur kan vi då förvänta oss att kursdeltagarna skall hitta rätt på denna krångliga stig?

 

[millansnillan]

Sv: Intressant läsning om ledarskap

Instruktörer och hundägare skall ha som mål att göra det enkelt! Man behöver inte tänka så mycket på vad hunden funderar över: man kan istället observera vad den gör. Hundar är egoister. De försöker bara att uppnå fördelar för sig själva eller att undvika obehagliga saker. Som tränare kan vi manipulera miljön så att hunden tror att om den följer våra anvisningar har den hittat kortaste vägen till paradiset.

Som instruktör kan vi i en träningssituation ofta med fördel slopa pratet om samarbete, respekt, tillit, ledarskap och andra diffusa uttryck. Vi kan istället gå rakt in i situationen och försöka lösa den steg för steg. Pratet om att ”du måste förbättra samarbetet”, ”du måste öka tilliten” osv är inte särskilt pedagogiskt – det säger inte kursdeltagaren vad hon skall göra. Ofta är det mer ägnat att ge kursdeltagaren dåligt samvete då hon till synes saknar några speciella förmågor. Som instruktör kan vi hellre uppmuntra kursdeltagarna att se om åtgärderna man sätter in ger resultat och förklara med enkla ord varför vi menar att åtgärderna kan fungera.

Jag vill gärna ge ett exempel på en helt vanlig dialog mellan en kursdeltagare och en ledarskapsinstruktör. För att sätta det hela på sin spets har jag gjort en parallell till en konsultation hos doktorn.


Hos legen På hundekurs (nesten selvopplevd)
Patient/Elev Doktor, jag känner mig darrig och yr.
Hunden lyssnar inte när jag ropar på den

Läkare/instruktör Ett klassiskt exempel på sjukdom! (universaldiagnos)
Ett klassiskt exempel på dåligt ledarskap! (universaldiagnos)
Patient/Elev Usch, det var inte bra! Är det farligt?
Usch, det var inte bra! Är det farligt?
Läkare/instruktör Det är ganska vanligt, jag tror aldrig jag har sett någon som inte har varit sjuk om de känt sig dåliga.
Det är ganska vanligt, jag tror aldrig jag har sett ett problem som inte har varit relaterat till dåligt ledarskap.


Patient/Elev Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?
Läkare/instruktör Du måste träna på att inte vara sjuk.
Du måste få hunden att förstå att det är du som är chefen.


Patient/Elev Hur ska jag göra det då? Hur ska jag göra det då?
Läkare/instruktör Du måste gå hem och öva dig på att bli frisk.
Du måste bättra på samarbetet så att hunden får tillit och respekt för dig. Gör ledarskapsövningar!

Patient/Elev Kommer jag att känna mig bättre då?
Kommer den att komma på inkallning då?

Läkare/instruktör

Ja, så länge du inte är sjuk, så är du frisk.
Ja, så länge ledarskapet är ok, är hunden lydig.



I detta exempel har inte patienten/eleven fått någon information som hon kan dra nytta av i praktiken. Instruktören säger att ”du har dåligt ledarskap om hunden är olydig”. Detta ger ungefär lika mycket information som att säga att ”hunden är inte lydig om den är olydig”.

Kursdeltagaren har dessutom fått en dålig nyhet; den dåliga inkallningen är bara symptom på något värre. Hon känner kanske att målet, en hund som kommer när hon ropar, nu ligger ännu längre bort. Ett onödigt stort avstånd mellan instruktören och kursdeltagaren kan uppstå, om hon dessutom får en känsla av att hon brister i någon sorts naturlig utstrålning. Kursdeltagaren känner sig med största sannolikhet inte särskilt trygg med de åtgärder hon bör sätta in och känner kanske att vägen till en bra inkallning blir lång. Dialogen mellan kursdeltagaren och instruktören har jag, och sannolikt även ni, hört många gånger i olika varianter.

Instruktören som tillhör den gamla skolan kommer sedan att ge konkreta exempel på bestraffning av hunden (nackskakning, snärt med käpp, elhalsband) för att befästa ledarskapet. Dessutom skulle nog denna instruktör varnat mot för mycket belöning, men vara generös nog att låta hunden slicka sig om munnen efter bestraffningen. (Steen & Wilson, 2002, s 32, 67 och 104) (Solheim, 1998, s 42-51)

En instruktör som har en positiv och nyare inställning till ledarskap och aldrig rekommenderar straff och obehag, kunde först ha tagit dialogen i figur 1 med sin elev och därefter kommit in på “ledarskapsträning”, som bland annat innebär att alltid gå först ut genom dörren, alltid äta före hunden och aldrig låta hunden ligga i möblerna. Hur detta skulle kunna hjälpa mot elevens inkallningsproblem är svårt att förstå, men eleven får möjligtvis hjälp med ett eventuellt möbelproblem.

Instruktören som är intresserad av att observera vad hunden gör (beteendeanalys), istället för att fundera över vad den tänker (psykoanalys), analyserar först situationen genom att fråga om i vilka situationer hunden inte kommer på inkallning, vad den får som belöning, hur kommandoordet ges osv. Därefter gör instruktören en stegvis träningsplan som gör det möjligt för eleven att få en bra inlärning hos hunden och hjälpa eleven att kunna ge hunden belöning i ständigt mer komplicerade situationer (generalisering). Vidare får eleven veta hur hon skall upprätthålla eller intensifiera beteendet, hur lägga till kommandoordet, hur undvika att hunden belönas för att inte komma, hur använda belöningar som finns i miljön osv. Eleven frågade om inkallning, och får hjälp för just detta genom att få veta exakt vad hon skall göra i praktiken.

Som instruktör skall man eftersträva att göra sakerna enklare för kursdeltagarna genom att vara konkret. Det är inte nödvändigt att prata om dominans och hierarkier överhuvudtaget för att förklara vilka åtgärder som behövs för att förbättra en situation.

Sammanfattning
Om det stämmer att hundar sällan uppträder naturligt i flock kan man inte längre hänvisa till att man måste ha ledarskap därför att hundar är flockdjur. Det är påfallande sällsynt att ledarskap nämns som ett viktigt grundlag för träning av andra flockdjur, som mjölkkor, undulater, fisk, småbusiga getter eller elefanter.

Ledarskap beskrivs som ett inre tillstånd och kan därmed inte observeras. Det är därför svårt att mäta, och man kan inte påvisa att ”ledarskapsåtgärder” har någon effekt.

Ledarskapsbegreppet ägnar sig dåligt i pedagogiskt sammanhang då det lätt kan påföra folk skuldkänslor för att sakna speciella egenskaper, som gör att deras hundar inte ”ser upp” till dem. Det berättar heller inte något om vad hundägarna konkret skall göra för att ändra på ett problem.

Genom att avlägsna oss från ledarskapsteorin och hellre använda oss av den mer välutvecklade begreppsapparat vi hittar i inlärningsteorin, kommer vi att få ett mer precist och upplysande verktyg i hundträningen. På så vis kan vi uppnå att något av mystiken kring hundträning avlägsnas. När erkänd kunskap görs lättare tillgänglig, kan fler vanliga hundägare och deras hundar få glädje av den träning som leder fram till målet, nämligen en trevlig och lydig hund.

Referenser
Ayllon, T, Haughton, E & Hughes, H.B: Interpretation of symptoms: Fact or fiction. Behavior Research and Therapy, 3, 1-7, 19656

Coppinger R & Coppinger L: Dogs: A Startling New Understanding of Canine Origin, Behavior & Evolution. Scribner, 2001

Fraser, A.F. & Broom, D.M: Farm Animal Behaviour and Welfare, third edition. CAB International, 1997

Jörgensen, Hanne Hjelmer: Ledarskap ur etologiskt perspektiv. Canis 03/2003-07-07
Rout PK, Mandal A, Singh LB, Roy R: Studies on behavioral patterns in Jamunapari goats. Small Ruminant Research, 43 (2): 185- 188 FEB 2002

Saastad, Ingar: Fremadsending. Canis 01/98

Solheim, S E: Realistisk hundeoppläring. Fjörtoft forlag, 1998

Steen, J B & Wilson, E: Hundeskolen. Gyldendal Fakta, 2002

Stortingsmelding nr 12: Dyrehold og dyrevelferd. (2002-2003)

Svartdal, F & Flaten, M A: Läringspsykologi. Ad Notam Gyldendal, 1998







Jag tyckte det var intressant att läsa om detta (trodde efter den där tråden att de flesta tyckte tvärtemot mig ).
De här idéerna är mycket så som jag tänker, alla problem beror inte på dåligt ledarskap och allting kan inte lösas med ökat ledarskap.